Näst sista delen av resan genom decenniet är här! Dags att skruva tillbaka tiden till 2018:
I början av 2018 var saker fortfarande mycket förvirrat och turbulent. Jag och F bodde fortfarande tillsammans och pendlade mellan att *allt var som vanligt* och att vi inte sa ett ord till varandra om dagarna. Det är svårt att göra slut och fortfarande bo ihop. Var så förvirrad och ville komma bort för att samla mina tankar för att reda ut vad jag egentligen kände.
Andreas skulle åka bort och erbjöd mig att bo i hans lägenhet i Malmö en vecka, så det gjorde jag.
Den veckan köpte jag en lägenhet!
Jag gick egentligen bara på känsla. Var totaltheltförvirrad, men tänkte att nu gör jag något bara för mig. För att jag ville. Den var dyrare än jag tänkt mig och tickade egentligen inte alla boxar jag tänkte mig från början. Men den hade ”det”. Snedtak, men ändå riktiga fönster, mitt i stan och högt upp. Kände mig liksom hemma när jag kom in.
I februari på alla hjärtans dag lekte vi att allt var som vanligt och att vi inte alls köpt varsin lägenhet och fuckat upp allting och gick på dejt <3
Min pappa blev sjuk. Ett munsår han haft i munnen länge visade sig vara cancer och efter det gick det mycket fort. Hans tänder drogs ut och sedan blev det en stor operation där delar av tungan och hans käke opererades bort. En mycket tuff återhämtning med en lång strålbehandling väntade och sen fick han lära sig att prata på nytt.
Han kan faktiskt prata ganska bra idag, vilket vi inte trodde. Vi brukar dock skoja om att han har en annan dialekt nu när han inte kan rulla på r:en och istället skorrar. Han borde varit skåning säger han.
Var i Norge fram och tillbaka många gånger för att hjälpa till med saker och träffa pappa innan och efter operationen. Operationen tog en hel dag och vi alla gick på helspänn. Läkaren hade sagt att han skulle ringa en viss tid, men det dröjde flera timmar extra och jag var säker på att det inte gått bra. Mådde illa i flera dygn efteråt.
Det känns som att cancern kom plötsligt från alla kanter. Mamma hade upptäckt en knöl i bröstet året innan som visade sig vara bröstcancer. Beskedet, operationen och återhämtningen var dock över så snabbt att jag knappt hann reagera. Pustade bara ut eftersom det gått så bra. Sen dog min farmor (också bröstcancer) och sen det här med min pappa.
Jag fyllde 29! Ida gjorde bästa kortet ever till mig.
I födelsedagspresent fick jag flytta in i min lägenhet!
Fick bygga upp ett liv på nytt. Jag sålde och slängde allt jag hade när jag flyttade in hos F och hade därför inget alls.
Först in var en soffa och ett matbord och så småningom fylldes lägenheten med möbler. Fick sova på soffan några månader och använde fönsterkarmen som stol vid matbordet. Men blir rörd att jag trots det köpte blommor till mig själv? Man får göra vad man kan osv.
F bodde hos mig redan från början. Eller sov där i alla fall. Vi gjorde aldrig slut på riktigt, men var ändå inte helt säkra på oss. Men här någonstans slutade vi fundera så mycket och körde bara på. Vissa dagar kändes det jättebra och andra dagar tungt. Hur reparerar man liksom, går det ens? Nu när vi har köpt två lägenheter och allting.
Han skulle renovera sin lägenhet och bestämde sig därför för att gå all in med det. Så kunde vi bestämma sen om han skulle sälja, hyra ut den eller bo där. Jag var därför väldigt ensam. Han var i lägenheten varenda kväll, helg och ledig dag.
Men behövde tid för mig själv och hade mycket tid med kompisar. Minns hur folk, kompisar och ni frågade om status kring allting och det var så svårt att svara på. Vad ska man svara andra när man knappt vet själv vad som händer.
Brukar få frågan om hur man hittar tillbaka till varandra efter en kris eller ett break up och svaret är att jag vet inte. Jag vet bara att det tar tid och att man måste ha tålamod. Det är inte förrän i år jag känt att det verkligen känns 100% bra igen och att vi är tillbaka till där vi var.
Det blev vår!
I april påbörjade jag även en ny tjänst, ett vikariat på ett och ett halvt år som marknadsansvarig. Det var ett steg upp både i lön och befattning, så det kändes väldigt kul.
Omg, minns ni blåmärket haha. Jag var på fest och skulle skoj-klättra på en stege till en våningssäng. Sämsta idén. Jag trillade (och slog sönder en bordslampa i mitt fall, pinsamt eftersom det var första gången jag var hemma hos min kompis kille). Hade ont, men tänkte att det inte var så farligt ändå. Blev så chockad när jag vaknade dagen efter och såg det här??
Supersommaren började. Sommaren 2018 var helt galen. Det var stekhett från maj till september. Helt fel tajmat med att flytta in i en vindsvåning…menmen.
Wow vilken sommar det var. Jag var utomhus i princip hela tiden. Jag mådde kanske inte 100% bra om jag kände efter, men jag levde verkligen livet.
Vi åkte på en all inclusive resa till Kreta och gjorde inget annat än att äta, dricka, spela kort och mysa. Vi behövde inte ens välja vilken restaurang att gå till. Vi behövde verkligen det. Ny miljö, ingen renovering, inget att tänka på. Bara tid med varandra.
När jag kom hem väntade ett jobbigt telefonsamtal. Mammas cancer var tillbaka. Denna gång slog det hårt för mig. Jag trodde att vi lyckats vinna och tumören var bortopererad utan spridning. Det var ju över så fort, innan jag förstått, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Nu var det metastaser. Har skrivit om det här.
Följde med mamma till läkaren för att höra vad som händer nu och sen åt vi mat ute och drack bubbel på bubbel.
Det blev operation igen. ”Ta bort allt bara”, sa mamma. Sen väntade jobbiga cellgiftsbehandlingar och strålning. Mamma har berättat hur det kändes som att livet gick ur henne efter en dos cellgifter. Hennes sambo kunde se det i hennes ögon, att nu kickade giftet in. Hemska grejer.
Inte nog med det åkte hon på en allvarlig inflammation på aortan och fick ligga inne på sjukhus ett tag. Hennes värden var dåliga och de kunde inte hitta orsaken trots mängder av tester. De fortsatte ge henne medicin hon inte skulle ha. Det var nära att gå riktigt illa. Tänk om den brustit.
I samma veva åkte jag på en rejäl förkylning och en smärta i örat. ”Det ser inte ut som öroninflammation”, sa de på vårdcentralen, men ett dygn senare sprack min trumhinna?! Hörde knappt något på flera veckor.
Det blev vinter. På något sätt gjorde detta år med elände och sjukdom mig mer ödmjuk inför livet. Kände mig maktlös och dödlig. Vetskapen om att inget är för evigt gör stunden som är just nu viktigare. Det gör också att andra problem känns mycket mindre.
Jag tänker varje dag på att jag är tacksam över att jag är frisk, allt jag får uppleva och att jag är lyckligt lottad som får sova intill en varm kropp. Hoppas jag aldrig slutar känna så.
Kramade mamma på julafton och vi sa att nästa år kommer det vara hår under luvan <3
Sen åkte jag till Norge för kusinhäng och projekt pepparkakshusbygge.
Vid nyår fick jag en kyss på tolvslaget och även om inget var perfekt var jag tacksam över att vi fucking lever.
Haha alltså jag och F är så fast i Mario Kart. Vi sitter här hemma och skriver upp vad vi ska samla på, vilka bilar vi ska levla osv. Känner mig som 15 år.
Men för en vecka sedan såg det ut såhär:
Jag hängde med detta glada gäng på dagsfest i Helsingör!
Jag och Hannah presenterade konceptet dagsfest för tjejerna för ett tag sedan och de blev sålda. Hur bra att kunna gå på fest och ändå komma hem och lägga sig i rimlig tid liksom? Så det bokade vi in snabbt.
Gajol granatäpple och öl. Mina två favoritshots är denna eller hot shot. Är som efterrätt ju? Så gott!
Mitt i festen blev vi hungriga. Nina tyckte det var jobbigt med lampor ovanför vårt bord och de kunde inte släcka så servitören gav oss ok att skruva ut glödlamporna. Haha.
Dessa pommes! Gick. Inte. Att. Sluta. Äta. Emelina beskrev dem som en perfekt blandning mellan sött och salt på ett hypnotiskt vis.
Sen lekte vi vid bordet. Här drog Mariella igång en lek att Nina skulle översätta ord hon sa till engelska och skriva i anteckningar på sin telefon. ”Springa, bil, snö, penna”, sa Mariella.
Run car snow pen, sa Nina.
HEHE.
Det bar vidare till en annan bar där en Irish coffee blev serverad till mig såhär. Blev så imponerad??
Det fanns ett hjul man kunde snurra på för 50 kronor och man kunde vinna allt från shots till en örfil. Mariella vann det sistnämnda : ((
Efter det åkte vi hem till Helsingborg igen och jag och Hannah avrundade dagen med bubbel!
?? Visst är det väl ändå ljusare ute nu? *försöker va positiv* Det känns som att det blir ljust tidigare och mörkt senare. Våren nu kommer vi!!
?? Läste en så sjukt sak idag som typ fick mig att ifrågasätta hela min världsbild. Tydligen ska man gå på vänster sida! Alltså VA. Jag går alltid på höger sida och har trott att det är rätt. Jag skulle aldrig få för mig att gå på vänster sida. Men på gemensamma gång- och cykelbanor ska man gå på vänster sida (och cykla på höger sida) så att man får ögonkontakt med cyklisterna. Tydligen infördes en regel om detta 2018, jag hittade en artikel om det här.
Låter ju rimligt, men ändå VAD I HELA. Hade ingen aning om detta.
?? Glömde visa, men jag fick strumpor i julklapp av F. Det var ett par grå och ett par rosa ihopvikta med ”glitterpärlor” på. Det visade sig dock sen när jag öppnade förpackningen att ”glitterpärlorna” egentligen är såna där gummiploppar man har under strumporna. Ni vet som barn har.
Tror det heter sockiplast? Så nu har jag strumpor med halkskydd! Haha orkar inte så gulligt. Och praktiskt då jag inte har skor på mig på jobbet.
Har fått önskemål om ett nytt Hitta vänner-inlägg här på bloggen. Bra idé! Ett nytt år (och nytt decennium!) är en strålande chans till nya vänskaper.
Skriv en rad om dig själv, eller kontakta någon som redan skrivit i kommentarsfältet redan. Det är bara jag som ser mejladressen du fyller i, så tänk på att skriva hur man kontaktar dig. För att göra det enklast för alla – börja med var du bor.
Jag vet inte hur jag ska lyckas jobba imorgon? Detta måste vara min lataste ledighet hittills. Har haft rejäl sovmorgon varje dag.
Det har behövts då vi suttit uppe och spelat halva nätterna. Vi upptäckte Mario kart (app på telefonen) och blev helt besatta. Vi skärmdubblerar telefonen till tvn och sedan hejar vi på varandra när vi spelar. Vi spelar alltså inte mot varandra. Den som inte spelar håller utkik efter hemliga vägar och hjälper till att trycka när det blir ”frenzy”.
Vi måste väckt grannarna häromnatten när jag äntligen klarade 5 stjärnor på en bana vi kämpat med och F studsade och jublade som om vi tagit VM-guld. Haha.
Himla roligt i alla fall. Om någon annan spelar får ni gärna säga till så att jag kan lägga till er som vän. Skriv ert player-id. Behöver tre vänner för att klara en challenge ?
Dags för 2017! Tre delar kvar av resan genom decenniet.
Vi (och min stackars svullna mage) började repa oss.
Men jag mådde inte bra.
Jag jobbade extremt mycket 2016. Jag gick upp innan 06.00 och kom hem efter 18.30 varje vardag. Här är ett inlägg om hur min morgon såg ut. På kvällar och helger sysslade jag med mitt eget företag. Skrev texter, fotade, redigerade bilder, svarade på mejl och så vidare. Jag sov för lite och hade knappt någon kravlös fritid överhuvudtaget.
Jag minns hur jag desperat försökte somna på kvällen, men bara låg och vred mig och tänkte på allt jag behövde göra imorgon, och hur jag vaknade flera gånger varje natt med hjärtklappning. Min kropp var på högvarv hela tiden.
Dessutom var jag ledsen. Jag var så himla ledsen. Jag kände mig sårad och som att något gått sönder inom mig. Jag grät varenda dag. Grät mig till sömns, tog min kudde och gick ut och lade mig på soffan på natten för att F inte skulle vakna, eller gick runt kvarteret till 04.00 på morgonen och det var två timmar kvar tills jag behövde gå upp.
Jag tror inte att jag var deprimerad, för jag har varit det tidigare och då kunde inte ens kliva upp ur sängen. Nu kunde jag ändå skådespela mig igenom livet, men det var helt klart en psykisk kollaps. Tänkte flera gånger att jag behöva prata med någon och googlade även fram nummer, men man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag hade inte energin som krävdes för att ta tag i det.
Mitt humör var så instabilt. Det pendlade hela tiden mellan glad, ledsen och arg på ett oförutsägbart sätt. Jag kunde helt plötsligt bryta ihop och då kunde jag inte göra annat än att lägga mig i sängen och bara ligga där. Vet inte hur många helger och dagar jag förstörde genom att helt plötsligt bara stänga av.
Herregud vad F kämpade. Tröstade, mutade, fjäskade. Och jag var bara elak tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra, så snart började han göra inget alls.
Jag bestämde mig för att säga upp mig. Jag hade först ingen plan på vad jag skulle göra istället, jag visste bara att jag behövde göra det. Jag kunde inte ha det såhär. För att rädda mig själv (och min relation) behövde jag ändra på något. Jag ville inte sluta med bloggen och skrivande, så det fick bli så. Funderade på att söka deltidsjobb, men bestämde mig ganska snart för att köra all in på mitt eget istället.
Nu blev jag dock nervös. 2017 är inte året då man egentligen satsar på blogg. Nu var Instagram och Youtube det stora. Även om jag tjänade bra på bloggen i nuläget betyder inte det att det kommer hålla långsiktigt. Jag började bli nervös. Tänk om jag gjort bort mig.
Jag åkte till Stockholm för att gå på event, träffa samarbetspartners och förhandla kontrakt. Från och med då blev jag stenhård med att få rimlig ersättning för det jag gör.
Jag fyllde 28!
I april jobbade jag min sista dag som anställd.
Vi firade med att åka på spa. Ett sponsrat besök. Ej populärt…haha : ))
Jag var som sagt orolig över hur det skulle gå att satsa all in på bloggen vilket ledde till att jag liksom…försökte för hårt. Jag hade inte funderat på hur en upptrappning av min blogg skulle se ut och sättet jag gjorde det var inte helt ”jag”.
Jag har alltid lagt mycket tid på innehåll och text, men nu hade jag ju mer tid att lägga. Men vad skulle jag lägga den extra tiden på? Och vad ska alla de extra inläggen egentligen handla om? Resultatet blev väldigt krystat och inte så jag.
Ganska snart insåg jag dock att min uppsägning skulle handla om att jobba rimligt mycket och att jag nu faktiskt fick vara ledig, inte bara fylla hålen med annat. Jag behövde också vila upp mig från en kommande utbrändhet som var mycket nära ifall jag skulle fortsätta som jag gjorde. Så jag drog ner på tempot.
GUD vad mycket skit jag fick för det! Främst på skvallerbloggar som kritiserade mig för att min stora ”satsning” inte resulterat i något alls. Allt kritiserades. Vad jag skrev, hur mycket, hur ofta och vad jag gjorde. Ett klimat jag inte upplevt tidigare.
För första gången blev jag osäker och började bry mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig. Minns hur jag läste absolut varenda kommentar under varje inlägg på Bloggbevakning och höll andan när jag läste elaka saker om mig själv. Sen kunde jag ha en klump i magen en hel dag. Kände mig så himla dålig.
Sommaren kom och jag började må bättre. Minns att jag såg det på mig själv i spegeln. Jag kunde se stressen försvinna ur mitt ansikte.
Och bästa av allt. ALL TID JAG VANN MED DOM JAG ÄLSKAR. Fy tusan vad lycklig jag är för det. Alla resor till Norge exempelvis. Jag träffade min familj mer detta år än jag någonsin gjort. Kommer aldrig i livet jobba för mycket igen. Finns så mycket annat i livet som är mer värt.
Vi var på livets resa i Italien. Besökte Milano och många ställen runt Gardasjön. Bästa resan i mitt liv trots extrem värmebölja och värmeutslag på hela kroppen.
Hösten kom och flera av mina vänner blev gravida. Jag hade inte förväntat mig detta, men det kändes så jäkla jobbigt varje gång. Jag vill inte vara en missunnsam person och jag önskar mina vänner allt bra i livet gånger en miljon. Men det gjorde ont. Jag tror att något väcktes i mig när jag blev gravid, det var som att en knapp trycktes på on.
Jag har aldrig varit intresserad av barn, men plötsligt var det något jag funderade på dagligen. Från att tidigare inte riktigt vetat om jag ville eller inte kände jag nu att jag verkligen ville ha barn. Jag kände mig dock inte redo, varken i mig själv, i livet, eller i vår relation. Men skulle liksom vilja vara redo. Det är så svårt att förklara. Det fanns en längtan i mig som var större än mitt förstånd.
Efter att ha jobbat endast med min egna grejer några månader och vilat upp mig började det kännas väldigt ensamt och tråkigt på vardagarna. Blev därför glad när mitt gamla jobb hörde av sig och ville att jag skulle komma tillbaka.
Ja tack, sa jag. Började jobba med den norska marknaden och var på kontoret tre dagar i veckan. Perfekt för mig.
Min farmor dog. Denna bild är tagen den sista gången jag träffade henne <3
Min farmors död framkallande en extrem dödsångest hos mig. Jag låg varje kväll och funderade på död, sjukdomar och att livet tar slut. Jag började också tänka mycket på framtiden. Dessutom började vi närma oss samma tidpunkt på året som när allt hände med mitt utomkveds. Det kändes likadant i luften, luktade och kändes samma. Plötsligt kom alla känslor från förra året tillbaka.
Jag försökte prata om framtiden med F, men det gick liksom inte. Jag klarade inte det. Det var för skadat. Lång historia kort bestämde jag mig för att det inte funkade och att det bästa vore om vi gjorde slut. Vi har alltid älskat varandra och alltid velat vara med varandra, men det kändes för svårt. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer komma tillbaka till där vi var. Det gick inte.
Kort därefter köpte F en lägenhet och det var plötsligt på riktigt. Så himla svår situation, för vi ville vara med varandra. Men det gick ju inte. Eller?! Var så ledsen. Vi båda var ledsna. Och förvirrade.
Om man ska säga något positivt om 2017 så gick det väldigt bra för mitt företag i alla fall. Hade ju varit så orolig och jobbat betydligt mycket mindre, men det visade sig bli ett av mina mest lönsamma år någonsin. Så ironiskt.
Julafton kom och jag satt hemma ensam. Hade sagt till min mamma att jag skulle fira med F, vilket hon såklart tyckte var konstigt pga sjukt oklar status. Haha. Men jag ville inte träffa någon.
Åkte dock och träffade honom och hans familj senare på kvällen.
Sedan firade vi nyår på spa och vid tolvslaget grät jag. Fyfan vad piss allt blivit.
Såg ut på detta vis. Glittrig klänning och glittrig ögonskugga. Är det nyår så är det nyår.
Årets mest uppklädda hissfärd.
Vi var hemma hos Caroline och Hannes och de hade gjort så fint som vanligt.
Blev genast uppvaktad av en herre som ville läsa bok för mig. Eller i alla fall berätta hur alla djuren i boken låter. Han läste den fem gånger så att jag verkligen hade koll.
Sen åt vi mat. Oj oj oj. Godaste trerätters ever kommer här:
David och Kathy gjorde mini-smörgåstårtor typ. Så festligt och så goda!
Till huvudrätt hade Marcus sous-vide:at kött som vi åt med rostade rotfrukter, sallad och fem olika såser.
Och slutligen en choklad och salt karamell-paj med lättvispad grädde med bär i som jag gjorde och en cheesecake som Marcus gjorde.
Fick till pajen riktigt bra genom att dubbla mängden karamelliserad mjölk och ha i dubbelt så mycket grädde i tryffeltäcket (annars blir det så hårt). Och Marabou salta mandlar är ett måste! Här är recept. (Jag ringlade lite vit choklad på toppen då jag tyckte det behövdes mer choklad och det var det enda jag hade hemma, men rekommenderar inte det direkt).
Sen hade Caroline fixat ett musik-quiz och jag hade förberett en Kahoot (som ni kan spela om ni vill, den heter ”Vem vet mest om 10-talet”).
Vid tolvslaget skålade vi i bubbel och skreksjöng Celine Dion. Det är tradition.
