Follow my blog with Bloglovin

4 veckor efter förlossningen

Jag saknar mina graviduppdateringar. När annars i livet får man babbla på om hur man mår varje vecka och folk faktiskt bryr sig, haha.

Tänkte jag skulle skriva en liten sammanfattning om graviditeten och hur jag mår nu en månad efter förlossningen. För att knyta ihop säcken liksom.

 

Vad var jobbigast med att vara gravid?

Foglossningen! Bäckensmärta är något jag aldrig ens tänkt på skulle vara ett problem. Fy tusan vad jobbigt och begränsande det var. Vissa perioder var det som knivhugg varje steg jag tog.

 

Något jag kommer sakna?

Att må så bra psykiskt. Det var det bästa med att vara gravid för mig. En annan sak jag också kommer sakna är hur mycket hänsyn, omtanke och till och med beundran man får av omgivningen som gravid. Haha charmig jag låter som erkänner det. Jag har tyckt det varit så fint att bli bemött på ett sånt kärleksfullt sätt av omgivningen. Inte minst hur F har sett på mig. Han lägger fortfarande sin hand på min mage av vana <3

 

Något oväntat?

Ja, men att bebisen skadade mitt revben! Tur den värsta smärtan gick över snabbt.

 

Vad var bäst?

Att jag kände mig så fin och att jag aldrig behövde fundera på kläder. Det fanns så få plagg att välja på liksom. Kanske kapsel-garderob vore något för mig nu när jag tänker efter.

 

Något som förvånade mig?

Att jag inte mådde så illa som jag trodde! Det var det jag fasade mest över med att bli gravid. Trodde jag skulle vara helt däckad av illamående. Visst var det några jobbiga ”bakis-veckor”, men inte mer än så.

 

Hur mår jag nu? Min fysiska form?

Idag 4 veckor efter förlossningen känns kroppen precis som vanligt. Bättre än vanligt! Jag har aldrig känt mig så smal och smidig 😂 Det känns helt otroligt att kunna gå i rask takt och springa i trappor utan problem.

Det enda som inte är som vanligt är toalettbesöken. Stygnen börjar lossna och jag har inte ont längre, men det är som att jag inte har någon kraft alls. Som att musklerna är borta. Men jag kämpar på med knipövningar och tänker att det får ta sin tid att läka.

Magen är inte svullen längre men är väldigt mjuk och jag som trodde att jag inte fått några bristningar blev förvånad när en randig mage uppenbarade sig några dagar efter förlossningen. Jag har nog bara inte kunnat se dem eftersom magen var så spänd.

 

Och mitt psykiska mående?

Ja, det är tyvärr som vanligt. (Dock utan PMS, vilket jag verkligen inte ser fram emot.) Vardaglig ångest, en massa dåligt samvete för allt möjligt hela tiden (så konstig grej som jag upplevt sedan jag blev mamma) och katastroftänk. Jag tänker dagligen på sätt jag kan råka skada honom och upplever det i huvudet till en sån grad att det ilar i kroppen. Varför gör jag så mot mig själv! Känner mig även otillräcklig, funderar på om jag är en tillräckligt bra mamma och har typ existentiell ångest över jag nu är en förälder. Det är ju så stort.

Haha, bra jag verkar må då. Jag är även fullkomligt förälskad i mitt barn och lycklig ända ut i fingerspetsarna. Tittar, luktar på och kramar honom konstant och känner mig rikast i världen.

Att få vara gravid och föda barn är bland det häftigaste jag gjort. Jag är så tacksam över att jag fick uppleva det och att jag fick mitt efterlängtade barn. Innan jag blev gravid tänkte jag ofta på mig själv och min kropp som två olika saker, eftersom jag inte kunde styra över om jag blev gravid eller inte. Jag känner fortfarande så. Kroppen är sin egna person. Den gör vad den vill liksom.

Tack snälla kroppen för att du bar ett barn till oss. Jag är dig evigt tacksam och kommer aldrig vara taskig mot dig igen. Ska försöka i alla fall.

 

De sista veckobilderna jag tog, men som jag aldrig hann publicera. Hejdå magen 🥲

 

229 gillar

Kommentarer (25)

  • Ida

    |

    Tidigare skrev du att du tog D-vitamin. Det är D-vitaminet som gör att du mår psykiskt bättre så fortsätt med de.
    Det finns väldigt mycket internationell forskning om D-vitamin och psykisk ohälsa.

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag tar D-vitamin! ☺️

      Svara

    • Emmy

      |

      Hmm 🤔 När jag letar efter information som backar upp ditt påstående (eftersom det verkar intressant), så verkar det inte riktigt stämma. Ja d-vitaminbrist finns hos deprimerade personer, men det verkar varken som att det är en orsak till dåligt psykiskt mående (snarare en effekt) eller som att det hjälper att ta tillskott om man redan mår dåligt. Bara för att vara lite källkritisk! Men har du nån specifik studie som visar att ”d-vitamin gör att man mår psykiskt bättre” så länka gärna 🙂

      Svara

      • Ida

        |

        Just därför skrev jag internationella studier.

        Det finns väldigt lite forskning skriven på svenska. Man måste leta på engelska.
        Det krävs höga doser D-vitamin. Inte 10-20 mikrogram utan runt 125 mikrogram per dag.
        Det börjar med att man tar blodprov för att se hur många nmol/L man har i blodet. Därefter anpassar man dosen.

        Jag har massor av rapporter sparade i min dator och nej jag tänker inte sitta och leta efter varenda en skriva ner varenda titel. Sådant arbete gör jag endast när jag själv skriver rapporter. Du kan leta på researchgate m.fl. om du är genuint intresserad.

        Svara

  • Anna

    |

    Hallå !

    Till en som bröt ihop hemma för några veckor sen med massa elaka tankar mot mig själv och sån ångest. Tog tag i det och bokade samtalsterapi så bra fick verktyg ifall det skulle hända igen. Ett tips är att när man får tankarna att man är den fulaste och hemskaste människan på jorden eller vad man nu har för tankar(tänker det du skriver om att du inte är en bra mamma osv)göra något annat som upptar tankarna. För mig har det varit virkning. Även att motsäga sig själv med att säga att jag är bra har hyfsat fungerat(övning ger färdighet) för mig. Önskar dig all lycka och du är en bra mamma ❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️❤️

      Svara

  • Sanna

    |

    Känner igen det där med psykiska måendet. Precis samma för mig som gravid OCH det dåliga samvetet. Min unge är 5 och det håller i. Tror det kommer fortsätta tills han blir tonåring och inte vill ha mig runt längre ;D En tanke som är vettig är att ingen är en bra förälder om man inte tar hand om sig själv.

    Svara

  • E

    |

    Jag hörde någonstans att det är väldigt vanligt att man som nybliven förälder är orimligt rädd att skada sitt barn. Att det på något sätt hör ihop med vår överlevnad och risktänk.
    Jag var orimligt rädd att jag skulle tappa en kniv/sax på vårt barn när jag lagade mat (alltså har jag någonsin annars kastat en kniv över halva köket i misstag?) eller falla i trappan med barnet i famnen (hur ofta faller man lixom i trappan…). Men de gick om men tiden. Kämpa på och som någon annan skrev så kan de ju löna sig att ta hjälp om de börjar kännas övermäktigt.

    Svara

  • J

    |

    Finns en fysioterapeut i centrala hbg som heter Helena jönsson och är specialist på bäcken och kvinnohälsa etc. Kanske lite oskönt med tips åt höger och vänster men jag har ofta känt mig lite ensam och stressad över
    min bäckenproblemtik och det har varit stort stöd att ha kontakt och avstämning med någon kunnig, även ifall man kan googla fram mycket övningar själv och så.
    Stort grattis till bebis! ♡

    Svara

  • Jessica

    |

    Känner ändå att det borde vara mer normalt att HA existentiell ångest när man fått sitt första barn än att inte ha det 😅 Man upplever ju något som man aldrig kunnat föreställa sig och får helt nya perspektiv på så många saker. Klart att det blir en kris när man ska omvärdera hela livet liksom 🤷🏼‍♀️😅

    Svara

  • Johanna

    |

    Åh igenkänning på det här med toabesök och bristningarna på magen. Kontrollen nere i bäckenbotten var verkligen noll i början. Aldrig fisit så mycket i mitt liv hahah

    Var också jag övertygad om att jag inte hade bristningar, gick runt hemma och sa till min sambo helt fascinerad att jag hade klarat mig. Sen en dag kan jag helt plötsligt se hela magen, och där är de. Ett gäng röd-lila bristningar. Vi har alltså igen helkroppsspegel uppsatt än så jag ser sällan hela kroppen ett svep.

    Tyvärr igenkänning på det här med ångesten också, jag försöker finna styrka i att jag är den bästa min son vet och han visar så tydligt hur mycket han tycker om sina föräldrar. Samt att vi gör det bästa vi kan för honom. Det hjälper lite. Och har blivit lättare ju äldre han blivit, vi har vuxit in i det här tillsammans och förstår honom så mycket bättre nu.

    Svara

  • LuuH

    |

    Haha åh, måste tipsa om podden momsplaining och deras avsnitt om katastroftankar! Sjukt rolig och sån igenkänning 😂🙈

    Svara

  • Matilda

    |

    Jag hade såna sjuka tankar när jag fick min dotter, typ: oj tänk om jag skulle kasta ner henne i sopnedkastet, eller oj, tänk om jag skulle råka skära av henne benet när jag står här och skär sallad? Eller tänk om jag skulle råka kasta henne från balkongen? Fick så fruktansvärt dåligt samvete, och det där ilandet i kroppen du skriver, för jag skulle ju aldrig skada henne.
    Jag prenumererade på mama då (tidningen) och läste en intervju med Anita Schulman (som hon hette då) som beskrev exakt samma sak efter hon hade fått sin dotter. Det som hade hjälpt henne var att säga det högt till sin partner för att ta udden av det. Jag prövade samma sak, varje gång jag fick en sån där tanke sa jag det rätt ut till min sambo. Vi försökte avdramatisera det istället för att det skulle stanna i min hjärna och jag skulle få ännu större ångestpåslag. Det hjälpte faktiskt! Så fort det kom sa jag det högt och vi försökte skratta bort det och till slut så kom inte tankarna mer. Kanske låter konstigt men det hjälpte mig iallafall. Tror också att sånt är helt normalt efter man fått sitt första barn. Och en viktig sak att komma ihåg är att det bara är tankar och det är inte farligt 💜

    Svara

  • Lisa

    |

    Min mamma jobbar som kbt-terapeut och har jättemånga nyblivna mammor som kommer till henne med katastroftankar. Hon har berättat lite för mig om en tjej som var tvungen att gå upp med hela sin bestickslådan till grannen ovanför då om tänkt ”tänk om jag drar ut hela lådan och häller ner alla bestick över bebisen?!”
    En mamma tänkte att vinden skulle blåsa iväg hela liggdelen på vagnen med bebisen i när de var ute på promenad.
    Som sagt, du är INTE ensam, detta är mer vanligt än ovanligt och det finns hjälp man kan få ❤️

    Svara

  • Linda

    |

    När min dotter var nyfödd hade jag supermycket katastroftankar, var på promenad och såg en ekorre i ett träd, tänkt att ekorren skulle hoppa ner i vagnen rakt på min dotters ansikte…. för så brukar ju ekorrar bete sig… nu har jag en 7 veckors son och katastroftankarna är lite lugnare denna gång, men tänker nästan varje gång jag ska lägga honom på skötbordet att jag ska råka släppa honom på badrumsgolvet istället…

    Svara

  • Helen

    |

    Jag väntar tvillingar och känner att det ska bli lite spännande o se hur mycket ”stryk” huden har tagit jämfört med mina tidigare graviditeter!
    Det har de senaste dagarna börjat klia oerhört mycket och imorse hittade(?) jag massa celluliter på låren.
    Kan man få celluliter vid en graviditet ens?

    Hursomhelst uppenbart att det sker saker med min kropp!

    Svara

  • Mikaela

    |

    Jag mådde också jättebra psykiskt under hela min graviditet och sen så fort jag slutade vara gravid blev det som vanligt igen, alltså precis som för dig med ångest och oro. Jag tycker det känns så ledsamt för då är det ju typ hormonellt men jag fattar inte vad det är för slags hormoner jag hade som jag inte längre har och hur jag kan få tillbaka dem?! 😄 Längtar tillbaka till att känna mig trygg och stabil och lugn.

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag vill också veta!! Misstänker att det var det ökade progesteronet och att jag annars har östrogendominans. Men det är bara en gissning.

      Svara

      • Julia

        |

        Kan det ha att göra med något annat?
        Själv har jag PMDS, ganska grov, och förväntar mig att det kommer vara lugn och ro under graviditeten. I mitt fall handlar det inte om vilka hormoner som är maxade eller inte, utan att min kropp har svårt för cykelns variationer i sig. De flesta med PMDS upplever ett himla gott mående under graviditeten.

        Själv har jag inget annat alternativ som fungerar än att alltid äta en låg dos antidepp (månaden igenom), eftersom min pmds sliter på mitt system så mycket att jag mår sämre och sämre varje månad tills jag konstant är deprimerad hela månaden. Jag kan också drabbas av akuta kraftiga kriser och depressioner om jag går obehandlad för länge. (Preventivmedel fungerar inte heller eftersom jag är känslig mot dem med).
        Nu när jag äter fluoxetin så är jag nästan helt symptomfri och är så tacksam att det äntligen har löst sig för mig.

        Svara

      • Mikaela

        |

        Det är möjligt! Om du kommer fram till något kring det får du gärna dela med dig på bloggen om du vill ❤️ Jag testade nattljusolja ett tag, men märkte ingen skillnad.

        Svara

  • Lisa

    |

    Så sjukt att du skriver det där med ilningen!! Jag fick exakt det när min dotter föddes och får fortfarande en ”ilning” genom kroppen varje gång något händer henne eller jag tror att något ska hända, typ trillar på lekplatsen eller något. Har aldrig hört någon annan säga det 😂

    Jag mådde rätt dåligt med mycket ångest efter förlossningen, men sökte aldrig hjälp. Jag trodde inte att jag hade något problem eftersom jag samtidigt var så glad och kär i mitt barn. Trodde typ att all förlossningsdepression yttrade sig i att man inte kunde bonda med barnet. Men i mitt fall var det helt klart hormonellt (har pmds) och hade kanske kunnat avhjälpas med antidepp eller något. Önskar att jag hade sökt hjälp trots att jag var glad över min dotter.

    Svara

  • Johanna

    |

    Man behöver inte må dåligt! Sök hjälp via VC! <3 Jag har provat samtalsterapi (som inte funkade) och kör nu antidepp. Mitt bästa beslut någonsin. Hade ingen aning om att man kunde må så här bra.

    Svara

  • Sofiai

    |

    Så skönt att läsa om dina och andras katastroftankar i kommentarerna här. Har två barn, yngsta är snart 4 månader, får också sådana tankar som orsakar en ilning genom hela kroppen. Tänk om jag råkar slå i min bebis huvud i dörrkarmen när jag går och har honom i famnen? Tänk om det kommer en björn när jag är ute på promenad med dem (alltså björnar finns väl inte ens i den delen av landet där jag bor, men likväl så planerar man i huvudet vad man skulle göra om det skulle hända). Tänk om jag lämnar honom på skötbordet (vilket jag ju aldrig skulle göra??) och min två-åring drar ner skötbädden med honom på så han åker ner i golvet? Usch och fy.

    Svara

  • Robert

    |

    Inte helt säker på att jag minns rätt, men i serien Parks and Recreation var det en av personerna (Andy) som var gipsad och frivilligt valde att behålla gipset längre än nödvändigt för att folk skulle vara extra omtänksamma mot honom, haha. 😉

    Svara

  • Krista

    |

    Hög igenkänning, oj vad mina barn ”dött” på diverse fantasifulla sätt pga mig 👌

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv