Två år som mamma
Det är snart två år sedan jag födde barn. TVÅ ÅR. I min värld var det ju nyss men okej. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om min kropp ett år efter graviditeten. Jag läste nyligen att det tar kroppen 7 år för återhämta sig helt efter en graviditet. Det låter ju helt galet.
Så nu kommer jag uppdatera en gång om året i 7 år om detta. Skoja. Men tänkte att det kanske vore intressant med en status nu när det ändå gått ganska lång tid och några tankar om det här med att vara mamma.
Kroppens generella status
Ganska bra. Jag har fortfarande känningar av foglossning och behöver helst sova med kudde mellan knäna. Men det känns som att det där bara är så för mig. Är kanske inte ens kopplat till graviditet.
Jag lyfter och bär Henri väldigt sällan nu och jag bär aldrig honom i bärsele längre. Lite synd för jag var ganska stark för ett år sedan. Not so much nu.
Allt har återhämtat sig ”där nere” och funkar som det ska, kan exempelvis använda menskopp igen utan problem. Musklerna är dock inte som de var och kommer väl aldrig bli, men vi kämpar på med knipövningar livet ut va. Och där gjorde ni en knipövning. Varsågod.
Ytligt
→ En ytlig störig grej är att mitt hår har *återhämtat sig* och är i en mindre snygg fas där allt hår som trillade av nu är några centimeter långt. Ser konstigt ut på vissa ställen och luggen är typ en gardinlugg fast en ful sådan. Borde kanske bara ge efter och klippa en?
→ Bristningarna är borta. Hade röda streck på magen, särskilt runt naveln och på brösten. Helt otroligt, det trodde jag inte. Huden är liksom skrynkligare, men annars finns det inte ett spår.
→ Henri ammade 90% från ett bröst och jag var ”rädd” att jag skulle få ett stort och ett litet bröst sen, eller ett hängbröst och ett vanligt. Haha. Men de är samma-ish igen.
Att sluta amma
Jag slutade amma (för tredje gången) i april och vill ni veta något sjukt. Jag har fortfarande mjölk! Inte alls mycket, men ändå. Eftersom jag började amma igen så många gånger så kanske kroppen inte helt litar på att det är helt över och håller igång lite just in case, haha.
Som ni minns var mitt amningsavslut inte alls kul. Jag tvingades göra det mot vår vilja eftersom Henri inte åt någonting annat och sov jättedåligt om nätterna. Jag testade allt möjligt, men till slut blev det att sluta cold turkey. Det var HEMSKT. Jag åkte först iväg med jobbet två nätter för att sedan sova på soffan när jag kom hem. Hans förtvivlan, särskilt på nätterna var hjärtskärande. Han var han otröstlig i timmar varje natt och det pågick i flera veckor.
När han ”kommit över amningen” fortsatte han att sova oroligt och vakna med panik. Det pågick i månader. Det gick inte att få kontakt med honom. Ingenting funkade. Han gallskrek och ville inte att vi skulle röra honom. Låg på golvet, kröp under sängbordet, dunkade huvudet i elementet. Det var fruktansvärt. Minns hur jag, när han äntligen somnade efter kanske 2-3 timmar, låg vaken i chock för att det var så påfrestande. Han sov någon timme och sen började det om igen. Varje natt när vi skulle sova stålsatte jag mig för jag visste vad som väntade.
Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu sover han för det mesta bra <3
Mensvärk
Innan jag blev gravid hade jag fruktansvärd mensvärk. Ofta i klass med förlossningsvärkar helt ärligt. Jag har varit nära på att åka in till sjukhuset flera gånger för att jag trott att något varit allvarligt fel. Efter graviditeten: ingenting!
Det är klart jag känner att jag har mens, men jag har ingen smärtsam mensvärk längre. Jag har hört att det blivit tvärtom för många, att mensvärken blivit värre och var därför orolig över det. Min egen teori utifrån saker jag läst (som ni ska ta med en nypa salt då jag inte är kunnig nog hehe) är att jag tidigare hade östrogendominans, eller rättare sagt progesteronbrist. Balansen mellan östrogen och progesteron var inte optimal. När man är gravid har man skyhöga nivåer av progesteron och mycket progesteron skapar fler ”receptorer”, och därför har jag mer progesteron även nu efter min graviditet. Som sagt, vet inte om detta är sant. Hur som helst är jag mycket glad över att slippa mensvärken.
Och när vi ändå pratar om mens. Jag fick tillbaka min mens tre månader efter att jag födde (trots helamning). Jag trodde att amningen gav ett ganska säkert skydd. Det gjorde den inte nej : ))
Två år som mamma
Ibland tänker jag att vi upplevde tvåårstrotsen omvänt. Han kom ut i trots. Han skrek sina två första timmar i livet och inget hjälpte. Han ville inte från dagen han blev född byta blöja och det har varit likadant sen dess. Och så fortsatte det. Blir svettig av att tänka på den första tiden. Hur jag inte ens kunde duscha det snabbaste jag kunde utan ett hysteriskt barnskrik i bakgrunden. Enda gången han var nöjd var när han ammade och var hos mig.
Han ville ingenting. Inte ha på sig mössa, inte åka bil, inte åka vagn. Minns promenaderna till BVC (innan jag äntligen gav upp vagnen och använde selen) där han gallskrek hela vägen och till slut grät jag också, haha. Hade skrivit in oss på BVC en bit bort eftersom vi skulle flytta och dit gick jag en gång i veckan gråtandes med en bebis som bara skrek och skrek.
Han var en så missnöjd bebis. Han ville så mycket, men samtidigt ingenting. Han var omöjlig att somna och har alltid sovit minst ett sovpass mindre än vad han ”ska” för sin ålder. I vissa perioder var enda sättet för honom att sova att jag guppade honom i selen. Han vaknade sekunden jag slutade.
Nätterna funkade dock bra, antagligen pga fri mjölkbar. Men när jag slutade amma började kaoset på riktigt. Man orkar inte när man inte sover. Den perioden minns jag med skräck. Jag undrade vad fan vi hade gett oss in i. Fantiserade om att bara dra. Nu skiter jag i det här. Kände mig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte hantera mitt barn.
Dagarna var också enormt påfrestande. Han var så uttråkad. Det gick inte att vara hemma. Han rev lägenheten, haha. Vi var ute med honom i skift och det slutade varenda gång med att jag skickade 10 sms i rad till F om att jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han vägrade åka vagn, vägrade bli buren och låg bara på marken och skrek. Jag hade ångest när jag hämtade honom på förskolan för timmarna innan F kom hem från jobbet var så otroligt långa.
Vid den här tidpunkten gick jag med i en grupp på Facebook för föräldrar med HNB-barn. Jag vet inte om Henri var en high need baby. Men det spelar ingen roll, för jag behövde den gemenskapen ändå. Det var så fint att läsa andras historier, att känna igen sig och inte minst alla bra tips och råd jag fick. Jag var inte ensam. Och det är därför jag skriver detta. Jag har övervägt länge om jag ska berätta hur tufft jag tycker att det har varit, känns som att jag måste lägga in en megabrasklapp om hur mycket jag älskar honom. Men det fattar ni ju.
Idag är han harmonisk, nöjd och glad för det mesta. Han är trotsig, absolut. Men det går inte att jämföra med hur det varit. Det går att kommunicera, att förklara och trotsen varar bara korta stunder. Vi har inte längre ett barn som skriker oavbrutet i timmar medan vi inte kan göra annat än att titta på. Jag längtar efter honom på dagarna. Älskar att umgås med honom. Det är inga problem att vara själv med honom längre. Jag känner att jag har ”knäckt koden” vad gäller många saker och vet vad han behöver. Det funkar så bra nu. Älskar att vara Henris mamma.
Vill jag ha fler barn?
Jag känner absolut inte att jag vill ha fler barn just nu, men tanken är inte längre lika främmande. Jag har börjat fantisera och längta lite efter ett syskon. Jag känner mig absolut inte klar med att ha en bebis. En ettåring däremot : ))) haha
När det var som jobbigast minns jag att jag sa till mina vänner att om det i framtiden blir lättare och jag är sugen på att skaffa fler barn – snälla påminn mig om att jag inte kan göra om det här. Det går inte.
Lite så känner jag. Jag är rädd för hur det skulle bli och vill inte gå igenom det där igen. Men det är inte alls säkert det skulle vara likadant. Kanske får jag ett barn som älskar att åka vagn, sover hela tiden och inte har någon supervilja. Vem vet, haha.
Något annat jag tänker på är ju också att jag psykiskt inte mådde bra Henris första tid. Jag hade så mycket med mig själv att energin inte var vad den borde varit. Det är säkerligen en bidragande del till varför min upplevelse är som den är och jag har fruktansvärt dåligt samvete över att jag nog inte var den mamman han behövde.
Man måste komma ihåg det, att barn är inte arga och ledsna för att vara dumma – de försöker kommunicera något. Och jag är så ledsen att jag inte fattade. Jag har blivit bättre och försöker bli bättre hela tiden.
Att vara mamma. Den största utmaningen jag tagit mig an i mitt liv. Det absolut mest påfrestande och mest fantastiska jag upplevt.
❤️
352 gillar
Linnea
| #
Ååååh! High need baby med kolik här! Känner igen mig i allt som du skriver! Njöt aldrig av bebis tiden. Han är nu snart 3 och sover äntligen hela nätter och är nöjd för det mesta! Men ett till barn?? Njaaa Hahaa, skulle jag överleva det?
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Frida
| #
🩷🩷🩷
Svara
Sofie
| #
Tycker du beskriver även det jobbiga på ett väldigt fint sätt. Tack för ett väldigt personligt inlägg. Du är grym 💪❤️
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Sabina
| #
Relaterar så mycket till precis allt 💕 min dotter är 2,5 och jag känner känslor som påminner om posttraumatiskt stress över det första året. Min man och jag gled ifrån varandra pga tröttheten vi kände men har äntligen hittat tillbaka och därför känner jag 100% att det blir inte fler barn. Bättre att vår dotter har föräldrar som lever tillsammans än syskon.
Jag är så glad för er skull att ni också har det lättare nu och jag hoppas du förstår vilken tröst det varit att följa dig som genomgått så liknande bebistid 💜
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Frida
| #
Mitt första var precis likadan som Henry, aldrig nöjd! Det gjorde att vi väntade längre än tänkt med andra för vi orkade helt enkelt inte. Men nummer två var heeelt tvärt om, alltid extremt nöjd och alltid glad 😄
Svara
Anni
| #
Min äldsta var HNB och är fortfarande extremt tufft – men oxå sjukt smart, långt före sina jämnåriga kompisar osv – listan kan göras enormt lång på hur grym den ungen är. Nummer två världens enklaste unge och är fortfarande. De ör av samma kön, men sååååå brutalt olika som människor. Ville mest trösta med att jag förstår dig, men barn nu två kan bli något helt annat
Svara
Malin
| #
Haha samma här! Lika underbara, men totalt olika. Nästan önskar att minstingen kunde bråka lite för han är så genomsnäll, positiv och alltid nöjd.
Svara
Linda
| #
Så otroligt fint och ärligt beskrivit. Känner igen jättemkt vad du skriver om och känslorna kring det. Nu är min äldsta snart 17år men minns maktlösheten så fullkomligt. Nummer två skrek typ ingenting förens han var närmare två år. Log när han vaknade, kunde åka vagn i vaket tillstånd, kunde sova, kunde vara någonstans än i min famn. Extremt stor skillnad. Hoppas ni vågar syskon för det är fantastiskt att få uppleva kärleken barn emellan och allt går kanske lättare med tvåan? Leva på hoppet är min filosofi.
Svara
Jenny
| #
Min dotter är 4 månader, och när det har känts jobbigt har jag gått tillbaka och läst dina inlägg från när Henri var bebis. De har gett mig tröst och känsla av samhörighet som jag verkligen har behövt. Om ett par år kommer jag säkert komma tillbaka och läsa det här inlägget igen. Tack för allt du ger <3
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Hanna
| #
Jag har gjort precis samma sak, när min bebis skrek hela tiden med kolik och satt fast på oss dygnet runt så letade jag i arkiven. Bara att få läsa att någon annan upplever samma sak hjälper. Fasen vad fint det är att vi vågar vara sårbara och dela med oss av hur tufft det kan vara med bebisar och barn.
Om 2 år hoppas jag kunna tänka på ditt inlägg och se att jag också tog mig igenom den tuffa bebistiden.
❤️
Svara
Elin
| #
Alltså så fort jag hör om någon som kämpar med knipövningar känner jag ett behov av att tipsa om Perifit Kniotränare som man kopplar med app och spelar spel medan man kniper!!!! Jag har inte testat själv (än) men det verkar vara guds gåva till kvinnoheten! Ska lätt köpa så fort jag fött barn och behöver träna mer aktivt 😅
Svara
Acie
| #
Tack för ett fint och ärligt inlägg. Jag har en dotter som är snart tre år gammal och hon har så sjukt mycket energi och håller igång oas föräldrar dygnet runt, alltid. Jag och hennes pappa har helt andra personligheter och längtar ständigt efter tystnad, egentid, lugn och ro. Jag är jätteglad för min dotters skull att hon är så framåt, social och nyfiken – det tror jag att hon kommer att ha så stor glädje av i sitt liv. Jag trodde att vi skulle ha fler barn men det är helt uteslutet. Jag skulle aldrig aldrig orka göra om det en gång till.
Svara
Sigg
| #
Fint inlägg❤️ åh va ni kämpat
Svara
Anna
| #
Min första var exakt så, om än värre. Sov inte alls, missnöjd all vaken tid, alla moment i vardagen har varit en kamp – men har blivit en störtcharmig fyraåring, dock med en fasansfull viljestyrka. Fick syskon i somras efter ha övervägt att strunta i syskon, han kom ut och var raka motsatsen! Fantastiskt fina första månader och jag känner mig sååå rutinerad som mamma och allt man utsätts för känns bara ”jag överlevde första gången, det HÄR klarar jag!”.
Svara
K
| #
Så fint du skriver om den tuffa tiden <3
Jag tänker att fördelen med barn nr 2, om hen nu skulle ha liknande humör, är ju att ni vet att det går över. Men kanske det viktigaste, ni vet (hoppas jag) att det inte är för att ni på något sätt är dåliga föräldrar.
Sen tyckte jag det var så skönt med barn nummer två, att liksom få slippa göra alla ”småfel” man gjorde med första. Typexemplet det där du skrev om vagn och sele. Vi försökte också med vagn på första, men med andra var det liksom så naturligt och självklart att barnet lika gärna kunde sitta i sele eller sjal från dag ett. Man krånglade liksom inte till föräldraskapet med en massa dumma förutfattade meningar om hur det ”borde” vara. Om du förstår var jag menar?
Haha låter som jag försöker övertala er till en nummer två, det gör jag inte. Tror ni är helt kapabla till att fatta ett eget beslut baserat på det ni vill. Men ville bara lyfta att även om man skulle få liknande utmaningar med nästa barn så är psyket och även erfarenheten betydligt bättre (eller det var det för mig i alla fall).
Svara
Mia
| #
Åh 💛💛 känner verkligen med dig!! Vår första dotter var först en kräkbebis, kräktes konstant i tre månader. Bytte kläder tre gånger om dagen på både mig själv och bebis. Kunde inte mysa och njuta. På det läckte hon bajs konstant oavsett blöjor och alla tips till 6 månader. Sen när kräk och bajs blev bättre så började kvällsläggningarna som tog varje kväll två timmar i 2 ÅR!!! På det ville bebis alltid ha kroppskontakt vid sömn och när jag blev gravid med lillasyster när storasyster var 18 månader så var jag tvungen att flytta ut då jag var rädd om magen så först i nio månader sov jag och mannen i separata sovrum och sen nio månader till när lillasyster kom då storasyster fortfarande samsov så tog allt själv med bebis alla nätter i nio månader mycket för amningen.
Jag var så orolig för hur de skulle bli med lillasyster. Men vet du?? Allt jag fasade över hände inte 😭 och även om alla nätter själv så gick allt över förväntan. Ingen kräkbebis så kunde njuta fullt ut av bebisgos även de första tre månaderna, inga läckage utom i undantagsfall och SOM jag fasade för hur läggningarna skulle bli efter 6 månader. Drog ut på att natta henne i sovrummet tills hon var nio månader för jag var så orolig för om de skulle hålla på som med storasyster. En dag vågade jag göra det i sovrummet istället för i soffan i vardagsrummet och det tog 15 min??? Fattade ingenting och så fortsatte det. Nu är hon 1 år och läggningarna har varit enkla varje kväll. Jag och mannen sover tillsammans sen tre månader tillbaka och storasyster sover i eget rum. De har världens mysigaste syskonrelation (tufft i början med avundsjuka från storasyster) och vår familj känns komplett och bara såå underbart!!! 😍
Så våga och hoppas och hoppa! Allt blir bra tillslut ❤️
Svara
Emma
| #
Åååh vad jobbigt ni har haft det! ❤️ Så skönt att höra att ni tagit er ut på andra sidan. Det blir ju lättare när man äntligen kan kommunicera lite mer med dem🙏
Svara
Ingrid
| #
Tack!! Sitter atm på toaletten nu, nu har skrikmaratonet dragit igång, precis som varje kväll. Våran bebis (6veckor) hatar att sova. Om han inte sover på mej och jag promenerar med honom i sjalen.
Första 2 veckorna var drömmen med honom. Sen började pappan jobba och bebisen fick kolik. Jag bröt ihop minst 10 gånger på en dag.
Har äntligen fått bukt med koliken (tack minifom ❤️) men kvällsoron och viljan till att inte vilja somna.. jag har ångest inför varje kväll och natt. Längtar efter varje morron. På dagarna går det oftast rätt bra. Men kvällar och nätter är så sjukt psykiskt påfrestande med konstant skrik oavsett vad vi gör. Det tär, både på oss som individer och som par.
Svara
Lisa
| #
❤️ vill bara skicka lite styrka. Första tiden kan vara så brutal. Det blir bättre.
Svara
Lisa
| #
Åh vilket fint, personligt och berörande inlägg. Jag blev så ledsen av att du skrev att du förmodligen inte varit den mamma Henri behövde, det tror jag säkert att du var. Och du hade inte kunnat förstå, för han var ju en ny person som du inte kände, det tar ju tid att lära känna varandra. Jag är säker på att du varit den bästa mamman för Henri och att du inte alls ska lägga någon som helst skuld på dig själv. Däremot kan jag förstå din sorg att behöva gå igenom andra tuffa saker samtidigt som man får sitt första barn och vill kunna fokusera 110% på det.
Jag var inte alls redo för att skaffa ett syskon förrän min första var närmre tre. Jag fick ett barn som aldrig sov och trodde aldrig jag skulle överleva det en gång till. Jag tänkte liksom att jag skulle få ett barn som fungerade likadant. Men så kom lillasyster och de är så olika man kan bli och de gånger det har känts tufft har jag på något sätt kunnat luta mig tillbaka och tänka ”det här kommer gå över det vet jag nu, allt är en fas”.
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Sandra
| #
Så fint skrivet och fint av dig att dela med dig! Det är så himla svårt, jobbigt och underbart att vara mamma ❤️
Svara
Malin
| #
Ännu en high need baby-mamma här! Klamrade mig fast vid något jag hade läst om att hnb-bebisar växer upp och blir barn med fantastiska personligheter och tänkte ofta på det när jag stod i mörkret och guppade för att han bara skulle sova en liten, liten stund. Och det stämde med mitt barn, har en 4-åring med en fantastisk personlighet nu ❤️
Ps. Tänkte på boken ”mamman och den vilda bebin” när jag läste den här texten om dig och din bebis 😄
Svara
Emma
| #
Jag blir både glad och ledsen när jag läser detta. Mest glad för att du/ni idag mår bättre! ♥️
Jag har försökt sätta mig in i det där med varför vissa barn är så upprörda hela tiden som bebisar. Det finns teorier om ”birth traumas”. Men jag vet inte hur trovärdigt det är. Men iaf, att vissa bebisar upplever födelsen som så traumatisk att de får spänningar i kroppen och liksom inte kan slappna av. Det är ju förstås ingens fel! Men om det stämmer är det ju rätt sorgligt tycker jag…?!
Svara
Egoina
| #
😮
Svara
A
| #
Känner igen mig så mycket… är oplanerat gravid nu igen och är livrädd för vad som komma skall. Så rädd för att psyket ska ta ännu mer stryk denna gång om vi får en skrikbebis till.
Svara
Charlotte
| #
Jag med! Vi hade bestämt oss för ett barn pga det har varit så jobbigt. Fick plus för två veckor sen.. är konstant rädd, känns som att nu när dottern är 1,5 år att vi börjar få livet tillbaka, saker funkar nu och är så rädd att få en bebis som är hnb som nummer två. Kolik osv, sånt klarade vi oss undan, men tänk om det kommer nu? Tänk om jag egentligen hade det jättelätt med första och det är NU mardrömmen kommer? Nej fy fan tufft är det
Svara
Sofi
| #
Fina ärliga ord som uppskattas av oss läsare! För klart vi fattar att du älskar honom, du är en supermamma ❤️ Grattis till två bra, om än väldigt jobba såklart, år som mamma!
Min 2021″bebis” var världens enklaste och var nöjd mest hela tiden. Tänkte yay vi försöker med ett syskon snabbt. När hon var 9 månader plussade jag och livet lekte. Januari 2023 föddes hennes bror…… han är lite som du beskrivit Henri. Åh herregud vad det skriks, lägg då till att han nu är 9 månader kryper och GÅR Överallt, och min fina lugna 2021 dotter har blivit 2 år och några månader… och trotsig :))) hehe. Älskar dem mest av allt, men älskar också att lägga dem på kvällen hehe.
Svara
Em
| #
Åh känner igen mig. Men har alltid velat ha syskon så tvekade inte inför det. Tänkte att det säkert kommer vara en helt annan bebis då och att allt kommer vara lättare med nummer två. Det är det jag hört alla säga, att de fått två helt olika barn. Men vi fick minsann två megakrävande bebisar som hatat vagn, bil och allt annat som innebär att inte sitta fast på någon konstant 😅 skönt nog har allt blivit lättare när de passerat första typ 4-6 månaderna. Så det KAN bli lika tufft igen, eller inte. Men oavsett är det värt det ❤️ Tänker att krävande bebisar är smarta bebisar, de vet vad de vill😉 men känner iallafall att det aldrig kommer bli en tredje, även om det länge varit drömmen. För en tredje gång klarar jag inte. Haha 😅
Svara
Cilla
| #
Tack för att du delar med dig. Att vara förälder är tufft!
Min son är nu 18 månader och jag älskar att amma men precis som Henry så äter han inte så bra och sover fruktansvärt. Vet att jag måste sluta, i alla fall på nätterna, men vetskapen om att han sannolikt kommer vara hysterisk i veckor på nätterna får mig att skjuta på det hela tiden. Jag är redan så fruktansvärt trött och tanken på att gå igenom det känns så fruktansvärt jobbigt.
Svara
Egoina
| #
Förstår verkligen! Men det behöver inte bli så. För de flesta är det 3 jobbiga nätter ❤️
Svara
Jenny
| #
Jag tycker att du ska vara betydligt snällare mot dig själv. Ni flyttade, renoverade och genomgick ett personligt trauma (gissar jag, utifrån vad du har skrivit lite löst) SAMTIDIGT som du har varit gravid, genomgått en förlossning och haft bebis med allt var det innebär. Det är ju otroligt!! Fattar du hur bra ni har gjort det!?
Jag hade liknande som dig med andra barnet. Konstant missnöjd bebis och jag gick sönder av sömnbrist. Men jag hade också genomgått ett trauma (min pappa dog väldigt hastigt samma dag som jag plussade med andra barnet… På äldsta barnets 1-årsdag dessutom 💔). Nu när andra bebisen närmar sig 5 år så inser jag att mycket av hur jag upplevde hennes bebistid så landar mycket på mitt egna mående. Hon VAR en jobbig bebis men om jag hade mått 100% bra från början så hade jag kunnat hantera det (och också uppleva det) bättre.
Men ge er själva en stor klapp på axeln. Ni har gjort det fantastiskt bra! ❤️
Svara
Egoina
| #
❤️❤️❤️
Svara
fio
| #
Allt går över. Denna slitna fras, men så är det… Men det är fasen inte lätt. ❤
Fastnade för stycket om att han vaknade med panik OCH vägrade beröring. Det låter som nattskräck? Ville bara skicka ut ett tips ifall det finns någon som ev kämpar med det just nu. Min första hade det (och bara det, inga andra bekymmer men det är så fruktansvärt obehagligt att stå bredvid och inte kunna göra något). Man vill inget hellre än att hålla om och vagga, visa att man är där och det inte är farligt, men reaktionen på alla försök att trösta är som om de kämpar för sitt liv och att varje försök att hjälpa gör upplevelsen ännu otäckare, att man blir till ett av monstren i deras mardröm. På BVC fick jag mycket förståelse men ingen hjälp. Jag SÅG ju att hon genomgick ett helvete men hade ingen aning om vad det var egentligen- varken sömn eller vakenhet, nån slags halvvaken mardröm eller transtillstånd. Efter månader av desperat googlande hittade jag till slut ett tips som FUNGERADE, som hjälpte. Man klockar tiden från insomningen till paniken börjar (45-60 minuter hos oss). Det händer något i övergången mellan första och andra fasen av sömn, och det är där som det går fel. När man har ett hum om när den här övergången är så kan man förekomma paniken genom att strax innan (efter ca 40 min för vår del) ”störa” barnet i sömnen. Krypa ner, pussa lite lagom hårt och sedan lägga sig bredvid och andas ljudligt, men tungt och långsamt. Eller börja klia långsamt men ändå lite bestämt på ryggen, eller vad man nu har för gos-vanor. Såpass att barnet tex smackar lite och vänder sig om, eller drar ett djupt andetag, men inte vaknar. Då kommer vägen mot paniken av sig på något vis och barnet sover vidare. Det var helt ofattbart.
Svara
Egoina
| #
Ja, det var (och är, när det fortfarande händer ibland) som nattskräck. Men det varar mycket längre än vad det står att nattskräck gör, ibland i flera timmar. Och det gick inte att få honom ”ur det”, tex genom att tända lampan eller fånig på balkongen. Så jag vet inte. Men ja det är hemskt att inte kunna göra något och att de bara får mer panik när man försöker 😭 Testade det du skriver, men då fick han paniken när vi väckte honom istället 🙈
Svara
Anonymis
| #
Jag hade en likvärdig upplevelse med första barnet, därtill en hemsk förlossning med svår efterföljande återhämtning. Jag var livrädd för barn nr2 och allt vad det innebar. Men en klok dam sa ”Även om det är tufft första 1-2 åren, så går det över och det priset man får betala i form av stress, ångest, sömnbrist får vara värt en livslång relation med ett till barn”
Svara
Josephine
| #
Detta var ett så ärligt bra inlägg ❤️ Min dotter är 17 idag men jag minns fortfarande den första tiden. Hon skrek konstant och var aldrig nöjd tills hon typ fyllde 2 år och blev ett helt annat barn 😅 Alla runt omkring mig skaffar barn nu och jag vill inget hellre än att ha en sladdis men är så osäker på om man orkar ❤️ ( jag var 17 när min dotter föddes )
Svara
A
| #
Tack för ett så ärligt och bjussigt inlägg❤️
Svara
Caroline
| #
Jag har också lidit av hemsk mensvärk och den var obefintlig ett par par år efter fl. Sen kom den tillbaka. 😑
Svara
Sara
| #
Min förstfödda, som jag var ensam förälder till första året, påminner om Henri. Kommer ihåg att jag sov med dammsugaren igång, sittandes i sängen mot massa kuddar, med dottern sovandes på magen i bärselen. Typ varje natt såg ut så såvida hon inte skrek. I efterhand ser jag tillbaka på tiden med en viss ledsamhet, ledsen över tiden vi ”förlorade”. Idag är dottern 14 år, och nu efter att ha en större distans till det ser jag att hon och jag har ett speciellt band. Det är liksom hon och jag efter allt tufft vi tagit oss igenom tillsammans.
Jag fick två barn till trots allt. Två pojkar som varit tvärtom första. De har sovit, lekt själva, slutat amma självmant osv. Allt kändes så enkelt.
Inga tips eller ens någon tröst, ville bara dela med mig.
Kommer alltid känna sorg över första året som mamma, tänka tillbaka på tiden med ett visst hugg i hjärtat. Men allt har nog haft sitt syfte trots allt, och vi är alla fysiskt friska, det är jag tacksam för!
Svara
Myh
| #
Kan relatera. Vi hade en lätt första bebis, vi samsov så han sov bra, åt bra och allt var egentligen bra. Men jag tyckte att jag hade en traumatisk förlossning. För MIG var den hemsk, jag hade sån himla panik för jag var så trött, så hungrig och hade så ont. Jag skrek och grät och blev tvungen att göra saker jag inte orkade eller ens ville (fick inte välja position själv) så kände mig överkörd. Tog nog alldeles för mycket lustgas så blev väck också. Efter förlossningen och på efterkontrollen när man skulle skatta sin förlossning sa jag att jag inte var nöjd men alla jag pratade med (vårdpersonal) sa att förlossningen var så bra. Kände mig så förminskad. JAG var inte nöjd men alla sa att jag skulle vara det. Sa också att jag aldrig mer skulle föda barn men de avfärdade mig då med. ”Om en månad kommer du vilja igen” 🙃
Det tog lång tid innan jag ens ville ha fler barn. Kände mig ”nöjd” för var LIVRÄDD för en förlossning till. Våren 2022 blev vi oplanerat gravida, fick missfall och kände mig så ledsen. Då helt plötsligt ville jag ha ett barn till. På sonens 3-årsdag (juni 2022) tog jag ett graviditetstest. Det var positivt och vi beslutade att behålla. I början var jag livrädd inför förlossningen, sen en dag glömde jag bort min panik och min rädsla. I februari föddes hon. En snabb och en alldeles perfekt förlossning. Tog en timme från inskrivning, fick styra själv och fick inte alls panik. Fick min revansch. Kommer inte få fler barn nu, men efter den här förlossningen kan jag tänka mig tusen barn. Men är nöjd med mina två ❤️
Svara
Hanna Larsson
| #
Vilket fantastiskt inlägg, så ärligt och personligt. ♥️
Svara
Eva
| #
Tack för ett fint och ärligt inlägg ❤️❤️ Jag har en trettonmånaders som jag börjar gå i tankarna att sluta amma snart. Inte för att jag vill – både han och jag älskar amningen och jag förstår inte hur vi ska kunna sluta (hur ska man kunna söva om på natten osv??!!), utan för att vi börjar fundera på syskon och kommer behöva göra ivf, och då får man tydligen inte amma… Fasar för avslut, tror det kommer bli megasvårt när varken barn eller mamma egentligen är redo att sluta 😬😬😬
Svara
Vendela
| #
Det låter som att han har/hade nattskräck. Det har en av mina❤️
Svara
Jossan
| #
Åh vad jag känner igen mig. Som jag grät och funderade på vad vi gett oss in på de första månaderna. Jättebra att du lyfter det här. När mitt barn föddes i januari 2018 kände jag mig som världens sämsta och ensammaste mamma. Hade gett så mycket att få känna sammanhang eller samhörighet med någon annan. Känner igen mig till 1000 % i det du skriver. Vill också ba slänga in att det kom ett lillasyskon till världen två år senare, fick världens chillaste bebis som ville ammas i 10 min, la av en jätterap och sov sedan i vagnen. Ingen garanti att få en av varje sort men det kan hända ❤️
Svara
A
| #
Jag har en 4- åring och mår fortfarande inte bra psykiskt. Är så arg/trött/ångest på allt. Är så rädd att mitt barn bara ska minnas att mamma var arg. Har försökt få hjälp men fortfarande inte funnit någon bra. Har alltid velat ha två barn och vill fortfarande. Att få barn var för mig mycket jobbigare än jag någonsin trott och har inte kunnat få mig till att pröva igen. Bara tanken har gjort mig illamående. Nyligen har jag äntligen kunna känna mig lite mer mogen för tanken.
”Alla” runt omkring har tjatat sen han blev ett om när jag ska få syskon. Den allmänna åsikten verkar vara att man är en egoist som antingen nekar sitt barn syskon eller att det är synd om dem när det inte får syskon i nära ålder. Har stressat så mycket för åldersskillnaden eftersom det strider mot ”det normala”. Samtidigt är det ju mig det handlar om, inte när andra anser att/ om det är dags.
Ville bara säga det. Kanske någon annan känner som mig.
DS. Min 4- åring är världens finaste/smartaste/roliga kille. Så det är inte han som är ”felet”. Det råkar bara vara att allt blev värre efter barn. Man får lov att känna så här. Det viktigaste är att prova göra något åt det och göra så gott man kan.
Svara
Amanda
| #
Åh gud vad jag känner igen bebistiden. Den var för mig också helt fruktansvärd. Traumatisk. Mitt barn föddes sur och missnöjd, det enda som dög var amning och att sitta i bärsele, typ. Jag var helt slut och vägde typ ingenting. Det lättade liiiite när han lärde sig att krypa/gå, men det var ändå många riktigt jobbiga år. Jag var livrädd för att skaffa ett barn till, men ville ändå ha ett syskon. Tur att jag vågade för lillebror är den gladaste och nöjdaste person jag vet. Han föddes typ med ett leende. Han sov i vagn och han kunde ammas och läggas ifrån när han sov. Nu är det 8 år sen och livet är mycket enklare 👏
Svara