Follow my blog with Bloglovin

Hur vi berättade

Här kommer ett inlägg om hur vi berättade om graviditeten för våra nära och kära! Att få berätta om graviditeten var en av mina starkaste målbilder och det jag fokuserade på när jag mådde som sämst de första veckorna. Minns att jag låg i sängen illamående och fantiserade om hur alla skulle reagera och hur mysigt det skulle bli <3

Döm min förvåning när jag sen inte alls tyckte det var kul att berätta när det väl är dags. Det har faktiskt bara varit ångest. Obegripligt egentligen. Men jag antar att det var (är!!) en så stor grej att det kändes helt svindlande och så overkligt att det var svårt att ens uttala orden. Jag fick puls varje gång och trodde jag skulle svimma så nervös jag blev.

Minns att jag önskade att man bara kunde skicka ut ett pressmeddelande eller något, haha. Är du en vän till mig och känner att jag inte berättat personligen om graviditeten på det sätt som du förväntat dig ber jag om ursäkt. Det blev vad det blev. Frédéric var inte bättre han heller. Han hade fått välja hade vi nog fortfarande inte sagt något. Det hade fått dyka upp en unge bara.

 

Frédéric

Jag har berättat om när graviditetstestet blev positivt, hela bergochdalbanan med känslor och hur jag berättade för F i detta blogginlägg. Men jag gick alltså på svaga ben till Kappahl efter att ha sett ett svaaaaaaaagt streck och köpte en liten liten body som jag slog in och gav som present. “Är du gravid”, frågade han. “Jag vet inte”, svarade jag. Haha. Bodyn ska ligga i bebisens minneslåda sen, efter han använt den såklart.

 

 

Sofie

Dagen efter när det svaga strecket blev verkligt genom att det digitala testet stavade Gravid 1-2 skickade jag en bild till Sofie som ringde upp genast. Vi började försöka samtidigt och har delat denna resa ihop, så det var helt naturligt att hon skulle få veta först av alla. Tänk att hon fick veta att hon var gravid bara två veckor efter. Helt fantastiskt att det blev så. Jag funderade mycket på det, hur det skulle bli om en av oss lyckades och den andra inte. Självklart hade man unnat varandra det och blivit glad för den andres skull, men så ensamt det hade blivit.

 

 

Hannah

De första veckorna sa vi inte det till någon mer och det höll ju på att äta upp mig inifrån att bära detta stora helt själv. Jag var övertygad om att det syntes på mig, hela min aura. Alla fattar ju, alla SER. Kunde lika gärna ha en skylt i pannan, så uppenbart var det. Kändes som att jag ljög konstant.

Frågade F om jag kunde få berätta för en person till. “Kan jag berätta för Hannah”, frågade jag. Han var tveksam…meeen så gjorde jag det ändå. Vi var hemma hos henne, hon bjöd på ett glas vin som jag tog emot och sen sa jag det bara. “Nej, alltså jag kan inte dricka vin för jag är gravid”. Minns att hon liksom pausade till innan hon gratulerade och frågade om det var med vilje, om jag ville vara gravid, för att känna efter var jag stod. Jag tyckte det var så fint. När jag var blev oväntat gravid för många år sedan (som senare visade sig vara utomkvedshavandeskap) så berättade jag det för några kompisar som reagerade med att bli jätteglada, jublade och räknade ut BF redan innan jag sagt klart meningen i princip. Det slog fel för jag var verkligen inte där. Jag var livrädd och visste varken ut eller in.

Jag berättade att det var med vilje, att vi velat detta länge och var superglada och så hoppade hon upp ur soffan, jublade och kramade mig. Hon frågade vilken vecka jag var i och jag berättade att jag var i vecka 6 och visade henne pricken på ultraljusbilden och sa att enligt en app är bebisen nu lika stor som ett blåbär. “Blåbäret är arbetsnamnet från och med nu”, sa hon <3

 

Mamma

De första veckorna av graviditeten var ganska turbulenta då vi inte visste om mamma var sjuk igen eller inte. Jag funderade mycket på om jag skulle berätta, eller vänta till hon fick besked. Vad var rätt att göra? Gör det saken ännu värre att berätta att ett barn kanske är på väg när hon tror att hon kanske ska dö? Eller ger det något positivt att fokusera på?  I vecka 7 bestämde vi oss för att berätta.

Då det som sagt kändes helt omöjligt att uttala orden slog vi in bebisstrumpor i ett paket. Köpte ett tvåpack på Lindex och slog in det ena paret till min mamma och det andra till F’s mamma. Mamma förstod direkt när hon öppnade och utbrast “nej???” i full gråt <3

 

 

Felicia

När jag var i vecka 10 hade jag, Hannah, Frédéric och Felicia bestämt att vi skulle fira min och Hannahs födelsedagar hemma hos Hannah och beställa hem trerätters meny från restaurang. Jag orkade inte ljuga om varför jag inte drack alkohol eller fejkdricka, så vi bestämde att vi skulle berätta. Hela vägen dit “bråkade” jag och F om vem som skulle säga. Du får säga, nej du, nej du, nej du. Det är faktiskt din tur!!

Hemma hos Hannah försökte jag vara så uppenbar att hon skulle fatta utan att jag sa något. Sa att jag inte klarade av att äta chips då jag *varit så illamående senaste veckorna*, hällde upp Fanta i mitt vinglas demonstrativt och poängterade att det inte var tryffelsalami till min rätt. “Varför ska inte du ha salami”, frågade Felicia. “Nej, men jag är gravid”, svarade jag.

 

 

F’s mamma

Paketet med strumporna hade legat i F’s jackfika i evigheter och F hade vid flera tillfällen försökt samla mod men fegat ur. En dag skulle jag och F titta på ett hus i närheten av hans mamma och hon hängde på. Efter husvisningen gick vi en promenad och jag väste “nu säger du det bara!!!”. Vi gick och gick och gick och varje gång F’s mamma vände för att gå hemåt ville han gå lite till. Haha. Till slut gick han mot havet. “Men var ska du”, undrade hon. “Jag vill bara se utsikten lite”, sa han och vi följde med.

 

 

Framme vid stranden trampade han runt planlöst och sträckte till slut fram det knöliga lilla paketet till henne. Hon öppnade och såg förvirrad ut.

Men vad är det här, är det något till min mobil?

Nej.

Är det något till Smilla? (hennes katt)

Nej, det är strumpor.

Strumpor? Men vem ska ha dem?

Då förstod hon och sa genast att vi ju måste köpa huset, så att hon kan komma och passa bebisen så att vi kan sova <3

 

Ida

Till Ida skrev jag det bara <3

 

 

Det kom ett paket med posten kort därefter. Bebisens livs första presenter! Och samma strumpor som vi gav i present till våra mammor. Tur det, för de vägrade ge tillbaka dem, haha.

 

Lina

Lina fick också ett meddelande <3

 

F’s syster

Vi gillade det briljanta i att berätta med en present, så att man slapp säga något. F’s syster fick detta kort till sin födelsedagspresent.

 

Vi lade kortet i presentlådan och blev så stressade när hon öppnade och tittade på presenterna, men aldrig läste kortet. “…och kortet….eheh”, fick vi fram lite nervöst.

 

Norge

Till familjen i Norge fick jag samla mod och faktiskt ringa. Bestämde mig för att ringa min kusin Charlotte först eftersom hon berättade först för mig senast hon var gravid. Ringde henne på facetime och då jag aldrig brukar göra det visste jag att hon skulle fatta direkt. Jag hade tur och de var ett helt gäng som satt och åt middag och jag kunde berätta för alla samtidigt. Vi “berättade” genom att helt enkelt hålla upp ultraljudsbilden.

 

 

Detta lilla firande är bland det gulligaste jag har i min telefon. Sen ringde vi till min faster och min pappa och gjorde samma sak. Efter de tre samtalen var jag så dränerad att jag inte kunde ringa någon mer. Resten fick veta i familjegruppen på Snapchat.

 

Emelie

Emelie och David bjöd hem oss på middag och vid det här laget hade magen börjat synas. Tog på mig en snortight klänning och sa “surprise!!” när jag tog av mig jackan.

 

Vi grillade halloumiburgare och Emelie ställde sitt vinglas vid min tallrik när jag skulle ta bild. “Annars blir det uppenbart i bloggen”, sa hon.

 

Emelie, Emelina, Sanna

Var på Fria bad med Emelina, Sanna och Emelie (som redan visste). Beställde en alkoholfri drink och försökte liksom göra en grej av det tillsammans med Emelie, men ingen fattade. Haha. Sanna frågade hur det var med alla och jag slängde ut det bara och svarade “jo, det är bra jag är gravid”.

 

 

Kort därefter skrev vi ut det på sociala medier, så att alla visste. Skönt ändå. Inga fler svettiga gravidannouncements.

235 gillar

Kommentarer (43)

  • Marielle

    |

    Jag gråter aldrig till sånt här men detta kunde jag knappt läsa på grund av tårarna. Så himla, himla fint ❤️ Ligger väl rätt nära, jag har precis slutat med mina p-piller och om allt går som jag och min sambo hoppas har vi snart vår egen bebis att berätta för folk om ❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      Håller tummarna ❤️

      Svara

  • En annan Regina

    |

    Jag tyckte också det var såå jobbigt att berätta, samtidigt som jag bara ville att alla skulle veta för jag var så glad!
    Men det blir ju aldrig något bra tillfälle, och så känns det så konstigt när man dolt det så länge att plötsligt berätta.
    Min enklaste var med chefen. Dagen efter mitt v12 ul så frågade han om jag ville ta över en roll från en som skulle vara föräldraledig. “Eh nej jag ska också vara föräldraledig då” , haha han blev lite chockad.

    Svara

  • Mila

    |

    Haha men så sött med Frederics mamma som undrade om mobilen och katten! Hehe. 🙂
    Jag har aldrig velat ha barn. Aldrig. Kände att ett “kanske” började växa fram när jag fyllde 30 och plötsligt i somras sa jag bara till min man “Du, jag fyller 35 år nästa år. Vi får faktiskt försöka nu.”. Men inte förrän i förrgår när jag fick mens kände jag en äkta längtan efter att få bli gravid. Känner den längtan nu när jag läser ditt inlägg med! Så häftigt.

    Svara

    • Egoina

      |

      Håller tummarna för er 😍❤️

      Svara

  • Martina

    |

    Blev helt tårögd när jag såg din mammas reaktion. Mammor är så fina ❤️

    Svara

  • Maria

    |

    Hahaha dör lite över “jo, det är bra jag är gravid” xD 100% det sättet jag skulle göra det på om jag var gravid, alternativt inte säga något och bara låta folk fatta när magen växte…

    Svara

    • Egoina

      |

      😂

      Svara

  • Cecilia

    |

    Grät denna gången också av din mammas reaktion 🥰

    Svara

  • Eva

    |

    Haha, så fint men också så deppigt att det mest var jobbigt att berätta 😅 Jag ser fram såååå mycket att en dag kanske få berätta för nära och kära om graviditet (har just misslyckats med ivf-försök så vi får se om det någonsin blir så). Det har varit en så glad tanke i hela den här jobbiga processen, att få berätta något KUL!!

    Svara

    • Egoina

      |

      Åh! Hoppas ni lyckas snart ❤️❤️

      Svara

  • Sara

    |

    Blev tårögd igen av din mammas reaktion ❤️

    Svara

  • Jas

    |

    Sluuuuta började gråta ner i min lunch haha
    Bilden på din mor har fått mig gråtig varje gång haha . Grattis igen ❤

    Svara

  • Linn

    |

    Det bästa med att berätta var att slippa hålla det hemligt tycker jag. Helt sinnessjukt jobbigt att ljuga när man mår så pissigt som man gör i början.
    Jag grät så jag skakade varje gång jag sa det de första gångerna, precis som du helt svimfärdig. Haha! *drama queen*
    Men sen när jag berättat ett par gånger så orkade jag tillslut inte gör någon grej av det utan slängde bara ur mig det, jag var liksom trött på allt konfetti och ballonger. Ville bara att folk skulle veta.

    Svara

  • Johannah

    |

    Så sjukt ändå, jag hade precis samma ångest som du över att berätta. För mamma var det lugnt men för min pappa? Herregud vad jag segade på det. Fick aldrig fram orden och tyckte aldrig det blev ett bra tillfälle. Till slut frågade han när jag skulle berätta att jag var gravid. Eftersom min ena kära syster försagt sig.. 😅Trodde mamma redan skulle ha berättat, eftersom de bor ihop, men hon tyckte det var min sak att säga. Vet inte varför det var så sjukt jobbigt🤷‍♀️blev ju bara ännu mer stört när han redan visste ändå..

    Svara

  • Simona

    |

    Så fint att läsa ❤️

    Jag väntar mitt första barn i november och tyvärr var min närmaste familjs reaktion inte så bra vilket ledde till att jag länge hade ett behov av att få bekräftelse från andra, kollegor, vänner, främlingar m.m. bara för att få den där känslan av glädje. Nu känner jag mig mer tillfreds, men min familjs reaktion och oförmåga över att vara glad för min skull känns fortfarande jobbig.

    Svara

  • Jenny

    |

    Vi var ofrivilligt barnlösa länge och jag drömde så mycket om ”den dagen vi får berätta att vi väntar barn”. Dagen kom, ÄNTLIGEN, men när vi väl skulle berätta fick jag typ också ångest… så konstigt ändå! Berodde säkert på att vi var så vana vid negativa besked att vi knappt kunde förstå det själva.

    Svara

  • M

    |

    Vad modigt att berätta för så många när ni träffades! Vi berättade på Messanger för de flesta 😅

    Svara

  • Therese

    |

    Mysigt inlägg!
    Jag är gravid, inte första barn, och jag har bara sagt till en vän. Resten känner jag bara… äh.. de ser väl det när de ser det (just för jag tycler det är så jobbigt att berätta), haha..

    Svara

  • Josefin

    |

    Vi kämpade också med att bli gravida under en lång tid och var helt öppna med våra problem. Fyra timmar efter att jag plussade satt vi hos mina föräldrar och berättade att de skulle bli mormor och morfar😅 Min egen mormor fick en inramad ultraljudsbild från v7 (en liten klump med andra ord) där det stod att vi ses i oktober. Jag tror aldrig hon hade gråtit så mycket i hela sitt liv💜

    Svara

  • U

    |

    Så fint ❤️

    Svara

  • Emma

    |

    Men åhhh exakt de där strumporna var det första vi köpte efter att ha varit på det första ultraljudet 😍
    Vi spelade in ljudet när vi berättade för våra respektive familjer och det är jag glad för då det blev roliga reaktionen. På jobbet bjöd jag på kaka och när någon frågade efter anledningen svarade jag “jag ville baka något som tog mindre än 9 månader att bli klart”. Sen blev jag helt snopen över uteblivna reaktioner men de hade inte riktigt hört vad jag sa 😂

    Svara

  • Maija

    |

    Hade inte tänkt berätta på ett tag men blev så illa tvungen när svärmor blev sjuk och prompt skulle ha med mig som sällskap när hon skulle röntgas, jag fick panik över att behöva vara i samma rum som en magnetröntgen helt nygravid och tvingade min sambo att ringa sin mamma och berätta, och för att ingen skulle känna sig utanför så blev det bråttom att berätta för min mamma, via messenger, inte alls som jag ville men hey, blir aldrig som man planerat när det gäller bebisar och graviditeter känns det som haha

    Svara

  • Malin

    |

    Alla historier är jätte söta men nu är det tredje gången du lägger upp bild på din mamma när hon får veta och jag bölar VARJE gång!

    Ni verkar ha en sån fin relation ❤️

    Svara

  • Anna

    |

    Haha! Fs mammas reaktion påminner om min svärmors.
    Vi hade nyss köpt en fotölj som heter ”farmor” så när de var hemma hos oss när vi fått hem den sa min man att ”ja det är ju passande eftersom du ska bli farmor”. Totalt utebliven reaktion.
    Efter en pinsam tystnad sa min man att ja, Anna är gravid alltså. Då svarar den blivande farmorn att jaha. Trodde ni skojade. Haha. Snacka om långsam reaktion.

    Svara

  • C

    |

    Är gravid i vecka 10 nu. och vi gifte oss när vi var i 6. 4 personer frågade rakt ut på bröllopet om jag var gravid för att jag inte drack alkohol (vafan svarar man på det? Hade ju inte berättat för någon ännu då. Vi sa nej, ville ju berätta i rätt ordning när vi var redo). Så när vi kom hem från bröllopsresan och berättade för våra föräldrar var det mest ”så roligt, vi anande det”.
    Har inte berättat för någon annan, men antar att det ungefär är den reaktionen vi kommer få varenda gång 😏😕

    Svara

  • Erika

    |

    Bilderna på din mamma kan vara det finaste någonsin, blir tårögd!

    Svara

  • Jenni

    |

    Intressant ändå att det kändes så att berätta, jag har alltid föreställt mig att det kommer vara det lättaste och roligaste i mitt liv men så kanske det inte blir då ❤️ jag har alltid hoppats kunna berätta kring jul för då skulle jag köpa en mugg eller liknande med texten “världens bästa morfar/mormor” men å andra sidan kan dom ju få det när som, haha 😅 min plastbror och hans tjej berättade genom att dom köpt en sagobok och på första sidan skrivit “denna kan du läsa för mig i juni farmor” det tyckte jag var himla gulligt!

    Svara

    • Egoina

      |

      Åh vad fint! 🙂

      Svara

  • Gabriella

    |

    Så fint skrivet 💖. Jag kände både som du och F när vi skulle berätta, pulsökning och helt svimfärdig, sen grät jag varje gång också. Tyckte också det hade varit bättre att slippa säga något, det hade bara fått dyka upp en mage och sen ett barn och folk hade själva fått lägga ihop pusslet 😂 Fegade också ur några gånger, tyckte det var så svårt att veta vad och hur jag skulle säga det så till de flesta visade jag bara ultraljudsbilderna.

    Svara

  • Annica

    |

    Haha sitter och ammar och gråter nu för att detta var så fint 😍 bilderna på din mamma är så genuina och fantastiska!

    Svara

  • Annica

    |

    Så fin respons från din vän Hannah, så otroligt respektfullt!

    Svara

  • Krista / Miss Macaronia

    |

    Gulligaste inlägget på internet?!? 💕 Speciellt det med din mamma och Norge-familjen, sååå gulligt 😄 Roligt med F’s mamma också som bara åh mobilfodral/kattleksak tack 😬😂

    Svara

  • Robert

    |

    Så känslosamt för din mamma. <3

    Svara

  • Caroline

    |

    Ååh tänker på när vi berättade. Ville vänta till efter vecka 12 men det var svårt att dölja illamåendet.
    Så när jag fyllde år och fick presenter, så sa jag, äääckligt nervös, att “vi har en present till er också”.
    -“jaha?”
    – jag är gravid!
    Och syrran kastade sig över mig som en explosion och alla vuxna grät och barnen var förvirrade haha. Iaf den yngsta. Måste trott vi blev skvatt galna.

    Svara

  • Myh

    |

    När jag plussade hörde jag av mig sekunden efter till min bästa vän med bild och bara ”säg inte det här till någon men titta 😭😭😭” hon visste att vi hade försökt länge så jag kunde bara inte låta bli. Till min mamma var jag tvungen att berätta tidigare än jag egentligen ville men jag hade såna humörsvängningar att vi var tvungna att berätta för min sambos dotter väldigt tidigt. Och för att hon inte skulle skvallra så fick jag berätta det för henne först. Mamma fick en ljuslykta där det stod mormor på. Hon blev så förvirrad för min mormor var dålig just då så hon trodde den skulle till henne. Men hon blev SÅ glad. ❤️

    Avslöjandet till vänner blev bara en bild på ultraljudet på Snapchat. Vissa vänner fick veta på en fest då jag visst höll handen på magen på ett visst sätt 🤣

    På jobbet på en fikarast satt jag plus på äldre 60+ tanter och pratade om en brukare vi hade då som gick på cellgifter, då säger en kollega ”hen får ju cellgifter nu så gravida ska ju inte gå dit…” de andra runt omkring stannade upp o bara va är du gravid myh? (Eftersom jag var den enda unga i den konversationen) O jag bara eh hur vet du? Då visade det sig att hon råkat höra mig o min bästa vän prata på ett av våra kontor så hon trodde alla redan visste. Hon bad tusen gånger om ursäkt för att hon avslöjade min graviditet i fikarummet före mig 😂 chefen hann jag inte heller prata med då våran samordnare hann berätta det vidare före mig 🤷🏼‍♀️ Så jobbet fick veta före mina närmare vänner (blev avslöjat på jobbet före mitt första ultraljud). I vecka 20 sen efter rul la jag bara upp en bild mig med ett hjärta på magen på insta och fb och skrev ”vi längtar efter dig 🥰” så enkelt bara 🙂

    Svara

  • Matilda

    |

    Men alltså detta inlägg är det gulligaste jag läst 😭 Det är så sjukt ändå att man blir så ohanterbart nervös när man ska berätta??? För bästis och mammor berättade vi extremt tidigt pga de fanns omkring oss som ett stöd under vår göra-barn-process (vi gjorde assisterad befruktning med insemination pga lesbiska) och det var inga problem. MEN när vi sedan skulle berätta för resten. Oh my. Vi gjorde en ”filmaffisch” som vi slog in i paket till alla släktingar och gav dem på julafton. Så sa vi ”det är samma i alla så det är kul om ni öppnar samtidigt” och jag var så nervös så jag skakade och mådde illa bara av det 😂 Så knäppt och stort och skönt när det var klart.. 🙈😅 Gläds så med dig och F ❣️ Har följt dig varje dag sen BK-tiden och det känns typ som att få följa en kompis som väntar barn 🥺❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      Åh!! Tack snälla 🥰 Vad fint! Grattis till er ❤️

      Svara

  • Vanessa

    |

    Haha relaterar till svettigheten, det är ju så viktigt!
    Min första graviditet så var jag hemma hos min mamma i Blekinge, jag bor med min sambo i Luleå. Jag hade konstig mensvärk när jag åkte och tänkte jaha det blev inget denna gång. Mensvärken fortsatte och mensen kom inte. Hade en jätteplan för hur jag skulle berätta för min sambo men det sket ju sig nu. Tänkte att jag skulle hålla mig tills jag kom hem, men det hade jag ju inte psyke till 🤣.
    “Jagmåstesäganåtviktigtminmensharintekommit” sa jag till honom på telefon. Han sa att det är ju bara att du köper ett test då. Sagt och gjort fick smyga in på det enda jävla apoteket på mils avstånd, min mamma bor i ingenstans. Gjorde testet nästkommande morgon, ringde min sambo och sa att han är gravid bara så han vet. Vi har en familjemedlem som var gravid tillsammans med sin fru, vilket varken jag eller min sambo är så imponerande av 😅.

    Min mamma fick testet i handen senare på dagen, hon fattade ingenting och trodde det var ett drogtest och fattade inte alls varför det var bra att ett sådant var positivt.

    Min sambo skickade en bild på testet till sin mamma. Hon svarade typ vems? Din och Vanessas? Min sambo svarar ja Vanessas iaf. Vi får väl se vad hennes jobb säger. Farmor blir nervös och svarar vadå tror du inte att det är din?? Jag jobbar på familjerätten 🤣🤣🤣. Vi kan väl säga att jag tog hand om berättandet för farmor andra gången. Det finns en tid och plats för humor…

    Svara

  • Lina

    |

    Vilket underbart inlägg, detta givk in på min top 10-lista 😍 Tack så mycket för att du delade med dig! Och grattis till er igen, “blåbäret” kommer få så vettiga, fina och stöttande föräldrar ♥️

    Svara

  • Ronja

    |

    Tack för denna gråtsession, sitter med tårar och snor i hela ansiktet haha. Grattis igen till er, jag är så glad för er skull!

    Svara

  • Frida

    |

    Visste inte ens att jag skulle tycka det var så intressant att läsa om hur folk berättade för sina närstående om sina graviditeter! Så gulligt ju.

    När min syster väntade första barnet (första i släkten) så slängde hon upp en ultraljudsbild på bordet under ett kalas med släkten varpå vår faster utbrister “vad är det där? Är det en katt?” 😂 Alla började skratta/gråta/kramar min syster och skrattar ännu mer så dom gråter och allt vi hör i bakgrunden är vår faster ba “har dom köpt katt?” 😂

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha!

      Svara

Lämna en kommentar

Arkiv