Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Två år som mamma

 

Det är snart två år sedan jag födde barn. TVÅ ÅR. I min värld var det ju nyss men okej. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om min kropp ett år efter graviditeten. Jag läste nyligen att det tar kroppen 7 år för återhämta sig helt efter en graviditet. Det låter ju helt galet.

Så nu kommer jag uppdatera en gång om året i 7 år om detta. Skoja. Men tänkte att det kanske vore intressant med en status nu när det ändå gått ganska lång tid och några tankar om det här med att vara mamma.

 

Kroppens generella status

Ganska bra. Jag har fortfarande känningar av foglossning och behöver helst sova med kudde mellan knäna. Men det känns som att det där bara är så för mig. Är kanske inte ens kopplat till graviditet.

Jag lyfter och bär Henri väldigt sällan nu och jag bär aldrig honom i bärsele längre. Lite synd för jag var ganska stark för ett år sedan. Not so much nu.

Allt har återhämtat sig ”där nere” och funkar som det ska, kan exempelvis använda menskopp igen utan problem. Musklerna är dock inte som de var och kommer väl aldrig bli, men vi kämpar på med knipövningar livet ut va. Och där gjorde ni en knipövning. Varsågod.

 

Ytligt

→ En ytlig störig grej är att mitt hår har *återhämtat sig* och är i en mindre snygg fas där allt hår som trillade av nu är några centimeter långt. Ser konstigt ut på vissa ställen och luggen är typ en gardinlugg fast en ful sådan. Borde kanske bara ge efter och klippa en?

→ Bristningarna är borta. Hade röda streck på magen, särskilt runt naveln och på brösten. Helt otroligt, det trodde jag inte. Huden är liksom skrynkligare, men annars finns det inte ett spår.

→ Henri ammade 90% från ett bröst och jag var ”rädd” att jag skulle få ett stort och ett litet bröst sen, eller ett hängbröst och ett vanligt. Haha. Men de är samma-ish igen.

 

Att sluta amma

Jag slutade amma (för tredje gången) i april och vill ni veta något sjukt. Jag har fortfarande mjölk! Inte alls mycket, men ändå. Eftersom jag började amma igen så många gånger så kanske kroppen inte helt litar på att det är helt över och håller igång lite just in case, haha.

Som ni minns var mitt amningsavslut inte alls kul. Jag tvingades göra det mot vår vilja eftersom Henri inte åt någonting annat och sov jättedåligt om nätterna. Jag testade allt möjligt, men till slut blev det att sluta cold turkey. Det var HEMSKT. Jag åkte först iväg med jobbet två nätter för att sedan sova på soffan när jag kom hem. Hans förtvivlan, särskilt på nätterna var hjärtskärande. Han var han otröstlig i timmar varje natt och det pågick i flera veckor.

När han ”kommit över amningen” fortsatte han att sova oroligt och vakna med panik. Det pågick i månader. Det gick inte att få kontakt med honom. Ingenting funkade. Han gallskrek och ville inte att vi skulle röra honom. Låg på golvet, kröp under sängbordet, dunkade huvudet i elementet. Det var fruktansvärt. Minns hur jag, när han äntligen somnade efter kanske 2-3 timmar, låg vaken i chock för att det var så påfrestande. Han sov någon timme och sen började det om igen. Varje natt när vi skulle sova stålsatte jag mig för jag visste vad som väntade.

Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu sover han för det mesta bra <3

 

 

Mensvärk

Innan jag blev gravid hade jag fruktansvärd mensvärk. Ofta i klass med förlossningsvärkar helt ärligt. Jag har varit nära på att åka in till sjukhuset flera gånger för att jag trott att något varit allvarligt fel. Efter graviditeten: ingenting!

Det är klart jag känner att jag har mens, men jag har ingen smärtsam mensvärk längre. Jag har hört att det blivit tvärtom för många, att mensvärken blivit värre och var därför orolig över det. Min egen teori utifrån saker jag läst (som ni ska ta med en nypa salt då jag inte är kunnig nog hehe) är att jag tidigare hade östrogendominans, eller rättare sagt progesteronbrist. Balansen mellan östrogen och progesteron var inte optimal. När man är gravid har man skyhöga nivåer av progesteron och mycket progesteron skapar fler ”receptorer”, och därför har jag mer progesteron även nu efter min graviditet. Som sagt, vet inte om detta är sant. Hur som helst är jag mycket glad över att slippa mensvärken.

Och när vi ändå pratar om mens. Jag fick tillbaka min mens tre månader efter att jag födde (trots helamning). Jag trodde att amningen gav ett ganska säkert skydd. Det gjorde den inte nej : ))

 

 

Två år som mamma

Ibland tänker jag att vi upplevde tvåårstrotsen omvänt. Han kom ut i trots. Han skrek sina två första timmar i livet och inget hjälpte. Han ville inte från dagen han blev född byta blöja och det har varit likadant sen dess. Och så fortsatte det. Blir svettig av att tänka på den första tiden. Hur jag inte ens kunde duscha det snabbaste jag kunde utan ett hysteriskt barnskrik i bakgrunden. Enda gången han var nöjd var när han ammade och var hos mig.

Han ville ingenting. Inte ha på sig mössa, inte åka bil, inte åka vagn. Minns promenaderna till BVC (innan jag äntligen gav upp vagnen och använde selen) där han gallskrek hela vägen och till slut grät jag också, haha. Hade skrivit in oss på BVC en bit bort eftersom vi skulle flytta och dit gick jag en gång i veckan gråtandes med en bebis som bara skrek och skrek.

Han var en så missnöjd bebis. Han ville så mycket, men samtidigt ingenting. Han var omöjlig att somna och har alltid sovit minst ett sovpass mindre än vad han ”ska” för sin ålder. I vissa perioder var enda sättet för honom att sova att jag guppade honom i selen. Han vaknade sekunden jag slutade.

Nätterna funkade dock bra, antagligen pga fri mjölkbar. Men när jag slutade amma började kaoset på riktigt. Man orkar inte när man inte sover. Den perioden minns jag med skräck. Jag undrade vad fan vi hade gett oss in i. Fantiserade om att bara dra. Nu skiter jag i det här. Kände mig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte hantera mitt barn.

Dagarna var också enormt påfrestande. Han var så uttråkad. Det gick inte att vara hemma. Han rev lägenheten, haha. Vi var ute med honom i skift och det slutade varenda gång med att jag skickade 10 sms i rad till F om att jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han vägrade åka vagn, vägrade bli buren och låg bara på marken och skrek. Jag hade ångest när jag hämtade honom på förskolan för timmarna innan F kom hem från jobbet var så otroligt långa.

Vid den här tidpunkten gick jag med i en grupp på Facebook för föräldrar med HNB-barn. Jag vet inte om Henri var en high need baby. Men det spelar ingen roll, för jag behövde den gemenskapen ändå. Det var så fint att läsa andras historier, att känna igen sig och inte minst alla bra tips och råd jag fick. Jag var inte ensam. Och det är därför jag skriver detta. Jag har övervägt länge om jag ska berätta hur tufft jag tycker att det har varit, känns som att jag måste lägga in en megabrasklapp om hur mycket jag älskar honom. Men det fattar ni ju.

Idag är han harmonisk, nöjd och glad för det mesta. Han är trotsig, absolut. Men det går inte att jämföra med hur det varit. Det går att kommunicera, att förklara och trotsen varar bara korta stunder. Vi har inte längre ett barn som skriker oavbrutet i timmar medan vi inte kan göra annat än att titta på. Jag längtar efter honom på dagarna. Älskar att umgås med honom. Det är inga problem att vara själv med honom längre. Jag känner att jag har ”knäckt koden” vad gäller många saker och vet vad han behöver. Det funkar så bra nu. Älskar att vara Henris mamma.

 

Vill jag ha fler barn?

Jag känner absolut inte att jag vill ha fler barn just nu, men tanken är inte längre lika främmande. Jag har börjat fantisera och längta lite efter ett syskon. Jag känner mig absolut inte klar med att ha en bebis. En ettåring däremot : ))) haha

När det var som jobbigast minns jag att jag sa till mina vänner att om det i framtiden blir lättare och jag är sugen på att skaffa fler barn – snälla påminn mig om att jag inte kan göra om det här. Det går inte.

Lite så känner jag. Jag är rädd för hur det skulle bli och vill inte gå igenom det där igen. Men det är inte alls säkert det skulle vara likadant. Kanske får jag ett barn som älskar att åka vagn, sover hela tiden och inte har någon supervilja. Vem vet, haha.

Något annat jag tänker på är ju också att jag psykiskt inte mådde bra Henris första tid. Jag hade så mycket med mig själv att energin inte var vad den borde varit. Det är säkerligen en bidragande del till varför min upplevelse är som den är och jag har fruktansvärt dåligt samvete över att jag nog inte var den mamman han behövde.

Man måste komma ihåg det, att barn är inte arga och ledsna för att vara dumma – de försöker kommunicera något. Och jag är så ledsen att jag inte fattade. Jag har blivit bättre och försöker bli bättre hela tiden.

Att vara mamma. Den största utmaningen jag tagit mig an i mitt liv. Det absolut mest påfrestande och mest fantastiska jag upplevt.

❤️

351 gillar

Kroppen ett år efter graviditeten

Jag tänkte skriva ett inlägg om min kropp efter graviditeten. Jag skrev ett inlägg en månad efter förlossningen och nu har det snart gått ett år. Ett år sedan jag födde barn! Helt galet. Det känns som igår samtidigt som det känns som tusen år sedan och samtidigt som om det aldrig hänt.

 

Jag för exakt ett år sedan.

 

Hur är den då, min fysiska form såhär ett år senare? Vill bara slänga ut en stor brasklapp att jag kanske inte uttrycker mig helt korrekt och bra i detta inlägg. Kanske också provocerande eller trampar på tår. Jag vet inte. Känner att jag bara vill skriva ärligt utan att fundera så mycket och väga mina ord.

 

Starkare än någonsin

När jag sa det här till Sofie sa hon VA?! Men ja, jag känner mig starkare än någonsin. Det beror nog på att jag faktiskt är starkare än någonsin. Jag har aldrig tränat tidigare i mitt liv och numera bär jag runt på en sprattlig kettlebell hela dagarna. Jag släpar vagn, vaggar, jagar, plockar, lyfter och inte att förglömma core-träningen selen automatiskt ger. Allt detta utan problem. Kan bära runt på galningen i timmar.

Sen absolut, det är inte ergonomiskt. Jag bär med samma arm på samma höft och sover alltid i prick samma ställning. Det känns som att ryggen ska brytas av smärta på morgonen och jag vaknar ofta av att armen somnat, men det där går faktiskt över en timme efter jag vaknat. Jag känner mig stark och bra i kroppen generellt. Jag orkar mycket mer än tidigare.

 

Där nere 

Jag trodde länge att jag fått framfall, men det var nog snarare så att det tog lång tid att läka bara. Det är fortfarande inte 100%, men blir bättre hela tiden. Det har varit svårt att få kontroll över musklerna där nere igen och att exempelvis använda menskopp första halvåret gick knappt. Jag hade även svårt att göra nummer två. Gick jag inte direkt gick det inte alls. Men som sagt blev det bättre och blir fortfarande bättre hela tiden.

Jag vill skriva detta för att jag tycker det känns viktigt att prata om. En förlossning och en graviditet är en brutal grej att genomgå. Det är inte konstigt att man behöver läka efteråt. Kan vara skönt att höra att det blir bättre. Och blir det inte det ska man söka hjälp såklart.

 

Min kropp

Bristningarna har bleknat. Det är inte arga röda streck längre. Foglossningen är bättre, men inte helt bra. Jag märker direkt när jag inte sovit med en kudde mellan knäna.

Men helt ärligt tror jag att jag haft problem med detta sedan tonåren, bara att jag aldrig riktigt förstått vad det var. Kan man ens det? Utan att vara gravid? När jag gick på gymnasiet gjorde jag till och med magnetröntgen och gick till sjukgymnast. Fick aldrig svar på vad det var. Det kändes som (beskrivningen av) ischias utan att vara det. Sedan blev det bättre några år för att sedan blossa upp igen fast värre under graviditeten. Märkligt.

 

Amning

Amningen har funkat felfritt för mig och still going strong. Aldrig haft ont, aldrig krånglat. Den största anledningen till det är gruppen Amningshjälpen på Facebook. Jag hade antagligen gett upp amningen för längesedan om det inte vore för dem. Jag hade exempelvis trott att bebisen inte blev mätt och att jag inte hade tillräckligt med mjölk, trots att det var helt vanliga faser man går igenom.

Innan jag fick barn hade jag en föreställning av att ersättning var det enkla valet och att amning var det jobbiga. Ganska fort kände jag att det var precis tvärtom. Det är ju amning som är det enkla. Maten är alltid med, perfekt varm och alltid ett säkert kort. Det kvittar om bebisen är ledsen, hungrig, uttråkad eller behöver närhet. When in doubt whip it out.

Jag är så glad och tacksam att amningen fungerat så himla bra för oss. Jag känner även att amningen gett mig självförtroende som mamma. Att veta att man har ett ess i rockärmen som alltid funkar. Blir det jobbigt kan man bara dra fram tutten.

 

Synen på kroppen

Jag har aldrig varit så nöjd med min kropp som nu. Samtidigt som jag objektivt aldrig varit så missnöjd. Om det makes sense? Jag ser ju att den har förändrats. Men det gör mig ingenting. Jag bryr mig liksom inte. Det är vad det är.

Brukar tänka på talesättet ibland, att man ska vara glad att man får åldras för alternativet är att inte göra det. Vi blir äldre och kroppen förändras vare sig vi vill eller inte och det är ofrånkomligt.

Men nu har jag en graviditet att ”skylla” på.

Jag inser att min upplevelse här skiljer sig från andras. Har i alla år hört att kvinnor känt press på sig att se ut som innan graviditeten. Att folk verkar tycka att kroppen inte får ändras. Jag känner precis tvärtom. Har aldrig känt mig så accepterad. Det känns som att man generellt har en förlåtande inställning till den post-gravida kroppen. Äntligen är det okej att inte vara perfekt! Jag blir accepterad som jag är, för ”jag har ju fött barn”.

Tycker snarare det är press på andra hållet vilket är lika skevt. Har man inte varit gravid har man liksom ingen ursäkt till sina hängande bröst, bristningar och degmage. Trots att det (nödvändigtvis) inte ens har med graviditet att göra… Men nu. Nu har jag en ursäkt till att ha en helt vanlig himla kropp. Så jäkla befriande.

 

462 gillar

4 veckor efter förlossningen

Jag saknar mina graviduppdateringar. När annars i livet får man babbla på om hur man mår varje vecka och folk faktiskt bryr sig, haha.

Tänkte jag skulle skriva en liten sammanfattning om graviditeten och hur jag mår nu en månad efter förlossningen. För att knyta ihop säcken liksom.

 

Vad var jobbigast med att vara gravid?

Foglossningen! Bäckensmärta är något jag aldrig ens tänkt på skulle vara ett problem. Fy tusan vad jobbigt och begränsande det var. Vissa perioder var det som knivhugg varje steg jag tog.

 

Något jag kommer sakna?

Att må så bra psykiskt. Det var det bästa med att vara gravid för mig. En annan sak jag också kommer sakna är hur mycket hänsyn, omtanke och till och med beundran man får av omgivningen som gravid. Haha charmig jag låter som erkänner det. Jag har tyckt det varit så fint att bli bemött på ett sånt kärleksfullt sätt av omgivningen. Inte minst hur F har sett på mig. Han lägger fortfarande sin hand på min mage av vana <3

 

Något oväntat?

Ja, men att bebisen skadade mitt revben! Tur den värsta smärtan gick över snabbt.

 

Vad var bäst?

Att jag kände mig så fin och att jag aldrig behövde fundera på kläder. Det fanns så få plagg att välja på liksom. Kanske kapsel-garderob vore något för mig nu när jag tänker efter.

 

Något som förvånade mig?

Att jag inte mådde så illa som jag trodde! Det var det jag fasade mest över med att bli gravid. Trodde jag skulle vara helt däckad av illamående. Visst var det några jobbiga ”bakis-veckor”, men inte mer än så.

 

Hur mår jag nu? Min fysiska form?

Idag 4 veckor efter förlossningen känns kroppen precis som vanligt. Bättre än vanligt! Jag har aldrig känt mig så smal och smidig 😂 Det känns helt otroligt att kunna gå i rask takt och springa i trappor utan problem.

Det enda som inte är som vanligt är toalettbesöken. Stygnen börjar lossna och jag har inte ont längre, men det är som att jag inte har någon kraft alls. Som att musklerna är borta. Men jag kämpar på med knipövningar och tänker att det får ta sin tid att läka.

Magen är inte svullen längre men är väldigt mjuk och jag som trodde att jag inte fått några bristningar blev förvånad när en randig mage uppenbarade sig några dagar efter förlossningen. Jag har nog bara inte kunnat se dem eftersom magen var så spänd.

 

Och mitt psykiska mående?

Ja, det är tyvärr som vanligt. (Dock utan PMS, vilket jag verkligen inte ser fram emot.) Vardaglig ångest, en massa dåligt samvete för allt möjligt hela tiden (så konstig grej som jag upplevt sedan jag blev mamma) och katastroftänk. Jag tänker dagligen på sätt jag kan råka skada honom och upplever det i huvudet till en sån grad att det ilar i kroppen. Varför gör jag så mot mig själv! Känner mig även otillräcklig, funderar på om jag är en tillräckligt bra mamma och har typ existentiell ångest över jag nu är en förälder. Det är ju så stort.

Haha, bra jag verkar må då. Jag är även fullkomligt förälskad i mitt barn och lycklig ända ut i fingerspetsarna. Tittar, luktar på och kramar honom konstant och känner mig rikast i världen.

Att få vara gravid och föda barn är bland det häftigaste jag gjort. Jag är så tacksam över att jag fick uppleva det och att jag fick mitt efterlängtade barn. Innan jag blev gravid tänkte jag ofta på mig själv och min kropp som två olika saker, eftersom jag inte kunde styra över om jag blev gravid eller inte. Jag känner fortfarande så. Kroppen är sin egna person. Den gör vad den vill liksom.

Tack snälla kroppen för att du bar ett barn till oss. Jag är dig evigt tacksam och kommer aldrig vara taskig mot dig igen. Ska försöka i alla fall.

 

De sista veckobilderna jag tog, men som jag aldrig hann publicera. Hejdå magen 🥲

 

231 gillar

När vi kom hem

Så blev det äntligen dags att sätta bebisen i babyskyddet och åka hem. Som jag hade fantiserat om denna stund! Jag trodde det skulle kännas lite som att stjäla ett barn. Som att vi gjorde något förbjudet när vi tog med honom ut.

Konstigt nog kändes det som det mest naturliga i världen. Hade känslostorm gånger tusen den dagen och grät över allting. Det rann som ett vattenfall och när jag ammade blev bebisen våt av tårar.

 

 

Det var konstigt att komma hem till scenen, hur vi lämnade lägenheten. Alla minnen kom tillbaka. Värmekudden i soffan, stolen i duschen, rester efter mackor och yoghurt jag tryckte i mig i hallen innan jag gick, stolen framför tvn som jag lutade mig mot när vi kollade avsnitt av Solsidan samtidigt som jag tog värkar.

Och nu kom vi hem med en bebis.

 

Han har på sig bodyn jag gav till F när jag trodde att jag var gravid <3

Vi kom hem på självaste fars dag dessutom! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira den dagen på!

 

Och fira det gjorde vi. Jag dukade fram champagne, kex, marmelad, ost och present.

 

F tog fram en chokladkartong. ”Har du köpt choklad till dig själv i fars dag present”, frågade jag. ”Nej, den är till dig för att du har fött ett barn till mig”, sa han. Något han förövrigt tackat mig för varje dag sedan bebisen kom <3

 

Presenten var bara en liten grej, ett paket strumpor som jag köpt oooom det skulle vara så att bebisen hunnit komma till fars dag. Ville så gärna uppmärksamma dagen, om det var möjligt.

 

Hur blåmögelost och champagne smakade efter 10 månader utan? Helt jävla otroligt.

 

269 gillar

Vad jag hade packat i BB-väskan

Jag har fått massa frågor om tips på vad man ska ha i sin BB-väska. Flera av er önskade ett blogginlägg om vad jag packat med mig. Tur jag aldrig gjorde ett, för jag hade noll koll.

 

Helt ärligt förstod jag inte ens riktigt vad innehållet i väskan skulle vara till. Jag trodde att det främst handlade om förlossningen. Nu vet jag att det snarare handlar om tiden efter förlossningen, när man är på BB. Vilket ju namnet BB-väska antyder… Gav bort många hjärnceller till mitt barn tror jag. Har blivit så trög.

Men jag tror även att det här med Corona och att pappor inte fått stanna har gjort att jag inte lagt så mycket fokus på att man kan stanna kvar på BB efter förlossningen. Alla mina vänner som fött barn på sistone har åkt hem nästan direkt. Har alltså inte tänkt så mycket på att man ska/kan stanna en stund efteråt.

Först och främst måste jag säga att jag är så otroligt imponerad av BB. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men verkligen inte något på denna nivå. Det var som att bo på hotell! Det serverades mat och fika fem gånger om dagen och så fort jag behövde något eller någon var det bara att trycka på en knapp. Jag trodde det skulle vara mer sjukhusigt, men det var ingen som störde om jag inte ville. Man blev lämnad ifred, men var ändå inte ensam. Är så imponerad och tacksam över att bo i Sverige. Det jag vill ha sagt är att man inte behöver något, egentligen. Allt du som födande behöver finns. Både på förlossningen och BB.

 

Men såklart kan man ta med sig saker för att göra det mer bekvämt för sig! Vi valde att stanna på BB i 48 timmar. Här kommer mina reflektioner om saker jag hade tagit med mig om jag skulle föda barn igen, och saker jag inte hade tagit med mig igen. Jag skippar självklara saker som övernattningsgrejer, skötväska, babyskydd och legitimation. Här kommer mina tankar om ”extra-grejerna”.

(Jag utgår ifrån hur det var på sjukhuset i Helsingborg där jag födde barn. Jag har förstått att det är olika överallt).

 

 

Hade tagit med mig:

→ Knästrumpor/tofflor/tjocka strumpor. Det blir kallt om fötterna och man vill inte gå barfota på sjukhusgolv. Jag rekommenderar alltså att ta med något mer än bara vanliga strumpor.

→ Snacks och dricka. När jag köpte snacks trodde jag det skulle vara till själva förlossningen. Men jag hade ingen lust (eller tid) att snacksa något. Det enda jag ville ha under de få pauser som fanns var mackor och saft som personalen fixade till oss. Däremot efter förlossningen! Det var guld att ha massa godis, snacks och läsk på rummet. Glöm inte drickan!

→ Läppbalsam. Och återfuktning rent allmänt. Hade jag orkat hade jag gärna smörjt in hela kroppen. Men orkade på sin höjd tvätta och återfukta ansiktet. Nattkräm och ögonkräm var riktigt skönt.

→ Hårsnoddar. Tråkig grej att glömma om man har långt hår.

→ Musik. Något jag hade tagit med mig om jag skulle föda barn igen är högtalare. Kombinationen lustgas och att F spelade musik på telefonen var riktigt bra. Men det vore ännu bättre om jag hade förberett en egen spellista och hade bättre ljud. Att ta värkar till typ Stad i ljus eller All by myself känns 100% som min grej.

→ Kläder till bebisen i olika storlekar. Hellre för stora kläder än för små så slipper ni samma problem som vi hade att de inte passade. Och många ombyten! Vår bebis kissar rakt upp i luften varje gång vi byter på honom, alla kläder var därför snabbt nerkissade. Jag rekommenderar pyjamas med dragkedja till en nyfödd btw. Man vill inte krångla för mycket. Och glöm inte en tunn mössa!

→ Säng. Om partnern ska sova över och det inte finns en säng rekommenderar jag att ta med en luftmadrass. Vi kände oss som genier när vi kom på det, haha. Tur vi bor så nära sjukhuset. F var hemma och hämtade grejer i flera omgångar.

→ Bebis-spa. Manikyrset till vassa naglar och tops och pad för att få bort gojs i ögonen exempelvis. Babyolja är bra för att få bort det första bajset om det är envist.

→ Dator. Jag hade inte funderat på vad vi egentligen skulle göra på rummet hela dagarna. Ganska snart kom vi på att det vore trevligt med en tv. F hämtade därför min dator så att vi kunde kolla på tv och film.

→ Amningskudde/kudde. Kanske mitt viktigaste tips! Man blir trött i armarna av att amma dygnet runt. Ta med en kudde modell större eller en amningskudde.

→ Napp. Det är omdebatterat om man ska introducera napp så tidigt eller inte. Välj själv. Om amningen funkar, din bebis har stort sugbehov och inte kommer till ro och du håller på att bli galen kan det vara en idé att testa. Den pausen betydde mycket för mig i alla fall.

→ Laddare och kamera. En förlängningssladd kan också vara bra. Ibland är uttagen långt ifrån sängen.

→ Intimdusch att använda på toaletten var kanske bästa grejen jag hade med mig. Så skönt att kissa och hålla sig fräsch med den. Har man ingen sån funkar det lika bra att gå in i duschen eller kanske använda en vattenflaska.

 

 

Hade inte tagit med mig:

→ Kläder. Är man en person som vill ha på sig sina egna kläder eftersom man trivs bättre så är det såklart en idé. Men jag hade inte på mig något annat än sjukhusskjorta och nättrosor. Det var därför helt onödigt med flera ombyten. Tog på mig riktiga kläder först när vi skulle åka hem.

→ Trosor. Samma sak där. Jag ville endast ha de sköna nättrosorna som man fick. Att jag köpte stora sköna trosor till efter förlossningen var helt onödigt. Jag använde nättrosorna i en hel vecka efter.

→ Mat till partnern. F fick både frukost, mackor och fika. Det enda han inte fick var middag. Men det var enkelt fixat att gå och köpa något. Det fanns ändå önskemål från mig att handla annat samtidigt, haha.

→ Bindor. Det behövs inte. Rekommenderar helt klart sjukhusets stora blöjbindor istället.

→ Mjukt toalettpapper. Allt detta snack om toalettpapper. Jag förstår faktiskt inte. Vad är det för toalettpapper ni stött på? Sandpapper? Jag blev ju skrämd och tog med mig en rulle. Men det var ju exakt samma typ av papper på BB som vi har hemma. Jag hade dessutom inte velat torka mig med något som helst papper efter förlossningen. Jag snarare duttade med pappret och då funkar ju vilket som helst.

Vad är era bästa tips på saker att ha med sig i BB-väskan? Förutom de självklara grejerna.

 

201 gillar

Dagarna på BB

Två timmar gammal ute i den riktiga världen och han hade äntligen slutat skrika. Inte egentligen för att vi lyckades trösta honom tror jag, men för att han skrek sig trött 😢

Försökte desperat amma honom under denna period, men han vägrade ta bröstet. Jag pressade ut råmjölk och barnmorskor och undersköterskor hjälpte till, men han ville bara inte. Tror aldrig jag har varit så frigjord med min kropp som nu btw. Gick runt med öppen sjukhusskjorta och brösten fria i dagar, haha.

I alla fall. När bebisen äntligen blivit lugn kom det in frukost till oss. Har hört så mycket om denna bricka, men alltså den var ju hemsk? Okej, ska inte överdriva. Inte hemsk. Men att dessa mackor skulle vara så goda förstår jag inte. Det är ju toastbröd med pålägg? Orostat toastbröd dessutom. Inte ens ett värkarbete på över 30 timmar kunde rädda det.

När vi ätit fick jag duscha och sen rullade de oss till vår rum på BB.

 

Huuuur fick han plats i mig? Och hur kunde han komma ut? Förstår ingenting.

 

Jag har tyvärr ingen ordentlig bild på vårt rum, men det var verkligen så fint! BB-avdelningen var nyrenoverad och man fick enkelrum så att pappan kunde stanna. Hade sån tur att den nya avdelningen öppnade samma vecka.

Sån himla lättnad! Att vara själv med nyfödd bebis och dessutom behöva dela rum med en främling var jag nästan mer nervös över än själva förlossningen.

F åkte hem och hämtade min dator så att vi kunde titta på Idol och så dukade vi upp med godis och snacks.

 

Min nyfödde lille klump. Känner inte alls igen honom här. Så tjock och svullen <3

 

På tal om svullen. Denna intimdusch som Plume skickade till mig kan jag verkligen rekommendera. Man fyller den med ljummet vatten och använder som en liten dusch på toaletten när man går på toa. Skönt att kissa med efter förlossningen, eller hålla sig fräsch med.

Jag använder den fortfarande vid varje toalettbesök och kommer göra framöver när jag har mens också.

 

Efter timmar och timmar av försök lossnade det äntligen och bebisen tog tag i bröstet! Sedan dess har han inte velat göra annat : ))

Ordentligt grepp tog han också. Har inte haft det minsta ont i bröstvårtorna en enda gång och amningen har funkat hur bra som helst sedan dess. När mjölken rann till dock….AJ.

 

Efter en natt med kanske 1 timme sömn för min del blev vi serverade frukost. F tittade inte på något annat än bebisen dessa dagar btw. Så gulligt.

Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag var helt lost. Det var som att jag fokuserat så mycket på att föda att jag glömt att det faktiskt kom en bebis sen. Dessutom var jag så chockad och utmattad efter förlossningen att jag liksom inte var helt närvarande. F höll koll på allt. Sa till mig att amma, när vi skulle byta blöja och vinklade bebisen så att han skulle spy åt sidan. Jag satt mest som en zombie i min egen värld. Hemskt att tänka på nu, men om någon hade kommit och sagt att ”nu tar vi din bebis i några timmar” hade jag sagt okej. Jag fattade ingenting.

 

Och när bebisen sov sov pappan. Mamman lånade ut sin säng och fortsatte stirra ut i intet. Kunde inte sova, men var inte heller vaken.

 

På tal om det. Nyrenoverad BB-avledning och allt, men det fanns ingen säng till partnern. Det enda som fanns var en fåtölj man kunde luta.

F åkte därför hem och hämtade en luftmadrass. Han hämtade även större kläder till bebisen. Vi trodde ju att vi skulle få en liten bebis då min barnmorska sagt det och hade inte med oss något större än 50. Det var aningen för litet så vi kunde inte stänga knapparna på de flesta plagg. Haha.

 

Jag älskade maten på BB. Hade absolut inget emot att bli serverad trygg skolmat med noll kryddor. Falukorv liksom! Inte ätit på evigheter.

 

Bebisen fick uppleva sin första Formel 1!

 

Och jag grubblade återigen på hur tusan han fått plats.

 

En annan grej F hämtade var en napp. Bebisen ville inte vara utan bröstet i munnen en sekund och jag behövde avlastning. Han är inte jätteglad i napp, men ibland tar han den.

Under vårt utskrivningssamtal sa dock sjuksköterskan att hon inte rekommenderade napp än och jag gömde den diskret bakom ryggen av skam…heh.

 

När det var frukost andra dagen hade vi knäckt koden. Vi hade hittat en brödrost vid partnerkylen och kunde rosta de stackars toastmackorna och vi möblerade om så att vi kunde sitta bredvid varandra och streamade Nyhetsmorgon.

När jag vaknade denna dag var allt annorlunda. Det var som att det klickade till i hjärnan på mig när jag såg bebisen. Herregud det är MIN bebis. Jag grät hela dagen. För att han är fin, för att jag skulle få ta med honom hem och för att livet gett mig en så perfekt liten människa.

 

Efter 48-timmars kontrollen bestämde vi oss för att åka hem. På självaste fars dag <3

Jag duschade och klädde på mig annat än sjukhuskläder. De där nättrosorna fick hänga med några dagar till dock.

 

Och en sista bild på en Region Skåne-filt innan vi begav oss. Min finaste lilla bebis!!! Nu åker vi hem och startar vårt liv tillsammans <3

 

477 gillar

Arkiv