Follow my blog with Bloglovin

Jag är inte någons nummer ett

Jag har funderat på det jag skrev om i förra inlägget om att ha få eller många vänner. Tänkte att jag skulle skriva några ord om det, men så började jag skriva och kände att…vänta nu…har inte jag skrivit om exakt det här tidigare? Och mycket riktigt, det hade jag. Det jag började skriva var inne på precis samma spår som jag skriver om i det gamla inlägget, att jag bara kan ha ett visst antal vänner i mitt liv samtidigt. Min energi finns liksom inte till fler åt gången. Därför är jag så imponerad av Sofie som lyckas hålla liv i och underhålla alla sina vänskaper.

Sedan funderade jag vidare på det här med nya vänner i vuxen ålder. Det enda sättet för mig att komma någon nära är om det finns något naturligt som håller ihop oss, exempelvis som att jag träffar Ida på jobbet varje dag. Andra personer jag blivit vän med de senaste åren har varit extroverta personer som liksom “tvingar sin väg in”. Det där lät väldigt negativt, men jag menar det positivt. Ska man bli vän med mig måste man göra så, för jag kommer inte vara den drivande. Jag vet exempelvis en tjej jag träffar ibland i olika sammanhang som jag gärna skulle bli närmre vän med men som också är introvert, antagligen mycket mer introvert än mig dessutom, och jag inser att det ju aldrig kommer hända. Ingen av oss kommer ta tag i det och även om vi mot förmodan skulle få till den där fikan har jag svårt att se att vi skulle komma längre.

Jag insåg också en sak om de vännerna jag har när jag pratade med Sofie om hennes brudtärnor. Jag kommer antagligen aldrig vara någons “maid of honor”. Med andra ord – jag insåg att jag inte är någons närmaste person. Jag är inte någons nummer ett. Genom hela mitt liv har dessutom min nummer ett alltid haft en annan som sin nummer ett. Jag får skylla mig själv som alltid håller en liten distans, men det var fortfarande en sorglig insikt.

Det var inte menat att det här skulle bli så deppigt, men nu blev det visst så ändå. Ni vet ju att jag har många vänner och jag känner mig absolut inte ensam eller oälskad, jag insåg bara lite bättre hur jag funkar.

Hur funkar ni? Har du lätt för att skaffa nya vänner? Är du någons nummer ett och är den personen din nummer ett?

 

210 gillar

Kommentarer (101)

  • c

    |

    Jag känner verkligen igen det du beskriver! Jag har ganska många vänner och anses i många sammanhang väldigt social, men har svårt att bli nära människor så blir aldrig någons nummer ett. Ibland känns det tråkigt, men jag är ändå medveten om att beror på att jag inte “tillåter” någon att komma så nära mig att de kan vara nummer ett. Och de vänner jag har älskar mig, trots att de älskar andra också. Vilket ändå är fint på något sätt tycker jag.

    Svara

    • Egoina

      |

      Ja men exakt så! ❤️

      Svara

  • Cece

    |

    Oj hjälp vad jag känner igen mig. Här har du en till. Jag har inga syskon och alla mina närmsta vänner har andra som dom är närmre. Lär hellre vara tärna eller liknande. Det känns lite tråkigt. Inte för att jag på något sätt vill vara i centrum, men att få ha en sådan roll på någons stora dag är en stor ära, plus att jag älskar att överraska och göra andra glada. ☺️

    Svara

    • Egoina

      |

      Ibland önskar jag att jag hade en syster. Vet att inte alla syskon är nära, men avundas verkligen de som är. Verkar så speciellt!

      Svara

  • Magda

    |

    Du formulerar det så otroligt fint, det där med vänner och att inte vara ”the one” för någon.
    Jag kände ALLTID så när jag växte upp, grät så många gånger för att jag inte hade någon bästis, även om jag hade många kompisar.
    Jag fick dock min ”the one” som 19åring. Hon är min klippa, värd att vänta på!
    Och ja, är rätt säker på att jag får stå bredvid henne vid altaret en dag och hon bredvid mig.

    För tre år sedan tågluffade vi och stötte på en familj från Turkiet som vi delade sovvagn på nattåget med. De hade en dotter i 11 årsåldern som fråga storögt ” Har ni varit bästisar sen ni var barn?”
    När vi kunde säga att vi var 19 och 21 när vi träffades så tror jag att det var en lättnad för flickan då hon saknade bästis.

    Förlåt för boken jag just skrev. Ha det bäst!

    Svara

    • Sara

      |

      Gud vad fint! Blev så rörd gällande den 11åriga flickan ❤

      Svara

  • Helena - Oh darling, let's be adventurers

    |

    Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag är nog heller inte någons nummer ett och kommer förmodligen heller aldrig att vara någons “maid of honor” eller brudtärna. Ibland känns det tråkigt med den insikten men jag får väl också skylla mig själv som håller en distans.

    Svara

  • Jhs

    |

    Kan verkligen relatera till känslan av att aldrig vara någons “bästa”. Ibland blir jag ledsen, men jag orkar inte heller ge mina vänner de där som krävs för att vara nummer 1, så har precis som du förlikat mig med att de är okej. Har fantastiska vänner så tacksam, men ibland kan jag sakna bästis tiden.

    Svara

  • Ingrid

    |

    Jag är PRECIS LIKADAN som dig

    Svara

  • Iz

    |

    Har alltid varit likadan. Har ganska många vänner men har nog aldrig varit någons nr 1. Har dock en väldigt speciell relation med min syster och vi är ju varandras nr 1, och jag vet att alla inte har den turen, så det är jag väldigt tacksam för.

    Svara

  • Sara

    |

    Precis så här känner jag också i den staden där jag pluggar sedan några år tillbaka. Jag är inte den bästa kompisen någon har där, utan alla har alltid vänner som är ännu närmare dem än vad jag är. Nu har jag nog accepterat att det är så och tänker att jag ändå inte kommer att bo kvar där för evigt.

    Svara

  • Emma

    |

    Relaterar! Jag hade en nummer ett som också var min nummer ett, men hon dog ? Och sedan dess har jag nog haft svårt att släppa in någon annan lika djupt. Har ju vänner jag älskar, likt du säger, men kommer nog aldrig vara någons förstaval igen.

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag beklagar ?❤️

      Svara

    • Linnea

      |

      <3

      Svara

    • Hanna

      |

      ❤️❤️

      Svara

  • Caroline

    |

    Många år sedan jag hade nån vän ens!
    Flyttar hit och dit plus mått dåligt.
    Det suger och är sorgligt.

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

    • Sara

      |

      Har också problem med att jag flyttat ofta, och därför har vänner långt borta. Svårt att få nya vänner i 30-års åldern i en ny stad. Kanske du egoina vill göra ett hitta-vänner inlägg igen?

      Svara

  • Ellen

    |

    Men är det verkligen så vanligt att folk i vuxen ålder har en bästis, eller nummer ett vän?! Jag har ganska många vänner varav fem av dem är riktigt nära vänner, men jag kan inte rangordna dem i vem som är närmast utan de är alla nära på olika vis. De i sin tur har också flera nära vänner, så jag har aldrig reflekterat över att vi skulle ha en ojämlik relation.. Sen har visserligen ingen av dem gift sig så har inte behövt känna mig vald eller bortvald pga maid of honor, och själv hade jag inte brudtärnor på det viset på mitt eget bröllop.

    Men vill du bli mer aktiv som vän och är medveten om det, vad är det då som hindrar dig att ta mer kontakt och höra av dig?!

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag tror att de flesta skulle kunna rangordna sina vänner. Men jag vet inte, har kanske fel.

      Nej, jag vill egentligen inte bli mer aktiv och jag är nöjd som det är. Ibland önskar jag bara att jag var annorlunda.

      Svara

      • Kari

        |

        Man skall vara sin egen bästa vän, nummer ett och då funderar man inte ens på att vara annorlunda. Då är man bäst helt enkelt. ?

        Svara

    • Caroline

      |

      Instämmer så i sin kommentar! Men tänker att det kanske handlar om ifall man hänger mycket i gäng?
      Jag har aldrig varit del av ngt stort kompisgäng utan träffar mina kompisar ”individuellt” och då märker jag inte direkt av hur nära de är andra.

      Svara

    • Hanna

      |

      Just min tanke också. ? Någon slags ”nummer ett-bff” känns det inte som att så många i min omgivning har. Iallafall inte nu i vuxen ålder (är snart 25), utan det var väl mer i grundskole- och gymnasieåldern. Jag har verkligen inte det och det är inget jag saknar. Alla mina vänner står mig nära på olika sätt, och likadant upplever jag att det är för dem. Men det är väl olika ☺️

      Svara

  • Julia

    |

    Jag är snarare den extroverta, men inte alltid på ett bra sätt. Jag kan älska människor och tidsepoker och även om jag inte tycker att vänner är utbytbara så tycker jag att man kan “få” många egenskaper ur olika människor. Jag har verkligen “bytt” min närmaste, inte många gånger, men en del. Jag vet att vänner som fortfarande har mig som sin första har jag numera som längre ner på min prio vem jag hör av mig absolut först till. Tror dock (!) att detta inte är helt onaturligt. Man kan behöva vissa människor närmare vissa tillfällen, och att bo på samma plats/ha samma sammanhang etc. hjälper stort. Däremot… skulle jag aldrig ha en maid of honor när det händer, utan snarare 5, pga. älskar alla så oerhört mycket. Men de är alla ofta bundna till en tidsperiod. Ju fler vänner, när det är genuint, dess bättre!

    Svara

    • Egoina

      |

      Fattar vad du menar! Tror inte heller att det är onaturligt. Men är kanske en bra insikt att ha ?

      Svara

  • Gabriella

    |

    Känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har få vänner och jag är superdålig på att hålla kontakten! När jag var yngre var jag annorlunda. Då hade jag flera bästa vänner och var nog någons nummer ett. Allt ändrades egentligen efter att min pojkvän kom in i mitt liv. Han blev min nummer ett. Kan dock sakna den gemenskap jag hade med mina dåvarande bästa vänner. Men har fin kontakt med de vänner jag fått i vuxen ålder även om jag inte är deras nummer ett…

    Svara

  • Alexandra

    |

    Åh vad skön att få läsa detta. Sååå skönt.
    För jag förstår precis. We’re the same… men någonstans skäms jag för det.

    Svara

  • Bella

    |

    Nä har tyvärr också en distans till folk, är typ skygg tills jag litar på personen, då blir jag öppen och härlig men det kan ta 1 år innan jag eventuellt litar på en person. Jag har skrivit exakt dom orden “jag är ingens nummer ett” i min dagbok

    Svara

  • Inne hos Ina

    |

    Jag är inte heller någons nummer ett. Tyckte också att den insikten var jobbig men nu har jag accepterat. Precis som du ät jag introvert och har svårt att skaffa nya vänner. Men jag har vänner och umgänge så det går ingen nöd på mig just nu.

    Svara

  • Elin

    |

    Jag är också likadan. Jag är introvert som “jobbat” på min sociala sida. Det har gått bra och jag har alltid haft vänner. För ungefär 6 månader sen insåg jag däremot att de flesta av mina vänner flyttat. De vänner som jag har kvar har inte mig som nummer 1 vilket innebär många ensamma helger och helgdagar, bland annat Midsommar.

    Svara

  • Michaela

    |

    Åh, vad sjukt. Hade samma tankar för ett par dagar sen. Har många vänner men håller gärna en liten känslomässig distans, inte komma för nära. Är också introvert.

    Svara

  • Emma

    |

    Jag relaterar så mycket till det du skriver! Jag är socialt introvert, trivs alltså och finner mig i större sociala sammanhang men behöver mycket egentid för återhämtning och ”kravlös” tid med min partner. Har hela livet haft en liten sorg att den jag ser som nummer ett alltid haft någon annan som ännu närmre, vilket troligen handlar om att jag inte alltid orkar vara tillgänglig och att vi ofta har olika energinivåer. Men försöker förlika mig att det är okej att vara som mig också! ?

    Svara

    • Egoina

      |

      Tror att du och jag är väldigt lika ?

      Svara

  • Ewe

    |

    Håller helt med dig! Jag har fem st nära vänner som jag träffar regelbundet, men det är typ det jag klarar av haha. Har sen fler “mindre nära” vänner samt familj osv som jag också träffar men inte alls lika ofta.

    Svara

  • Veronika

    |

    Känner igen mig. Är introvert och har haft folk som tagit sig in i min bubbla, men snabbt tröttnat då jag inte ligger på samma sociala nivå som dom.
    Så det har resulterat i att jag har inga vänner. Enda vännen är min syster, men säger till henne att hon får dras med mig varesig hon vill det eller inte.

    Det är så svårt att hitta en balans. För en extrovert är det väldigt svårt att se in i en situation för mig där jag kan bli alldeles slut av för mycket. Att kunna ha en kravlös relation. Där man vet vart man har varandra. Men är svårt…
    Känner mig ensam väldigt ofta på grund av detta.

    Svara

  • Emos

    |

    Har typ 1 nära vän som bor nära mig, 1 som bor i ett annat land, Hade vänner i gymnasiet men ingen av dem bor kvar i närheten. Så tänker ibland på sådana tillställningar som framtida babyshower eller möhippa, hade inte haft så många att bjuda in till mina :/ Men har en underbar sambo och familj, så känner inte att jag tvunget måste gå ut och skaffa vänner för att inte känna mig ensam. Det ÄR svårt när man är vuxen. Studerar, men bor ganska långt från orten där jag pluggar (1 timme med tåg) så har inte blivit så tajt med någon eftersom vi inte umgås utanför skolan.

    Svara

  • Lina

    |

    Relaterar så mycket! Jag är inte heller någons nummer ett och kan bli otroligt sorgsen när jag tänker på det. När jag var yngre hade jag ett par korta, väldigt intensiva vänskaper där vi var varandras nummer ett under en kort period. Jag antar att vi behövde varandra under just den perioden i livet men det var inte nog för att hålla oss samman längre fram. Att förlora en sådan trygghet gör så fruktansvärt ont att man nästan inte vill utsätta sig för den igen fast man ändå saknar det…? Det är en speciell känsla att få vara den personen som någon annan litar på, att vara någons go-to.

    Som introvert har man ju nästan lite av en läktarplats i sina extroverta vänners liv. Så upplever jag det i alla fall. Eller att man jobbar i kulisserna. Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att stå på scenen men så inser jag att det är inte den personen jag är och det är okej <3

    Svara

  • Therese

    |

    Min allra allra närmsta person är min syster. Vi är och kommer alltid vara nummer 1 för varandra.
    Sen har jag 3 bästisar som jag känt i 25-år, sen vi var små ( vi är alla 36 år nu). Och dessa 3 kan jag inte rangordna. De är alla nummer 2, då syrran är nummer 1 haha. Sen har jag några få vänner som jag träffar ibland, man hörs när man kan typ.
    Mina bästisar hörs jag inte med varje dag, eller ens varje vecka. Ibland umgås vi ofta och vips så har det gått några veckor emellan. Men det gör inget för vi har alltid lika kul när vi ses.

    Svara

  • Kari

    |

    Du är och vill alltid förbli min nummer ett! ?

    När det gäller vänner är väl det viktigaste att man har vänner som finns där när man behöver det, både på gott och ont. Det finns många “nummer-ett-vänner” som sviker när det verkligen gäller.

    Så jag är heller nummer tio bara det är en människa med stort hjärta. ?

    Svara

    • Egoina

      |

      Sant mamma ❤️

      Svara

  • Sara

    |

    Åh intressant ämne att fundera över!

    Jag har turen att ha många nära vänner. Vissa på distans, som jag lärde känna på gymnasiet, och som jag ändå skriver till nästan varje dag. Vissa bor närmare mig och träffar jag kanske varannan vecka. För att hinna med att träffa alla + gå egentid + träna osv så blir det så. Vissa kanske jag inte snackar med på 2-3 veckor men vi är ändå nära och det är okej för båda 🙂

    Jag har med åren dock blivit mer och mer selektiv med vilka jag umgås med och lägger energi på. prioriterar hellre mina närmsta, även fast jag älskar att hänga med nya människor också. Har lätt att få nya vänner men är inte lika på att umgås med dem idag för att jag inte alltid hinner.

    Det där med att vara någons nummer 1 vet jag dock inte om jag är eller om jag har någon. Jag har svårt att rangordna mina närmsta sådär, de betyder olika på olika sätt. Jag vet att jag kommer få vara brudtärna på några av mina närmstas bröllop och jag kommer själv ha svårt den dag jag gifter mig att välja för jag vill ha alla. Haha. Men någon nr 1 kan jag nog inte välja och det vill jag inte heller. Och jag tänker att mina närmsta känner lite likadant.

    Svara

  • Helen

    |

    Jag insåg också detta för några månader sen, att jag inte är någons nummer ett. Kommer aldrig att vara brudtärna, få ordna nåns möhippa eller vara fadder till någons barn.
    Och det gör mig så otroligt jävla ledsen, för jag trodde inte att jag egentligen var så “ensam”.

    Svara

  • Sanna

    |

    Exakt såhär känner jag. Har aldrig haft lätt att få vänner pga väldigt introvert. Har tre nära vänner men egentligen så är två av dom bara “vänner” och den andra som är min nummer ett men jag är nog inte hennes nummer ett. Känner mig väldigt ensam för jag har svårt att släppa in och bara vara mig själv så får aldrig den där bästa vänner känslan. Drömde faktiskt inatt om att mina två “vänner” gick ifrån mig för dom ville hem från stranden och att dom inte såg mig så dom gick, typ så känns mitt vännerliv.

    Svara

  • J

    |

    Jag kände mig ensam i flera år. Efter gymnasiet kände jag hur jag gled isär med mina vänner, och de jag hade kvar … det kändes liksom inte “äkta” längre. Jag tänkte att jag kanske är en introvert person som inte “orkar” ses så mycket etc, för hade alltid slut på energi efter vi hade setts. Förlovade mig med min kille förra året och tänkte “jag har inte ens nån förutom syrran som jag kan bjuda till min ev möhippa.. har inte ens någon annan som kan vara tärna..” På chans laddade jag ner en kompisapp och nu, ett år senare…. hur mitt liv ser ut? Jag fyller 30 nästa vecka och ska ha fest, vi blir 18 pers med respektive. Jag har två nya bästisar och flera nya vänner som jag ÄLSKAR och är så tacksam för. De är mina nummer ett, och jag är deras. Insett att jag helt enkelt inte hade hittat rätt <3

    Svara

    • Michaela

      |

      Gud vad jag känner igen mig i din kommentar! Tänkt likadant om kommande babyshower/30-årsfest och det gör mig så ledsen. Får jag fråga vad det var för kompisapp du använde?☺️?

      Svara

      • J

        |

        Det var appen Gofriendly jag använde! Finns massa härliga vänner där ute för dig <3

        Svara

  • Emma

    |

    Jag har en annan sida av det – för ett halvår sedan tvingades jag byta umgängeskrets och hitta nya vänner. Supertufft! Är extrovert och väldigt social och vill alltid umgås med andra, men när man helt plötsligt tvingas hitta nytt.. då är det tufft. Och ensamt. Särskilt i vuxen ålder när man hade någon som var “the one”. Men det går, det är bara kämpigt och en uppförsbacke, särskilt eftersom de flesta av mina nya vänner jag träffat är introverta 😉 Sen tror jag att man måste se förbi det här med att ha EN bästis, det är ganska ensamt och isolerande också. Jag har hellre flera nära vänner att umgås med än en superbästis och några kompisar då och då bara.

    Svara

  • BB

    |

    Jag har alltid bytt umgänge under stadier i mitt liv och nu när man är äldre så inser man hur få nära man har. Jag har i perioder i princip varit helt ensam (pga depression) och är så rädd att hamna där igen. Upplever att de blir jobbigt nu när alla skaffar barn och jag inte vill ha barn. Dom vill gärna umgås med andra föräldrar. Lyssnade på Kenzas podd där dom prata om just de och börja gråta när dom sa att man umgås med andra som har barn, kände att nu blir jag ensam igen.

    Jag var även någons “nummer 1” men vi började bråka och bröt kontakten i 2år och även om vi ses idag så har de aldrig blivit samma sak, för henne är jag inte ens en nära vän längre. Har en annan väldigt nära vän men hon bor inte i närheten längre och hon har en syster hon står nära som lite automatiskt blir hennes nummer 1.

    Svara

    • Egoina

      |

      Vet vad du menar. Man känner sig verkligen utanför när folk börjar skaffa barn ?

      Svara

    • Mila

      |

      Känner igen detta… Jag är 32 och de flesta vännerna har småbarn nu. Det är så svårt för de vill umgås med andra föräldrar och prata om “barngrejer” vilket så klart är naturligt. Och samtidigt känner jag att jag har svårt att umgås med vänner plus deras barn. Barn är väldigt högljudda och kräver nästan ständig tillsyn. Sist jag träffade mina två närmsta vänner fick jag 3 gånger avbryta mig när jag berättade att min pappa fått en allvarlig sjukdom, för då skulle en väns son antingen underhållas lite, försöka tystas, eller stoppas från att typ tugga på en stol. Det kändes både lite komiskt och lite sorgligt när man sitter och ändå berättar något väldigt ledsamt och jobbigt. Jag förstår helt att livet förändras när man får barn, men jag måste också få sakna hur vi umgicks förr. Jag försöker oftast boka in att vi ses på ett kafé för då minskar risken att småbarnen tas med, och vi kan prata ifred, men klart det känns lite elakt också… :/

      Svara

      • Josefine

        |

        Jag tycker definitivt du ska be om att träffas utan barn, jag har barn själv men tycker också det är så fruktansvärt irriterande o ledsamt när man försöker berätta nåt viktigt eller sorgligt, eller vad som, och den som lyssnar prioriterar sitt barn hela tiden! Jag skulle absolut inte ta illa upp om en vän bad mig ses utan barn utan snarare bli väldigt glad, då vill hen ju verkligen prata med mig och det är ju superhärligt!

        Svara

    • Sara

      |

      Ibland känner jag mig som den enda personen i hela världen som hellre umgås med andra som inte har barn eller att vi umgås utan våra barn om de har några själva. Jag har barn men när jag är med vänner vill jag vara utan mina barn för att få vara bara mig ett tag. En stund utan skrik, bråk eller någon som tjatar på mamma hela tiden. Jag har en bra vän (typ min enda riktiga) och när vi umgås är det utan barn och vi pratar om allt annat än våra barn ☺️

      Svara

  • Linnea B

    |

    Samma här! Har heller aldrig känt mig som någons nummer ett. Jag har en nära vän jag haft sen jag var väldigt liten, men jag är inte helt säker på att hon kommer vilja ha mig som brudtärna den dagen hon eventuellt gifter sig.

    Det har liksom alltid varit så, att jag var ”andrahandsvalet” även som liten. Har alltid känt mig såååå utanför när det kommer till sådant. Trivs som du säger generellt med mitt liv, men önskar att man hade den otvivelaktiga vänskapen med någon (mer än min man då)

    Svara

  • Sofie

    |

    När jag blev gravid så tänkte jag ganska snabbt att det inte kommer bli någon babyshower för mig. Kände inte heller att jag var nummer ett för någon och förstod inte riktigt vem som skulle ta den bollen. Blev SÅ chockad när jag ser blev överraskad med en babyshower. De jag inte tänker att jag är nummer ett för, är ju fortfarande folk som bryr sig om mig väldigt mycket. Även om jag inte skulle vara deras “maid of honor” så vet jag att jag skulle vara med på bröllopet, kanske till och med som en nyckelperson på något sätt. Kanske, bara kanske är man inte nummer ett, men ändå så fasligt nära man bara kan komma.

    Svara

  • Lisa

    |

    Jag har varit mobbad och utfryst under alla mina skolår så jag har aldrig någonsin varit någons nummer ett. Nu när jag är äldre har jag stängt in mig och lever hellre ensam både när det gäller förhållanden och vänskapsrelationer. Jag har några vänner som jag håller på distans men inget direkt umgänge mer än min familj. Även om jag är van vid det nu så kan jag såklart känna mig ensam men jag är hellre ensam än sårad.

    Svara

  • Mila

    |

    Fint inlägg tycker jag, tack för att du delar med dig. 🙂
    Jag är väldigt introvert och sedan “vuxenlivet” började med jobb har jag inte fått många nya vänner, i alla fall inte nära vänner. Jag är en persons “the one”/bästis och det är fint. Vi är 32 och har känt varandra sedan vi var 6 år. 🙂 En väldigt fin relation jag vårdar noga, även om det så klart funnits svackor när vi hörts av mindre. Mina övriga vänner träffade jag som 20-åring på universitetet och därefter har det som sagt inte tillkommit så många nya. Mycket svårt att få vänner när man börjat jobba heltid och alla över en viss ålder är väldigt upptagna av sig oftast med barn och familjeaktiviteter. Det jag kan sakna och känna mig utanför gäller oftast just familjesammanhang. Kommer från en dysfunktionell familj där vi är rätt långt ifrån varandra (känslomässigt och i kilometer), och det kan hugga till i hjärtat när vänner firar vissa saker enbart med sin + partners familj. Det verkar så mysigt.

    Svara

  • Annie

    |

    Jag har nära vänner, men bryr mig inte särskilt mycket om jag är deras etta eller inte. Däremot sörjer jag att jag inte ingår i något ”gäng” eller är en självklar del i någon gruppkonstellation. Jag var det under gymnasieåren samt även några år inom jobbet, men tyvärr inte längre av olika anledningar. Saknar det mer på något vis, och svårare att skapa tror jag.

    Svara

  • Mli

    |

    TACK för detta, jag behövde det verkligen precis just nu. Jag fungerar precis som du, och har inte många vänner i min nya stad (okej, flyttade hit för snart 10 år sen… men ja, inte min ordinarie hemstad, liksom). Jag har två jag umgås med ensam, sen några mer bekanta som jag enbart träffar om en av de två tidigare nämnda är med – då det är hennes vänner från början. Nu ska hon flytta… och jag vet inte hur det kommer bli. Jag kommer antagligen ÄN MER SÄLLAN träffa de “bekanta” jag “känner” via henne. Om ens alls. Och min andra vän som kommer bo kvar har både man och (snart) två barn… mao sällan tid att ses. Vilket på ett sätt passar mig bra, då jag behöver äckligt mycket egentid. Men samtidigt… jag vet inte. Jag vill ju bli inkluderad. Vill bli tillfrågad att hänga med. Jag vill också ha valet att tacka nej om jag inte orkar, men åtminstone få CHANSEN. Inte att på instastory se att mina “vänner”(bekanta) umgås och har kul utan att ens ha FRÅGAT mig. Men ja. Gud vad osammanhängande detta blev. Jag vet i alla fall med mig om att jag håller en distans och är svår att lära känna på djupet. Och… ja. Blä.

    Svara

  • Sandra

    |

    Ah vad jag kanner igen mig i det du skriver. Jag har jattefina vanner (har ingen stor umgangeskrets alls, och alla mina vanner ar separata, inga kanner varandra) men om jag ar nagons nummer ett..Jag tror faktiskt inte det, och det ar helt pa mig , inte dom. Jag kan helt erkanna att jag inte ar en toppenbra van manga ganger. Jag jobbar pa det. Men jag ar valdigt introvert och det tar otroligt mycket energi for mig att umgas med manniskor. Sa har jag en social helg gar jag typ ‘off the grid’ i fem dagar. Da menar jag att jag knappt svarar pa sms och svarar inte nar andra ringer. Det ar jattesjalviskt, jag vet. Men jag orkar bara inte. Jag alskar mina vanner, men det tar helt enkelt mycket av mig nar jag ar social. Och darfor blir jag nog ingens nummer ett, for att jag inte ar den dar palitliga klippan som alltid finns dar. Men hej vilken sjalvinsikt man far pa din blogg haha 🙂

    Svara

  • Robert

    |

    Jag har rätt svårt att släppa folk inpå mig så det är inte lätt. Ofta har jag blivit kompis med folk pga gemensamma intressen och liknande, eller att man gått i skolan/universitetet. Sen gäller det ju att hitta “riktiga” kompisar också och det är ju inte alla som är det, dessvärre. Hade kanske behövt lite “enkla vanliga” kompisar som kan vara prestigelösa. Som man bara kan snacka med utan konstigheter. Sociala medier passar nog mig väldigt bra om jag vill “socialisera”. Bloggar och facebook har gett mig så otroligt mycket de senaste åren. 😛

    Svara

  • Milla

    |

    Här är också en som är introvert plus har det svårt att låta folk lära känna en ordentligt. Tycker det är lättare att umgås om man som du nämner har någon koppling som jobb, kurs, förening etc. Har lärt känna flertal bra, sjyssta (stavning?) personer på så sätt genom åren men efter att t. ex. kursen är slut så har kontakten så småningom slutat. Saknar vissa av dem men tycker det är svårt att bara umgås privat.

    Svara

  • Nina

    |

    Har aldrig kommenterat tidigare, men är tvungen nu. Det du skriver stämmer verkligen in 100% på mig! Tack för att du delade med dig – det känns skönt att inte vara ensam – men också att det ju inte är något ”dåligt”, utan det är bara så vi är och så vi fungerar. Mina vänner och de som vet vem jag är skulle aldrig gissa att jag har svårt att släppa in andra osv. Uppfattas som social och glad, vilket jag är, men med en begränsning. Tack igen för den här texten! Vi alla som känner igen oss kanske borde starta ett företag tillsammans så vi har något som knyter ihop oss, också kan vi bli varandras Maid of honors?

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Vickan

    |

    Känner igen mig så mycket. När jag gick i åttan skulle vi skriva en uppsats om vår ”favoritperson”. Jag skrev om min då bästa vän och när jag insåg att hon inte skrivit om mig utan en annan person (som jag såhär i efterhand som vuxen förstod att hon kanske mest skrev om för att hon ville markera det för den personen och tog mig för givet) blev det en kalldusch som på något sätt följt med mig och fått mig att tänka i dessa banor ibland. Nu för tiden när jag säger till min respektive ”Du är min favoritperson” så har jag lärt hej att jag MÅSTE få höra det tillbaka ?

    Känner även igen mig nu i att inte vara the one för någon, och efter flera års grubblande känns det helt okej ❤️

    Svara

  • P

    |

    Förlåt att jag kapar den här tråden med nått som inte alls har med inlägget att göra! Har för mig att jag läst på din blogg att du tagit bort en äggstock? Är så himla rädd, ledsen, panikslagen pga har fått reda på att min ena äggstock förmodligen behöver tas bort då den har sammanväxningar. Hur var operationen? Hur mådde du efteråt/hur mår du nu? Mår så dåligt över detta. <3

    Svara

  • Erika

    |

    Det hade kunnat vara jag som skrivit det här. Stämmer in till 100% på mig och mina vänskapsrelationer i mitt liv… usch så sorgligt det är egentligen när jag tänker efter du verkar dock vara en underbar person att ha i sitt liv ?

    Svara

  • Sophie

    |

    Hela högstadiet och gymnasiet hade jag en riktig bästa vän, vi var varandras nummer ett. Alltid umgåtts så fort tillfälle getts, även under långa lov osv. Sen slutade skolan och hon gick upp i rök. Svarar inte på något, syns aldrig till. Hon skrev dock till mig när mina föräldrar gick bort, så hon verkar ha haft nån sorts koll på mig. Men efter det, inte ett ljud till igen. Var länge arg över det men nu är jag mest bara ledsen, framförallt för att det gjort mig mer sluten. Har väldigt svårt att släppa in nya vänner lika nära. Har “bara” två vänner nu för tiden (skriver “bara” då jag förstår att det är fler än vad nån annan kanske har) varav den ena bor 68 mil bort och den andra har familj och ett hektiskt liv. Känns så sorgligt när jag tänker på allt som väntar i livet, allt som man inte kommer vara delaktig i. Jag vet inte ens om mina vänner kommer kunna komma på mitt bröllop, än mindre vara mina brudtärnor. Och jag kommer definitivt inte själv vara någons brudtärna. Hur GÖR man ens för att skaffa vänner i vuxen ålder??? I skolan var det ändå relativt enkelt i och med att man tvingas ihop på något vis. Tror jag precis som du behöver någon som “tvingar sig på” mig, haha. Men det är svårt att förklara det utan att låta sjukt dryg för människor man träffar, tycker jag.

    Svara

  • E

    |

    Måste bara säga att jag verkligen älskar detta inlägg?? Älskar att det är lite mer personligt och mer tankar. Känns mer som bloggar jag brukade läsa som tonåring, inte som dagens bloggar som är mer “här är bilder och reklam”. Du är ju dock en av de få som fortfarande har en blogg jag tycker är intressant!

    Jag hade social ångest under hela min gymnasie- och universitetstid, och hade inga vänner alls. Nu är jag mer social och har lättare att träffa folk men jag mår fortfarande dåligt över alla de åren jag missat. Har dock fortfarande inga vänner, även om jag verkligen försöker träffa människor. Känns lite svårare att få vänner när man börjar på noll, har liksom ingen erfarenhet av att bygga upp en vänskap?? När man var yngre så blev man ju ofta kompisar bara för att man gick i samma klass.

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack snälla! Saknar kanske lite att skriva krönikor ?❤️

      Svara

  • Jaana

    |

    Jaaa, precis så! Har många personer jag ser som vänner runt mig, men det är så svårt att hinna vårda alla relationer. Finns många goa att bli vän med, men känns orättvist mot den att starta något om man inte har tiden eller orken. Jag hade ”min person” i 10 år men vi är knappt vänner längre. Men jag har funnit min bästa vän i min sambo 😀 Känner ändå att det är OK trots att jag inte kommer vara brudtärna, eller ha några ens. Tror vi är många som känner såhär <3

    Svara

  • J

    |

    Oj så träffande, jag är inte alls någons nr 1, har inte varit det på säkert över 20 år. Jag har också tänkt så, att jag aldrig kommer få vara brudtärna, eller jag pratar aldrig med en vän i tfn. Men jag är ju introvert, är inte alls drivande i att skaffa vänner. Mina vänner är min familj o yttre familj. Kommer aldrig ha ett stort bröllop eller själv få en möhippa, vem ska komma liksom? Jag tillhör de 12 % som saknar nära vänner. Fy vad tragiskt det låter men jag har det rätt bra ändå, jag “pratar av mig” på jobbet och det räcker faktiskt, har inte så mkt mer energi än så.

    Svara

  • Martina

    |

    När jag började gymnasiet (för jäääättelänge sen, 20+ år sen) var vi tre tjejer som blev kompisar. Men man är ju matad med att “tjejer kan aldrig vara tre” så hela första terminen ägnade jag åt att värdera dem mot varandra för att bestämma vem jag skulle välja som min bästa kompis, samtidigt som jag oroade mig för att de skulle välja varandra. Tack och lov insåg jag till slut hur dumt det var, att vara tre var ju toppen! Då insåg jag att man kan ha olika vänner för olika ändamål, nån är bäst att prata om vissa saker med, nån annan är bäst på nåt annat. Och ville man inte hänga med på nåt som föreslogs så kunde man säga nej utan dåligt samvete för de var ju ändå två. Och jag skulle nog säga att jag lever efter det än. Blev så jäkla hjärtekrossad nyss och den jag berättade det för först var en vän jag visste skulle förstå, trots att hon inte är den jag umgås mest med. Så man kan vara varandra nummer 1 i olika sammanhang!

    Svara

    • Egoina

      |

      Sååå sant! Man kan vara nummer 1 i olika sammanhang ❤️

      Svara

  • Johanna

    |

    Ännu en gång sätter du ord på EXAKT hur jag känner och fungerar.. jag är precis som du och är inte heller någons nr 1 men jag har tonvis med vänner och väldigt många nära.. blir kanske extra mkt så när man inte har ngra syskon heller? Då är man ju deras nr 1 också i många fall tror jag? Kram på dig!

    Svara

  • Vendela

    |

    Usch, det här är på nåt vis mitt livs sorg. Att jag alltid är i andra,tredje,fjärde hand. Aldrig den ”bästa”, ”närmsta”.

    Själv känner jag att jag växt ur det behovet. Att kategorisera och låta alla veta att DETTA är min bästa relation! Jag har mina bästa och närmsta, finns ingen anledning att rangordna dem och jag skulle inte kunna göra det heller för alla har ju sin roll i mitt liv. Älskar dem alla för att de är dem de är.

    Och aldrig nånsin vill jag heller riskera att få ngn att känna som jag känt, att aldrig bli vald som ”den”. Usch.

    Svara

  • Vendela

    |

    Stor jävla kram till alla som kommenterat här med liknande erfarenheter ???❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      Ja! ❤️❤️ Uppskattar verkligen att så många delar med sig ?

      Svara

  • Hannah

    |

    Jag har den turen att jag har systrar och min lillasyster är min “nummer ett”, och jag är rätt säker på att om hon har någon “nummer ett” så är det jag. Umgås bara med mina systrar och min partner, jag har inga andra vänner. Är extremt introvert och att inte ha vänner är självvalt. Jag klarar helt enkelt inte av att hålla kontakten och det är inte schysst mot en eventuell kompis.
    Egentligen är det bara vid ett tillfälle som jag sörjt det faktum att jag inte har vänner och det var under min storasysters bröllop. Insåg då att OM jag och min partner skulle gifta oss så skulle jag inte ha någon att bjuda förutom systrar och pappa. Hade varit min partners familj och vänner på bröllopet, min partner är min totala motsatt och har förmågan att knyta kontakter med vem som helst och hålla vänskaperna vid liv. Tur att man i alla fall inte måste gifta sig eller ha stora bröllop ☺️

    Svara

  • Malin

    |

    Oj, så många gånger som jag tänkt “jag är inte någons nummer 1” och så har du skrivit ett inlägg om det, med just den rubriken.

    Jag har ingen brist på vänner och måste säga att jag känner mig otroligt tacksam för de fina vänner jag har, som är utspridda i Sverige/världen. Många vänner har kommit och gått, några är kvar sen barndomen men de som är mina närmsta vänner idag har jag träffat i vuxen ålder. Även om jag själv inte är i närheten av att gifta mig så brukar jag tycka det är kul att fundera över vilka som skulle få vara mina brudtärnor. Jag har kanske 5-6 stycken på den listan, men skulle ha svårt att välja ut en Maid of honor. Skulle även ha svårt att välja gudmor till eventuellt barn i framtiden. Så jag håller med om det, som någon skrev, att man kan ha flera bästisar och olika vänner för olika behov/typer av relationer. Trots det känner jag att jag inte är någons nummer 1, något jag stundtals finner en aning ledsamt och sorgligt. Jag har nog alltid haft en som varit min nummer 1 (inte samma person hela tiden, men alltid någon) dock tror jag aldrig att det varit 100% ömsesidigt och jag får ofta känslan av att jag är den som har mer känslor, den som värdesätter vänskapen mer än den andra parten. För mig handlar det även mycket om att många av mina vänner har partner, vilket gör att även om jag skulle va nummer 1 som vän är jag inte nummer 1 i det totala. Jag är inte någons nummer 1

    Svara

  • Annica

    |

    Jag har också insett att jag inte är någons nummer 1 och har inte heller någon nummer 1 (förutom min partner). Jag jobbar med att acceptera det, att läsa allas kommentarer underlättar!

    Jag är social och har lätt att knyta ytliga kontakter, men jag har samtigt extremt stort behov av egentid. Jag orkar inte prata/chatta konstant med vänner och verkligen inte träffa dem. Jag orkar på sin höjd träffa en vän/vänner en kväll i veckan, knappt ens det om det är tufft på jobbet. Jag klarar inte av spontana träffar då det tär på min energi, orkar inte gå ut på tex krogen så ofta. Då tappar man en del vänner.

    Men jag har några nära vänner, men alla har någon annan som är nummer 1. Men jag jobbar på att acceptera det och inse att jag kan vara viktig ändå, några har jag ju trots allt kännt i 10+ år (är 28)

    Svara

  • Sanna

    |

    Åh, är precis likadan själv, vilket kan göra mig väldigt ledsen, för jag känner mig ofta väldigt svartsjuk när jag ser vänner i grupp, för jag vet att jag aldrig naturligt kommer bli en del av det… Försöker att ta mer plats, att våga prata och ta del, men ofta börjar andra prata över mig, så jag blir tyst i ett hörn, ensam… Känns även så trist när jag ser en person som min bästa vän, men jag vet att jag inte ens är i deras topp tre…

    Svara

  • Jessica

    |

    Vill börja med att skriva att detta inlägg är en av anledningarna till att din blogg alltid varit min favorit. Du blandar allt i din vardag med mer personliga inlägg som detta och man känner verkligen med dig. Läste i kommentarerna att du saknar att skriva krönikor, skriv gärna i det formatet likt denna ovan oftare, tror vi är fler som saknar krönikorna 🙂 .

    Känner igen mig i din text så som många andra skriver. Har väl några vänner, men ingen som har mig som sin nr 1 liksom. Hur gör man när man är introvert liksom? det är i 99% av fallen alltid någon annan som hör av sig till mig om att ses, max en gång i månaden, och jag vågar verkligen inte skriva och fråga om någon vill ses om ingen skriver till mig först. En gång samlade jag mod till mig i två veckor för att våga skriva till en person som jag anser är en av mina två närmsta, men fegade ur tillslut ändå, dagen efter ser jag bilder på en födelsedagsfest jag inte var bjuden på som i princip alla andra andra av mina vänner var på 🙁 . De jag kallar vänner krymper hela tiden och jag är rädd att bli ensam snart. Om jag inte hade en sambo hade jag nog redan varit helt ensam tror jag. Tur att man har familj och sambons släkt som vi umgås med ofta, men jag saknar verkligen nära vänner som man kan hänga med ofta.

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Terése

    |

    Jag har en tvillingsyster som alltid har varit min nummer ett. Förutom min syster skulle jag säga att jag kanske har en eller två närmare vänner. I mångt och mycket är det självvalt för jag är ingen person som har drivet att hålla igång vänskapsrelationer. Det kommer sig inte naturligt helt enkelt. Min sambo är likadan. Ibland skäms jag över hur få vänner jag har. Min sambo och jag har pratat om bröllop, men den slutar alltid i “men vi har ingen att bjuda” och det är pinsamt när andra kan ha en grillfest och bjuda 30 pers. När jag var gravid var det aldrig tal om baby shower heller. Jag kan känna att jag ibland går miste om sådant som är självklart för andra. Men jag har i slutändan bara mig själv att skylla.

    Svara

  • Mika

    |

    Börjar typ gråta pga har känt mig så jävla ensam i just denna känsla. Alla har en bästis eller ett stort kompisgäng. Jag har på riktigt ångest över att ha 30-årsfest eller gifta mig för jag har typ inte så många att bjuda? Skäms över det. Flyttade till Stockholm för några år sedan och var tvungen att lämna kvar mina vänner och det har blivit att vi glidit ifrån varandra. Det är så svårt att träffa nya om man är som du säger ”introvert och inte den drivande personen” jag behöver också folk som typ tvingar sig in i mitt liv lite annars blir det inte mycket av.
    Så befriande att läsa om flera som känner likadant. Tycker alla borde få vara någons nummer ett.

    Svara

  • Linda

    |

    Jag är extrovert och har lätt att skaffa vänner, men känner mig ändå väldigt ensam periodvis.. Jag får en känsla av att många av mina vänner tror att eftersom jag är så social av mig så har jag automatiskt massa saker att göra, och därför behöver inte dom höra av sig!?

    En något skämtsammare kommentar jag läst en gång, som passar in på hur jag skaffar vänner:
    Introverts don’t make friends. They get adopted by an extrovert.

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha så sant!! ?❤️

      Svara

  • Rebecca Andersson

    |

    Så fint du skriver, och jag kan verkligen känna igen mig. Jag vet inte om jag är introvert eller extrovert. Jag får nog energi av att träffa människor, i alla fall har jag fått det sen jag flyttade och därmed nu bor själv. Samtidigt är jag likadan, jag hör inte av mig eller fortsätter så att ”den där fikan” blir av, men det är för att jag oftast inte vill störa eller är rädd att personen ändå inte vill. Jag tror dock att det är ett problem jag måste jobba med mig själv för att komma över, att jag inte ska känna mig ivägen.

    Tack för ett fint inlägg, du är grym! ❤️
    Kram,
    Rebecca

    Svara

  • Rebecka

    |

    Tyckte detta inlägg med kommentarer var så fint där alla lät öppna upp sig om sina tankar och känslor inför detta.
    Jag har turen att ha en syster som jag står väldigt nära så jag skulle säga att hon är min nr1. Sen har jag väl ca fem nära vänner men dom skulle jag liksom inte kunna rangordna på något vis. Har aldrig riktigt reflekterat på vem som är nr1 av dom eller om jag är nr1 hos nån av dom.
    Men om man saknar en nr1 eller bästa vän så tycker jag att det är ganska fint att tänka på mina föräldrar. Om mamma&pappa åker iväg på en resa, är på en middag, firar nyår osv. vet man att dom alltid är med ett annat par. Och det fina i historien är väl att dom “bara” känt varann ca 10år, så mamma&pappa hittade väl sina nr1-vänner när dom var ca 40år. Det är aldrig för sent för chansen att hitta nära vänner i livet, det behöver absolut inte vara barndomsvänner.

    Svara

  • Lisa

    |

    Åh vad jag känner igen mig!
    Min närmsta vän umgås jag med idag endast för att hon tjatade på mig jätte länge om att vi skulle hitta på något och jag kom med alla möjliga bortförklaringar för att slippa undan det men då hon aldrig slutade tjata så gick jag till slut med på det och jag är såå glad att hon aldrig gav sig för att idag 5 år senare så kan jag inte tänka mig ett liv utan henne 🙂

    Svara

  • Hannah

    |

    Men guuuud. Är PRECIS likadan, sjukt skönt att du skrev det här inlägget, tack! ❤️

    Svara

  • Marie

    |

    Nej jag har inte så många vänner och är ganska nöjd med det. Jag har en etta och vi har hållt ihop sen sjuan, på gymnasiet umgicks vi knappt men sen efter det och framförallt sen vi fick barn hänger vi ihop. Jag är hennes etta. Vi behöver varandra.

    Svara

  • AK

    |

    Jag känner så igen mig. Jag har aldrig varit någons nummer ett och kommer kanske aldrig bli det heller.
    För mig beror det mycket på att jag var mobbad i alla skolår och började träffa riktiga vänner först i 20-årsåldern och bondat på riktigt med människor efter 25-årsåldern (Jag är 30). Alla hade redan då en nummer ett. Jag är mångas 2a men jag kan inte slå en barndomsvän.

    Svara

  • Sandra

    |

    Har för mig att jag kommenterade sist du skrev om detta med. Det är mig du beskriver. Ut i fingerspetsarna. Jag vet att du säger att du är introvert och det stämmer säkert 🙂 men intrycket man får av din blogg är att du är ganska social och har många vänner. Du hittar på saker och umgås med folk. Jag skulle vilja göra sånt i teorin men i verkligheten känns det bara jobbigt. Jag vill också jättegärna vara någons nummer ett men jag tror det är för påfrestande samtidigt. Jag hade en vän som såg mig som sin nummer ett men hon var för intensiv och jag sa tack och adjö till slut. Jag klarar inte av för många krav på en vänskap, att man t.ex. måste prata varje dag eller höra av sig x antal ggr i veckan. Jag vill kunna träffa någon sällan och ändå känna att ingenting har förändrats. Alla jag känner är extroverta men jag saknar någon som är som jag. Livet hade nog varit enklare som extrovert.

    Svara

  • Josefin Andersson

    |

    Jag är också väldigt introvert och det är svårt för mig att släppa in någon i livet. Jag har min bästa vän som är min nr 1 och jag är hennes, vi har varit såhär nära i 24 år, från 7 års åldern. Sedan är jag väldigt nära min ena storasyster. Stor kram ❤

    Svara

  • Rebecka

    |

    Insett att jag inte heller är någons nummer ett. Många vänner försvann när min mamma dog för 10 år sedan och de sista nära vännerna försvann när jag fick barn. Började nytt jobb för 2 veckor sen (efter lång paus) och ingen av mina vänner har ens hört av sig och frågat hur det gått 🙁

    Svara

  • Julia

    |

    Så modigt och ärligt inlägg!

    Svara

  • Hanna

    |

    Åh jag missade när du postade det här och såg det nu när du länkade till inlägget. Är väldigt glad för det för jag känner igen mig SÅ mycket i dig och i alla andra fina personer som kommenterat här. Har tänkt mycket på det på senaste och också accepterat att det är sån jag är. Och att det är helt okej <3

    Svara

  • Josefine

    |

    Jag är precis likadan som dig. Hade kunnat vara jag som skrev texten i inlägget, 100%. Otroligt skönt att läsa att någon annan är/känner likadan. Tack! 🙂

    Svara

  • Malin

    |

    Jag känner verkligen igen mig. Jag är ingens nummer 1. Har aldrig varit och tror faktiskt aldrig jag kommer bli det heller. Det är en sorg för mig, det är också en sorg att inte ha någon sådär jättetajt barndomsvän. Men jag har lärt mig leva med det. Tycker det känns lite annorlunda sedan jag själv fick en egen familj, sambo och en son. Men en del av mig känner mig faktiskt fortfarande utanför pga. sambons familj. Hans syster speciellt. Så ja, jag vet inte. Är ensambarn och vet att jag är nummer 1 hos mina föräldrar och jag vet att jag är den bästa mamman till min son, så det är väl det som tröstar mig i det hela. Låter ju egentligen väldigt hemskt när jag skriver så, men det är väl den nakna sanningen. Vänner har jag, inte många nära tyvärr, men jag har några stycken jag alltid kan ringa om det är något och det är guld värt!

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv