Follow my blog with Bloglovin

Att vilja bli gravid

Jag trodde aldrig att det skulle gå fort för mig att bli gravid, jag förväntade mig att det skulle ta tid. Något jag däremot inte var beredd på var hur besatt jag skulle bli. Jag kände barnlängtan i flera år innan vi började försöka och började liksom inte på noll. Redan innan vi ens började försöka blev jag ledsen när mensen kom, haha. Därför är det kanske inte så konstigt att jag inte kunde tänka på någonting annat när det väl var dags. En månad kändes som ett år.

Månaderna gick och det hände inget. Jag var som sagt beredd på det, men oron kom smygande. Tänk om något är fel? Det jag oroade mig mest för var min äggledare. Jag fick ett utomkvedshavandeskap för några år sedan och fick operera bort min ena äggledare. Jag har alltså bara en kvar och då jag inte vet vad som orsakade utomkvedshavandeskapet den gången visste jag inte heller om äggledaren som var kvar fungerade som den skulle. Om det exempelvis berodde på en infektion och den andra äggledaren exempelvis var ärrad så skulle ju den lika gärna den som är kvar också vara skadad och tilltäppt. Om inte ägg och spermie kan mötas blir det ingen befruktning och då IVF är enda chansen. Försöker vi i onödan?

Jag oroade mig så mycket över det här att det blev verklighet. Jag kan inte bli gravid. Vi började kolla upp vad IVF kostar och pratade om hur många barn vi vill ha. Ett helt sjukt samtalsämne att ha, att prata barn i relation till pengar och framtida bostadsköp. Om vi ska ha X barn kostar det X mycket och då har vi X kvar av insatsen.

Jag började googla som besatt. Läste på om olika saker som påverkar fertiliteten. Slutade med koffein, tänkte mycket på att inte stressa, tog olika tillskott, tog en stor (men såklart inte farlig) dos D-vitamin innan ägglossning och fokuserade på att kroppen skulle må bra. Ni kanske minns att jag pratade om att ”få balans på mina hormoner” och det var ju sant, men anledningen handlade om att jag ville bli gravid.

Fler månader gick och till slut kontaktade jag vården. Jag trodde naivt att man kunde be om att få undersöka sin äggledare (sjukt att man inte kan!) och boka en tid. Ringde säkert 20 olika nummer, men alla sa samma sak – att man måste starta en fertilitetsutredning. Det hade inte riktigt gått ett år, men jag läste att man kunde söka tidigare om man visste att det fanns något som kunde försvåra. Det var minst 4 månaders väntetid, så vi vände oss privat istället där vi fick tid efter någon månad.

 

I väntrummet för att ta prover.

Jag ska inte tråka ut er med hur en sån utredning går till, men i korta drag gör man en massa tester som sköldkörtel, äggreserv, spermaprov och en gynekologisk undersökning. Det var lång väntetid mellan alla undersökningar och hela den perioden känns som en grå dimma nu i efterhand.

Jag hade som sagt inte förväntat mig att bli gravid snabbt, men jag hade ändå målbilder i huvudet. Främst var det högtider. Midsommarafton. Vår årsdag. Julafton. Jag trodde i alla fall att jag skulle få fira in det nya året som gravid. Då MÅSTE det ha hänt, tänkte jag. Det var mitt mål. Jag ska bli gravid innan året är slut. Men nyårsafton kom och fortfarande en hånande vit sticka. Minns hur vi satt på parkeringen utanför Systembolaget och F ifrågasatte om vi verkligen skulle köpa champagne. ”Är det verkligen nödvändigt när du ändå inte smakar skillnad” (haha). Och jag bröt ihop. Grät floder där i bilden på parkeringen och sa att om jag nu inte kan få bli gravid ska jag fan dricka champagne. För att jag kan.

Kände mig så misslyckad. Hade hela kamerarullen fylld med bilder på graviditetstest där jag varje gång hoppfullt dragit upp kontrasten för att se om det kanske kanske kanske fanns en tillstymmelse till streck. Folk runt omkring mig blev gravida hela tiden kändes det som och jag fick anstränga mig för att förstå att deras lycka inte hade något att göra med min olycka. De har inte tagit något från mig. Det finns inte en ”fertilitetspott” i universum som kan ta slut. Att någon annan blir gravid gör inte att det är mindre chans för mig att lyckas. Även om det känns så.

Det sista steget i utredningen var att undersöka äggledaren. Jag var så nervös inför den undersökningen. Jag var helt säker på att det inte var passage i den och försökte tänka positivt, att då vet vi i alla fall och kan ta det därifrån.

 

I hissen på kliniken för att spola äggledaren. Sov ingenting den natten. Var så orolig. Så jobbigt att behöva gå på alla undersökningar ensam dessutom på grund av covid.

De fyllde upp min livmoder med vätska och det var en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Jag sparkade med benen så ont det gjorde. De följde vätskan med ultraljud och var knäpptysta. Jag tog för givet att det var kört, att smärtan berodde på ett tryck eftersom det inte fanns någon passage, och vätskan inte kunde komma någonstans. Plötsligt kände jag ingenting och tänkte att de börjat ta ut vätskan. ”Här är jättefin passage”, sa läkaren och jag blev helt ställd. ”Va, vadå, funkar den?”, frågade jag. Det gjorde den och jag bröt ihop. Jag grät och min mask fylldes med snor, haha. Stackars sköterskan blev så orolig för mig då hon trodde att jag hade ont. ”Nej, jag är bara glad”, försökte jag hulka fram.

Efter undersökningen sa läkaren att hon bedömde våra chanser som goda, att det egentligen inte finns någon anledning till varför det inte funkat för oss än och att hon ville vänta ytterligare ett år innan de skickade remiss för IVF. När jag skulle gå ut genom dörren önskade hon oss lycka till och ”hoppas vi ses snart igen”.

Jag var så glad. Köpte en flaska bubbel på väg hem och skrev till F att vi skulle fira. Vi var inte närmare en graviditet, egentligen. Men det kändes så. Jag kände mig hoppfull i varje cell av min kropp och kände att nu kommer det gå. Det bara måste det.

I samma cykel blev jag gravid! Bara en vecka efter spolningen. Om det hade med spolningen att göra kommer vi aldrig få veta, men jag tror det. En del läkare säger att en sådan undersökning är just en undersökning och inte en behandling, den kan bara konstatera passage och inte ”skölja bort ett stopp”. Andra läkare säger att det visst kan hjälpa och att kvinnor med äggledar-problematik ofta blir gravida efter en sköljning. Vem vet. Kanske var det på grund av det, kanske var det för att jag fick upp hoppet, kanske var det bara tur. Oavsett fick jag äntligen en positivt graviditetstest. JAG VAR GRAVID!!!

Avslutningsvis vill lägga till att jag förstår att det här är sjukt provocerande att läsa för er som försökt i flera år och inte lyckas, eller för er som vill men inte kan. Jag menar inte att tycka synd om oss eller hävda att vi försökt länge. Med facit i hand tog det inte så lång tid ändå. Med tanke på att genomsnittet är 8 månader är det inte alls konstigt att det kan ta lite mer än ett år. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom <3

Men jag vill ändå prata om oro, normalisera att det inte alltid går direkt och att man kanske behöver hjälp. Jag vill även lyfta att barnlängtan handlar om mer än bara hur lång tid det tar. Som jag nämnde i början av mitt inlägg har jag längtat efter barn i flera år, sedan mitt utomkvedshavandeskap 2016 egentligen. Det har inte varit rätt för oss att försöka tidigare och min hjärna och mitt hjärta har inte varit ikapp varandra. Men jag har varit olycklig ändå. Det har huggit till i magen när gravid-outande publicerats på Instagram exempelvis och helt ärligt så hugger det fortfarande till, trots att jag är gravid. Det är som att hjärtat inte hängt med på att jag faktiskt är gravid nu. Att allt det här faktiskt händer mig. Så oändligt tacksam.

736 gillar

Gravid vecka 15

Jag går in i vecka 16 idag, tjoho! Skrev först vecka 16 i rubriken, men det blir kanske fel. Pratar ju om vecka 15 här. Haha, så ny på detta. Lämnade alltså vecka 15 igår och här kommer ett inlägg om den!

 

 

Min kropp

Magen börjar synas ordentligt nu. Har nog aldrig varit så stolt över min kropp någonsin. Har dock förstått att den är lite stor för sin vecka(?). Frågade min barnmorska om det och hon sa att det kan bero på att man kanske inte varit sådär supertränad innan man blev gravid (hehe) och därför inte har magmuskler som ”håller tillbaka” magen. Det kan även bero på ett hormon som gör att musklerna slappnar av. Känner mig träffad med den där magmuskel-grejen, haha. Men oavsett om min putande mage beror på tarmar, avsaknad av magmuskler, svullnad eller all lingongrova jag ätit de senaste veckorna och inte bara bebisen så är putet i alla fall bebisrelaterat. Så jag tänker fortsätta sitta och klappa på och vara stolt över min lilla putmage. Just nu syns den hela tiden, även direkt när jag vaknar, men blir såklart större under dagen efter jag ätit.

En jobbig grej är att jag har ont när jag går. Ibland låser det sig inuti rumpan/nedre ländryggen och strålar ner i benet. Det gör så fruktansvärt ont att jag knappt kan fortsätta gå. Ibland försvinner det och ibland känner jag av det i olika smärtgrad hela promenaden. Vet inte om ni minns att jag nämnde detta i bloggen för några veckor sedan. Då trodde jag att jag burit en soffa fel. Men nu några veckor senare när det fortfarande inte försvunnit börjar jag fundera på om det kan vara foglossning? Googlade och det kan tydligen kännas så. Så märkligt, jag trodde inte man kunde få foglossning så tidigt.

Annan jobbig grej är att det känns som ett obehagligt tryck neråt när jag reser mig upp ibland. Som att vara jättekissnödig, utan att vara kissnödig, som att något trycker på urinblåsan liksom. Men men, är väl bara början på såna krämpor. Haha.

 

Mitt mående

Jag mår bra!! Inget illamående förutom korta stunder då och då som jag lätt kan bota med mat eller dryck. Börjar känna mig som mig själv igen. Oroar mig mindre och börjar våga hoppas på att vi faktiskt ska få en bebis. Känner mig harmonisk och glad. Är som att leva i ett ständigt lyckorus att få minnas att jag är gravid när jag vaknar varje morgon och känna hur F’s hand letar och ”kollar om magen är kvar” hela natten <3

 

Aptit och cravings

Har fortfarande en märklig relation till mat. Kan äta det mesta just nu som tur är, men blir sällan sugen på något annat än ”beige mat”. Tvingar i mig nyttiga grejer för bebisens skull, men fan vad tråkigt det är med sallad. Hoppas gröna grejer smakar gott igen snart.

 

Längtar efter

Att känna bebisens rörelser! Vet att det är möjligt att göra det redan nu och känner ju efter så att jag blir tokig. Tycker mig känna något ibland, men det kan ju lika gärna vara inbillning. Så mysigt när jag vet helt säkert!

 

320 gillar

Tusen tusen tack

Men alltså jag har knappt ord. Är så rörd över alla era fina kommentarer, grattis och lyckönskningar. Wow. Helt otroligt att få ett så fint bemötande. Tack snälla för att ni är så fina. Satt och läste era fina hälsningar igår och grät, haha. Har läst varenda en och önskar jag kunde svara er alla ♥

Kände mig så lättad när jag vaknade imorse. Så skönt att det är officiellt nu. Det har varit svårt att hålla detta hemligt. Speciellt i början när jag mådde dåligt, men även nu när magen börjat bli stor och spekulationer börjat komma in.

Har massor att berätta för er såklart. En hel lista med blogginlägg jag vill skriva. Ville bara säga ett stort TACK först. Förväntade mig inte så mycket kärlek. Att berätta för er tar jag med mig som ett av mina finaste minnen.

 

574 gillar

Det största

När jag ska skriva detta letar jag upp en nästan bortglömd samling anteckningar i telefonen som jag inte skrivit i sedan den 22 februari. Tänk att det är så länge sedan nu, som jag var så olycklig.

Jag läser den senaste anteckningen.

Såg en ögonfrans som lossnat och lagt sig under ögat och mindes något som jag och min kompis brukade göra när vi var barn. Man tar ögonfransen, trycker den mellan tumme och pekfinger samtidigt som man önskar sig något. Sedan ska man gissa var fransen har fastnat. Tumme eller pekfinger. Tumme, tänker jag. Det var tumme. Har man rätt kommer önskningen gå i uppfyllelse. Jag önskade mig bara en enda sak.

Det hade ju antagligen ingenting med den ögonfransen att göra, det där svaga, nästintill osynliga strecket jag äntligen fick se.

Det känns helt otroligt att kunna skriva att jag är gravid. Att om allt går som det ska kommer det en efterlängtad liten bebis i höst. Att Frédéric och jag ska bli föräldrar!

Jag hade någonstans föreställt mig att jag skulle vara så lycklig den dagen då jag äntligen fick ett positivt graviditetstest. Jag var inte beredd på den kolossala oron och att väntan liksom aldrig tar slut. Men nu är jag på en plats i graviditeten där jag börjar våga hoppas och vara glad. Det här kanske går vägen ändå. Jag är så otroligt lycklig och tacksam. Tänk att det här händer oss. Tänk att i min mage ligger vårt barn.

Så overkligt, stort, läskigt och underbart. Är så tacksam att jag spricker.

 

1652 gillar

Arkiv