2014

Vi fortsätter resan genom decenniet och nu är det dags för 2014! 2013 slutade ju bra med bättre mående, ordning på studierna och att jag var kär.

 

Det enda negativa var väl den där övervikten jag drog runt på i form av löshår. Fy tusan. I januari fick jag nog och plockade ut det. Minns hur skönt det var att bli av med allt det tunga och varma. Mitt hår som var kvar var dock supertunt (kändes det som iaf).

 

Gullig grej! Jag och Johannes bestämde oss för att inte ge varandra julklappar, men gav istället varandra vår nyckel. Båda hade tänkt samma sak, utan att bestämma det. NAW.

I slutet av 2013 var jag på rättegång mot min stalker. Då det inte fanns någon bild från den dagen missade jag det när jag gick igenom bildarkivet när jag gjorde förra årssammanfattningen. Det var en väldigt jobbigt dag. Det var psykiskt påfrestande att behöva sitta i rättssalen tillsammans med honom. På tåget hem från Göteborg satt jag dubbelvikt hela vägen för att jag hade så ont i magen.

Han överklagade sin dom och hovrätten friade sedan honom. Det blir för långdraget att prata om den situationen i min decennium-resumé, men här är ett inlägg jag skrev 2011 om bakgrunden och här har jag skrivit om hur jag kände efter hans överklagan.

Hovrättens beslut väntade i ett brev innanför min dörr en dag i början av året och det gjorde också detta:

 

Jag hade varit och gjort cellprov några veckor innan och när ett tjockt brev kom från sjukhuset förstod jag att det inte var bra. Jag hade cellförändringar och behövde göra en konisering.

Jag vet nu att det är relativt vanligt med cellförändringar och även allvarligare sådana som mina. Men då hade jag aldrig hört om någon som haft det och blev jätterädd. Självklart ska man ta det på allvar alltså. Men cellprov och de förebyggande insatser som görs ger generellt ett bra skydd.

 

Blir så nostalgisk över mina och J’s frukostar. Alltid yoghurtkvarg med egenrostad granola och blåbär, mackor och te. Ska nog rosta granola snart igen, så gott ju.

 

J och hans kompisar (som också var mina klasskompisar då vi alla gick i samma klass) friterade allt möjligt under Superbowl och skrev en recension i min blogg.

Med allt möjligt menar jag allt möjligt. Allt från snickers, till selleri och semlor. Fy tusan vad dom stank. Minns att Joels jacka liksom OSADE i skolan. Haha.

 

Jag fyllde 25! Firade det med fest i min lägenhet.

 

Denna dag tidig vår minns jag som en av de bästa i mitt liv. Solen tittade fram igen, jag och Johannes var på visning på en lägenhet med jättestor balkong och bestämde oss för att vi skulle tacka ja till den. Vi skulle flytta ihop! Vi åt lunch ute och köpte sedan en glass och satte oss vid havet. Var så lycklig.

Det här var nog kulmen i vår relation. Från denna dag gick det bara neråt. Vi flyttade aldrig ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände, hur det startade. Men i efterhand tror jag det var en kombination av att vi tjafsade, han fick kalla fötter, jag blev osäker. En ond cirkel.

För något som jag tyvärr minns från vår relation var hur osäker jag var. Det var som att jag hela tiden väntade på att något skulle hända, att han skulle ångra sig, att det inte var på riktigt, att han skulle göra slut, att han skulle lämna mig. Ville han verkligen flytta ihop? Jag tror inte det var hans fel att jag kände sådär, men det påverkar såklart relationen. Osäkerhet skapar osäkerhet.

Jag har förstått i efterhand att det kanske är daddy issues? Jag var exakt likadan i min och Jimmys relation. Jag har svårt att släppa in någon på riktigt och när jag väl gör det är jag sårbar och är rädd för att personen ska lämna mig. Jag gick inte runt och trodde att jag skulle bli bedragen, men att känslorna skulle ta slut och att han en dag skulle lämna var något jag funderade på dagligen.

Ni som tror på attraktionslagen vet ju vad som händer då. Det man sänder ut i universum attraherar man. (Lol så många som helt plötsligt tycker jag är asflummig efter att ha läst mina årssammanfattningar).

 

Men ännu var det inte kört. Denna lapp låg gömd i min väska första dagen på min praktik. Ett meddelande på japanska och “Du är bäst”. Eller står det samma på japanska kanske? Jag vet inte. Gulligt iaf.

 

Kontaktförbudet upphörde och som alltid när det gjorde det kontaktade min stalker mig. Det här hade han att säga om hovrättens beslut.

 

 

Sen blev det juni och en dag gjorde Johannes slut. Tror inte han planerat eller ens funderat på att göra slut, i alla fall inte just den dagen, men jag hade en riktig pms-dag och var så osäker. Vi pratade om något och jag tjatade, ältade och försökte draaaa ut en reaktion, en övertygelse, en kärleksförklaring, vad som helst från honom till den punkt att han inte orkade och bara sa att det nog är bäst att vi gör slut.

Han lämnade min nyckel, stängde dörren och kvar satt jag i min lägenhet i panik. Jag satt länge och stirrade på dörren i hopp om att han skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte.

 

 

Ett inre krig startades hos mig själv. Jag ville förlita mig på att saker skulle lösa sig (oavsett om vi skulle bli ihop igen eller inte) och fokusera rätt. Släppa honom. Men en annan del av mig visste ju att det var min osäkerhet som förstört det och ville lägga all energi på att “fixa det”.

Det blev egentligen undermedvetet ett skådespel från min sida. Jag bet ihop, lade min osäkerhet åt sidan och var som jag varit i början. Vi fortsatte ses, men han ville inte säga att vi var ihop. Det var en så jobbig tid. Jag behövde ju “bekräftelsen”, men vi kom bara allt längre från den. Såhär i efterhand önskar jag att vi gjorde slut på riktigt här, för det blev aldrig samma sak igen. För man kan låtsas hur mycket man vill, men det lyser ju självklart igenom. Vi skulle fortsätta denna onda cirkel i nästan ett år till. Två steg fram och tre steg tillbaka.

 

Det var fotbolls-VM och jag minns att det enda jag tänkte på och satte upp som mål för mig själv var att vi skulle vara ihop nästa fotbolls-VM om fyra år. Jag var besatt.

 

Och mina kompisar fick peppa som vanligt. Jacob tog med mig ut på en “fira livet”-lördag. Mådde ju inte hundra, men minns den kvällen som väldigt kul.

 

Jag och Lina åkte på weekend till Stockholm.

 

Vi fick bo hos Tim!

 

Det måste varit Linas tråkigaste resa ever, för det enda jag gjorde var att kolla mobilen var tredje sekund, kedjeröka och ringa Johannes. Förlåt Lina!

 

Till min lycka ville Johannes åka utomlands med mig! Tror det var ungefär här han ville säga att vi var ihop igen. Skönt.

Det var förresten många av er som trodde att jag hade ny pojkvän. Jag hade nämligen hållit Johannes anonym genom att kalla honom “pojkvän”, men efter hela grejen med att vi gjorde slut (som jag inte berättade om på bloggen), så kallade jag honom “Johannes” istället. Mycket förvirrat.

 

Sen blev det höst och gala. Vann Guldpennan!

 

Och N föddes! <3

 

Jag var Cruella på Halloween.

 

Använde den vita fluffiga jackan flitigt sen.

 

Det hände inte så mycket under hösten och vintern och det blev jul och sedan nytt år.

Känns som att hela 2014 kretsade kring Johannes och så var det också i min värld. Vi hade lappat ihop vår relation, men det blev aldrig samma sak. Vi får väl se vad 2015 har att utvisa : ))

2010.

2011.

2012.

2013.

116 gillar

Comments (32)

  • Leni

    |

    Det står ”jag älskar dig” på japanska 😊

    Reply

    • Egoina

      |

      Naw <3

      Reply

  • Sanna

    |

    Dina årsinlägg är fantastiska!!<3 Är själv en person som älskar att lista upp saker/skaffa sig en överblick, och det är så roligt o lyxigt att som gammal, trogen bloggläsare få en sån här ”sammanfattning” av år efter år av ditt bloggande liv. Gör att jag reflekterar över både hur långt du har kommit och hur långt jag själv kommit det här decenniet.

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

  • Karin

    |

    TACK att du tar dig tiden att sätta ihop och skriva de här inläggen! ÄLSKAR DOM!

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

  • Sandra

    |

    Jag såg dig i Stockholm den sommaren och försökte säga hej men Lina och du kollade endast på era telefoner medan ni gick. Fick en smått kylig bild av dig eftersom det stred mot det jag visste om dig från bloggen. Nu fick jag äntligen en förklaring. 😃

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha åh! Skönt att vi kan reda ut att jag inte menade att vara dryg, såhär 5 år senare 😂❤️

      Reply

  • Anna

    |

    Åh kan du berätta lite mer kring hur du upplevde hela cellförändringsgrejen? Hur var själva ingreppet? Ska göra kolposkop imorgon och säkerligen även att de tar ett prov från livmoderhalstappen (knipsar av), är väldigt nervös..
    Tack för dina fantastiska inlägg!

    Reply

    • Egoina

      |

      Jag tycker att båda ingreppen (det du ska göra imorgon och senare även koniseringen) var helt okej ändå. Det var inte kul, det kändes och det är en väldigt utelämnande situation såklart, men man får liksom intala sig själv att allt är bättre än cancer. Ha det som ett mantra i ditt huvud. Det går jättesnabbt! Lycka till! Ska tänka på dig imorgon <3

      Reply

      • Anna

        |

        Hej igen,
        Vill bara säga att jag nu gjort kontrollen, det var ingen rolig upplevelse. Fick en otroligt nonchalant och känslokall gynekolog och jag kände mig väldigt utelämnad och obekväm. Det gjorde ganska ont och efteråt grät jag nog i över en timme. Känner mig fortfarande skakig av hela grejen – kanske jag som överreagerade, men jag har aldrig haft en sådan “kall” och osympatisk vårdperson jag mött. Det värsta är att om det blir konsidering (som det eventuellt blir) – måste jag tillbaka till honom. Tack för ditt svar! <3

        Reply

        • Egoina

          |

          Åh men så tråkigt att höra!! Din stackare! ❤️❤️😢 Skönt att det är över nu och hoppas verkligen du slipper konisering! Men du, du måste INTE gå till samma läkare igen. Det är noll problem att byta, så oroa dig inte för det. Massa kramar! Skäm bort dig idag ❤️

          Reply

  • V

    |

    Gillar verkligen dom här inläggen! Känns lite som att få svar på saker man undrade då, jag minns att jag var väldigt förvirrad över ”pojkvän/Johannes” tiden 😂😂

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha förstår det. Ändå ganska märkligt av mig att jag inte förklarat det förrän nu 😂

      Reply

  • Sofia

    |

    Hur är det med stalkern idag, har han slutat? Kommer inte ihåg mer än att du namngav honom eller hur var det nu?

    Älskar dessa inlägg, så mycket härliga flashbacks och man inser hur länge man faktiskt följt dig haha

    Reply

  • Victoria

    |

    Väntar med spänning på 2015! Din blogg är SÅ bra! <3

    Reply

  • Robert

    |

    Tunt hår? Numer brukar du påpeka vilket tjockt hår du har, haha. Minns förresten mycket tydligt den där vilda friteringen i samband med Super Bowl. 😉

    Reply

  • Mk

    |

    Alltså SÅ bra med den öppna dialogen med oss läsare <3 så rått och ärligt SVINBRA!!!

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack till er som får mig att känna mig trygg med att vara öppen och ärlig <3

      Reply

  • Angelica

    |

    Åh känner igen mig så mycket i den där osäkerheten som förstör i relationer. Får jag fråga hur du kom över det? ❤

    Reply

  • Linn

    |

    Åh<3 Känner så igen mig med osäkerheten i en relation. Tills jag hittade rätt. Min första relation jag hade i tonåren var så destruktiv. Han manipulerade, ljög och var otrogen. Oerfaren som jag var gjorde det mig så osäker. Det gick tyvärr ut över min nästa relation som inte höll. Relationen efter det var bara en trygghet för mig, tror som du säger att den berodde på daddy issues. Som 22 åring hittade jag min nuvarande man. Med honom känner jag mig aldrig osäker, svartsjuk eller orolig. Jag känner mig älskad, uppskattad och viktig. <3

    Reply

    • Egoina

      |

      Skönt att det blev bra till slut <3 Jag tror också att min första relation förstörde mycket för mig (en kille jag var ihop med innan Jimmy), liksom lärde mig helt fel vad en relation och kärlek var. Han gjorde slut med mig varannan vecka och var ena dagen kärleksfull för att nästa dag vara elak och som om jag inte betydde någonting. Så kanske det var det som satte sina spår nu när jag tänker efter.

      Reply

  • Marie

    |

    Alltså din stalker 😡😡😡😡

    Reply

  • Betty

    |

    Så kul att se dessa års-summeringar (?) i ditt liv. Jag har inte följt dig så länge som vissa andra men ändå väldigt intressant att se vad jag missat från tidigare 🙂
    Men nu märker jag att jag börjar känna igen bilder från slutet på 2014 så har ändå följt dig 5 år, trodde verkligen inte att det gått så lång tid! Tiden går snabbt när man har roligt 🙂

    Reply

  • Fanny

    |

    Minns att dom friterade kladdkaka och att jag blev typ provocerad pga kladdkakeälskare haha

    Reply

  • Mila

    |

    Åh älskar dessa inlägg! Känns som om det är lättare att dela med sig av personliga tankar/känslor när det har gått några år och man fått distans till allting. 🙂 Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver om gällande rädslan att bli lämnad. Jag har en fantastisk pappa så vet själv inte varifrån det kommer, men fram tills för bara några år sedan (jag är 32 nu) så var jag alltid livrädd att bli lämnad av min partner. Var också väldigt svartsjuk och trodde alltid pojkvänner skulle ta första bästa chans att vara otrogen… Usch jobbig tid! Skönt att man känner sig lugnare med åldern. 😉

    Reply

  • Sara

    |

    Åh, det var så kul att läsa inläggen du skrev medan du pluggade! Tack för att du delar med dig och skriver så ärligt. Jättefin röd klänning!!

    Reply

  • Malin

    |

    I januari i år fick jag provsvar och det visade sig att jag hade allvarliga cellförändringar, efter två till vävnadsprover så togs beslutet om operation (konisering). Var så glad att jag hade läst här inne hos dig om det tidigare, men tyvärr var formuleringen i brevet från sjukvården förjävlig, så jag var helt säker på att jag skulle få livmoderhalscancer om 10-15 år, och därmed inte få se min 2 åring växa upp. Då min moster dog i livmoderhalscancer så var det självklart för mig att jag skulle dö i det. Så hemskt. Är glad att läkare förklarade att så inte var fallet, men nu, nästan ett år efter att kuvertet kom hem, så känner jag faktiskt att det här är någon form av trauma för mig. Är livrädd för cancer. Skulle haft en bror men han dog vid 8 års ålder av den gräsliga sjukdomen (även om det var hjärntumör och inte den formen jag kunde utveckla av cellförändringarna), så ärrad är man ju absolut. Och för min del blev det hundra gånger värre i och med att jag nu har ansvar över min son. Nej usch för cellförändringar, cancer och allt vad det innebär. Så himla läskiga saker!

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

    • Anna

      |

      Åh vad hemskt. Väntar nu på mina provsvar (skrev ovan tdigare). Jag är livrädd för cancer men också för själva operationen. Tog du den i lokalbedövning?
      @Regina, om du skulle göra det igen, skulle du då be om narkos? Känns som jag kanske kommer det.Livrädd.
      /Anna

      Reply

      • Egoina

        |

        Nej, jag skulle inte vilja ha narkos. Hoppas på bra provsvar 🙁 <3

        Reply

  • Gabriella

    |

    Vilket fint och ärligt inlägg. Blev typ rörd (jaa, jag grät lite) när jag läste om dagen du minns som en av de bästa i ditt liv. 💖

    Reply

Leave a comment

Arkiv