Att vilja bli gravid
Jag trodde aldrig att det skulle gå fort för mig att bli gravid, jag förväntade mig att det skulle ta tid. Något jag däremot inte var beredd på var hur besatt jag skulle bli. Jag kände barnlängtan i flera år innan vi började försöka och började liksom inte på noll. Redan innan vi ens började försöka blev jag ledsen när mensen kom, haha. Därför är det kanske inte så konstigt att jag inte kunde tänka på någonting annat när det väl var dags. En månad kändes som ett år.
Månaderna gick och det hände inget. Jag var som sagt beredd på det, men oron kom smygande. Tänk om något är fel? Det jag oroade mig mest för var min äggledare. Jag fick ett utomkvedshavandeskap för några år sedan och fick operera bort min ena äggledare. Jag har alltså bara en kvar och då jag inte vet vad som orsakade utomkvedshavandeskapet den gången visste jag inte heller om äggledaren som var kvar fungerade som den skulle. Om det exempelvis berodde på en infektion och den andra äggledaren exempelvis var ärrad så skulle ju den lika gärna den som är kvar också vara skadad och tilltäppt. Om inte ägg och spermie kan mötas blir det ingen befruktning och då IVF är enda chansen. Försöker vi i onödan?
Jag oroade mig så mycket över det här att det blev verklighet. Jag kan inte bli gravid. Vi började kolla upp vad IVF kostar och pratade om hur många barn vi vill ha. Ett helt sjukt samtalsämne att ha, att prata barn i relation till pengar och framtida bostadsköp. Om vi ska ha X barn kostar det X mycket och då har vi X kvar av insatsen.
Jag började googla som besatt. Läste på om olika saker som påverkar fertiliteten. Slutade med koffein, tänkte mycket på att inte stressa, tog olika tillskott, tog en stor (men såklart inte farlig) dos D-vitamin innan ägglossning och fokuserade på att kroppen skulle må bra. Ni kanske minns att jag pratade om att ”få balans på mina hormoner” och det var ju sant, men anledningen handlade om att jag ville bli gravid.
Fler månader gick och till slut kontaktade jag vården. Jag trodde naivt att man kunde be om att få undersöka sin äggledare (sjukt att man inte kan!) och boka en tid. Ringde säkert 20 olika nummer, men alla sa samma sak – att man måste starta en fertilitetsutredning. Det hade inte riktigt gått ett år, men jag läste att man kunde söka tidigare om man visste att det fanns något som kunde försvåra. Det var minst 4 månaders väntetid, så vi vände oss privat istället där vi fick tid efter någon månad.
I väntrummet för att ta prover.
Jag ska inte tråka ut er med hur en sån utredning går till, men i korta drag gör man en massa tester som sköldkörtel, äggreserv, spermaprov och en gynekologisk undersökning. Det var lång väntetid mellan alla undersökningar och hela den perioden känns som en grå dimma nu i efterhand.
Jag hade som sagt inte förväntat mig att bli gravid snabbt, men jag hade ändå målbilder i huvudet. Främst var det högtider. Midsommarafton. Vår årsdag. Julafton. Jag trodde i alla fall att jag skulle få fira in det nya året som gravid. Då MÅSTE det ha hänt, tänkte jag. Det var mitt mål. Jag ska bli gravid innan året är slut. Men nyårsafton kom och fortfarande en hånande vit sticka. Minns hur vi satt på parkeringen utanför Systembolaget och F ifrågasatte om vi verkligen skulle köpa champagne. ”Är det verkligen nödvändigt när du ändå inte smakar skillnad” (haha). Och jag bröt ihop. Grät floder där i bilden på parkeringen och sa att om jag nu inte kan få bli gravid ska jag fan dricka champagne. För att jag kan.
Kände mig så misslyckad. Hade hela kamerarullen fylld med bilder på graviditetstest där jag varje gång hoppfullt dragit upp kontrasten för att se om det kanske kanske kanske fanns en tillstymmelse till streck. Folk runt omkring mig blev gravida hela tiden kändes det som och jag fick anstränga mig för att förstå att deras lycka inte hade något att göra med min olycka. De har inte tagit något från mig. Det finns inte en ”fertilitetspott” i universum som kan ta slut. Att någon annan blir gravid gör inte att det är mindre chans för mig att lyckas. Även om det känns så.
Det sista steget i utredningen var att undersöka äggledaren. Jag var så nervös inför den undersökningen. Jag var helt säker på att det inte var passage i den och försökte tänka positivt, att då vet vi i alla fall och kan ta det därifrån.
I hissen på kliniken för att spola äggledaren. Sov ingenting den natten. Var så orolig. Så jobbigt att behöva gå på alla undersökningar ensam dessutom på grund av covid.
De fyllde upp min livmoder med vätska och det var en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Jag sparkade med benen så ont det gjorde. De följde vätskan med ultraljud och var knäpptysta. Jag tog för givet att det var kört, att smärtan berodde på ett tryck eftersom det inte fanns någon passage, och vätskan inte kunde komma någonstans. Plötsligt kände jag ingenting och tänkte att de börjat ta ut vätskan. ”Här är jättefin passage”, sa läkaren och jag blev helt ställd. ”Va, vadå, funkar den?”, frågade jag. Det gjorde den och jag bröt ihop. Jag grät och min mask fylldes med snor, haha. Stackars sköterskan blev så orolig för mig då hon trodde att jag hade ont. ”Nej, jag är bara glad”, försökte jag hulka fram.
Efter undersökningen sa läkaren att hon bedömde våra chanser som goda, att det egentligen inte finns någon anledning till varför det inte funkat för oss än och att hon ville vänta ytterligare ett år innan de skickade remiss för IVF. När jag skulle gå ut genom dörren önskade hon oss lycka till och ”hoppas vi ses snart igen”.
Jag var så glad. Köpte en flaska bubbel på väg hem och skrev till F att vi skulle fira. Vi var inte närmare en graviditet, egentligen. Men det kändes så. Jag kände mig hoppfull i varje cell av min kropp och kände att nu kommer det gå. Det bara måste det.
I samma cykel blev jag gravid! Bara en vecka efter spolningen. Om det hade med spolningen att göra kommer vi aldrig få veta, men jag tror det. En del läkare säger att en sådan undersökning är just en undersökning och inte en behandling, den kan bara konstatera passage och inte ”skölja bort ett stopp”. Andra läkare säger att det visst kan hjälpa och att kvinnor med äggledar-problematik ofta blir gravida efter en sköljning. Vem vet. Kanske var det på grund av det, kanske var det för att jag fick upp hoppet, kanske var det bara tur. Oavsett fick jag äntligen en positivt graviditetstest. JAG VAR GRAVID!!!
Avslutningsvis vill lägga till att jag förstår att det här är sjukt provocerande att läsa för er som försökt i flera år och inte lyckas, eller för er som vill men inte kan. Jag menar inte att tycka synd om oss eller hävda att vi försökt länge. Med facit i hand tog det inte så lång tid ändå. Med tanke på att genomsnittet är 8 månader är det inte alls konstigt att det kan ta lite mer än ett år. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom <3
Men jag vill ändå prata om oro, normalisera att det inte alltid går direkt och att man kanske behöver hjälp. Jag vill även lyfta att barnlängtan handlar om mer än bara hur lång tid det tar. Som jag nämnde i början av mitt inlägg har jag längtat efter barn i flera år, sedan mitt utomkvedshavandeskap 2016 egentligen. Det har inte varit rätt för oss att försöka tidigare och min hjärna och mitt hjärta har inte varit ikapp varandra. Men jag har varit olycklig ändå. Det har huggit till i magen när gravid-outande publicerats på Instagram exempelvis och helt ärligt så hugger det fortfarande till, trots att jag är gravid. Det är som att hjärtat inte hängt med på att jag faktiskt är gravid nu. Att allt det här faktiskt händer mig. Så oändligt tacksam.
738 gillar
Kari
| #
❤❤❤
Svara
Monika
| #
Så glad för er skull!
Svara
M
| #
Vi ska påbörja utredning i sommar. Tycker vi borde få komma in tidigare då jag alltid haft stora problem kring min menscykeln och hormoner men nej. Känner så väl igen mig i texten du skriver, hur hela ens liv handlar om längtan att bli gravid. Är som att oavsett om jag står och undervisar, sitter på em uteserving med vänner, äter middag med familjen är ändå mina tankar på annat håll. Mina bästakompisar blir gravida utan att ens försöka. Vi kämpar, läser på om alla husmorsknep, köper ägglossningstest och gravtest för flera 100kr i månanden. Värsta är att ingen vet, inte ens familjen. Bara sambon och jag. Vill inte att de ska fråga, eller tycka synd om oss. Tror man håller på att bli galen. Vill bara snabbspola tiden till juli. Jag vill ha det där jävla plusset på stickan. Och ni som säger ”slappna av så sker det, så var det för oss”. Håll käften. Jag är genuint glad för mina vänner som är gravida men samtidigt som jag skriver ett glatt sms till dem om ultraljudsbilden de precis skicka till mig sitter jag och tjuter. Så glad för att du lyfter ämnet. Så glad att du har fått det där pluset. Grattis. ❤️
Svara
Egoina
| #
Men ELLER HUR. ”Det är när man inte tänker på det som händer”. Hur ska man inte tänka på det? HUR!?!! Kokar när folk säger så. Håller alla mina tummar för er! Hoppas det är er tur snart <3
Svara
Johanna
| #
Åh, är i typ samma sits som du fast vi har påbörjat utredningen iallafall. Mitt enda tips är väl att berätta för någon. Det är så skönt att kunna prata med någon om det och inte bara gå runt i sin lilla bubbla och googla sig knäpp. <3
Svara
Mickaela
| #
Jag berättade för min mamma igår. Det gav mig ganska mycket ångest då allt blev så mer på ”riktigt” när man sa det högt. Men jag tror det var rätt beslut ändå, mycket för mitt egna mående. Hoppas ni får det där plusset. Kram
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Carro
| #
Håller med Johanna, berätta för någon vad ni går igenom, en kompis, mamma, kollega eller vad som helst. Vi har varit i princip samma situation men får nu hjälp med fertilitetsutredning, och det har varit så skönt att ha min bästa kompis att prata med om allt man går igenom.
Svara
Mickaela
| #
Tack. Jag behövde den där knuffen. Jag berättade för min mamma igår. Hoppas ni snart får det där glädjebeskedet. Kram
Svara
Sofia
| #
Jag fick bita ihop för att inte börja storgråta när jag läste detta. Fy vad jag känner med dig. Jag är så himla glad för din skull. ❤️
Svara
Egoina
| #
Tusen tack <3
Svara
D
| #
Blir så glad för er skull <3 precis som du säger finns det verkligen ingen tidslinje för alla, alla har sin egen linje så att säga. Min barnlängtan har vuxit sig starkare än relationslängtan så jag är i processen av att bli solomamma <3 när flera blir gravida på insta blorndet som ett hugg i hjärtat men också rörd till tårar för jag föreställer mig själv gå igenom alla de momenten. Längtar tills det är min tur ☺️
Grattis igen!
Svara
Egoina
| #
Åh lycka till <3
Svara
Sofia
| #
D, du får gärna höra av dig då jag också funderar på att bli solomamma. Vore skönt att dela tankar.
Stort grattis till Er <3
Svara
Myh
| #
Känner SÅ igen mig i er historia. Jag och min sambo blev ett par sommaren 2016, och bara ett halvår innan det hade jag slutat med preventivmedel för att jag mådde kasst. Det visste min pojkvän om då så vi sa händer det så händer det. Ingenting hände. Vi bodde i perioder särbos med långdistansförhållande så det var också av naturliga skäl ingenting hände. Åren gick, 2018 flyttade vi ihop på riktigt och hade inte längre distansförhållande. Men ändå hände ingenting. Jag var livrädd att det var mig det var fel på. Min sambo hade nämligen ett barn sen innan så då visste jag ju att han kunde iaf. Jag ville söka, men sambon sa bara ”det är inget fel, det är lugnt. Det kommer när det kommer”. Jag testade mycket, analyserade alla symtom hela tiden. Tillslut var mensen sen lite mer än vecka och jag minns att jag innan mensen skulle kommit, satt i bilen på jobbet o klappade på magen o sa ”nu är det en bebis därinne”. På kanelbullens dag 2019 orkade jag inte vänta mer på mensen, men trodde inte jag skulle plussa. Tog ett test, blev supertydligt på en gång. Började stortjuta o gick ut till sambon hulkandes o bara titta! Var inte riktigt så jag hade tänkt att jag skulle berätta det för honom. Men det var vårt första plus. Jag testade tusen gånger igen för att vara säker. I vecka 14 fick jag det bekräftat också via ultraljud att han fanns där inne. Det var många veckor (plussade i vecka 6 typ).
Om lite mindre än 3 veckor blir han 1 år. Vår lille C. Som jag älskar honom och han var SÅ värd väntan. Vet att det var precis han vi väntade på ❤️
Stort Grattis! Är så avundsjuk trots att jag har en svart ettåring här hemma. Vill gärna bli gravid igen, det var så mysigt ❤️
Svara
A
| #
Så otroligt bra inlägg! Är ju så hemskt när man så gärna vill något och det dröjer… Jag är också gravid, 4 veckor före dig och känner igen mig så mycket. För oss tog det egentligen inte heller långt tid (faktiskt bara 2 månader men med ett missfall på första), vilket jag förstår kan vara provocerade för vissa, men förstår ändå känslan och de som försökt längre har det såklart mycket värre. Men kan verkligen fortfarande också få ett ”hugg” när folk går ut med sin graviditet fast att jag också är gravid! det är så märkligt, hoppas det försvinner snart och man kan bli glad åt andra istället. Och det där med ”graviditetspotten” är verkligen också spot on, som att det minskar ens egna chanser varje gång nån annan blir gravid haha..
Svara
Mikaela
| #
Så himla fint du skriver om det här❤️
Jag är i en relation, jag försöker inte bli gravid och vet inte till 100% om jag ens vill ha barn någon gång, tror att jag vill det till kanske 70%, men blev så berörd av ditt inlägg, än en gång, GRATTIS!😍❤️
Svara
F
| #
Stort grattis till er!! Så himla fint att ni ska bli föräldrar! Och tack för att du skriver och berättar om dina upplevelser och att det inte alltid går direkt, så viktigt att olika historier får höras! Tack för det! Själv har jag barnlängtan men är singel och nyss fyllda 30. Har ingen aning om det kommer vara svårt för mig, och blir så stressad att jag inte ens kan börja testa eftersom jag inte har partner. Känns som att jag varje månad håller på att blöda ut mina sista bra ägg till ingen nytta. Att ha fått pausa dejtadet under pandemin får en ibland att tro att det kommer bli det som gjorde att jag missade barntåget… Men hoppas på att det kommer hända mig också en vacker dag ❤️
Svara
Ebba ljungqvist
| #
Är så glad för din skull, har följt dig och din blogg sedan bloggar var som Instagram är nu och därför känns det som jag känner dig. Ska bli så kul att följa din graviditet, dessutom då är oerhört bra på att skriva!
Svara
Vanessa
| #
Är så glad för er skull! Tillhör en av dem som blir gravid när min sambo petar på mig, typ. Är medveten om att jag är så välsignad och lider än mer med dem som försöker år efter år nu efter jag fått barn.
Svara
Tove Lind
| #
Men gråter ju floder till detta. ♥️
All lycka till er.
Svara
Fia
| #
Vad fint du skriver, och längtan efter barn gör verkligen ont. Jag var ofrivilligt barnlös i 3-4 år innan jag äntligen blev gravid. Var otroligt deppig under den tiden. Så glad för er skull att det äntligen hände! Ska bli superkul att följa din gravidresa.
Svara
Emma
| #
Känner igen mig så i det du beskriver. Fick själv utomkveds första gången jag blev gravid och det tog mer än ett år och ytterligare ett missfall innan jag äntligen blev gravid och det gick vägen. Men vi fick ändå bra hjälp av vården. Iom utomkvedshavandeskapet sa läkaren att vi skulle höra av sig om det inte tog sig så fick göra lite undersökningar, spolning och behandlingar som hjälp på traven. Så väldigt tacksam för det. Nu försöker vi med syskon och hade en bild innan om att man inte skulle bli lika besatt då utan ta det som det kommer. Men månader och t.o.m år har gått och det känns som hela livet kretsar kring det.. Läkarna säger att det kan ta längre tid när man bara har en äggledare men hoppas verkligen att vi slipper vänta så mycket längre..
Stort grattis! Så glad för din skull även om jag måste erkänna att alla gravidoutanden känns som hugg i hjärtat som du beskriver.
Svara
Hannah
| #
Vi försöker inte med syskon och vi kommer kanske aldrig göra det, men jag har insett att jag är mer bitter över mina fertilitetsproblem nu när vi fått vår son. Jag är SÅ SÅ tacksam för honom, men det är just det. Nu vet jag ju vad man får, och skulle vi vilja ha syskon är det inte bara att bestämma sig utan det är en jävla process. Ofrivillig barnlöshet är verkligen komplext och det för med sig massor känslor som inte nödvändigtvis försvinner för att man har fått barn! <3
Svara
Hanna
| #
Vilket inlägg, så ärligt och så känslosamt. Om jag inte här suttit gravid i vecka 7 av ett års försökande samt ett missfall så hade jag nog gråtit av avundsjuka (men samtidigt sjukt glad för er skull) men nu gråter jag istället av lycka för oss båda. Ska bli så spännande att få följa dig under graviditeten och efter ❤️
Svara
Malin
| #
Vi har försökt sen augusti, så inte så lång tid, men då jag har pcos vet jag att det kommer vara svårt. Har inte haft ägglossning alls liksom. Pratar mycket med en vän som också har problem, och mycket om varför det inte pratas mer om hur svårt det kan vara. Sexual undervisningen i skolan exempelvis, är bara hur man ska skydda sig, inte ett ord om att, när ni är äldre kan det vara svårt, hormonerna kan vara off, allt sånt.
Är mitt i behandling med letrozol nu, och ska ultraljuda imorgon för att se om det är någon ägglossning. Håll tummarna för oss, jag vill så gärna ha en chans nu.
Svara
Swea
| #
Är i exakt samma situation faktiskt! Har också försökt sedan augusti, pcos och har just kört min första kur letrozol. Det är jobbigt och svårt, men också en fas i livet. Hoppas vi plussar snart! Och att du har en fin äggblåsa i morgon.
Svara
Malin
| #
Åh tack. Håller tummarna för er också, pcos är en jäkla skitgrej..
Svara
Olivia
| #
Jag är också på min första kur Letrozol. Har inte pcos, men har försökt sen mars förra året och har inte fått utslag på ägglossningstest. På ultraljudet såg de en stor äggblåsa och idag plussade jag för första gången på ett ägglossninstest! Håller tummarna att det går vägen för er 🙂
Svara
Anja
| #
Jag gråter till varje inlägg du skriver nu. Oerhört glad för din skull. Du kommer bli en fantastisk mamma.
Svara
Erica
| #
Så roligt för er ❤️
Befinner mig själv i de skede i livet av att vara snart 33, singel och försöker vänja mig vid tanken att de nog inte kommer hända för mig
Svara
Ellen
| #
Vill du att det ska hända är det absolut inte för sent! Varken för att träffa partner eller få barn på egen hand.
Svara
Paula
| #
Kan du be din mamma (som ska bli mormor!!?? Fattar hon att du är gravid?) skriva om sin/sina upplevelse/känslor när ni berättade att ni är gravida? Så att vi får lite mormorperspektiv 😁
Svara
Jonna
| #
Du skriver så fint och pricksäkert, man dras in i alla känslor direkt. Tror det är jätteviktigt att prata om det här ämnet, speciellt om man kan skriva om det på ett så fint sätt som du ♡
Svara
Tess
| #
Tårarna strömmar här, du skriver så otroligt vackert från hjärtat och orden rullar över en som en stor våg.
Jag och min man började försöka efter vårt bröllop 2016, månaderna gick och det hände ingenting. Tills det gjorde det, vi fick ett plus men det stannade inte länge och vi fick missfall. Trodde faktiskt att jag skulle dö av förtvivlan.
Nyårsafton 2020/2021 skålade vi och sa att detta ska bli vårat år, att vi äntligen skulle våga söka hjälp. En och en halv månad senare plussade vi, utan att ha hunnit påbörja någon hjälp eller utredning. Idag är jag i vecka 17 och har börjat känna små, små fladder från den lille. Allt känns overkligt och för bra för att vara sant. Försöker slappna av och vara glad och älskar detta citat från en gravidapp: ”Ta alltid ut lycka i förskott, det enda som kan hända är att du blir glad i onödan”.
All lycka till er, nu är det våran tur! <3
Svara
Sofia
| #
Jag har varit i exakt samma situation som du under 2020. 2020 skulle bli vårat år, min sambo skulle ta sin examen och vi skulle bli gravida. Men månaderna gick och ingenting hände. Tänkte precis som du, att jag iaf kommer att vara gravid till årsskiftet – för så lång tid kan det ju inte ta. Hela hösten var ett mörker. Kämpade med ägglossningstester och slutade att ta graviditetstester, jag blev helt förstörd av ett negativt gravtest. Det kändes som att alla andra blev gravida och min mormor hintade ”undra om man kommer hinna med några barnbarnsbarn”.
Jag började följa Jenny Kos. Läste alla blogginlägg och kollade alla webinar. Slutade med koffein, drog ned på kolhydraterna och tog D-vitamin. Och den 16 januari blev jag gravid. Det var en helt sjuk känsla att se två streck på gravtestet. Och jag är så tacksam varje dag som graviditeten går framåt 😭❤️
Svara
Emos
| #
Så fint skrivet! Hur länge man försökt och ens barnlängtan behöver inte ha någon koppling! Vi har bara försökt i 4 månader, men på grund av att jag behandlats med cellgifter vet jag inte om jag kan få barn. Har fryst in ägg och embryos och ska redan nu få komma på undersökning och se hur det ser ut. Känner att om något uppenbart är fel blir det bra att få reda på det nu 🙂 Vi har har hoppet uppe än att det ska gå naturligt, men vetskapen med back up i frysen lugnar lite, även om oron att jag kanske inte skulle kunna få barn tar över ibland <3
Svara
Danielle
| #
Det är så sjukt att jag, trots att jag fick mitt IVF-mirakel förra året efter 6 års försök, fortfarande får ett hugg i magen varje gång någon blir gravid. Du beskrev det så bra, att andras graviditeter inte berövar mig en, men det är väl så det känns. Minns att jag också läste det där med spolningen, och hoppades som en tok, men icke då (funkar inte när det är mannen det är ”fel” på, obviously 😅). Vill bara säga att ofrivillig barnlöshet ofta ser likadan ut, rent tankemässigt och känslomässigt, oavsett om man försökt länge eller ej. Stort grattis till er Regina, det ska bli så kul att följa er ❤
Svara
Sarah
| #
Grattis till er som fick ert barn tillslut! ❤️😍
Ville bara ge en annan vinkel på det sista stycket. Det kan ju vara lite olika tänker jag, hur man upplever åren.
För oss tog det 4 år att få första barnet och våra känslor förändrades efter vägen. Nu har vi dessutom fått använda spermadonator pga steril man (galet tacksam för möjligheten), så jag vet inte om det kanske också påverkar. Vi tycker i alla fall att känslorna blev värre och värre. Första åren var jobbiga, otroligt jobbiga. Hade längtat länge och det tog sig aldrig. Men efter att ha gjort behandlingar och fortfarande inte blivit gravid så föll vi ännu längre ner. När vi tillslut började tappa hoppet, började tänka tanken ”vad händer om det inte blir något barn? Hur blir livet då? Vad gör vi i så fall?” Så blev depressionen riktigt djup.
Vill absolut inte att det ska låta som att ett par år är ingenting, det är sjukt jobbigt oavsett. Och all respekt till alla som får gå igenom en kamp för att bli gravida. Det är verkligen inte lätt, oavsett tid.
Ville bara säga att känslorna kan förändras för vissa om man får kämpa väldigt länge. 😊❤️
Svara
Jenny
| #
Håller med dig Sarah. Det första året, när vi försökte själva, var ingenting jämfört med åren som följde med utredning, behandlingar, negativa besked (min man fick också beskedet att han i princip var steril). Fy fan. Nu har det snart gått 4 år för oss och nu får vi snart vårt älskade mirakel! Så tacksam ❤️
Svara
Lina
| #
Vi kämpade i 10 år för vår son som nu är 6 månader. Massa inseminationer, Ivf:er och 4 missfall. Hela mitt vuxna liv har ägnats åt att försöka få ett levande barn. Känns lite som att om vi lyckades så lyckas alla. Vi behövde också hjälp med donerade spermier. Och jag är så nyfiken på er som kämpat länge om att bli föräldrar motsvarade era förväntningar? Efter all vår väntan så var vi helt maniska och övertygade att ett barn var lösningen på alla problem (och efter 10 års sorg och kamp har man hunnit skaffa sig en del problem) Men hur tacksamma vi än är så är vi typ i chock över omställningen att ta hand om en bebis. Det är riktigt tufft och livet blir inte underbart hela tiden för att man har fått ett barn. Jag vet inte vad jag vill komma och vill inte provocera någon vars hjärta värker av längtan för tro mig jag vet vad ofrivillig barnlöshet gör med en men om jag bara visste att det skulle bli en liten pojke tillslut hade jag njutit mer av livet som barnlös.
Svara
Sarah
| #
Jenny – ja, det är en tuff kamp 😔 grattis till att ni snart får er lilla bebis ❤️ 😍
Lina – grattis till bebis 😍❤️
Jag fick också en chock 🙈 det var inte alls så som jag hade föreställt mig. Det tar ju även tid att återställa sig från barnlösheten, så det tog nog 1,5 år innan jag på riktigt knöt an till dottern. Jag har många gånger undrat varför vi kämpade så hårt för ett barn. Men det roliga väger såklart upp. Älskar henne över allt annat och hon får mig att skratta varje dag. ❤️
Det jag känner såhär i efterhand är att livet utan barn också hade blivit bra. Det hade inte varit så illa som jag föreställde mig innan, då kändes det helt omöjligt att leva utan barn. Men det är ju såklart lätt att säga efter man har kommit ut på andra sidan.
Det har heller inte varit någon självklarhet att försöka igen, och trots att jag är gravid igen nu så ser jag inte framemot alla bitar som kommer. Längtar efter bebisen och vill verkligen att det ska gå vägen. Längtar mindre efter vissa delar av föräldrarollen.
Så ja, blandade känslor 🙈😅
Svara
Therese
| #
Relaterar så oerhört på din kommentar Danielle, trots vi har försökt i 4 år så är de fortfarande ett hugg i magen och en klump i halsen när någon blir gravid. Hoppades också på spolningen, men icke. Att någon annan blir gravid berövar inte oss det, men det är verkligen så det känns.
Samtidigt som jag är glad för andras skull så är jag fortfarande ledsen för min egen.
Svara
Lina
| #
Så fint och modigt av dig att berätta hela historien bakom och inte bara ”titta jag är gravid!!”.
Känner så igen mig i det du skriver om det sjuka i att tänka på barn i relation till pengar och bostadsköp. Jag råkade bli kär i min bästa tjejkompis och vi har nu varit tillsammans i 3 år och vill leva resten av våra liv ihop. Båda två har alltid velat ha barn men helt plötsligt har det blivit en kostnadsfråga. När har vi råd att skaffa barn, hur många har vi råd med, kan man ta lån för IVF, hur ska vi ha råd med hus och barn och syskon osv. Bara för att vi råkade bli kära i varandra blev allting så himla mycket mer komplicerat.
Svara
Sanna
| #
Stort grattis! Känner igen mig så mycket i det du skriver. Och minns hur ont det gjorde att spola äggledarna. Som om nån slog en hårt i magen.
Svara
Johanna
| #
Vad kul för er skull!! Har följt dig i säkert 10 år nu och att ha fått följa dig genom ditt livs olika faser har verkligen varit ett privilegium.
Det du skriver nu träffade rakt i hjärtat. Och hjärnan. Och magen. Är precis där du varit/ är. Alltid tänkt att jag inte kommer kunna bli gravid, i alla fall inte ”bli gravid lätt”. Och har senaste åren haft en sån otrolig barnlängtan och även om jag och min sambo ej aktivt försökt bli gravida (då min sambo ej känner sig redo ännu) blir jag varje månad ledsen när mensen kommer. Tillhörande detta har vi varit tillsammans i över 3,5 år, aldrig skyddat oss, och har under alla dessa åren haft ett aktivt sexliv. Så min oro kommer ju verkligen inte ur inget. Det ger mig dock ett litet hopp att få läsa att det äntligen gick för er. Tack för att du delar med dig!
Svara
En annan Regina
| #
Börjar nästan gråta, så bra du beskriver den känslan när man längtar efter barn.
Jag är så glad för er skull att det gick till slut.
Svara
Sarah
| #
Vad fint du skriver om eran kamp! ❤️
Blir så glad över att du lyfter detta viktiga ämne, försöker själv prata om det också för att försöka sprida lite kunskap, så viktigt att öka förståelsen!
Hade även förstått om du inte orkat skriva om det, såklart!
Jag är gravid med andra IVF-barnet nu och har fortfarande en väldigt märklig relation till när andra berättar att dom väntar barn. Så konstigt 🙈 men det blir bättre och bättre 😊
Anade att ni kämpat och blev så himla glad när jag läste att du är gravid! Så fint! ❤️
Svara
Elsa
| #
Jag blir otroligt provocerad av alla lyckliga slut. Alla slutar det inte lyckligt för.
För mig blir alla dessa program och serier där par som kämpar med IVF och sen slutar med ett mirakel otroligt jobbiga. Man missar att de finns väldigt många som det inte slutar med ett mirakel. Ni har liksom ingen aning om hur det är egentligen, att aldrig få miraklet….
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Alicia W
| #
Inte för att låta okänslig men gäller inte detta allt möjligt i livet? Vi är så många som råkar ut för enorma trauman men av någon anledning verkar de ofrivilligt barnlösa ofta så missunsamma? I min sociala krets kan jag se så mycket lidande. Någon är ofrivilligt barnlös, någon har en man som gått bort i cancer efter ett års lidande och kämpande, en annan har fått en diagnos som troligtvis kommer beröva henne förmågan att gå… Livet är jäkligt orättvist och tungt många gånger. Vi behöver nog alla se lite av varje. Se de som får sin mirakelbebis, men också de som aldrig får en. Se de som återfår förmågan att gå efter en operation, men också de som är fast i rullstolen för evigt. Jag vill inte säga vad jag slitit med personligen, men jag gläds med de som sluppit lida på detta vis och jag vet att det inte är räkmacka 24/7 året runt för dem ändå… Livet är möbler och ljus för oss alla.
Svara
Sarah
| #
Kan det handla om att det för många är ens största önskan i livet att få barn? Kanske även en stark biologisk drivkraft hos många? Inte hos alla, men många.
Och att det procentuellt är rätt många som kämpar för att bli gravid? Att det hörs mer ju större procent det är?
Det handlar sällan om missunnsamhet. Det enda man vill är att kunna glädjas med sina vänner. Och man är glad för deras skull, men man håller också på att gå sönder fullständigt inombords.
Alla hanterar det olika. Vissa går igenom barnlösheten och känner att det ändå är hanterbart, medan andra bryter ihop helt.
Nu gissar jag bara, men jag skulle tro att det finns liknande skillnader med alla svårigheter. Det finns säkert rullstolsburna som har svårt att glädjas med den som vinner ett maraton, för att deras högsta önskan är att få springa det loppet. Men det finns säkert dom som verkligen kan glädjas också.
Alla hanterar sina svårigheter olika. Och kanske är detta rätt färskt för Elsa? Kanske svider det extra mycket just nu?
Oavsett vad så känns det lite hårt att påstå att ofrivilligt barnlösa ofta är missunnsamma.
Svara
Pernilla
| #
♥️♥️ tråkigt att det behövde ta så länge för er att bli gravida. Tog nästan ett år för oss att bli gravida med båda våra två barn. Inte så länge för vissa men usch vilken process ändå psykiskt. Det är ju verkligen det ända man tänker på! Lider så med alla som ännu kämpar. ♥️
Svara
My B
| #
Du är så modig som vågar berätta om din resa. Ögonen fylls när jag läser din text, men det kan ju också vara gravidhormoner.. Igår fick vi reda på att vi ska få en liten flicka!!!
Så himla glad för er skull, ska bli så kul att få fortsätta följa din resa ❤️❤️
Svara
Matilda
| #
Vilket fint och ärligt inlägg ❤️
Svara
Alex
| #
Helt knasigt att det kan variera så mycket beroende på vart man bor. Jag ringde min vårdcentral efter 8 månaders försök för att jag ville utreda hur det såg ut med livmoder/äggledare osv, och de rekommenderade en privat klinik som har avtal med regionen . Fick tid inom en vecka, och under besöket en spolning av äggledarna (aj som fan), besked om att jag har PCOS och fick sedan ägglossningsstimulerande utskrivet. Pang, bom, klart. Nu har det visserligen inte blivit någon bebis på flera månader även med stimulerande, men ändå. Här var det inga konstigheter att få tid för undersökning av enbart mig utan en ”riktig” utredning.
Svara
Alex
| #
Resten av kommentaren försvann..
Uppskattar så otroligt att du skriver om kampen bakom, även om man inte försökt i flera flera år. Känner igen både det med barnlängtan sedan länge och hugget när andra berättar (särskilt när folk säger att ”det gick på första försöket” – jag vet att det är töntigt att triggas av det men ni andra som försökt ett tag förstår nog känslan). Man känner sig väldigt lätt ensam i processen, även om man oftast inte är det. Uppskattar verkligen ditt inlägg.
Och grattis grattis grattis ❤️
Svara
C
| #
Tack för att du delar med dig!
Jag har alltid velat bli mamma och i tonåren fick jag veta att min livmoder är missbildad sen födelsen. Efter utredning så visade sig att jag har egna ägg iaf. Hade jag fått välja, hade jag velat bli mamma för något år sen men sitter jag (26år) och räknar hur jag ska få råd med egna biologiska barn. Då det inte är lagligt med surrogatmödrarskap i Sverige så kommer jag få försöka utomlands, men hoppas att när det är dags att det är lättare med allt pappersarbete kring det.
Svara
Julia
| #
Är så himla glad för er skull ❤ Och din förmåga att sätta känslor på ord får mig så himla rörd.
Jag är i början av vår Ivf-resa,har mitt första äggplock på tisdag. Så himla nervöst, men pirrigt😍
Svara
Nora
| #
Så fint skrivet och ett otroligt viktigt ämne att ta upp <3
Svara
Juli
| #
Tack för att du delar med dig om detta! Jag och min sambo kämpar också och jag ska, efter denna cykel, också gå igång och försöka få till en undersökning. Om du vill får du gärna dela med dig av var ni gjorde er tillslut? Och vad fick ni betala för undersökningen? Min sambo knorrar att det är onödigt att gå privat då vi inte försökt ett år men jag hade velat om så bara för att stilla min oro.
Ska testa d vitamin denna gång också, inte gjort de tidigare så har hopp att det ska ge en wow effekt. Hur mycket tog du? Tog du det endast vid ett tillfälle eller flera dagar kring äl?
Svara
Egoina
| #
Hoftekliniken! De har avtal med regionen och alltså kostade det inte mer än vanliga patientbesök (300 kronor per person). Kom snabbt upp i högkostnadsskydd. Helt ärligt minns jag inte exakt hur mycket D-vitamin jag tog. Jag tror jag minns, men vill inte gissa och råka säga åt dig att ta en för stor dos. Googla det! Som jag har förstått är det inte farligt att ta en stor dos då och då. Kroppen lagrar D-vitamin. Samma som händer när man är på en solresa typ (och det är något som rekommenderas när man vill bli gravid). Håller tummarna för er!! <3
Svara
Frida
| #
Vet inte var ni bor men är det i närheten av malmö kan jag rekommendera limhamns kk. De tog emot oss snabbt för missfallsutredning trots att vi egentligen inte fyllde alla krav (hade haft 1 kemiskt, 1 utomkveds och 2 missfall trodde jga men det visade sig vara ett utomkveds till så de ändrade till fertilitetsutredning och skickade oss till RMC efter en kort utredning 🤗❤️).
Svara
Jessica
| #
<3
Svara
D
| #
Åh kan verkligen relatera. Har endometrios och varit så hemskt orolig för fertiliteten, varit inställd på ivf. Gick sedan ändå relativt snabbt på naturlig väg och är så oerhört tacksam. Kan verkligen relatera till att fortfarande få en klump i magen när folk gör inlägg om sina graviditeter (har själv dolt ALLA vänner med barn osv på instagram pga varit så ångestframkallande) och det är konstigt att hjärtat fortfarande hoppar till (samma sak när du publicerade din graviditet trots att jag själv är i vecka 23 nu – hjärtat har ändå inte fattat ännu)
Glad för din och min skull. Lycka till!
Svara
Erica
| #
Känner igen mig i att man ännu får en klump i magen av andras gravid-avslöjanden. Vi försökte bara ett år, med hormonbehandling sista 6 månaderna (och tillhörande äggledarspolning, koll av sköldkörtelvärden pga har hypotyreos, andra blodprov, ultraljud, ägglossningsstickor etc). Det var ju en jättekort tid sist och slutligen men kändes som en hel evighet, jag hade järnbrist och mina ägg var lite för små vid ovulation (har kort cykel) vilket jag gissar var orsaken till att det tog ett litet tag. Vi hade just påbörjat ivf- planering då jag fick positivt gravidtest.
Jag känner ännu stress över min ålder (är bara 33 men som kvinna har man ju en tidsgräns tyvärr) och hoppet om att få ett syskon till vår ettåring. Tror det är därför man ibland blir avundsjuk (inte missunnsam som många kanske tror), man inbillar sig lätt att andra fått allt dom önskar sig, fastän man ju vet att det inte är så. Hoppas så att ännu få uppleva en graviditet.
Stort lycka till! Och tack för din ärlighet, skönt att man inte är ensam med dessa tankar. Man är ju så otroligt tacksam för det man redan fått att man inte vågar erkänna att man önskar sig ännu mer.
Svara
Jennifer
| #
Tack för att du lyfter detta! Att det inte alls är självklart att bli gravid. Vi hade två missfall och en massa försök innan det blev något, tog cirka 2 år innan vi äntligen blev gravida med vår lilla tjej. Men det är så viktigt att prata om att det inte är en dans på rosor att bli gravid. Det är också så tråkigt att man får så lite hjälp, vår mvc tyckte inte det behövdes hjälp utan att att vi skulle ha tålamod, trots att jag sa att något känns fel, varför vill inte kroppen behålla barnen som blir, sån frustration. Nu blev vi, som tur är, gravida och är så otroligt tacksam för vår dotter. Kanske är hon det enda barn vi får men är så nöjd med det! 😊💕
Svara
Sanna
| #
STORT grattis Regina!
Dina ord är så otroligt målande! Hela ens liv tas ju över av den där barnlängtan… Blev galen på folk som sa att man skulle tänka på annat… HUR gör man det liksom?
Kände också en oerhörd tyngd varje gång våra bekanta kom med gravidbesked. Fasten jag rent intellektuellt förstod att deras graviditet inte minskade mina chanser så kändes det precis som du skriver som att världens fertilitetspott sjönk och mina chanser sinade allt mer.
Ett halvår innan vårt pluss äntligen kom fick jag stanna bilen mitt på landsvägen och hysterigråta på väg hem från ett glöggmingel där två bekanta delat med sig av sina glada nyheter…. Att vara den enda kvinnan med en tom livmoder av 5 möjliga på det där ”myset” knäckte mig totalt. Även frågan ”är det inte er tur snart då?” dök ju naturligtvis upp under kvällen…. ville bara skrika ”jo men vare sig hormontabletter eller ägglossnngssprutor har ju hjälpt ännu!!”. Men istället svarade jag som vanligt artigt någonting artigt i stil med ”jo någon gång i framtiden kanske”.
Svara
Alicia W
| #
Vad fint skrivet! Det är så mycket man aldrig bör ta för givet i livet. ❤
Svara
Jossan
| #
Lite samma för oss. Blev vips gravid mitt under pågående fertilitetsutredning, då hade vi försökt i 1 år och 3 månader. Med den andra som är född två år senare så fick vi vända oss till privat mottagning eftersom vi visste vad problemet var, pcos, och där blev jag gravid på första försöket efter att ha fått en ägglossningsspruta. Vi känner oss köra med två men jag kan fortfarande känna igen känslan du beskriver när andra outar sina graviditeter. Jag minns så väl hur det känns och det gör så otroligt ont, tror aldrig att man glömmer den känslan när man själv har längtat
Svara
Linda
| #
Så fint att du lyfter detta!<3 <3 Viktigt att vi stöttar varandra i detta.
Svara
Emma
| #
Bra beskrivet och modigt att skriva! För mig har detta gått att läsa mellan radera och det blev väldigt tydligt när diskussionen om hormonerna pågick. Anledningen till att jag förstod är att jag själv varit i din situation – jag har dock PCO och numera två barn. Men känslorna kring barnlöshet ligger ändå nära. All lycka till er❣️
Svara
Anno
| #
Ja, de är så viktigt att prata om detta, spelar ingen roll om de tar 1 år eller 10, för den värsta känslan är att ”en kan aldrig veta om en blir gravid” Det var det värsta med allt. Vi kämpade i fyra år, 1 år med IVFer och till sist blev vi gravida med vår äldsta tjej som är 4 år nu. När vår stora tjej var strax under 2 år gick vi till privat klinik för påbörja syskonförsök, betalde sjuka summor. Gjorde ett äggplock som gick så dåligt, så vi blev besvikna och valde ta en paus. Fyra månader senare blev jag gravid av oss själva… vi kommer till och med ihåg vilken gång den var 😂 Och igår blev vår andra mirakeltjej 1 1/2 år. Om en bara hade vetat att all smärta, sorg och besvikelse hade lett till två underbara ungar så hade en kunnat kämpat många år till ❤️
Svara
Olivia
| #
Ååh, är så glad för er skull! Det är märkligt hur olika det ser ut beroende på var i landet man bor – själv bor jag i Uppsala, och när jag ringde och bad om tid för fertilitetsutredning så fick jag en tid dagen efter. Sedan var både jag och sambon undersökta till nästa cykel. Inget plus för oss än dock :))
Svara
Charlotte
| #
Var ringde du i Uppsala? Akademiska har långa väntetider pga Covid, och andra gyn hänvisar till just reproduktionscentrum för att de inte har kapaciteten mer än blodprover och ultraljud. Så då är det privat för en total utredning. Nyfiken på vilken klinik du fick tid så snabbt på! Vi har varit på Akis, fick tid relativt snabbt ändå via remiss men valde att gå privat istället. ”Vanliga” gyn har varit helt hopplöst och de har haft noll kunskap tycker jag.
Svara
Olivia
| #
Jag ringde och går till GynHälsan Fertilitetsklinik! Inser nu att den nog är privat, men större delarna av deras tjänster är regionsfinansierade (typ fertilitetsutredningen kostar som vanliga läkarbesök och går på frikortet).
Svara
Ida
| #
Så underbart att läsa detta. Exakt så är det för oss, man kan inte glädjas åt andras graviditeter när vi man själv försökt så länge och andra bara ploppar ut barn efter barn.
Vi har försökt i flera år men än så länge har vi bara fått missfall efter missfall och den statliga vården säger att vi kan inte göra något för er, vi hittar inga fel på er. Den privata vården har vi inte råd med.
Nu funderar jag på att få jobb på heltid så jag kan ta lån och anlita en kvinna för surrogat. Det känns som vår enda utväg.
Adoption har jag också tittat på men adoption är så svårt att få och så dyrt.
Jag fattar inte varför det ska vara så svårt när det finns så många barn jorden runt som behöver föräldrar NU inte om flera år när deras handläggningstider är klara och föräldrarna anses för gamla, för låg årsinkomst, fel BMI, jag har läst alla möjliga ursäkter de hittar på och under tiden är barnen föräldralösa och ju äldre de blir desto svårare får de att bli adopterade.
Svara
Petra
| #
Så glad för er skull!!
Är också i v.15, bara tre dagar ifrån dig 🙂
Ska bli kul o följa vecka för vecka o liknande om du tänkt lägga upp det!
Svara
Sadaf
| #
Hej Egoina,
Jag upptäckte din blogg för ett tag sen och tyckte det var ett kul sammanträffande för att du också kallade din partner F precis som jag. Läste vidare och såg att han hette Frédéric precis som min. Och läste lite till och såg en kommentar om hur du är noggrann med att accenterna kommer med, och exakt sån är jag med (mest för att min F inte tycker om att man slarvar med hans namn). Skrattade mycket innerligt när jag läste det 🙂
Och nu när jag läser denna post hittar jag ännu fler likheter… i detta fallet kanske rätt att lägga till ”tyvärr”. Har försökt bli gravid i över 6 år nu. Genomgått två operationer i samband med det. Spolade äggledarna för ca 6 månader sen. Och läkaren fick göra det två gånger, för första gången blev det stopp. Och nu sa läkaren att han trodde att spolningen öppnade upp den tidigare blockerade äggledaren. …men ändå inte två röda streck ännu. 6 år är lång tid. Har nyligen börjat med antidepressiva. Kämpar för att få göra IVF snart, men det är en jäkla byråkrati med sjukvården när en är svensk medborgare och den andre fransk. Tänkte ofta hur det ”plötsligt” händer för även de som kämpat och varit oroliga så länge, och drömmer varje månad att det ska hända mig också. Men icke…
Svara
Emma
| #
Så fint med ett lyckligt slut på er resa. Känner igen det där med hugget i magen när folk gått ut med att de är gravida. Fick ett missfall i Augusti och kunde börja gråta bara jag såg någon random person med en babykula på gatan. Och nu, fast jag är gravid igen så hugger det till också varje gång jag läser eller hör om en ny graviditet, vet inte varför. Bitterheten försvinner såklart snabbare nu än efter missfallet. Även om det är ett jobbigt samtalsämne så är det bra att du skriver om det, det är så otroligt tabu att prata om allt som har att göra med svårigheter att bli gravid och även missfall så när man väl står i det själv så känner man sig SÅ ensam.
Svara
Elin
| #
Tack för att du lyfter ämnet, är så glad för er skull även om jag är så avundsjuk att det gör ont. Grattis och all lycka till er ❤️❤️❤️
Svara
Amanda
| #
Stort grattis till er! ❤️
Svara
Linda
| #
Så starkt av dig att dela med dig av eran resa!❤️
Det kommer alltid finnas de som haft det värre eller tuffare men det förminskar inte dina känslor kring din egna resa, så tänker jag kring mycket i livet när man går igenom jobbiga perioder att en själv måste få känna de man gör utan att de känslorna ska förminskas.
Jag och min sambo är i samma sits som du och F har varit, enda skillnaden är att vi fortfarande försöker efter drygt 1,5 år och hoppas att det snart är våran tur. Det känns fint (och skönt) att läsa om andra som gått igenom samma resa med utredningar och barnlängtan om får en att inte kunna fokusera på något annat än det. Jag känner igen mig väldigt mycket i allt du skriver om känslorna kring barnlängtan och vägen dit. Jag vill önska er ett stort lycka till med allt och återigen, tack för att du delar med dig! Du ger hopp till oss där ute som fortfarande kämpar❤️
Kram
Svara
Felicia
| #
Vad fint att du delar med dig av er resa! Också intressant att läsa kommentarerna, speciellt detta om hur ofrivillig barnlöshet fortsätter att påverka en även efter att barnet har kommit. Jag och min sambo fick också kämpa för att bli gravida. När vår son föddes kunde jag i början känna mycket skuldkänslor när man var trött, sliten och less. Kände mig väldigt otillräcklig då. Jag kan ju inte komma och gnälla nu liksom? Det kanske är vanligare att känna så om man har haft svårt att bli gravid? För att man är väldigt tacksam och kanske har högre förväntningar på vad man själv ska klara av och hela upplevelsen av att ha barn. Det kan ju också skapa spänningar i relationen när så mycket har kretsat kring att få barn under lång tid. Det har släppt för mig nu och jag tycker att man har helt rätt att klaga på att man är trött osv. Men, den känslan sitter i även efteråt!
Svara
Jackie
| #
Känner igen mig så. Har haft utomkveds, flera missfall, varit inne i IVF-karusellen, sorg, depression, hemsk barnlängtan… På första försöket kom hon tillslut efter nära 3 års väntan, sen kom min andra tjej spontant ett par år senare. Det var ju dessa två tjejer jag väntade på, och som jag väntat! Tårar, blod, sjukhusbesök… Men det är värt det.
Din text väcker många känslor inom mig, och det är viktigt att du pratar om det, det tackar jag för. Jag kände mig nämligen väldigt ensam då, skämdes.
Svara
S.
| #
Går igenom utredning just nu, men känns som allt står till… har beslutat mig för att sluta med koffein, tror du det hjälpte dig? Tog det långt efter det? Har miljoner frågor och vill ha alla tips🙈… Något substitut för morgon och eftermiddagskaffet?😅
Svara
Egoina
| #
Poängen är att minska stressen och koffein är en sak som stressar kroppen. Slutade med det i typ oktober tror jag. Sen blev jag gravid i februari, men vet inte om det bidrog.
Försök tänka att kroppen ska vilja bli gravid. Sov ordentligt, gå promenader varje dag, ät ordentligt, skippa koffein och nikotin, gör saker som får dig att må bra, ät kosttillskott (tex d-vitamin, zink, magnesium) och säg till den med spermierna att också göra vad han kan! Ha sex innan ägglossning redan och extra mycket under perioden med fertilt sekret.
Men bra att ni gör en utredning. Lycka till!!! ❤️
Jag drack koffeinfritt kaffe till en början, men vande mig ganska fort att inte dricka kaffe alls.
Svara