Jag sitter här och hon ringer inte

Bussen rullar förbi öppna landskap och åkrar i olika färger. Jag åker på samma väg som jag åkt så många gånger i över 25 år. När jag var liten var den här resan det tråkigaste jag visste. De sex timmarna det tog att åka till Norge kändes som en evighet. Mamma försökte hålla mig vid gott mod, lät mig välja precis vad jag ville i affären och laddade upp en buffé till mig i baksätet. Jag ville alltid ha ostbågar. Där satt jag, en påse ostbågar och utsikten från mitt bilfönster hela vägen till Norge.

Jag visste precis hur långt det var kvar genom att bara titta ut. Var det platt och åkrar hade vi inte alls kommit långt. Från luftiga vyer till tätare skog, och när vi åkte förbi karuseller visste jag att vi var i Göteborg. Göteborg var en viktig förhållningspunkt, för då visste jag att vi kommit halvvägs. Slutligen när landskapet blev mer ojämnt och vägen omringades av berg närmade vi oss.

 

 

För ett litet barn utan dagens teknik var resan olidlig. Jag låtsades vara en tv-seriefigur som hoppade över hinder bredvid bilen eller så sjöng jag låtar inuti i mitt huvud och försökte komma ihåg hela texten. Den enda låten vars hela text jag lyckades komma ihåg var Spice Girls Wannabe.

Sedan blev jag äldre och fick åka själv till Norge. Jag minns min första bussresa på egen hand. Mamma pratade med busschauffören och sa till mig att om det var något jag undrade, minsta lilla sak, så skulle jag fråga honom. Jag var så stolt. Nu var jag stor. I sällskap av mitt ritblock, cd-spelare och Nokia 3210 gjorde jag mig redo för att åka hela vägen själv.

Men pirret i magen dog snabbt och redan innan jag var i Göteborg var jag så otålig att jag trodde att jag skulle spricka. Då ringde farmor. “Nu sitter du på bussen”, sa hon. Hon visste att jag var uttråkad och ringde för att prata. Inte om något särskilt. Hon ville bara vara sällskap. ”Vill du veta något konstigt” sa hon och berättade de mest märkliga anekdoterna om saker och människor. Hon berättade vad Brooke haft för sig i Glamour och om vad vi skulle hitta på när jag kom fram. Hon hade köpt Tress-is, kokosboller och solbærsaft. Kanske skulle vi hälsa på hennes kompis som gör de där konstiga örhängena av älgbajs?

Sedan den dagen har farmor ringt varje gång jag suttit på bussen till Norge. Inte för att hon ville något särskilt. Bara för att vara sällskap så att hennes lilla flicka inte ska vara uttråkad och ensam.

Men nu sitter jag här och farmor ringer inte.

 

427 gillar

Comments (44)

  • Ingela

    |

    Åh 💔

    Reply

  • Sara Rödett

    |

    Jag är alldeles mållös. Ditt sätt att skriva och “målande” i ord är fantastiskt! Så vackert, sprött och så ärligt. <3

    Btw. Trodde jag var ensam om att föreställa mig något som springer över hinder när man satt i ett fordon. Jag låtsades oftast vara en snabb leopard.

    Reply

    • Egoina

      |

      Åh men tack, vad glad jag blir ❤️❤️

      Reply

  • Ingrid

    |

    Nej så sorgsen jag blir :'( vilket fint minne och vilken fin farmor du haft <3

    Reply

  • Dalle

    |

    Fina du. Kramar på dig!

    Reply

  • Rosanna

    |

    Men åh jag börjar gråta. Fint skrivet <3

    Reply

  • Tove Evensen

    |

    Du skriver så himla bra. Fy vad fint det där var. ♥️

    Reply

  • Robert

    |

    Vilken fin text. 🙂

    Reply

  • F

    |

    ❤️

    Reply

  • Amanda

    |

    Har läst din blogg i många år men aldrig kommenterat. Nu gör jag det. Det här berörde mig. Så fint skrivet! Känsliga jag fällde en tår <3 styrkekram

    Reply

  • Nattiz

    |

    Stor, stor kram ❤️

    Reply

  • Nilla

    |

    Du skriver så förbaskat fint och rätt in i hjärtat. All kärlek till dig!❤️

    Reply

  • Kattis

    |

    <3

    Reply

  • CS

    |

    Fantastiskt vacker text, så vardaglig, men ändå målande och gripande. Då jag kom till sista meningen kändes som om någon fyllde mitt bröst med stenar och tårarna började rinna. Min farfar gick bort i sommar och tomheten är så påträngande och stark fortfarande. Allt omkring mig påminner om honom och vetskapen om att han är borta är lika omtumlande och hemsk varje gång jag slås av den.
    Fortsätt vara stark och ta hand om dig, Regina. Våra älskade och förlorade finns där och vakar över oss, nu och för alltid ♥️

    Reply

  • Bella

    |

    Så sorgligt men vackert skrivet! Din farmor låter som hon varit en underbar farmor under din uppväxt 🙂

    Reply

  • elin

    |

    Nu sitter jag och gråter.. Tack för en fin text.
    Relaterar så mycket då min farmor nu har såpass grav demens att hon inte ens vet vem jag är. Det gör så ont att träffa henne, för på utsidan är det samma person men hennes blick avslöjar direkt att hon inte känner igen mig. Var tog min farmor vägen liksom.. 🙁

    Reply

  • Annika

    |

    Men åh.. vill ju bara krama om dig.
    Sista stycket fick tårarna att rinna..
    Så sorgligt men så fint ändå..fin gest av din farmor och vilket fint minne att bära med sig. Nu är din tur att ta kontakt med henne.. genom att tänka på henne, prata med henne, komma ihåg alla fina stunder ni hade tillsammans och glädjas åt den tid ni fick ❤

    Reply

  • Vanessa

    |

    Den sista meningen högg som en pil i hjärtat. 💜

    Reply

    • Vanessa

      |

      Eller kniv kanske man säger, men tror du förstår. Fint var det! 💜

      Reply

  • Sara

    |

    Nu börjar jag gråta. Det är så fruktansvärt sorgligt att förlora en nära. Min älskade pappa gick bort för ett år sedan och det är så tomt. Jag drabbas fortfarande av upptäckter så som att jag aldrig mer kommer äta hans kanelbullar. Jag kommer aldrig ta ett kort på honom igen. Jag kommer aldrig mer kunna säga till min syster Vet du vad pappa gjorde igår?! Osv… Sorgen är total.

    Reply

  • Anna

    |

    Åh va fint ❤ Blev alldeles tårögd. Fina minnen för resten av livet. Kram

    Reply

  • Camilla

    |

    Åååh, Gud nu kom tårarna. 😢 Tänker på och saknar min egen farmor så mycket. 💔
    P.S. Jag har också alltid låtsats att jag hoppat över saker utanför bilfönstret. 🙈 Massa kramar

    Reply

  • Sofia

    |

    Åh så fint du skriver. Det högg till i magen vid sista stycket ♡

    Reply

  • Sigrid

    |

    Åh❤️

    Reply

  • Therese

    |

    Bland det finaste jag läst. En tår rullar nerför min kind.
    Jag är 100% säker på att hon ringer från himlen, men det är så tysta signaler så man hör inte dem. Så sa alltid min mamma om min änglapappa, han ringer ljudlöst från himlen 💙

    Reply

  • Julia

    |

    Blev så rörd, vilken jäkla fin text. Beklagar verkligen sorgen❤️

    Reply

  • J

    |

    Kramar <3

    Reply

  • Johanna

    |

    Åh fina, underbara du. <3 Så vackert du skriver. Önskar att jag kunde sätta ord på känslor som du gör. Lilla farmor. <3

    Reply

  • Isabel

    |

    Jahapp, då rinner tårarna! Så jäkla fint❤️ Du kan verkligen beröra, märks att du skriver ifrån hjärtat men det är en sann konst att kunna förmedla det såhär. Så vackert!

    Reply

  • Lisa

    |

    Jag blir så ledsen. Du skriver så fint och det skär i hela mig för jag saknar min mormor så. Nästa år har det gått tio år och jag vill inte ens tro att det är sant. Det gör så ont och jag vill bara få henne tillbaka. Det är så mycket jag behöver prata med henne om 😢 ta hand om dig Regina. Du är en underbar människa.

    Reply

  • Olivia

    |

    Åh vad fint!

    Reply

  • Rebecka

    |

    Vad fint skrivet. Blev tårögd på slutet! Är så ledsen för din skull. Jag känner med dig och känner igen mig i flera av dina texter. Tack för alla texter, minnen och känslor du delar med dig av!

    Jag bodde flera timmars resväg från min morfar och när han blev sjuk satte jag mig på bussen för att träffa honom. Jag hann tyvärr inte fram i tid och det gjorde så ont i mig. Får fortfarande, flera år senare en klump i halsen när jag tänker på den dagen och den känslan.
    Samtidigt läker tiden mycket och jag är tacksam för alla fina minnen!

    Tack igen för ditt skrivande, kram!

    Reply

  • Emelie

    |

    Vart i norge är det? (:

    Reply

  • S

    |

    ❤️💔❤️

    Reply

  • Marielle

    |

    Sitter som alla andra här med tårar i ögonen. Så himla fint skrivet. Exakt så känner jag nu när jag åker hem till mitt barndomshem. Pappa gick bort för 5 månader sedan i cancer. Det absolut värsta jag upplevt i mitt liv. Alltid när jag åkte hem smsade han alltid och frågade om resan gick bra. Ett ynka sms. Och det är sådana små saker som nästan gör mest ont när man kommer på det, de där små sakerna som man inte tänkte på då men som faktiskt betydde enormt mycket. Det enda jag önskar nu är att få ett sms av honom när jag åker hem. Men nej..

    Reply

  • Viskningen

    |

    Du är så bra på att väcka känslor hos mig genom dina texter. Tusen tack för att du delar med dig! Önskar dig allt gott <3

    Reply

  • Amanda

    |

    Den där sista meningen fick mig att bryta ihop totalt. Tänker på dig ❤️

    Reply

  • Emma

    |

    Vilket fint minne ändå, fast sååå sorgligt. Sitter här (ensam som tur e, haha) på kontoret och torkar tårarna!
    Kram

    Reply

  • MK

    |

    Så fint skrivet, blir så berörd <3 Jag förlorade min mormor för snart ett år sedan. Hon var min bästa vän och hon och min morfar bodde grannar med oss vart vi än bodde (morfar bor fortfarande granne med oss). Hon skjutsade och hämtade mig från skolan, lärde mig att läsa med hjälp av kalle-anka-tidningar (hon var förövrigt den enda som gick med på att läsa mina kalle anka tidningar högt för mig när jag inte kunde det själv) och kom alltid över och lagade mat och tog hand om mig när jag var hemma sjuk. Jag vaknade på morgonen och hörde någon sitta vid köksbordet och bläddra i en tidning och jag visste direkt att det var hon. När min mamma berättade att hon hade fått alzheimers så kändes det som att något gick sönder inombords och jag mådde så dåligt när jag hälsade på henne på boendet. Jag kände inte igen henne och hon kände inte igen mig. Så fort jag ser något med Kalle Anka så tänker jag på henne och jag saknar henne fruktansvärt

    Reply

  • Elisabeth

    |

    Åh, jag blev verkligen tårögd av det här. Fina du, all kärlek till dig! ❤️

    Reply

  • Sofia

    |

    Så sorgligt men fint samtidigt <3

    Reply

  • Amanda

    |

    Du skriver så himla vackert. Ännu en gång sitter jag här och gråter eftersom din text väcker så otroligt starka känslor :'( All kärlek <3

    Reply

  • Tove

    |

    Jag älskar hur du skriver ❤️ Skriv en bok, snälla

    Reply

    • Egoina

      |

      <3

      Reply

Leave a comment

Rekommenderade inlägg

Arkiv