Follow my blog with Bloglovin

Kroppen under graviditeten & kläder när man är gravid

Inlägget innehåller annonslänkar.

 

Jag försöker göra allt jag kan för att inte känna något negativt kring min kropp nu när jag är gravid. Att min kropp kommer förändras är oundvikligt och prio är att barnet mår bra. Men det där är ju lättare tänkt än känt ibland. Tänkte dela med mig av 4 saker jag gjort för att underlätta för mig själv:

 

Gravidvänlig garderob.

Redan i vecka 8 rensade jag hela min garderob och tog bort alla kläder som snart skulle bli för små. Jag vet alltså inte när mina vanliga kläder slutade passa. Klart det är kul att magen börjar synas, men jag ville ändå skona mig från upplevelsen att inte kunna dra på mig mina byxor och så.

Alla stretchiga och oversize kläder fick stanna kvar och snällt nog fick jag två stora kassar med gravidkläder av min vän Louise. Fick allt ifrån klänningar till t-shirts och bälte man kan använda när man har foglossning. Jag är så rörd över hur snälla och givmilda folk är. Jag ska komma ihåg att göra samma sak för någon annan gravid när jag inte har behov av sakerna längre.

 

Fick exempelvis denna gravid-klänning från H&M som är mitt absoluta favoritplagg. Den är nog snart för liten, så jag passar på att använda den nu.

Jag började alltså använda ”gravid-plagg” ganska tidigt vilket nog gjorde att jag upplevde att jag hade en gravidmage tidigare än vad jag gjort annars då sådana plagg ju framhäver den. Men det var lugnt då jag jobbar hemifrån och bekvämt framför allt. Tights som går hela vägen upp till brösten är livets grej : ))

De tips jag läst om kläder när man är gravid handlar oftast om att börja med gravidkläder så sent som möjligt och försöka tweaka sin befintliga garderob så länge det går. Jag tycker tvärtom. Satsa på att vara bekväm!

 

 

Inte jämföra mig med andra.

När F sa ”nu börjar det synas” i vecka 10 fick jag panik och började googla bilder på andra i vecka 10. Inte ska det väl synas såhär tidigt?? Men min mage skiter ju i vad den ”ska”. Jag känner flera som är gravida ungefär samtidigt som mig och har förbjudit mig själv att jämföra och bedöma mig själv utifrån hur andra ser ut. Min algoritm på sociala medier snappade upp att jag var gravid superfort och det var tur att jag hade detta i åtanke för jag har nog aldrig blivit så matad med ASSNYGGA gravida kvinnor med perfekta magar och kroppar någonsin i mitt liv.

En annan sak jag gjort är att dölja inlägg från konton som gör att jag börjar tänka dåliga tankar. Det är helt okej, man får göra så.

 

Kläder ska vara kul.

Jag har unnat mig en del kläder. Ja det är kanske onödigt, men jag förtjänar att känna mig fin har jag bestämt. Jag vill att det hela tiden ska finnas något i garderoben som passar och som jag vill ha på mig. Jag har inte köpt så mycket kläder senaste året då jag tänkte att jag ”snart skulle bli gravid”. Men det har jag tagit igen nu kan man ju lugnt säga. Haha.

Har fått en del frågor om kläder som gravid, här kommer mina bästa tips:

→ Mina första köp var långärmade tröjor och tights. Köpte 3 långärmade tröjor i olika färger, ett par träningstights och ett par vanliga bomullstights. Exakt samma kläder som jag alltid har på mig när jag jobbar hemifrån, men putmagevänligare. Bodde i dessa kläder de första veckorna. Behövde inte heller tänka på att gömma mig i något tältigt när jag var utomhus eftersom våren ju aldrig kom och jag använde vinterjacka.

→ Tidigt i graviditeten köpte jag också nya trosor i två storlekar större än vanligt. Bra gjort, Regina. Att ha obekväma trosor är det sista jag vill nu.

→ Klänning. Mitt bästa plagg är klänningar. Jag har gravid-jeans som jag fått av Louise, men klänning är ändå mest bekvämt.

→ Stretch! Allt i trikå är guld. Jag har en del gamla klänningar från Indiska som jag använder flitigt. Omlottklänningar är generellt också bra. Typiska bra plagg att satsa på om man vill kunna använda efter graviditeten också.

Och nu några konkreta tips på plagg jag gillar! På sistone har jag beställt några fin-plagg, till när man ska träffa folk och sådär. Blev förvånad över hur många fina gravidplagg det faktiskt finns. Trodde jag skulle bli deprimerad av att ens klicka mig in på kategorin, men det var inte alls så tråkigt som jag föreställt mig.

 

Beige omlottklänning // svart omlottklänning // lila klänning med puffärm

Den i mitten, fast i blå, är klänningen jag hade på mig när jag ”avslöjade graviditeten” och den längst till höger är en favorit under varma dagar. Har på mig den om du scrollar upp.

Klänningarna nedan fick jag hem igår och har inte hunnit använda än, men alla var jättefina på.

 

Rödblommig med knytning // vit skjortklänning // prickig skjortklänning

Jag köpte även denna trikåkjol (sjukt användbar och prisvärd!) med hög midja som jag tänker ha till olika toppar. Smart sätt att kunna fortsätta använda toppar jag redan har. Och snyggt till croppat. Kanske någon av dessa?

Gul, ribbad topp // vit t-shirt med knytning // grön topp med puffärmar

 

Det är okej att bara finnas.

Sist men inte minst och kanske viktigast – det är okej att inte känna sig så himla fin. Jag har en frikkin bebis i min mage och inget annat spelar någon roll än att den (och jag) mår bra. Mitt syfte just nu, och aldrig någonsin för den delen, är inte att vara fin. Det finns ingen press på att se bra ut, ta snygga bilder och ha ”gravidglow”. Skit i det bara. Är det någon gång man kan få slappna av och bara finnas utan att tänka på hur man ser ut så är det nu ♥

 

209 gillar

Gravid vecka 17

Igår precis innan vi skulle sova låg jag och kände på magen vilket jag alltid brukar göra några minuter varje kväll, i hopp om att känna något. Plötsligt kände jag något stöta till min hand och blev så rädd att jag skrek rakt ut. ”Sluta du skrämmer bebisen!”, väste F. Men det var nog snarare honom jag skrämde, haha. Det var verkligen jätteläskigt. Har inte vågat röra magen sedan dess. Men helt otroligt att jag känt på den.

Har gått in i vecka 18 nu, här kommer en summering av vecka 17!

 

 

Min kropp

Lite foglossning som kommer och går, men i det stora och hela bra. Kissar ofta vilket jag inte är van vid. Vet att jag skrev någon gång att jag max kissar tre gånger om dagen, oftast två. Nu kan jag typ tredubbla det. Men inte så konstigt kanske då jag dricker mycket mer. Blir törstig oftare vilket är en trevlig upplevelse faktiskt då jag börjat uppskatta dryck mer. Vanligtvis kan jag gå en hel dag utan att dricka något som helst och komma på att jag inte druckit något när jag lagt mig för att sova.

Två jobbiga saker med att kissa ofta är dock att jag måste upp och kissa på natten och att jag måste gå på offentliga toaletter. Har hittills i mitt liv varit proffs på att undvika offentliga toaletter och vet inte hur toaletterna ser ut ens på ställen som jag är på ofta. Men nu har jag inget val.

 

Nykissad på Biltema.

 

Mitt mående

Är bisarrt jäkla trött. Jag har aldrig någonsin varit så trött i hela mitt liv som jag varit de senaste dagarna. Kan inte ens sköta mitt jobb ordentligt. Den vanligaste reaktionen jag fått av mammor när de fått veta att jag är gravid är ”visst är tröttheten hemsk” och jag ska ärligt säga att jag varit skonad från den. Har känt mig lite tröttare, men inte så att det påverkat min dag negativt. Jag lever visserligen ett mycket chill liv då jag jobbar hemifrån och kan sova fram till dagens första möte i princip. Hade jag behövt pendla, sitta på kontor hela dagarna och prata med kollegor hela dagarna hade jag nog varit helt slut. Men nu! Jag orkar ingenting. Jag är ett skal bara. Ett skal som vill sova.

Jag vet inte om det är graviditeten, om det är pollen, eller kanske båda. Min barnmorska har sagt att jag ska börja ta järn från vecka 20, men jag funderar på om jag ska börja redan nu. Är det farligt? Hoppas nästan på att det beror på järnbrist så att det går att fixa.

 

 

Flicka eller pojke?

Väntan börjar bli olidlig. Jag tror att det är en pojke, men jag vet inte om det är för att jag faktiskt har ”en känsla”, eller om det är för att det är det enda jag kan föreställa mig. När jag lekte med dockor när jag var liten låtsades jag alltid att det var en pojke och generellt under min uppväxt har jag tytt mig till pojkarna. Dessutom har min kusin pojkar. Jag vet därför inte om jag känner av att det är en pojke på riktigt, eller om det är det mest naturliga för mig.

Vi har pratat om att vi skulle vilja bli överraskade. Men nu känner jag att vi måste veta. Jag kan inte gå runt och tänka att det är en pojke och sedan ska den ”tas ifrån mig”. Jag vill veta så att jag kan ställa om i huvudet i så fall. Det spelar såklart ingen roll, men vill inte råka fantisera om något som inte finns. Det är mindre än två veckor kvar till RUL, så snart vet vi!

211 gillar

De första veckorna

De fick ett positivt graviditetstest och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Nja.

Inte än i alla fall.

Jag har alltid trott att jag är en sån som skulle märka av graviditetssymptom tidigt. Gud vad jag har analyserat. Har till och med en anteckning som heter ”symptom” som jag fyllde i varje cykel. Har inbillat mig allt från illamående till metallsmak i munnen. Men denna gång märkte jag absolut ingenting. Hade noll symptom.

Därför var det så svårt att greppa att jag faktiskt var gravid. Jag mådde ju inte ens lite illa?

Kliniken sa åt mig att ringa så fort jag blev gravid så att de kunde boka in mig på ett tidigt ultraljud. Då jag haft ett utomkvedshavandeskap var det viktigt att se så att graviditeten satt rätt, och inte hade fastnat utanför livmodern igen.

Så snart lyckan över gravid-bokstäverna på testet lagt sig började jag oroa mig. Jag tänkte att om jag, den mest hormonkänsliga personen i världen, inte känner mig ens en gnutta gravid så måste det bero på att den sitter fel igen. Det är inte en riktig graviditet den här gången heller.

Jag ringde till kliniken. ”Jag är gravid…tror jag…eller jag är det enligt testet, men jag vet ju inte om den är i livmodern och så”, sa jag med försiktig röst och de bokade in mig för ultraljud i vecka 5.

3/3

Varför känner jag mig inte gravid? Jag har ju testat positivt, hormonerna finns i min kropp. Men jag märker ingenting? Ringde fertilitetskliniken som bokade in ultraljud nästa vecka. ”Har du några symptom”, frågade hon. Nej. ”Mår du illa”, fortsatte hon. Nej. Det tyder kanske på att något är fel?

Testade positivt redan 3+1 och väntan på att få se var graviditeten satt kändes som den längsta i mitt liv. Kunde inte tänka på någonting annat. Hade kvar mina positiva graviditetstest och kunde inte förmå mig att slänga. Kändes som att graviditeten VAR stickan. Slängde jag fanns den inte mer.

3/4

Kan man sova på sidan? Tänk om ägget trillar ner i äggledaren och fastnar då?

Försökte tänka på annat. Vilket såklart inte gick då det enda hjärnan ville tänka på var det befruktade ägget i min kropp.

 

 

Söndagen exakt en vecka efter att jag plussade ringde telefonen. Det var mamma. Jag satte igång världens skådespel för att inte prata om det enda jag tänkte på. Hon frågade hur det var och jag svarade braaaaa. Pratade om att tvätta fönster, vad vi skulle äta och att vi skulle till Hannahs sommarhus nästa helg.

”Hur är det med dig då”, frågade jag. Hon sa att det blir ingen hundvalp. Hon har hittat en ny knöl. Allt tyder på att cancern är tillbaka. Det finns inget mer att göra har läkarna sagt.

7/3

I måndags stod jag överlycklig med Clearblue i handen. Idag är det söndag och mamma har cancer igen. Det tror hon i alla fall. Hon har inte ens kollat upp knölen i armhålan men pratar redan om immunterapi och 2-3 år kvar.

Plötsligt kände jag ingenting. Jaha mamma har kanske cancer och jaha vår bebis är kanske fast i en äggledare igen. Vad ska jag göra.

Jag mindes tillbaka till mammas olycka förra sommaren. Då hoppades jag att jag var gravid och var ledsen över ännu ett negativt test, men när mamma låg på intensiven tänkte jag att det är okej om jag inte är gravid denna gången heller. Det gör inget. Bara hon klarar sig.

Skulle jag fiktivt offra ännu en bebis?

 

Det tog läkaren några sekunder att konstatera att graviditeten satt rätt.

En svart prick i min livmodern. Skickade bilden till F som svarade ”den liknar dig <3”.

12/3

Den ligger rätt!!! Så jäkla sjukt! Den är faktiskt där i livmodern. Det är på riktigt. En liten svart fläck. Jag ska tillbaka igen om två veckor. Då ska vi se om hjärtat slår.

Något jag lärt mig är att man aldrig slutar oroa sig. Jag har tänkt att om den bara sitter rätt, om bara hjärtat slår, om bara KUB är bra. Men när en milstolpe är avklarad väntar man bara på nästa. Hann knappt bli glad över att den satt där den skulle innan jag började oroa mig för att hjärtat inte skulle börja slå. Mitt uppe i allt var mamma kanske sjuk dessutom.

14/3

Känner mig så otacksam. Borde vara lyckligast i världen. Men jag är bara ledsen.

 

 

Mamma var på ultraljud för att ta ett vävnadsprov. Men de kunde inte hitta knölen med ultraljud. Sköterskan ville absolut inte gissa eller ta ut något i förskott, men sa att det var ett bra tecken. Det kan betyda att det inte är en tumör.

Där och då bestämde jag mig för att det inte var det. Det fick bara inte. Jag orkade inte det.

Vi bestämde oss för att berätta för mamma i slutet av vecka 6. Jag visste inte om det var rätt sak att göra. Gör det saken ännu värre att berätta att ett barn kanske är på väg när hon tror att hon kanske ska dö? Men jag kände att jag var tvungen. Jag ville ge henne något positivt att fokusera på.

Jag slog in bebisstrumpor i ett paket.

 

Hon reagerade precis som jag trodde <3 Så länge hon längtat efter att få blir mormor. Inte ett öga torrt.

För en stund var det som att cancer och död inte existerade. Vi åt våfflor och pratade om graviditet, barnnamn och mamma frågade vad ett tågkort till Helsingborg kostar om året. Det fanns en framtid att planera.

 

 

När jag pratade om graviditeten sa jag alltid ”om den lever”, eller ”om hjärtat slår”. Jag sa att jag bara ville vara realistisk och inte hoppas för mycket. Då sa mamma en sak som jag fortfarande tänker på när jag blir orolig. ”Om du vill vara realistisk borde du istället vara positiv. Det går oftast bra”. Det är så sant. Oftast går det ju bra. Saker kan hända, men det vanligaste är att det inte gör det. Folk föder livslevande bebisar varje dag.

Det blev dags för ultraljudet i vecka 7. Jag har förstått nu i efterhand att det inte är så vanligt att få ett ultraljud så tidigt, jag tror det är standard när man gjort en fertilitetsutredning. Jag hade läst att om man ser hjärtslag i vecka 7 ”minskar risken för missfall” lika mycket som om man har passerat vecka 12. När jag gick in i rummet kändes det som på liv eller död. Nu skulle det bestämmas om den fick leva eller dö.

 

26/3

Det slår!!!

Det blev liv. Ett fladdrande litet hjärta slog superfort på skärmen.

Och några dagar efter fick mamma äntligen besked. Det var bara ärrbildning, inte en ny tumör. Hade varit gravid i en månad och äntligen kunde jag pusta ut. Ingen cancer och ett litet hjärta slog inuti i min mage.

751 gillar

Gravid vecka 16

Jag går in i vecka 17 idag! Jag har en 15 centimeter lång bebis i min mage nu säger appen. Fööör sjukt.

 

Min kropp

→ Foglossningen, eller bäckensmärta som det heter, har blivit bättre. Beror nog förvisso på att jag knappt gått alls. Cyklar överallt. Min barnmorska rekommenderade mig att ta korta steg och att lyssna på kroppen, så jag försöker det. Vet inte hur många meddelande jag fått om att det nog inte alls är foglossning jag har förresten. Redan innan jag ens skrev vad symptomen var började folk gala om att det inte alls var foglossning. Varför detta engagemang? Varför dessa foglossnings-förnekare? Haha helt obegripligt.

→ Har huvudvärk nästan dagligen vilket är lite irriterande såklart. Har vanligtvis typ aldrig huvudvärk. I början av graviditeten fick jag migrän med synbortfall några gånger, men har sluppit det på sistone vilket jag tackar för. Minns ett möte jag hade för några veckor sedan där jag kände att det var på väg och fick sätta på mig solglasögon, haha.

→ Märker att det är viktigt för mig att äta med jämna mellanrum och om jag är hungrig betyder det nu genast. Om det går för länge mellan måltiderna blir jag illamående eller yr. Men det är inte som i vecka 9 där hela dagen var förstörd om jag inte åt inom 5 minuter från när jag vaknade tack och lov.

→ Rapar hela tiden vilket är så sjukt störigt och pinsamt. Jag är inte en så van rapare, så jag har inte i mig att ”stoppa rapen” sådär snyggt, så den kommer ut bara. Charmig tjej.

 

Mitt mående

Psykiskt mår jag hur bra som helst! Förväntade mig inte att göra det då jag haft så stora problem med PMS. Trodde jag skulle må jättedåligt av alla gravidhormer, men jag känner mig så stabil. Har inga dippar och känner mig inte nedstämd. Skulle jag sätta hobbydiagnos på mig själv skulle jag säga att det tyder på att jag haft östrogendominans och att nu när progesteronet är skyhögt så har det ordnat upp sig. Kanske är så, kanske inte. Oavsett så glad över att må bra, såklart.

Men känslolivet är i full storm må jag säga. Drömmer hemska drömmar, oroar mig konstant, tänker katastroftankar och blir oerhört ledsen över ledsamma saker. Blir även rörd på en helt ny nivå numera. Har alltid haft lätt för att bli rörd och blir rörd till tårar flera gånger dagligen. Men nu kan jag inte kontrollera dessa rörd-känslor överhuvudtaget. Känslorna kommer som en svallvåg över mig och jag måste gråta ut dem. Känns som en explosion inombords.

 

 

Nytt för denna vecka

Jag känner bebisen!! Bara ibland och jag måste verkligen verkligen anstränga mig. Men jag är helt säker på att det är den jag känner. Trodde detta skulle vara det mysigaste ever, men helt ärligt är det ganska läskigt. Känns klaustrofobiskt när jag tänker på att den växer och rör sig inuti i min mage. Men såklart skönt att känna att den lever. Vänjer mig nog snart, men får lite panik över denna alien i magen…

 

Aptit och cravings

Det går inte att storhandla just nu då det jag kan tänka mig att äta idag plötsligt inte funkar imorgon. Det enda som alltid funkar är bröd och juice. Hade levt endast på lingongrova och apelsinjuice om F tillät mig.

 

194 gillar

När graviditetstestet blev positivt

Ni anar inte hur sinnessjukt många graviditetstest jag tagit i mitt liv. Har testat till och med när det är omöjligt att testet ens skulle kunna visa något. Har smusslat in test som jag gömt i skåpen och har kommit på mig själv flera gånger att gå och hålla mig även när jag inte ens ska testa och fått en plötsligt känsla av att ha ”gjort fel” när jag gått på toa för att jag är så van vid att ”spara kiss” till test.

Jag kommer aldrig bli en sån som bara hoppsan jag är gravid, eller en sån som misstänker och tänker att jag testar om en vecka. Jag vill veta NU. Helst igår. Kan inte heller förstå de som försöker bli gravida, tar ett test, lämnar det någonstans, *glömmer bort* och sedan kommer på och ser ett lysande streck några timmar senare. Vet inte hur många sådana pluss-historier jag läst. Hur kan man glömma? HUR?

Har läst varenda tråd på graviditetsteststolkningsforum och har granskat varje test jag tagit för att urskilja det minsta tillstymmelse av streck. Stått vid fönstret och vinklat, tagit bilder och ökat mättnad och skärpa. Alltid en hånande vit sticka. Aldrig ett streck.

Jag vet att jag är störd och att jag varit osunt besatt, jag vet vad ni blå människor säkert tänker om mig nu. Men jag erkänner det för alla er andra fellow testomaner där ute. Ni är inte ensamma. Jag var också besatt. Jag förstår er.

En söndag i februari när F var ute och gick tog jag ett test. Det var bara på rutin, som vanligt. Beräknad mens var 7 dagar bort. Jag tog testet…och vänta nu…är där inte NÅGOT? SER JAG NÅGOT?

Vid det här laget visste jag inte om jag blivit knäpp och om jag bara inbillade mig det för att jag så gärna ville se det. Men visst är där något svagt, svagt? Eller? Jo? Nej?

 

Bild på testet för att ni ska förstå hur svagt.

Jag tog ett nytt test och ett likadant nästintill osynligt streck visade sig. Och ännu ett test. Samma sak. Jo. Det måste vara hCG i mitt urin. Eller?

 

Här är en av de mer tydliga jag tog. Fortfarande suuuupersvagt, men här syns det tydligt tycker jag.

Hade tagit hundratals test vid det här laget och aldrig fått ett svagt streck. Så något var det ju och dessutom visade alla något. Har förresten blivit expert på att tolka tidiga gravtest och vet vilka märken man kan få spökstreck på och inte kan lita på (t.ex. Clearblue early detection – köp inte). Något att sätta på sitt CV?

F hade fortfarande inte kommit hem från sin promenad (han hade hittat en ny podd som han var besatt av, haha) och jag ville så gärna berätta för honom på ett kul sätt, lite för att ta revansch på hur det blev sist. Visste dock inte hur. Gjorde en snabb plan och gick till Kappahl för att köpa något bebisrelaterat.

 

 

Kände mig som en lögnare när jag gick runt på barnavdelningen. Jag var ju inte helt säker på om testet faktiskt var positivt, eller om jag bara blivit knäpp. Kändes olagligt att gå runt där.

Men oavsett var jag ju tvungen att säga något till F såklart och OM det var positivt ville jag göra det på ett kul sätt. Tänk om det är nu det faktiskt händer. Köpte världens minsta gulliga body. Bar den fram till kassan som om den vore en faktisk bebis. Så värdefull.

 

Väl hemma slog jag in den i full fart och gömde paketet.

F kom hem och jag fortsatte ta test. Jag hoppades på att det skulle bli tydligare så att jag skulle känna mig säker nog att kunna berätta. Men det blev det inte. Jag började känna mig riktigt knäpp i huvudet. Har jag alltså gått och köpt en body och slagit in i ett paket utan att veta säkert om jag är gravid? Vad är fel på mig?? Vad håller jag på med?

Jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet. Kollade i min graviditetstestgömma med jämna mellanrum för att se om strecken fortfarande var kvar. Har jag tappat förståndet?

Det närmade sig läggdags och jag höll ju på att spricka. ”Vad håller du på med? Varför är du så konstig”, frågade F och med kaninpuls letade jag fram paketet och gav till honom. Jag sa att det var en försenad alla hjärtans dag present.

Är det något jag önskar mig?

Ja, det är något du velat ha länge.

Sen blev det så weird. Han öppnade, sken upp, frågade om jag var gravid och jag svarade ”jag vet inte”. Okej??? Han blev jätteförvirrad stackars och jag tog fram alla typ 10 test som ett riktig psycho och lade dem bredvid varandra på bordet. Han har oroat sig för allt mitt testande och jag var rädd att han nu skulle bekräfta att jag blivit spritt språngande knäpp i huvudet.

Men det gjorde han inte! Han såg också någonting på några av dem!! Sen tog vi ett test tillsammans och det fanns en svag, svag linje där med. Han sa att han såg det, men att vi skulle hålla tummarna och hoppas att det blir starkare, att vi inte ska tro på det riktigt än.

På morgonen dagen efter var det lika otydligt. Hade inte druckit någonting på snart ett dygn för att få så koncentrerad urin som möjligt och kände mig som en idiot som gjort en så stor grej av det här, om det nu inte var något. Kanske bara var en kemisk graviditet.

 

Men vid lunch såg det ut såhär!!! Det behövde jag inte ens anstränga mig för att se. Det var ett streck!

Då vågade jag gå och köpa ett digitalt test. Och:

DET STOD GRAVID. Sjukaste jag varit med om, bröt ihop fullständigt.

 

Hade fantiserat så länge om hur jag skulle känna när jag äntligen fick ett positivt graviditetstest och blev så förundrad att jag inte kände någonting över stickorna. Men när gravid stod i text, då brast det. Det var på riktigt.

 

Skickade bild till Sofie som är den enda jag delat hela min resa med och hon ringde upp direkt. Gick till havet och bara stod här.

Kände mig så glad…och så skör. Kändes som jag gick med en glaskula mellan benen. Vågade knappt böja mig för att knyta skorna. Kändes som att jag skulle klämma ihjäl det lilla ägget.

Allt kunde hända, men just precis då var jag i alla fall gravid.

670 gillar

Att vilja bli gravid

Jag trodde aldrig att det skulle gå fort för mig att bli gravid, jag förväntade mig att det skulle ta tid. Något jag däremot inte var beredd på var hur besatt jag skulle bli. Jag kände barnlängtan i flera år innan vi började försöka och började liksom inte på noll. Redan innan vi ens började försöka blev jag ledsen när mensen kom, haha. Därför är det kanske inte så konstigt att jag inte kunde tänka på någonting annat när det väl var dags. En månad kändes som ett år.

Månaderna gick och det hände inget. Jag var som sagt beredd på det, men oron kom smygande. Tänk om något är fel? Det jag oroade mig mest för var min äggledare. Jag fick ett utomkvedshavandeskap för några år sedan och fick operera bort min ena äggledare. Jag har alltså bara en kvar och då jag inte vet vad som orsakade utomkvedshavandeskapet den gången visste jag inte heller om äggledaren som var kvar fungerade som den skulle. Om det exempelvis berodde på en infektion och den andra äggledaren exempelvis var ärrad så skulle ju den lika gärna den som är kvar också vara skadad och tilltäppt. Om inte ägg och spermie kan mötas blir det ingen befruktning och då IVF är enda chansen. Försöker vi i onödan?

Jag oroade mig så mycket över det här att det blev verklighet. Jag kan inte bli gravid. Vi började kolla upp vad IVF kostar och pratade om hur många barn vi vill ha. Ett helt sjukt samtalsämne att ha, att prata barn i relation till pengar och framtida bostadsköp. Om vi ska ha X barn kostar det X mycket och då har vi X kvar av insatsen.

Jag började googla som besatt. Läste på om olika saker som påverkar fertiliteten. Slutade med koffein, tänkte mycket på att inte stressa, tog olika tillskott, tog en stor (men såklart inte farlig) dos D-vitamin innan ägglossning och fokuserade på att kroppen skulle må bra. Ni kanske minns att jag pratade om att ”få balans på mina hormoner” och det var ju sant, men anledningen handlade om att jag ville bli gravid.

Fler månader gick och till slut kontaktade jag vården. Jag trodde naivt att man kunde be om att få undersöka sin äggledare (sjukt att man inte kan!) och boka en tid. Ringde säkert 20 olika nummer, men alla sa samma sak – att man måste starta en fertilitetsutredning. Det hade inte riktigt gått ett år, men jag läste att man kunde söka tidigare om man visste att det fanns något som kunde försvåra. Det var minst 4 månaders väntetid, så vi vände oss privat istället där vi fick tid efter någon månad.

 

I väntrummet för att ta prover.

Jag ska inte tråka ut er med hur en sån utredning går till, men i korta drag gör man en massa tester som sköldkörtel, äggreserv, spermaprov och en gynekologisk undersökning. Det var lång väntetid mellan alla undersökningar och hela den perioden känns som en grå dimma nu i efterhand.

Jag hade som sagt inte förväntat mig att bli gravid snabbt, men jag hade ändå målbilder i huvudet. Främst var det högtider. Midsommarafton. Vår årsdag. Julafton. Jag trodde i alla fall att jag skulle få fira in det nya året som gravid. Då MÅSTE det ha hänt, tänkte jag. Det var mitt mål. Jag ska bli gravid innan året är slut. Men nyårsafton kom och fortfarande en hånande vit sticka. Minns hur vi satt på parkeringen utanför Systembolaget och F ifrågasatte om vi verkligen skulle köpa champagne. ”Är det verkligen nödvändigt när du ändå inte smakar skillnad” (haha). Och jag bröt ihop. Grät floder där i bilden på parkeringen och sa att om jag nu inte kan få bli gravid ska jag fan dricka champagne. För att jag kan.

Kände mig så misslyckad. Hade hela kamerarullen fylld med bilder på graviditetstest där jag varje gång hoppfullt dragit upp kontrasten för att se om det kanske kanske kanske fanns en tillstymmelse till streck. Folk runt omkring mig blev gravida hela tiden kändes det som och jag fick anstränga mig för att förstå att deras lycka inte hade något att göra med min olycka. De har inte tagit något från mig. Det finns inte en ”fertilitetspott” i universum som kan ta slut. Att någon annan blir gravid gör inte att det är mindre chans för mig att lyckas. Även om det känns så.

Det sista steget i utredningen var att undersöka äggledaren. Jag var så nervös inför den undersökningen. Jag var helt säker på att det inte var passage i den och försökte tänka positivt, att då vet vi i alla fall och kan ta det därifrån.

 

I hissen på kliniken för att spola äggledaren. Sov ingenting den natten. Var så orolig. Så jobbigt att behöva gå på alla undersökningar ensam dessutom på grund av covid.

De fyllde upp min livmoder med vätska och det var en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Jag sparkade med benen så ont det gjorde. De följde vätskan med ultraljud och var knäpptysta. Jag tog för givet att det var kört, att smärtan berodde på ett tryck eftersom det inte fanns någon passage, och vätskan inte kunde komma någonstans. Plötsligt kände jag ingenting och tänkte att de börjat ta ut vätskan. ”Här är jättefin passage”, sa läkaren och jag blev helt ställd. ”Va, vadå, funkar den?”, frågade jag. Det gjorde den och jag bröt ihop. Jag grät och min mask fylldes med snor, haha. Stackars sköterskan blev så orolig för mig då hon trodde att jag hade ont. ”Nej, jag är bara glad”, försökte jag hulka fram.

Efter undersökningen sa läkaren att hon bedömde våra chanser som goda, att det egentligen inte finns någon anledning till varför det inte funkat för oss än och att hon ville vänta ytterligare ett år innan de skickade remiss för IVF. När jag skulle gå ut genom dörren önskade hon oss lycka till och ”hoppas vi ses snart igen”.

Jag var så glad. Köpte en flaska bubbel på väg hem och skrev till F att vi skulle fira. Vi var inte närmare en graviditet, egentligen. Men det kändes så. Jag kände mig hoppfull i varje cell av min kropp och kände att nu kommer det gå. Det bara måste det.

I samma cykel blev jag gravid! Bara en vecka efter spolningen. Om det hade med spolningen att göra kommer vi aldrig få veta, men jag tror det. En del läkare säger att en sådan undersökning är just en undersökning och inte en behandling, den kan bara konstatera passage och inte ”skölja bort ett stopp”. Andra läkare säger att det visst kan hjälpa och att kvinnor med äggledar-problematik ofta blir gravida efter en sköljning. Vem vet. Kanske var det på grund av det, kanske var det för att jag fick upp hoppet, kanske var det bara tur. Oavsett fick jag äntligen en positivt graviditetstest. JAG VAR GRAVID!!!

Avslutningsvis vill lägga till att jag förstår att det här är sjukt provocerande att läsa för er som försökt i flera år och inte lyckas, eller för er som vill men inte kan. Jag menar inte att tycka synd om oss eller hävda att vi försökt länge. Med facit i hand tog det inte så lång tid ändå. Med tanke på att genomsnittet är 8 månader är det inte alls konstigt att det kan ta lite mer än ett år. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom <3

Men jag vill ändå prata om oro, normalisera att det inte alltid går direkt och att man kanske behöver hjälp. Jag vill även lyfta att barnlängtan handlar om mer än bara hur lång tid det tar. Som jag nämnde i början av mitt inlägg har jag längtat efter barn i flera år, sedan mitt utomkvedshavandeskap 2016 egentligen. Det har inte varit rätt för oss att försöka tidigare och min hjärna och mitt hjärta har inte varit ikapp varandra. Men jag har varit olycklig ändå. Det har huggit till i magen när gravid-outande publicerats på Instagram exempelvis och helt ärligt så hugger det fortfarande till, trots att jag är gravid. Det är som att hjärtat inte hängt med på att jag faktiskt är gravid nu. Att allt det här faktiskt händer mig. Så oändligt tacksam.

730 gillar

Gravid vecka 15

Jag går in i vecka 16 idag, tjoho! Skrev först vecka 16 i rubriken, men det blir kanske fel. Pratar ju om vecka 15 här. Haha, så ny på detta. Lämnade alltså vecka 15 igår och här kommer ett inlägg om den!

 

 

Min kropp

Magen börjar synas ordentligt nu. Har nog aldrig varit så stolt över min kropp någonsin. Har dock förstått att den är lite stor för sin vecka(?). Frågade min barnmorska om det och hon sa att det kan bero på att man kanske inte varit sådär supertränad innan man blev gravid (hehe) och därför inte har magmuskler som ”håller tillbaka” magen. Det kan även bero på ett hormon som gör att musklerna slappnar av. Känner mig träffad med den där magmuskel-grejen, haha. Men oavsett om min putande mage beror på tarmar, avsaknad av magmuskler, svullnad eller all lingongrova jag ätit de senaste veckorna och inte bara bebisen så är putet i alla fall bebisrelaterat. Så jag tänker fortsätta sitta och klappa på och vara stolt över min lilla putmage. Just nu syns den hela tiden, även direkt när jag vaknar, men blir såklart större under dagen efter jag ätit.

En jobbig grej är att jag har ont när jag går. Ibland låser det sig inuti rumpan/nedre ländryggen och strålar ner i benet. Det gör så fruktansvärt ont att jag knappt kan fortsätta gå. Ibland försvinner det och ibland känner jag av det i olika smärtgrad hela promenaden. Vet inte om ni minns att jag nämnde detta i bloggen för några veckor sedan. Då trodde jag att jag burit en soffa fel. Men nu några veckor senare när det fortfarande inte försvunnit börjar jag fundera på om det kan vara foglossning? Googlade och det kan tydligen kännas så. Så märkligt, jag trodde inte man kunde få foglossning så tidigt.

Annan jobbig grej är att det känns som ett obehagligt tryck neråt när jag reser mig upp ibland. Som att vara jättekissnödig, utan att vara kissnödig, som att något trycker på urinblåsan liksom. Men men, är väl bara början på såna krämpor. Haha.

 

Mitt mående

Jag mår bra!! Inget illamående förutom korta stunder då och då som jag lätt kan bota med mat eller dryck. Börjar känna mig som mig själv igen. Oroar mig mindre och börjar våga hoppas på att vi faktiskt ska få en bebis. Känner mig harmonisk och glad. Är som att leva i ett ständigt lyckorus att få minnas att jag är gravid när jag vaknar varje morgon och känna hur F’s hand letar och ”kollar om magen är kvar” hela natten <3

 

Aptit och cravings

Har fortfarande en märklig relation till mat. Kan äta det mesta just nu som tur är, men blir sällan sugen på något annat än ”beige mat”. Tvingar i mig nyttiga grejer för bebisens skull, men fan vad tråkigt det är med sallad. Hoppas gröna grejer smakar gott igen snart.

 

Längtar efter

Att känna bebisens rörelser! Vet att det är möjligt att göra det redan nu och känner ju efter så att jag blir tokig. Tycker mig känna något ibland, men det kan ju lika gärna vara inbillning. Så mysigt när jag vet helt säkert!

 

319 gillar

Arkiv