Mensappen Maya delar med sig av privat information till Facebook

Då jag ofta skrivit bra om mensappen Maya och uppmuntrat andra till att använda den känner jag att jag måste lyfta denna artikel som Elle publicerade igår. Det är skrämmande läsning.

I den står det att Maya skickar data om ens cykel och annat privat information till Facebook som därefter kan använda det i marknadsföringssyfte. Det som oroar mig är att inte att man får målinriktad reklam baserat på sina behov, som exempelvis att om man är gravid så får man reklam för gravidrelaterade saker, den typen av reklam tycker jag snarare (hör och häpna) är bra. Jag älskar att få reklam för saker jag behöver, det känns som en tjänst och ibland kan mina algoritmer mig bättre än jag. De vet vad jag vill ha innan jag vill ha det och jag slipper extraarbetet med att leta själv. Jag tycker om att få innehåll anpassat till mig.

Men det jag tycker är mycket allvarligt och vad som oroar mig med det här är att de med hjälp av menscykeln kan avgöra när man är som mest och minst köpbenägen. De kan med hjälp av datan se och gissa hur hormonerna styr vårt beteende under cykeln och på så sätt skräddarsy innehållet och reklamen. De kan se när vi är som mest sårbara, har som mest självförtroende och så vidare. Det här är en utveckling jag tycker är läskig. På sätt och vis kan algoritmer lära sig denna cykel ändå, redan utan denna information. Detta blir dock på en ny nivå och faktumet att mensappar säljer och delar mig sig av ens privata information gör mig så oerhört besviken.

Men samtidigt är det inget nytt egentligen. Jag har varit helt säker på att denna utveckling skulle ske. Om inte redan så snart. Jag kommer inte ta bort appen. Men det är så viktigt att vara medveten om det här och att alltid tänka kritiskt.

Hur tänker ni? Är ni förvånade? Besvikna? Är det en självklar utveckling?

 

47 gillar

Jag är inte någons nummer ett

Jag har funderat på det jag skrev om i förra inlägget om att ha få eller många vänner. Tänkte att jag skulle skriva några ord om det, men så började jag skriva och kände att…vänta nu…har inte jag skrivit om exakt det här tidigare? Och mycket riktigt, det hade jag. Det jag började skriva var inne på precis samma spår som jag skriver om i det gamla inlägget, att jag bara kan ha ett visst antal vänner i mitt liv samtidigt. Min energi finns liksom inte till fler åt gången. Därför är jag så imponerad av Sofie som lyckas hålla liv i och underhålla alla sina vänskaper.

Sedan funderade jag vidare på det här med nya vänner i vuxen ålder. Det enda sättet för mig att komma någon nära är om det finns något naturligt som håller ihop oss, exempelvis som att jag träffar Ida på jobbet varje dag. Andra personer jag blivit vän med de senaste åren har varit extroverta personer som liksom “tvingar sin väg in”. Det där lät väldigt negativt, men jag menar det positivt. Ska man bli vän med mig måste man göra så, för jag kommer inte vara den drivande. Jag vet exempelvis en tjej jag träffar ibland i olika sammanhang som jag gärna skulle bli närmre vän med men som också är introvert, antagligen mycket mer introvert än mig dessutom, och jag inser att det ju aldrig kommer hända. Ingen av oss kommer ta tag i det och även om vi mot förmodan skulle få till den där fikan har jag svårt att se att vi skulle komma längre.

Jag insåg också en sak om de vännerna jag har när jag pratade med Sofie om hennes brudtärnor. Jag kommer antagligen aldrig vara någons “maid of honor”. Med andra ord – jag insåg att jag inte är någons närmaste person. Jag är inte någons nummer ett. Genom hela mitt liv har dessutom min nummer ett alltid haft en annan som sin nummer ett. Jag får skylla mig själv som alltid håller en liten distans, men det var fortfarande en sorglig insikt.

Det var inte menat att det här skulle bli så deppigt, men nu blev det visst så ändå. Ni vet ju att jag har många vänner och jag känner mig absolut inte ensam eller oälskad, jag insåg bara lite bättre hur jag funkar.

Hur funkar ni? Har du lätt för att skaffa nya vänner? Är du någons nummer ett och är den personen din nummer ett?

 

210 gillar

Då kommer bloggdöden

Sedan jag började blogga har det talats om bloggdöden. ”Vad gör du sen när det tar slut”, har folk frågat mig. Jag själv har också tänkt på det så. Att jag måste skaffa mig en utbildning och arbetslivserfarenhet (förutom den jag får av bloggen), för man vet ju aldrig hur länge jag kan göra det här. För eller senare kommer bloggandet dö ut, det är bara en tidsfråga.

Jag har hela tiden tänkt att döden kommer vara att folk slutar läsa bloggar. Jag läste ett intressant inlägg hos Sandra Beijer med en teori om att så inte behöver vara fallet, utan snarare att det är bloggarna som kommer att dö ut i form av att de slutar skriva. Sandra har själv märkt en minskning av bloggar generellt, och bloggar hon läst har helt plötsligt slutat uppdatera. Mycket intressant teori.

Så kanske det kommer vara, men jag tror att det går hand i hand. Ständigt kommer det nya typer av sociala medier som exempelvis Instagram, Youtube, podcast och nu senast Snapchat och Instastory. Sakta men säkert blir bloggandet mossigt och gammalt. De som vill jobba med sociala medier idag startar exempelvis en Youtube-kanal, inte en blogg. Jag tror dock inte att det nya nödvändigtvis slår ut det gamla helt och hållet. Det är olika sätt att presentera innehåll på och även olika sätt att konsumera media. Ett youtubeklipp är exempelvis svårare att konsumera än ett blogginlägg, enligt mig. Det kräver mer tid och engagemang. Skulle jag följa 15 Youtubekonton hade jag inte gjort annat om dagarna. Men jag kan lätt följa 15 bloggar. Nackdelen med blogg är att allt inte är samlat på ett ställe och så lättillgängligt som exempelvis Instagram och det kräver ett särskilt engagemang från en läsare som ska gå in just på min blogg. Det kräver att de vill följa just mig och att jag är mer än bara en konto som fått turen att följas och svischar förbi bland många andra i ett flöde. Blogg är enligt mig ett fantastiskt media och min favorit av alla sociala medier som finns (kanske för att jag tillhör den äldre generationen då…heh). Bloggen är komplett och innefattar egentligen allt. Du kan skriva långa texter, korta texter, lägga ut bilder och filmklipp. En blogg kan egentligen vara alla typer av sociala medier på samma gång.

Det är ingen hemlighet att den yngre generationen föredrar rörligt material som exempelvis Youtube. Men det betyder ju samtidigt inte att generationen som läser bloggar (däribland mig) kommer att sluta göra det. Vi som tycker om bloggar kommer att fortsätta läsa bloggar. Det jag tror dock, om jag ska spekulera, är att det inte kommer växa nämnvärt framöver. För tio år sedan skulle alla ha en blogg, det var lätt att bli en stjärna, att få många läsare och det växte hela tiden. Men så är det inte nu. Min statistik har varit helt jämn i flera år nu. Den går inte upp längre (förutom vid särskilda situationer), men den går inte heller ner. De som vill läsa här gör det helt enkelt.

Det här går att jämföras med tidningsdöden. En stor del av den äldre generationen fortsätter ju att läsa tryckt media, medan den yngre inte gör det. Men i takt med att den äldre generationen dör ut, dör också tidningarna ut. Okej, nu blev det väldigt brutalt. Men det är exakt så jag tror att det är. När vi som läser bloggar dör, då dör också bloggarna. Självklart kan det leva vidare i mindre skala, men då tror jag främst på nischade bloggar, blogg som komplement till något annat, eller inlägg om specifika saker. Det här att följa en persons liv i en blogg är inte något man aktivt kommer att börja göra.

Bloggdöden är alltså när läsarna dör eller successivt slutar läsa. Om inte bloggarna slutar blogga först såklart för då finns det ju ingen blogg att läsa. Eller vad tror ni?

I takt med att nya typer av medier löst av varandra har jag anpassat mitt eget bloggande. Jag minns en brytpunkt för ungefär fem år sedan då exempelvis många bloggare som egentligen mest fokuserat på foto flyttade över till Instagram helt och hållet och slutade bloggade. Det är ju en ganska rimlig förändring. Jag själv skrev förr oftast mycket kortare inlägg än vad jag gör idag och uppdaterade otroligt ofta. Ibland nästan som en chatt eller nutidens Instastory. Idag postar jag istället oftast längre inlägg och ser mitt bloggande mer som ett berättande än ett ställe att bara posta små, snabba lustigheter. På det sättet har jag anpassat mig till formatet och tror att jag har en chans att leva kvar. För den typen av material kan ingen annan media ersätta för mig. Så länge ni fortsätter läsa och jag inte slutar blogga då vill säga : ))

Vi får se vad som händer och vad framtiden har att erbjuda. Hur har ert Internetbeteende förändrats? Läser ni färre bloggar nu än ni gjorde förr? Och är det många bloggar ni har följt som slutat uppdatera?

 

Jag och Moa 2010.

 

99 gillar

Mina tankar om skönhet, ideal och ingrepp

Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser.

Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig!

Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår?

Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med.

 

Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått “lära” mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej).

Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest “ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också”.

Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från “samhällets krav”. Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal.

Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är “perfekta”. Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon?

Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig “bra nog”, och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste “förändra mig”. Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad.  Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak.

Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3

 

0

Ät en hamburgare, eller duscha i två månader

Ojdå. Jag trodde inte att någon skulle reagera negativt på att jag lade upp några klimatsmarta tips. Jag vet att jag inte är perfekt i alla avseenden (har absolut inte påstått det heller….) och jag har förstått att det att äta kött är den största miljöboven av alla och jag tar till mig det. Jag vet generellt att det här med att äta kött/ ej äta kött är väldigt känsligt, det lärde jag mig efter shitstormen när jag lade upp ett recept som jag hävdade (jag trodde alltså det) var vegetariskt trots fetaost…haha.

I alla fall. Det var mina tips och jag tänkte helt enkelt att det var trevligt att ge små enkla, vardagliga, genomförbara klimattips i samband med inlägget. Men det är kanske, enligt vissa,  motsägelsefullt när jag äter kött, inte äger en mikro och flyger till andra sidan jordklotet för att åka på semester?

Jag tycker att det är bättre att göra något, än inget alls, trots att man inte är perfekt i övrigt. Jag ber om ursäkt om ni tyckte mina tips var dåliga och jag borde kanske t.ex. lyft det här med köttfria dagar (vilket jag i och för sig har skrivit om i bloggen massor av gånger). Men min poäng var inte att ge “de bästa och största tipsen”, utan helt enkelt några små saker något som alla kan göra.

Hur som helst får det stå för mig. Tipsen var mina. Jag tycker dock att IKEAs initiativ är jättebra och uppmanar er till att ansöka om att bli en av 100 deltagare som får sitt hem omgjort av inredare och energirådgivare, oavsett om ni äter kött eller inte. Äter ni inte kött får jag applådera och säga att ni nu har chansen att bli helt perfekta människor!!! <3 Och äter ni kött så tycker jag också att det är bra om ni gör något för klimatet. Jag tycker inte att alla köttätare lika gärna kan strunta i att göra något som helst.  Inställningen att inget spelar någon roll och att alla andra insatser är helt menlösa är ganska sorglig. Jag förstår er frustration, verkligen, speciellt med jämförelsen att en hamburgare är som att duscha i två månader. Jag förstår också att ni vill poängtera hur köttet påverkar klimatet eftersom det säkerligen är många som har missat det. Men det är tråkigt att något som är menat positivt ska bli så negativt laddat. Som denna kommentar: “Du har tidigare skrivit att du inte har någon microvågsugn. Jag blev därför lite förvånad över ditt vattenkokartips. Har du funderat på vad elmängden som krävs för att driva en ugn i jämförelse med en micro i relation till att koka upp vatten i kastrullen?” Man tar upp ett ämne och så blir man kritiserad för allt man gör fel. Allt man inte gör, istället för det man faktiskt gör. Det är inte första gången heller. Förstår inte hur ni orkar.

Aja nog om det. Vi tittar på dessa mysiga, söta djur och blir glada istället:

 

enhanced-21776-1414605135-13

enhanced-24356-1414605741-31

enhanced-29103-1414605409-23

enhanced-31484-1414604325-31

 

Tack för att ni hela tiden gör mig klokare och belyser mig om viktiga saker, det gör att jag ständigt utvecklas. <3 Hoppas bara att ni kan tycka om mig ändå trots att jag inte är 100% perfekt i alla avseenden.

 

0

11% alkohol i bloggen

2

1

 

Fick denna fråga:

“Har du sett att du är med på topplistan över stora bloggare i Sverige som skriver mycket om alkohol? Vad säger du om det utifrån att det delvis är rätt unga läsare? Förstår att du vill visa livet “som det är” för dig men läste också Blondinbella tar avstånd från att visa för romantiserad bild av alkohol i sin blogg. Skulle vara intressant att höra dina tankar om alkoholromantisering relaterat till läsare i 11-12 årsåldern som ser upp till er. Anser du att man som bloggare har ett ansvar eller att man oavsett kändisskap har rätt att exponera sitt liv som man vill på bloggen? Tacksam för dina tankar! :)

 

Såhär gick undersökningen till, hämtat från ungdomens nykterhetsförbund (länk till undersökningen finns här):

“Motdrag valde ut åtta av Sveriges största (enligt olika bloggtopplistor) livsstilsbloggar som riktar sig till, eller har många, unga läsare. Vi läste genom alla inlägg under två månaders tid (augusti och september 2015), och noterade hur många inlägg som innehöll texter om eller bilder av alkohol eller festande.”

Så det är ganska missvisande att säga att jag finns med på “topplistan” över bloggare i Sverige som skriver om alkohol. Av de åtta undersökta bloggarna ligger jag på plats nummer fem. Jag måste väl säga att det inte känns jättebra att se svart på vitt att min blogg, under den perioden, innehållit 11 procent alkohol. Men jag är ändå förvånad över att jag kom så pass långt ner. Jag menar i augusti och september hade jag nyss (okej nästan nyss) tagit examen, jag är singel och det var typ sommar. Vart tionde inlägg känns ändå inte så mycket.

Men om jag tänker närmare på det vill jag inte romantisera alkohol och jag vill egentligen inte uppmuntra någon till att dricka. Alkohol är fruktansvärt i så många sammanhang och fulla människor kommer högt upp på listan av saker jag inte klarar av (förutom när jag själv är full då). Det är dock svårt det här att driva en blogg och skriva om sitt liv. Det är klart jag utelämnar saker här, men om jag inte ska nämna att jag varit på fest exempelvis så känns det lite konstigt. Nu brukar jag inte direkt tipsa om alkohol, men när och om jag gör det tänker jag att ni förstår att det är viktigt att ha en sund relation till alkohol. Eller ja, drick för mycket någon gång om ni vill, men ta hand om er själva och låt aldrig, aldrig, aldrig det gå ut över någon annan.

Jag anser att man som bloggare har ett ansvar. Man är tyvärr en förebild. Men jag tycker däremot inte att man har en skyldighet att axla ansvaret. Kanske låter konstigt, men att vara en förebild är något man blir tilldelad, inte något som man nödvändigtvis vill vara och det är inte heller alltid något positivt att vara. Man vill kanske bara vara en himla människa, som dricker ibland och vill kunna skriva det utan ett nykterhetsförbund ska komma och peka finger och säga att man får sina läsare att dricka mer eller att man normaliserar alkohol. Så jag är kluven. Undersökningen fick mig helt klart att tänka till, vilket är en bra sak och säkert var hela poängen med den. Men jag vet inte om jag kommer agera annorlunda framöver.

 

Vad tycker ni?

 

0

Du är fin ändå

FullSizeRender

 

Jag skrev denna diss i senaste VR. Den har en viktig krönika i sig btw. Spring och köp!

Jag fick denna fråga angående “dissen” som jag tänkte svara på:

 

Hej Egoina! Jag har en fråga. Såg i en av de senare numren av veckorevyn att du dissade “fin som du är”-kampanjer som du kallade det, följt av en förklaring till varför du tycker så. Håller helt med! Men hade inte du något liknande för några år sedan? Att man skulle skicka in bilder på en kroppsdel som du sedan publicerade för att visa att alla ser olika ut?
Tänker du annorlunda kring det nu än du gjorde då? Frågar bara av ren nyfikenhet. :)

– Ja, det stämmer. Jag har ändrat uppfattning kring det och det var också en av anledningarna till att jag slutade med min kampanj. Om någon missat hade jag alltså en kampanj för några år sedan där mina läsare fick skicka in bilder på olika kroppsdelar (jag körde olika tema varje vecka, till exempel lår, mage och näsa) och så lade jag upp ett gäng bilder för att visa på att vi alla ser olika ut, och det är inget fel med det. Jag vet att den gjorde mycket gott, men samtidigt så gjorde den ju precis det som jag ville motverka: den lade fokus på hur kroppen ser ut.

Att Dove eller Dressman har en billboard med “normala” människor med olika kroppstyper på (normal i detta avseende = att de inte ser ut som “idealet”, dvs det vi är vana vid att se i reklam) med budskapet “du är fin som du är” har ju egentligen ett underliggande budskap att det inte är självklart. Att man ens behöver visa upp kropparna och okej:a dem betyder att man någonstans ändå tycker att de ser fel ut. Det kan signalera två saker som jag tror kan bli väldigt fel:

1) Att personer med annan kroppstyp än de som vi bombas med i reklam ser dessa kampanjer och tänker “vadå fin som jag är, varför skulle jag inte vara det?”. Personen har kanske aldrig reflekterat över att hen ser “fel ut” (obs: vad samhället menar, inte jag) plötsligt får hen en anledning att ifrågasätta detta. “Men va? Jag har också lår som sitter ihop, är det SÅ konstigt att de gjort sig besväret att trycka upp värsta billboarden för att berätta för mig att *jag faktiskt är fin ändå*?”.

2) Att personer med annan kroppstyp än de som visas upp i kampanjen mår dåligt. Kvinnorna på bilden nedan (Doves reklam), till exempel, avviker ju inte nämnvärt från idealet. Om de ens gör det? Blir faktiskt irriterad över att detta är Doves version av “olika storlekar”, eller menar de kanske att fokusera på hudfärg? Jag förstår inte. Men jag tänker: hur känner man då om man faktiskt är överviktig, har annan kroppstyp, på annat sätt avviker från idealet? Vad är det egentligen som blir representerat i denna kampanj liksom? Ingenting? Om DESSA människor på bilden får höra att de är “fina ändå”. Hur fan känner andra människor då?

 

dove-kampanj

 

Nej, det hade varit tusen gånger coolare om människor fick se ut som de gör i film, på tv, i reklam, i livet utan att få höra att “de är bra ändå”. Att det bara var självklart. Kan inte kroppar bara få finnas utan att vi ska bedöma dem? Utan att vi ska säga att “du är fin ändå”, att det var ett “modigt initiativ”. De bara är där och folk får deal with it. Ge mig en kampanj som gör det, tack.

 

0

Arkiv