Jag har gått in i vecka 35 och är officiellt höggravid! Woho! Såhär var min sista vecka som ”bara” gravid.
Min kropp
Alltså jag mår jättebra? Ja, han rör sig, sparkar och pressar där inne vilket framkallar en massa konstiga smärtor under dagen. Ibland är jag helt säker på att något organ gått sönder, haha. Men sen släpper smärtan. Förutom det känns allt jättebra. Så märkligt att det är helt tvärtom från hur jag trodde det skulle vara. Jag mår fysiskt bättre och bättre ju längre in i graviditeten jag kommer. Det enda som är lite jobbigt är att jag sover så dåligt. Vaknar av hans rörelser eller mensvärk vid 05.00 varje natt. Slår aldrig fel. Men det gör mig inte så mycket.
På tal om att vakna på natten är jag så himla hungrig nattetid. Lyckas jag inte somna om slutar det alltid med att jag måste gå upp och äta. Får hungerkramper i magen. Trycker i mig några riskakor, ett äpple och dricker ett glas vatten och sen går jag och lägger mig igen.
En ”störig” grej
Bebisen har hicka typ hela tiden. Flera gånger per dag! Tycker så synd om stackaren som ligger där inne och hickar, men alltså så störigttt det är. I början tyckte jag det var gulligt, men nu känner jag mest att näääe inte igen. Kan inte koncentrera mig på annat när hela jag studsar.
Veckans tanke
Jag skulle så gärna vilja vara en sån där cool mamma som tar med mig bebisen överallt. Såklart kommer mitt liv förändras, men jag vill att jag fortfarande ska kunna göra sånt jag vill göra ibland utan att känna mig begränsad eller känna att jag i så fall måste lämna bort bebisen. Det är såklart sunt att vara utan bebisen ibland också och med överallt menar jag såklart inte olämpliga sammanhang, jag tror ni förstår hur jag menar.
Jag tror dock att det där med att vara en cool mamma som kan dra med sitt barn i alla möjliga situationer och miljöer är väldigt långt ifrån min natur. Jag är så mån om att inte vara till besvär. Kan inte se mig själv kånka in en barnvagn på restaurang, ta plats och inte bli stressad när bebisen ger ifrån sig ljud. Det är märkligt då jag själv störs NOLL av barn (kanske i extremfall, men inte att de skriker till, är högljudda och sådär), jag tycker att de har lika mycket rätt att vara i samhället som du och jag. Varför känner jag såhär? Kan man öva på detta? Hur blir jag en chill mamma?
Äta moderkakan?
Ni som blir äcklade av rubriken kan sluta läsa nu, haha. Jag har alltid varit fascinerad över det här med att äta sin moderkaka. Jag menar alltså inte då att hugga in som en köttbit, utan att frystorka och ta som piller. Man kan tydligen beställa det som en ”tjänst”. En person hämtar moderkakan i samband med förlossningen och gör piller av den.
Jag tycker inte det är konstigt att vilja äta den. Djur gör ju det. Det finns många påstådda hälsoeffekter. Det ska hjälpa mot förlossningsdepression exempelvis och innehåller massa järn och näring som kroppen förlorar. Men det finns ingen bevisad hälsoeffekt som jag förstår? Dessutom är jag orolig över om man även får i sig dåliga saker, typ gifter och slaggprodukter som fastnat där. Av den anledningen tror jag inte att jag vågar.
Med tanke på att det finns mycket bra kosttillskott kanske man även kan uppnå samma effekt genom att ta rätt tillskott? Jag är alltså fascinerad och intresserad, men lutar åt att inte göra det. Har någon av mina läsare gjort det? Hur tänkte du och hur upplevde du det? Berätta gärna!
Denna vecka är helt galen. Vi planerar Q4 för fullt på jobbet och alla dagar förutom idag har jag haft möten precis hela dagen. Knappt hunnit äta lunch. Men jag älskar stressiga perioder. Det är kul när det händer saker.
Idag checkade jag ut tidigare och mamma kom och hjälpte mig bebisfixa.
Började med att sortera bebisens saker. Sorterade ut allt vi kommer använda de närmsta månaderna och resten packade mamma ner i flyttlådor så att vi kan flytta det till den nya lägenheten för att frigöra plats här hemma.
Packade även ner annat vi inte kommer behöva inom en snar framtid och tömde några byrålådor för att få plats med bebisens saker.
Det blev denna hög. Bye bye så länge, ses snart igen!
Sorterade ut allt som ska tvättas.
Bebisen har plötsligt MASSA kläder. Vi har köpt typ 5 plagg och resten har vi fått eller ärvt. Så himla snällt av mina kompisar att ge mig massa kläder. Och så mysigt att tänka på att vår bebis ska ha på sig samma plagg som mina kompisars barn haft <3
Greta visade alla tricks hon lärt sig. Gulligaste i världen är när mamma säger pang och hon lägger sig på rygg och ”dör”.
Och vi hade två fikapauser såklart. Här ananas och gräddbullar mmmm.
Sist men inte minst gav vi oss på att sätta ihop vagnen!
Vilket vi lyckades med efter lite frustration. Ibland är det liksom FÖR lätt så det låser sig helt, haha.
Sen åkte mamma och Greta hem igen <3
Vi hann med en hel del idag och det känns SÅ SKÖNT. Känner mig så lättad och mindre stressad. Nästa grej på listan är att måla en vägg (har spacklat massa hål osv, så den behöver fixas till), skapa en blöjstation i badrummet och storstäda hela lägenheten. Sen börjar vi bli redo!
Jag gjorde ju en gravidfotografering förra veckan och fotografen Sara var snäll och skickade mig några bilder redan dagen efter. Jag är så glad jag är att jag gjorde den fotograferingen. Är det ens jag på bilderna?
Hon fick mig att känna mig helt amazing. Jag har ju aldrig gift mig och en liten sorg med det är att inte ha fått bära en otrolig klänning. Men nu kan jag sätta check på den punkten gånger tre. SLUTA vad kul det var att få klä på sig så wowiga plagg. Sara frågade mig om jag ville ha en krona också, ”eller det kanske inte riktigt är du att ha det”. GE MIG ALLT, sa jag. Haha. Ska det vara ska det vara.
Är så glad över att ha dessa bilder att se tillbaka på och att föreviga denna stund. Mitt måndagsinlägg blev ju lite deppigt. Det är många känslor i min kropp nu, men en av dem är också total lycka. Jag är lycklig så att jag skulle kunna spricka varje dag.
Jag är så otroligt tacksam över att jag får vara med om det här och varenda krämpa och dålig känsla är värt det miljoner gånger om. Ibland känner jag mig så lycklig att jag tänker att det är okej om jag dör nu. Vilket ju är jättekonstigt, för det är nu jag vill leva mer än någonsin.
Ännu en vecka med denna boll till mage. Läste att min kropp just nu producerar lika mycket östrogen på en dag som på tre år hos en kvinna som inte fått barn. Galet ju. Hur mår er kära östrogenbomb då?
Min kropp
→ Jag mår fortfarande illa av och till. Vissa morgnar får jag bara i mig kolsyrat vatten. Helst med citron bara, ingen annan smak. Jag dricker förövrigt LÄTT en hel tvåliters själv på en dag. Kanske inte låter mycket för er, men för att annars vara en person som knappt dricker någonting och till och med kan gå och lägga mig och komma på att jag inte druckit något på hela dagen är detta mycket sjukt. Vad gör kroppen med all vätska?? Förutom att kissa ut den då, kisseriet är ju ett heltidsjobb. Saknar så att kunna stå upp utan att känna mig ilande kissnödig. Men oftast kommer det ju inte ens ut något kiss. Antar att jag snart kommer svullna upp till en vätskeboll.
→ Ny märklig grej är att jag vaknar med klåda. Det kliar så att jag blir tokig. Oftast på bröstet och halsen. Ligger vaken en timme och sen somnar jag om och när jag vaknar är det som att klådan aldrig hänt.
→ Har börjat få ont i svanskotan när jag suttit ner ett tag. Detta är faktiskt något jag varit orolig för. Jag bröt ju svanskotan för typ tio år sedan och har haft problem med den med jämna mellanrum sedan dess. Är orolig att den ökande tyngden och förlossningen ska påverka och göra det värre. Finns det något att göra åt det, eller är det bara att hoppas på det bästa?
I hissen hos barnmorskan i måndags. Jag hade precis berättat om revbenet och när hon undersökte min mage rörde sig och sparkade bebisen hela tiden vilket gjorde det svårt att mäta. Hon sa att hon måste fråga om man varit utsatt för våld under graviditeten och att hon nog måste sätta ja på mig ändå, hehe.
På tal om det har revbenet blivit mycket bättre sedan jag började sova med gravidkudden. Den ger stöd på rätt sätt så att det inte blir fel tryck när jag sover. Tror faktiskt att det lyckats läka en del. Har inte alls lika ont längre.
Svårt att fånga på bild. Men ibland hittar han mindre sköna positioner där inne : ))
Veckans oro
Jag har ju haft cellförändringar och i samband med det gjorde jag en konisering. Jag har läst en del om komplikationer vid förlossning på grund av konisering och blivit jätteorolig. Det kan exempelvis leda till att förlossningen startar för tidigt, eller att ärrbildning gör att livmodern inte kan öppna sig. Jag ska ta upp det med min barnmorska vid nästa besök. Kanske man kan undersöka den nu och bedöma om det finns någon risk för komplikationer? Hoppas det.
Är ni trötta på mina spegelbilder i badrummet än? I början av graviditeten var vi ambitiösa med magbilderna och tog en bild varje vecka. Men det blev alltid sån stress och press kring det. Jag ville vara fin, F behövde vara hemma, jag mådde inte alltid så bra och det kändes som ett litet projekt varje gång.
Till slut kände jag att nej men jag måste ju faktiskt inte?? Och sen dess har det blivit dessa sporadiska bilder i spegeln istället.
Men imorgon ska jag göra en gravidfotografering! Gjorde en parfotografering tillsammans med F för två veckor sedan och ska få bilderna snart. Är jätteglad att vi gjorde det. Så mysigt att ha! Imorgon är det bara jag som ska fotas. Ska ha fina klänningar och känna mig fab.
Så här var vecka 32!
Min kropp
→ Som redan nämnt är min foglossning i princip borta sedan bebisen fixerade sig. Bäckenet har blivit mer stabilt. Det är som ett nytt liv! Jag har glömt hur det var att kunna ens gå från ett rum till ett annat utan att ha ont. Jag kan gå och handla utan att halta och vagga mig fram plågsamt. Tack snälla bebis för att du håller ihop mammas bäcken 💪🏼
→ Meeen det du håller på med inne i magen är inte skönt. Jag vet inte om du tror att du kan komma ut genom naveln? Det känns så med tanke på hur du alltid pressar precis där.
→ Annars är de jobbigaste krämporna just nu förvärkar som kommer och går, ilande och stickande smärtor långt ner i livmodern och hans rörelser. Det gör faktiskt ont när han rör sig och sparkar numera. Flera gånger om dagen får han till riktiga träffar som känns i flera minuter efteråt. Och när han ålar sig från sida till sida så att magen ser ut som ett hav med vågor känns det som att jag ska spricka.
→ Revbenet är helt okej. Besväras inte så mycket av det på dagarna. Däremot är det svårt att hitta en bekväm sovställning och jag vaknar ofta och har väldigt ont. Oavsett hur jag ligger pressas revbenen liksom ihop. Hoppas att amningskudden jag beställt kan hjälpa.
En cool grej
Vi har kommit på att vi kan klappa honom lugn! Är han riktigt galen i magen stryker och masserar F längs han lilla kropp och så lugnar han sig. Det har funkat så många gånger nu att jag inte tror det är en slump längre. Hur gulligt och sjukt är inte det? Vi kan trösta och göra honom lugn GENOM magen.
Nytt för denna vecka
Vi har köpt vagn!!! En Bugaboo Fox 2 blev det. Hade ju egentligen tänkt köpa begagnad, men så var det rabatt på den modellen nu och på Blocket och Marketplace ville folk ha i princip lika mycket som den kostade oss att köpa ny. Så det blev en ny istället. Ser så mycket fram emot att montera ihop den ♥
Här kommer ett inlägg om hur vi berättade om graviditeten för våra nära och kära! Att få berätta om graviditeten var en av mina starkaste målbilder och det jag fokuserade på när jag mådde som sämst de första veckorna. Minns att jag låg i sängen illamående och fantiserade om hur alla skulle reagera och hur mysigt det skulle bli <3
Döm min förvåning när jag sen inte alls tyckte det var kul att berätta när det väl är dags. Det har faktiskt bara varit ångest. Obegripligt egentligen. Men jag antar att det var (är!!) en så stor grej att det kändes helt svindlande och så overkligt att det var svårt att ens uttala orden. Jag fick puls varje gång och trodde jag skulle svimma så nervös jag blev.
Minns att jag önskade att man bara kunde skicka ut ett pressmeddelande eller något, haha. Är du en vän till mig och känner att jag inte berättat personligen om graviditeten på det sätt som du förväntat dig ber jag om ursäkt. Det blev vad det blev. Frédéric var inte bättre han heller. Han hade fått välja hade vi nog fortfarande inte sagt något. Det hade fått dyka upp en unge bara.
Frédéric
Jag har berättat om när graviditetstestet blev positivt, hela bergochdalbanan med känslor och hur jag berättade för F i detta blogginlägg. Men jag gick alltså på svaga ben till Kappahl efter att ha sett ett svaaaaaaaagt streck och köpte en liten liten body som jag slog in och gav som present. ”Är du gravid”, frågade han. ”Jag vet inte”, svarade jag. Haha. Bodyn ska ligga i bebisens minneslåda sen, efter han använt den såklart.
Sofie
Dagen efter när det svaga strecket blev verkligt genom att det digitala testet stavade Gravid 1-2 skickade jag en bild till Sofie som ringde upp genast. Vi började försöka samtidigt och har delat denna resa ihop, så det var helt naturligt att hon skulle få veta först av alla. Tänk att hon fick veta att hon var gravid bara två veckor efter. Helt fantastiskt att det blev så. Jag funderade mycket på det, hur det skulle bli om en av oss lyckades och den andra inte. Självklart hade man unnat varandra det och blivit glad för den andres skull, men så ensamt det hade blivit.
Hannah
De första veckorna sa vi inte det till någon mer och det höll ju på att äta upp mig inifrån att bära detta stora helt själv. Jag var övertygad om att det syntes på mig, hela min aura. Alla fattar ju, alla SER. Kunde lika gärna ha en skylt i pannan, så uppenbart var det. Kändes som att jag ljög konstant.
Frågade F om jag kunde få berätta för en person till. ”Kan jag berätta för Hannah”, frågade jag. Han var tveksam…meeen så gjorde jag det ändå. Vi var hemma hos henne, hon bjöd på ett glas vin som jag tog emot och sen sa jag det bara. ”Nej, alltså jag kan inte dricka vin för jag är gravid”. Minns att hon liksom pausade till innan hon gratulerade och frågade om det var med vilje, om jag ville vara gravid, för att känna efter var jag stod. Jag tyckte det var så fint. När jag var blev oväntat gravid för många år sedan (som senare visade sig vara utomkvedshavandeskap) så berättade jag det för några kompisar som reagerade med att bli jätteglada, jublade och räknade ut BF redan innan jag sagt klart meningen i princip. Det slog fel för jag var verkligen inte där. Jag var livrädd och visste varken ut eller in.
Jag berättade att det var med vilje, att vi velat detta länge och var superglada och så hoppade hon upp ur soffan, jublade och kramade mig. Hon frågade vilken vecka jag var i och jag berättade att jag var i vecka 6 och visade henne pricken på ultraljusbilden och sa att enligt en app är bebisen nu lika stor som ett blåbär. ”Blåbäret är arbetsnamnet från och med nu”, sa hon <3
Felicia
När jag var i vecka 10 hade jag, Hannah, Frédéric och Felicia bestämt att vi skulle fira min och Hannahs födelsedagar hemma hos Hannah och beställa hem trerätters meny från restaurang. Jag orkade inte ljuga om varför jag inte drack alkohol eller fejkdricka, så vi bestämde att vi skulle berätta. Hela vägen dit ”bråkade” jag och F om vem som skulle säga. Du får säga, nej du, nej du, nej du. Det är faktiskt din tur!!
Hemma hos Hannah försökte jag vara så uppenbar att hon skulle fatta utan att jag sa något. Sa att jag inte klarade av att äta chips då jag *varit så illamående senaste veckorna*, hällde upp Fanta i mitt vinglas demonstrativt och poängterade att det inte var tryffelsalami till min rätt. ”Varför ska inte du ha salami”, frågade Felicia. ”Nej, men jag är gravid”, svarade jag.
F’s mamma
Paketet med strumporna hade legat i F’s jackfika i evigheter och F hade vid flera tillfällen försökt samla mod men fegat ur. En dag skulle jag och F titta på ett hus i närheten av hans mamma och hon hängde på. Efter husvisningen gick vi en promenad och jag väste ”nu säger du det bara!!!”. Vi gick och gick och gick och varje gång F’s mamma vände för att gå hemåt ville han gå lite till. Haha. Till slut gick han mot havet. ”Men var ska du”, undrade hon. ”Jag vill bara se utsikten lite”, sa han och vi följde med.
Framme vid stranden trampade han runt planlöst och sträckte till slut fram det knöliga lilla paketet till henne. Hon öppnade och såg förvirrad ut.
Men vad är det här, är det något till min mobil?
Nej.
Är det något till Smilla? (hennes katt)
Nej, det är strumpor.
Strumpor? Men vem ska ha dem?
Då förstod hon och sa genast att vi ju måste köpa huset, så att hon kan komma och passa bebisen så att vi kan sova <3
Ida
Till Ida skrev jag det bara <3
Det kom ett paket med posten kort därefter. Bebisens livs första presenter! Och samma strumpor som vi gav i present till våra mammor. Tur det, för de vägrade ge tillbaka dem, haha.
Lina
Lina fick också ett meddelande <3
F’s syster
Vi gillade det briljanta i att berätta med en present, så att man slapp säga något. F’s syster fick detta kort till sin födelsedagspresent.
Vi lade kortet i presentlådan och blev så stressade när hon öppnade och tittade på presenterna, men aldrig läste kortet. ”…och kortet….eheh”, fick vi fram lite nervöst.
Norge
Till familjen i Norge fick jag samla mod och faktiskt ringa. Bestämde mig för att ringa min kusin Charlotte först eftersom hon berättade först för mig senast hon var gravid. Ringde henne på facetime och då jag aldrig brukar göra det visste jag att hon skulle fatta direkt. Jag hade tur och de var ett helt gäng som satt och åt middag och jag kunde berätta för alla samtidigt. Vi ”berättade” genom att helt enkelt hålla upp ultraljudsbilden.
Detta lilla firande är bland det gulligaste jag har i min telefon. Sen ringde vi till min faster och min pappa och gjorde samma sak. Efter de tre samtalen var jag så dränerad att jag inte kunde ringa någon mer. Resten fick veta i familjegruppen på Snapchat.
Emelie
Emelie och David bjöd hem oss på middag och vid det här laget hade magen börjat synas. Tog på mig en snortight klänning och sa ”surprise!!” när jag tog av mig jackan.
Vi grillade halloumiburgare och Emelie ställde sitt vinglas vid min tallrik när jag skulle ta bild. ”Annars blir det uppenbart i bloggen”, sa hon.
Emelie, Emelina, Sanna
Var på Fria bad med Emelina, Sanna och Emelie (som redan visste). Beställde en alkoholfri drink och försökte liksom göra en grej av det tillsammans med Emelie, men ingen fattade. Haha. Sanna frågade hur det var med alla och jag slängde ut det bara och svarade ”jo, det är bra jag är gravid”.
Kort därefter skrev vi ut det på sociala medier, så att alla visste. Skönt ändå. Inga fler svettiga gravidannouncements.
Va? Inte ett gravid vecko-inlägg igen redan väl? Jo, nu ska jag försöka styra upp. Jag går ju in i ny vecka på torsdagar men mina veckoinlägg har blivit förskjutna med nästan en vecka och jag kommer aldrig ikapp eftersom jag inte vill posta för tätt.
Men nu struntar jag i det! Även om jag skriver anteckningar i telefonen för varje berörd vecka är det svårt att skriva ”så långt efter” då saker ändras så fort och dessutom har jag mycket mer nytta av era tips om det är mer i nutid.
Idag gick jag alltså in i vecka 32! Så här var vecka 31.
Min kropp
→ Mysteriet med mitt ryggont har fått sin förklaring! Det är inte njuren, inte muskler och inte bäcken-relaterat. Vår karatebebis har sparkat sönder mitt revben!! Jag har en spricka eller skada på mitt revben. Helt sjukt. Trodde knappt det var möjligt! Vanligtvis tar det 6 veckor för en sån skada att läka, men då han ju rör sig och pressar där inne hela tiden kan det inte läka. Det kommer alltså inte bli bra förrän efter förlossningen. Men det är inget farligt och så skönt att ha fått en förklaring.
Det funkar helt okej på dagen, jag tar smärtstillande när det blir för jobbigt. Det värsta är på natten då det är i princip omöjligt att sova eftersom revbenen pressas ihop. Man ska ju helst sova på sidan när man är gravid, men det går inte. Jag försöker sova halvt på sidan, halvt på rygg och bulla upp med kuddar, men det går sådär.
→ Bebisen har fixerat sig! Barnmorskan kände på min mage och konstaterade att huvudet låg ovanför min navel. ”Är du verkligen säker, jag tror att det är rumpan”, frågade jag. Hon kände vid mitt bäcken och kunde känna något som kändes som ett huvud där också. Hon dubbelkollade med ultraljud och visst hade han vänt sig och fixerat sig dessutom. Coolt att jag hade rätt ändå!
→ Mitt bäcken har blivit så mycket mer stabilt sen han vände sig och jag har knappt någon foglossning. SÅ JÄKLA SKÖNT. Det är som att ha fått livet tillbaka att kunna gå utan att varje steg gör ont. Det är ett jättetryck neråt och en ständig känsla av att vara kissnödig när jag står upp som inte är särskilt behagligt, men mycket hellre det än foglossning.
Nytt för denna vecka
→ Det känns som att magen sjunkit. Det kanske är för att han vänt sig. Men det känns som att det inte är lika trångt upptill längre. Något mitt revben tackar ödmjukast för. Visserligen vet jag att det är små galna bebisfötter som pekar uppåt som kan sparka till när som helst : ))
→ Nu bestäms ögonfärgen! Tycker det är så spännande. Jag är helt säker på att det blir bruna, men F tror att det kan bli blå. Vi får se! Jag läste att man kan veta säkert först när bebisen är 9 månader.
