Har hittills sovit som en stock hela graviditeten förutom vissa undantag. Men helt plötsligt rapar jag hela tiden när jag försöker sova. Känns som att bröstet ska sprängas av luft. Har testat att sova nästan sittandes, men det funkar inte heller.
Var hos barnmorskan och fick tips på tabletter som jag hoppas hjälper. Hon frågade mig när på dagen jag tar mina tillskott och då insåg jag att jag börjat ta dem kvällstid (missade en morgon och sen har det blivit förskjutet) ungefär samtidigt som nattrapandet (haha) började. Kanske är det därför? Har jag tur så är det en bidragande orsak. Ska alltså börja ta dem på morgonen igen.
Foglossningen har i alla fall varit okej denna vecka och jag lyckades strosa fram när vi hittade på saker i Norge utan större problem. Bra kämpat stackars ostadiga bäcken.
Veckans tanke
Vad är grejen med folks besatthet över att få berätta för mig hur stoooor jag är? Jag förstår att jag ser gravid ut och tycker generellt det är trevligt när det uppmärksammas, men varför måste det av främlingar alltid göras i kontexten att jag ser ”för” gravid ut? Så himla märkligt beteende. Jag tar generellt inte illa upp över ”oj du ska föda när som helst”-kommentarer, men när folk inte bara kan släppa det där när jag säger att det är tre månader kvar gör mig faktiskt irriterad. De vill verkligen poängtera att jag är stor, för stor, – onormalt stor.
Efter chockat ansiktsuttryck och ”ooooooj, vaaa? NÄÄ?? Är du säker?!” säger de saker som ”min dotter ska föda i augusti och hennes mage är inte alls så stor”, ”det måste vara en gigantisk bebis” och ”jaha ja men då är det ju tvillingar”.
Alltså jag tar inte illa upp över att folk säger att jag är stor, det kanske jag är, men är så trött på att det sägs på ett sätt som om det vore något fel och konstigt. Vad är poängen med det? Vad vill de uppnå när de fortsätter tjata om magens storhet (🥰)? Det är ju olika för alla och det är många faktorer som spelar in. Hur bebisen ligger, moderkakan, hur magen såg ut från början, fostervatten, livmodern osv osv. Trött på alla oförskämda jävlar. Låt min stora mage va ☺️
På tal om min mage. Här är vecka 18 vs vecka 25.
Blev så chockad när jag jämförde med den gamla bilden. Den känns exakt lika stor?? Gulle mig som tyckte den var stor då : ))
→ Något som är positivt med min graviditet är att inget verkar vara konstant. Ryggontet som jag höll på att bli tokig på förra veckan har jag inte märkt av alls denna vecka exempelvis. Så fort jag hinner tänka att ”jaha det är såhär det ska vara nu”, har det gått över. En tröst ändå att veta att det inte nödvändigtvis behöver hålla i sig när krämpor kommer och att det kan vara olika från dag till dag.
→ Denna vecka gav jag foglossningsbältet ett ärligt försök för första gången. Jag har varit lite skeptisk. Det känns så märkligt att det ska hjälpa. Men jag tror faktiskt det gjorde det! Jag hade inte lika ont och kunde åka runt och kolla kakel och köksgrejer en hel dag. Kan ju vara en slump, men otroligt om det hjälper ju. Hoppas. Måste sluta vara så skeptisk till grejer : ))
Veckans gulliga
Vi har börjat tömma förrådet och i samband med det visade F mig massa saker han köpt till vårt framtida barn genom åren. Jag hade ingen aning. En liten fjällräven ryggsäck, leksaksbilar (haha är kanske mest en ursäkt att få köpa såna iofs), kläder och gosedjur. Nej, men alltså mitt hjärta brister ju <3
Veckanstanke
Innan vi började försöka bli gravida funderade jag mycket på om/när jag var redo. Jag har aldrig trott att man vaknar en dag och bara är helt redo, men jag har ändå trott att jag skulle känna mig mer redo. Jag har ju längtat i flera år, men ändå aldrig känt mig som en ”förälder”.
När det började närma sig att försöka blev jag panikrädd några gånger, frågade om vi inte skulle vänta lite till ändå och googlade ”hur vet man om man är redo”. Vi började försöka och första gången mensen kom var det en lättnad och besvikelse på samma gång. Kanske var det tur ändå att det tog tid för oss, för efter några misslyckade försök tänkte jag inte alls på om jag var redo eller inte längre. Tankarna förgicks av att lyckas bli med barn överhuvudtaget.
Det är inte förrän nu, i vecka 24, som tankarna kommit tillbaka. Vad har vi gett oss in på? Hur kommer livet se ut?
Jag tror att vi är så redo vi kan bli. Vi vill ha barn någongång, så förr eller senare kommer ju livet förändras. Det är oundvikligt. Jag får ha en tilltro till att det löser sig bara. Det är läskigt, men en skräckblandad förtjusning. Jag längtar efter att mitt liv ska förändras.
Det känns som att skriva dessa vecko-gravidinlägg är det enda jag gör just nu. Förstår om de är ointressanta. Är bara att scrolla sig vidare då, skriver de mest för min egen skull.
Vecka 23! Från och med denna vecka är bebisen juridiskt ett barn och det är möjligt att rädda honom om han kommer ut ur magen. Antagligen hade det inte gått så bra och jag hoppas att han stannar inne länge till, men galet att tänka på att han är så pass färdigbakad.
Min kropp
→ Har haft ont/varit trött i ryggen nästan varje dag och när jag väl har ont finns det knappt något jag kan göra för att det ska bli bättre. Att ändra sittposition på stolen eller kudde i svanken hjälper knappt. Det enda som hjälper är att vila raklång och länge. Ibland är inte ens en hel natt tillräckligt. Men sedan jag började sova med en kudde mellan benen (tips från er, tack!) för några dagar sedan har det blivit bättre.
→ Jag kan nu se bebisens rörelser utanpå magen. Trevligt för F som får vara lite mer delaktig. Jag tycker mig inte ”få svar” när jag trycker på magen, men känner ändå att vi kommunicerar på något sätt. Exempelvis ”säger han till” när han tycker att jag ska ändra position. Det är så konstigt att rörelser i magen är en helt normal grej nu. När jag började känna av honom tyckte jag det var så läskigt att jag inte ville att F skulle gå till jobbet. Jag ville absolut inte vara ensam med en alien i magen.
Mitt mående
Jag har inte mått särskilt bra denna vecka. Jag känner mig nedstämd, ledsen och på dåligt humör. Jag har hittills älskat att vara gravid, men nu känner jag mig så less. Jag känner mig som en fånge i min egen kropp. Jag är trött på att ha ont, jag är trött på tyngden ner mot underlivet, att ständigt vara kissnödig, inte kunna böja mig ordentligt, inte kunna ligga på mage och jag är trött på att vagga fram.
Jag har ibland tänkt att gravida vaggat med vilje, för att liksom framhäva att de är gravida. Haha nej så är det ju verkligen inte. Mvh/ person som är rörlig som ett kylskåp med foglossningskänningar och tryck mot fiffi. Längtar efter att kunna röra mig smidigt och vara osynlig igen.
Veckans aptit
Har inte varit så hungrig de senaste veckorna, har till och med glömt bort att äta ibland. Men denna vecka har jag känt mig omättligt hungrig. Mellanmål är ett måste. Helst nektariner, yoghurt och sesamknäcke med ost.
Här kommer den sista delen av svaren från frågestunden jag postade för några veckor sedan. Jag delade upp frågorna i ett vanligt frågeinlägg och ett graviditetsrelaterat. Här kommer den graviditetsrelaterade delen!
Hej! Nyfiken på hur du tänker med vaccination? Jag bor själv i Skåne och är gravid. Är nu inom åldersspannet som får boka sig för vaccinet. Jag är lite kluven och nyfiken på hur andra gravida tänkt göra ska du vaccinera dig?
Hade tänkt låta bli denna fråga då jag vet att jag riskerar total kaos bland kommentarerna. Säger redan nu att om du går över gränsen med din kommentar eller har tänkt posta anti-vaccin-”sanningar” eller annat som är spekulationer som presenteras som fakta så kommer jag inte att godkänna. Jag kommer inte heller att diskutera detta något mer.
Jag har i samråd med min barnmorska bestämt mig för att avvakta. Jag säger inte att jag inte kommer att vaccinera mig, men som jag känner nu avvaktar jag eller väntar eventuellt till november när bebisen har kommit. Med tanke på hur smittspridningen ser ut i Sverige nu och med tanke på att jag jobbar hemifrån, inte tillhör riskgrupp och i princip alla personer jag träffar är vaccinerade känns det just nu som ett bra beslut.
Vaccin för gravida godkändes nyligen i Sverige och jag förstår absolut dem som väljer att vaccinera sig och som sagt säger jag inte att jag inte kommer att göra det, men jag vill avvakta lite till. Det finns studier, men de jag har läst har varit väldigt små och inte ordentligt genomförda eller vad man ska säga då man enligt min barnmorska inte får göra studier på gravida och såklart inte vet långtidseffekterna.
Jag måste erkänna att det inte känns bra att varken Norge eller Danmark rekommenderar vaccin för gravida (som inte är i riskgrupp). Ni som vill skriva hat till mig nu kan väl försöka föreställa er hur ni hade känt om det var ert hemlands riktlinjer. En annan sak som gjort mig orolig är att jag har en kompis i Norge som blivit förlamad av vaccinet. Det är förhoppningsvis bara tillfälligt och de håller på och utreder henne nu. Jag skriver absolut inte detta för att få folk att avstå vaccin, jag är INTE en vaccin-motståndare, men för att förklara ”var jag kommer från” med min oro. Att vara gravid har gjort mig tusen gånger mer nojig. Det här valet är alltså väldigt jobbigt för mig för det handlar ju inte bara om mig. Självklart förstår jag att det finns risker med att bli smittad också, men det är såhär vi väljer att göra just nu. Ber om respekt inför mina känslor och vårt val, även om du som läser tycker annorlunda.
Vad funderar ni på för namn till bebisen? Vilka namn gillar ni/gillar ni inte?
Vi har inget namn just nu. Frédéric har några namn han gillar varav ett namn han kämpar extra hårt för. Till en början tänkte jag att inget namn var bra nog, men nu tänker jag att det blir bra oavsett vad det blir för det är ju han som kommer heta det. Känner inte att det är så viktigt längre.
Men vi har inte bestämt oss för något än. Det var lättare med tjejnamn. Där har vi ett alternativ som båda gillar. Vi får se vad det blir. Jag hoppas att vi snart bara ”ramlar över det” och att det känns helt rätt.
Jag är lite nyfiken på hur ni tänker dels kring namn iom att ni båda har rötter utanför Sverige, och själva inte har helt typiska svenska namn? Och även kring språk, vill ni lära barnet “era” språk utöver svenska?
Frédéric sa faktiskt det till mig för några veckor sedan, att det inte har varit så kul för honom att ha ett annorlunda namn. Dessutom säger de flesta (till och med hans mamma) ändå Fredrik till honom. Trots det är hans favoritnamn till bebisen ett ganska vanligt svenskt namn, men med fransk är uttal och stavning… Haha. Man skulle ju tro att han lärt sig. Ingen kommer ju uttala det som han vill. Men tror vi båda ändå uppskattar att ha annorlunda namn nu när vi är vuxna i alla fall. Jag tyckte inte det var jättekul att heta Regina när jag var liten dock.
Vi letar främst franska, italienska och norska namn. Men som är normala att uttala på svenska eller vad man ska säga. Finns så otroligt många fula norska namn btw. Haha.
Ja, jag vill egentligen att bebisen ska lära sig fler språk. Jag kommer nog inte lära honom norska, mest för att det känns lite meningslöst då det är så likt. Men jag kommer dagligen säga meningar och översätta vad ord är på norska. Jag hoppas att F gör samma. Hans franska är inte på flytande nivå längre, tyvärr. Annars hade jag uppmuntrat honom att endast prata franska med honom.
Jag är också nyfiken på vad ni tänker om namn till bebisen era namnförslag (om ni vill berätta), vilken typ av namn ni gillar, har ni samma smak, vill ni ge barnet namn efter någon släkting?
Min mammas farmor och farfar hette Ella och Henry och det har varit mina favoritnamn till ”mina barn” sedan jag var liten. Nu har jag flera kompisar vars döttrar heter Ella, så det är inte aktuellt längre, men Henri kan jag tänka mig (med i istället för y för att franska till det). Men F verkar inte såld. Vi har en del namnförslag, men jag behåller dem för mig själv. Vi har ingen typ av namn vi föredrar, men jag skulle säga att jag drar mer åt gamla namn och F fokuserar mest på vad han tycker låter vackert.
Svår fråga men hur/när visste du att F var den rätta att bilda en framtid/familj med?
Ni verkar så fina emot varandra
Tack snälla <3 Jag har vetat att F skulle bli en bra förälder sedan vi träffades i princip. Hans värderingar och att han värdesätter familjen framför allt annat är en av sakerna jag föll för. Att se hur han tar hand om sina föräldrar är en kvitto på det och jag vet att jag valt en bra pappa till mina barn, oavsett vad som skulle hända mellan oss.
Vad gäller när jag visste att det var rätt för OSS att leva vårt liv tillsammans och bilda familj så vet jag inte exakt när det var. Men tänker samtidigt att man inte kan veta det helt säkert. Man kan tro och hoppas. Vi har aldrig haft det bättre ihop än vad vi har nu och vi har gått igenom saker och utvecklats ihop på ett sånt sätt så att jag tror att vi är bra rustade för denna utmaning. Men man vet aldrig hur det blir sen. Därför är det viktigaste för mig att veta att bådas största prioritet är att vårt barn ska ha det bra, oavsett hur vår relation till varandra ser ut.
Dina tankar kring kost under graviditeten? Menar inte relaterat till vikt då. Jag var sjukt stressad över att få i mig tillräckligt med grönsaker och drack typ en miljon smoothies för att få i mig extra var så rädd att bebisen inte skulle få i sig bra med näring och känner i efterhand att den oron var sjukt överdriven har du något sådant som du “fastnar” i?
Jag har faktiskt inga sådana känslor kring kost. De första veckorna kunde jag inte äta annat än färdigmat och bröd. Grönsaker var det absolut sista jag kunde tänka mig. Var orolig då, men googlade en del och läste att barn kommer ut hela och friska även under fruktansvärda förhållanden. Jag tar dock kosttillskott och försöker tänka på att få i mig bra näring till bebisen. Men i det stora och hela äter jag det jag är sugen på. Herregud det är så mycket annat att oroa sig över och det är så mycket som händer med kroppen och aptiten. Min prio är att få i mig mat bara och med tanke på alla krämpor förtjänar jag att äta sånt jag är sugen på. Låt mig vara känner jag mest.
😴
Har du några speciella tankar kring amning?
Nej. Jag har förstått att denna fråga är laddad, men jag har ingen åsikt om det. Jag vill gärna amma om jag kan, men funkar det inte så funkar det inte. Kommer inte slå knut på mig själv eller stressa upp hela familjen för att det måste vara på ett visst sätt. Dagens ersättning är ju hur bra som helst.
Vi får se vad som blir bäst för oss. Däremot ska jag göra vad jag kan för att jag och bebisen ska få goda förutsättningar. Har kollat på youtubevideos om grepp och hur man själv kan mjölka ut råmjölk. Chocken när jag lyckades få ut två droppar redan nu!! Får jag ut mer ska jag spara i frysen. Haha.
HAR du börjat kolla på vagnar än? !
Nej. Men jag har gått med i en bf november-fb grupp nu. Där pratas det vagnar, babyskydd, och vad som är bäst osv hejvilt. Har sparat alla intressanta trådar. En dag när jag orkar ska jag sammanställa deras topp 3, provköra dem och sedan välja. Orkar inte göra det svårare än så. Varsågod för detta lifehack.
Ser du och F lika på barnuppfostran, är ni överens om hur ni vill uppfostra erat barn ? Har ni pratat mycket om det eller tar ni det som det kommer?
Ja, vi ser väldigt lika på barnuppfostran och hur vi vill leva med barn. Barnet kommer såklart vara det viktigaste i vårt liv, men vi är väldigt överens om att vi fortfarande är viktiga också. Vi ska fortsätta prioritera vår relation och våra intressen. Jag vill se det som att barnen blir en del av vårt liv, inte skapar vårt liv. Sen får vi ju se hur det blir i verkligheten, kanske inte alls funkar.
Tidigare har du berättat att F gillar att planera. Märker du av det nu under graviditeten, på vilket sätt?
Haha nej. Du har nog missförstått. Han är en person som behöver förbereda sig. Han har en lång startsträcka. Han behöver planera att han ska planera, typ. Att skriva listor i excel var hans idé. Har hittills inte märkt mer än just listorna. Men det känns tryggt att få barn ihop med en person som alltid lyckas lösa saker. Även om det skulle vara i sista minuten har jag full tilltro till att han alltid löser saker. Om vi inte skulle hinna med att köpa vagn vet jag att han magiskt kommer dyka upp med en dagen innan vi behöver den. Han är bara sån.
Hur tänker du kring barnrummet, kommer du/ni bli super pysslig med vimplar, unik väggmålning och egentillverkad molnlampa osv?
Kort svar: NEJ : O
Längre svar: Men man vet aldrig. Jag kanske får feeling! Tror dock att om jag får pyssel-feeling är jag snarare en sån som kommer tillverka egna leksaker, gå all in vad gäller nissebrev och göra mellanmål i roliga utföranden. Är ju generellt inte så superintresserad av inredning och ännu mindre av inredning i barnrum zzz. Men som sagt, vem vet! F däremot kommer gå all in. Blir inte förvånad om han bygger häftiga speciallösningar i barnrummet och unika möbler…men kanske ändå snarare lådbilar och trädkojor.
Hur ser du framför dig att ni ska fira olika högtider med den lille? Tycker själv om att fantisera om det, bebisar och barn gör högtider extra speciella.
Ser så otroligt mycket fram emot det. Hur högtider snart kommer att få en helt annan betydelse. Jag längtar efter att få vara en familj med traditioner och att det kommer finnas en person som kan berätta om sin barndom och hur vi ”alltid gjorde”. Det är faktiskt det jag ser fram emot mest <3
Hej! Du skrev att du började käka d-vitamin för att försöka bli gravid… Hur åt du dessa? Dvs hur mycket och hur ofta? Och åt du extra stort när ägglossning närmade sig? Vill nämligen också plussa….
Har fått så många frågor om detta och jag förstår att ni frågar då det är jättesvårt att hitta information om det här. Har också suttit där desperat och googlat. Men det känns inte rätt att tipsa om att överdosera ett kosttillskott, jag kommer alltså inte skriva ut någon dos.
Jag tog D-vitamin varje dag och sen tog jag en stor dos precis innan ägglossning. Hur stor dos vill jag som sagt inte specificera. Som jag har förstått det har man som en depå av D-vitamin i kroppen som fylls på (det är det som händer under en solresa exempelvis) och att ta en stor dos då och då är inte farligt. Men man kan överdosera och det är inte bra. Tänk även på att nu på sommaren får vi D-vitamin från solen.
Jag tipsar om att kika in på Vulverines Instagram för mer information om fertilitet och vad man kan göra för att påverka. Haha gud, jag ställer mig verkligen i skottlinjen när jag skriver detta inlägg. Ser inte fram emot att läsa kommentarerna 🙃
Har du några tankar inför förlossningen? Det är så olika för alla. Jag var helt obsessed inför mitt första barn. Kollade, lyssnade och läste allt som var förlossningsrelaterat. Min kompis var tvärt om
Nope. Det är så märkligt för jag är totalt ointresserad. Vill inte ens höra mina kompisar förlossningshistorier just nu. Jag blir mest skrämd av att höra och läsa om grejer och vill just nu inte alls tänka på att bebisen ens ska ut.
Dessutom är allas upplevelser olika, det finns liksom ingen subjektiv sanning eller sätt att förbereda sig som passar alla. Jag har en inre tilltro till att det kommer bli bra. Jag litar på min barnmorska, på vården och på mig själv. Det kommer gå bra.
Kul med frågestund! Jag undrar hur beslutet kring att börja försöka bli gravid gick till. Var ni överens direkt eller var ni osynkade så att den ena fick vänta in den andra?
Det är så roligt att få följa dig i detta!
Vi var överens om när det praktiskt och logiskt var rätt. Men känslomässigt har vi varit osynkade då jag har längtat längre än vad han har. Det har varit jobbigt att vara ensam i det, men det är såklart väldigt vanligt.
Något som hjälpte för mig var att vi bestämde när vi skulle börja försöka. Tidpunkten var alltså bestämd för längesedan. Då hade jag något att förhålla mig till och ramar för min längtan. Sen gick det inte att bli gravid direkt som ni vet och så visste vi ju att det kunde bli, men man är redo när man är redo och man får ju förutsätta att det kan hända direkt när man planerar så stora saker. Sen måste jag säga att jag aldrig tror att man är och känner sig helt redo, egentligen.
Nyfiken på hur ni tänker kring att visa upp bebis på dina sociala medier! Om ni tänkt någon än alltså
Vi har pratat lite löst om det, men har egentligen inte bestämt exakt hur vi vill göra. Det som är viktigt för oss är barnets integritet. Jag vill inte att mitt barn ska känna att jag lämnade ut honom eller berättade och visade upp för mycket. Jag själv som barn hade ett stort behov av integritet och jag minns känslan när vuxna gick över gränsen. Det är så jag försöker tänka – hur hade jag känt om mina föräldrar hade skrivit eller postat X.
Jag försöker komma fram till var gränsen går, men jag vet inte exakt. Men jag tänker såhär – hellre för lite än för mycket. Han kommer inte vara en huvudperson i min blogg, men kommer vara en person i bakgrunden. Kanske synas på någon bild då och då. Men inte närbilder flera gånger i veckan. Jag tycker också det är skillnad på när han är bebis och när han är äldre.
För mig handlar det alltså inte nödvändigtvis om att aldrig visa eller skriva om vårt barn, men att respektera integriteten och att han inte valt att synas på en så stor plattform. Det här är något jag och F ska prata igenom mer vad exakt det innebär, men så går mina tankar så långt.
Jag undrar om du eller någon annan kanske skulle vilja ge lite tips/förståelse till oss som finns runt omkring er som försöker bli gravida? Om det är något som irriterar/stör/sårar er på något sätt. Jag har en väninna som genomgår detta men vet att hon tycker det är jobbigt när man frågar men samtidigt tycker att man inte bryr sig om man inte frågar och att man säger fel saker. Hennes största önskan är att få barn och själv vill jag inte ha barn överhuvudtaget så vi står så långt man kan ifrån varandra.
Jättebra fråga. Mitt svar blev så långt, så jag återkommer med ett eget inlägg om detta längre fram!
I torsdags gick jag in i ny vecka och nu är det redan måndag. Känns som det är ny vecka hela tiden. Hinner inte med. Det är inte som de första veckorna när jag längtade sönder efter en ny frukt och tyckte tiden gick i snigelfart.
Lägesuppdatering om senaste gravidveckan som passerat:
Min kropp
Jag har fått en del råd att följa av min barnmorska vad gäller foglossningen. I korta drag handlar det om att inte sära på benen (lite sent för det, haha) och undvika vissa rörelser, vardagssysslor och så vidare.
Men jag fick bara nog en dag förra veckan och slutade följa alla råd. Det är helt onaturligt för mig att röra mig som en robot och tänka att jag är en sjöjungfru. Jag menar, exempelvis är den allra mest bekväma ställningen i soffan enligt mig att ligga ner och ha ett ben på ryggstödet. Verkligen inte ha benen ihop. Det konstiga är att jag inte haft ont sedan jag börjat röra mig som jag vill igen och inte som jag ”ska”. Säkert bara en slump och kommer väl få igen detta snart och ångra mig bittert, men just nu är det skönt att vara fri i min kropp igen.
Innan någon får totalpanik på mig kan jag berätta att jag bokat tid hos fysioterapeut. Så snart får jag professionell hjälp och förhoppningsvis övningar jag kan göra.
Mitt mående
Jag mår bra, men känner mig låg ibland och blir väldigt trött när jag varit igång mycket eller varit social. Som att jag blir bakis nästan. Så är jag visserligen alltid och kanske inte så konstigt att jag märker av det mer nu när jag samtidigt håller på att tillverka en annan människa.
Nytt för denna vecka
Nu syns det att jag är gravid. Det har det gjort ett tag, men nu är det på nivån att främlingar påpekar det. En kille frågade till och med om det snart är dags. Eh nej : ))
Älskar hur man blir behandlad som gravid. Alla är så mycket snällare och måna om en. Det är så fint. Trodde jag skulle tycka det var jobbigt med den uppmärksamheten, men jag uppskattar den hittills. Det är inte påträngande och ingen främling har lagt handen på min mage eller så som tur är, men det kan jag nog tacka Corona för.
Något jag tycker är mysigt att tänka på är hur vår bebis kommer se ut. Jag har alltid fantiserat om en mini F, det är därför kanske inte så konstigt att jag var så inställd på att det skulle vara en pojke i magen. Helt ärligt tycker jag att tanken på en liten version av mig själv är creepy. Tanken på att skapa en människa som ser ut som jag är så läskig att jag inte ens vågar tänka på det. Har aldrig begripit att folk vill det. Känns som skräckfilmsmaterial.
En liten F dock. Med stora bruna ögon, busigt leende och rufsig pottfrilla. Jag smäller aaaav.
Jag och Frédéric har ju olika färger och mörkt är dominant så antagligen kommer vår pojke få brunt hår och bruna ögon. Men man vet aldrig. Frédérics mamma har samma färger som jag och då jag har blå ögon har jag (som jag förstått) inget anlag för bruna, men han skulle kunna ha anlag för blå.
Lite kul att tänka på att vårt barn procentuellt mest kommer vara norsk förresten. Båda mina föräldrar är från Norge, Frédérics mamma är svensk och hans pappa är fransk. Barnet kommer alltså bli 50% norsk, 25% svensk och 25% fransk. Om ni undrar varför jag utefter humör säger att han är italienare är det för att hans farmor och farfars föräldrar flyttade från Italien och bosatte sig i Frankrike när de var små. Så de är från Italien ”egentligen”, men hans pappa är född och uppväxt i Frankrike.
Tillbaka till mini F. Det nästan rycker till i min livmoder när hans mamma berättar om honom som barn. Hur han noggrant tvättade sin cykel varje dag (hahah så typiskt honom) och hur mysig och närhetssökande men ändå självständig han var. Hade varit en dröm att få ett barn som honom. Snäll, noggrann, smart, äventyrlig, rolig, tålmodig och vettig. Vi kan skippa att blanda in mig i mixen alls faktiskt. Om vi måste kan vi blanda in lite av min kreativitet, lekfullhet, lättsamhet och ödmjukhet kanske.
Nej, men ni hör ju. Vi ska få ett superbarn!
Skämt åsido. Det är ett superbarn oavsett hur han är, som sin helt egna person. Ser så fram emot att lära känna honom.
En sen graviduppdatering denna gång. Gick in i vecka 22 i torsdags. Här kommer en uppdatering om vecka 21!
Min kropp
→ De första veckorna av graviditeten hade jag mensvärk nästan hela tiden. Det gjorde ju inte oron bättre och jag kollade efter blod konstant. Sen försvann det, men nu är mensvärken tillbaka igen. Men utan oro som tur är då jag ju känner honom röra sig i magen. Ibland är det som att hela livmodern krampar/drar ihop sig och det kan hålla i sig ett tag. Någon form av mini-sammandragning?
→ Som jag nämnde i ett annat inlägg har jag fått bristningar på brösten. Nu är de randiga av både blodkärl och röda streck. Ser lite knäppt ut, haha. Köpte olja att smörja in mig med för att hjälpa huden att bli mer elastisk. Men precis som ni skriver är det ofta hormonellt och går inte att göra något åt. Då får jag vara randig 🐅 Men hoppas stackars brösten slutar klia i alla fall.
→ Det känns som att magen stannat av lite, eller så har jag bara vant mig vid den. Tycker den sett likadan ut i några veckor nu. Kul grej är att när jag vaknar på morgonen och lägger mig från sida på rygg och tittar på min mage är den jättespetsig, den sticker liksom upp i mitten. Men det ändrar sig fort. Det är som att han lägger sig på något speciellt sätt när jag ligger på sidan.
Mitt mående
Känner mig tom på energi. Inte egentligen så trött kanske. Jag är vaken, jag fungerar, men har liksom inte så mycket power. I övrigt är det bra. Känner mig stressad över allt vi behöver göra, men försöker tänka att det löser sig och löser det inte sig löser det sig ändå.
Veckans tanke
Vi har skrivit upp allt vi behöver köpa till bebisen och jag trodde det skulle kännas kul när det var dags för det, men jag tycker det är så tråkigt. Det kanske ändras, men just nu önskar jag bara det fanns ett färdigt paket man kunde köpa. Har ingen lust eller ork att sätta mig in i alla tusen grejer man behöver och vad som är bäst. Jag kan dessutom inte bry mig mindre om märken på saker, fina kläder eller färg på vagnen. ”Vilken färg ska hans rum vara”, frågade F mig och jag tänkte vadå rum??? Han ska väl vara med oss? Bara vi lyckas hålla honom vid liv och han mår bra är jag nöjd. Där lägger jag min ribba, haha. Som sagt, det kanske ändras och antagligen är jag överväldigad just nu. Men trodde jag skulle tycka det var roligare.
Något som är störigt
Har en ny dygnsrytm numera. Jag vaknar klockan 5, ligger vaken en timme och har svårt att somna om och när jag väl somnat och vaknar vid 8 (när jag egentligen ska gå upp) är jag svintrött. Tusen gånger mer trött än om jag bara hade gått upp klockan fem tror jag. Men tänker inte ge upp och bli en person som går upp klockan 5 ändå. Somnar sällan innan midnatt och 5 timmars sömn är ju för lite. Men men, kroppen/bebisen/urinblåsan verkar vilja starta dagen klockan 5 i alla fall.
ska du vaccinera dig?
era namnförslag (om ni vill berätta), vilken typ av namn ni gillar, har ni samma smak, vill ni ge barnet namn efter någon släkting? 
var så rädd att bebisen inte skulle få i sig bra med näring och känner i efterhand att den oron var sjukt överdriven 
har du något sådant som du “fastnar” i?
