2017

Dags för 2017! Tre delar kvar av resan genom decenniet.

 

Vi (och min stackars svullna mage) började repa oss.

Men jag mådde inte bra.

Jag jobbade extremt mycket 2016. Jag gick upp innan 06.00 och kom hem efter 18.30 varje vardag. Här är ett inlägg om hur min morgon såg ut. På kvällar och helger sysslade jag med mitt eget företag. Skrev texter, fotade, redigerade bilder, svarade på mejl och så vidare. Jag sov för lite och hade knappt någon kravlös fritid överhuvudtaget.

Jag minns hur jag desperat försökte somna på kvällen, men bara låg och vred mig och tänkte på allt jag behövde göra imorgon, och hur jag vaknade flera gånger varje natt med hjärtklappning. Min kropp var på högvarv hela tiden.

 

Dessutom var jag ledsen. Jag var så himla ledsen. Jag kände mig sårad och som att något gått sönder inom mig. Jag grät varenda dag. Grät mig till sömns, tog min kudde och gick ut och lade mig på soffan på natten för att F inte skulle vakna, eller gick runt kvarteret till 04.00 på morgonen och det var två timmar kvar tills jag behövde gå upp.

Jag tror inte att jag var deprimerad, för jag har varit det tidigare och då kunde inte ens kliva upp ur sängen. Nu kunde jag ändå skådespela mig igenom livet, men det var helt klart en psykisk kollaps. Tänkte flera gånger att jag behöva prata med någon och googlade även fram nummer, men man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag hade inte energin som krävdes för att ta tag i det.

Mitt humör var så instabilt. Det pendlade hela tiden mellan glad, ledsen och arg på ett oförutsägbart sätt. Jag kunde helt plötsligt bryta ihop och då kunde jag inte göra annat än att lägga mig i sängen och bara ligga där. Vet inte hur många helger och dagar jag förstörde genom att helt plötsligt bara stänga av.

Herregud vad F kämpade. Tröstade, mutade, fjäskade. Och jag var bara elak tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra, så snart började han göra inget alls.

 

 

Jag bestämde mig för att säga upp mig. Jag hade först ingen plan på vad jag skulle göra istället, jag visste bara att jag behövde göra det. Jag kunde inte ha det såhär. För att rädda mig själv (och min relation) behövde jag ändra på något. Jag ville inte sluta med bloggen och skrivande, så det fick bli så. Funderade på att söka deltidsjobb, men bestämde mig ganska snart för att köra all in på mitt eget istället.

Nu blev jag dock nervös. 2017 är inte året då man egentligen satsar på blogg. Nu var Instagram och Youtube det stora. Även om jag tjänade bra på bloggen i nuläget betyder inte det att det kommer hålla långsiktigt. Jag började bli nervös. Tänk om jag gjort bort mig.

 

Jag åkte till Stockholm för att gå på event, träffa samarbetspartners och förhandla kontrakt. Från och med då blev jag stenhård med att få rimlig ersättning för det jag gör.

 

Jag fyllde 28!

 

I april jobbade jag min sista dag som anställd.

 

Vi firade med att åka på spa. Ett sponsrat besök. Ej populärt…haha : ))

Jag var som sagt orolig över hur det skulle gå att satsa all in på bloggen vilket ledde till att jag liksom…försökte för hårt. Jag hade inte funderat på hur en upptrappning av min blogg skulle se ut och sättet jag gjorde det var inte helt “jag”.

Jag har alltid lagt mycket tid på innehåll och text, men nu hade jag ju mer tid att lägga. Men vad skulle jag lägga den extra tiden på? Och vad ska alla de extra inläggen egentligen handla om? Resultatet blev väldigt krystat och inte så jag.

Ganska snart insåg jag dock att min uppsägning skulle handla om att jobba rimligt mycket och att jag nu faktiskt fick vara ledig, inte bara fylla hålen med annat. Jag behövde också vila upp mig från en kommande utbrändhet som var mycket nära ifall jag skulle fortsätta som jag gjorde. Så jag drog ner på tempot.

GUD vad mycket skit jag fick för det! Främst på skvallerbloggar som kritiserade mig för att min stora “satsning” inte resulterat i något alls. Allt kritiserades. Vad jag skrev, hur mycket, hur ofta och vad jag gjorde. Ett klimat jag inte upplevt tidigare.

För första gången blev jag osäker och började bry mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig. Minns hur jag läste absolut varenda kommentar under varje inlägg på Bloggbevakning och höll andan när jag läste elaka saker om mig själv. Sen kunde jag ha en klump i magen en hel dag. Kände mig så himla dålig.

 

 

Sommaren kom och jag började må bättre. Minns att jag såg det på mig själv i spegeln. Jag kunde se stressen försvinna ur mitt ansikte.

 

 

Och bästa av allt. ALL TID JAG VANN MED DOM JAG ÄLSKAR. Fy tusan vad lycklig jag är för det. Alla resor till Norge exempelvis. Jag träffade min familj mer detta år än jag någonsin gjort. Kommer aldrig i livet jobba för mycket igen. Finns så mycket annat i livet som är mer värt.

 

Vi var på livets resa i Italien. Besökte Milano och många ställen runt Gardasjön. Bästa resan i mitt liv trots extrem värmebölja och värmeutslag på hela kroppen.

 

 

Hösten kom och flera av mina vänner blev gravida. Jag hade inte förväntat mig detta, men det kändes så jäkla jobbigt varje gång. Jag vill inte vara en missunnsam person och jag önskar mina vänner allt bra i livet gånger en miljon. Men det gjorde ont. Jag tror att något väcktes i mig när jag blev gravid, det var som att en knapp trycktes på on.

Jag har aldrig varit intresserad av barn, men plötsligt var det något jag funderade på dagligen. Från att tidigare inte riktigt vetat om jag ville eller inte kände jag nu att jag verkligen ville ha barn. Jag kände mig dock inte redo, varken i mig själv, i livet, eller i vår relation. Men skulle liksom vilja vara redo. Det är så svårt att förklara. Det fanns en längtan i mig som var större än mitt förstånd.

 

 

Efter att ha jobbat endast med min egna grejer några månader och vilat upp mig började det kännas väldigt ensamt och tråkigt på vardagarna. Blev därför glad när mitt gamla jobb hörde av sig och ville att jag skulle komma tillbaka.

 

Ja tack, sa jag. Började jobba med den norska marknaden och var på kontoret tre dagar i veckan. Perfekt för mig.

 

Min farmor dog. Denna bild är tagen den sista gången jag träffade henne <3

Här är några inlägg jag skrivit om det:

Vår sista stund tillsammans

Allt det som var farmor

Jag sitter här och hon ringer inte

 

 

Min farmors död framkallande en extrem dödsångest hos mig. Jag låg varje kväll och funderade på död, sjukdomar och att livet tar slut. Jag började också tänka mycket på framtiden. Dessutom började vi närma oss samma tidpunkt på året som när allt hände med mitt utomkveds. Det kändes likadant i luften, luktade och kändes samma. Plötsligt kom alla känslor från förra året tillbaka.

Jag försökte prata om framtiden med F, men det gick liksom inte. Jag klarade inte det. Det var för skadat. Lång historia kort bestämde jag mig för att det inte funkade och att det bästa vore om vi gjorde slut. Vi har alltid älskat varandra och alltid velat vara med varandra, men det kändes för svårt. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer komma tillbaka till där vi var. Det gick inte.

 

 

Kort därefter köpte F en lägenhet och det var plötsligt på riktigt. Så himla svår situation, för vi ville vara med varandra. Men det gick ju inte. Eller?! Var så ledsen. Vi båda var ledsna. Och förvirrade.

 

 

Om man ska säga något positivt om 2017 så gick det väldigt bra för mitt företag i alla fall. Hade ju varit så orolig och jobbat betydligt mycket mindre, men det visade sig bli ett av mina mest lönsamma år någonsin. Så ironiskt.

 

 

Julafton kom och jag satt hemma ensam. Hade sagt till min mamma att jag skulle fira med F, vilket hon såklart tyckte var konstigt pga sjukt oklar status. Haha. Men jag ville inte träffa någon.

Åkte dock och träffade honom och hans familj senare på kvällen.

 

Sedan firade vi nyår på spa och vid tolvslaget grät jag. Fyfan vad piss allt blivit.

2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.

 

257 gillar

Comments (39)

  • Elin

    |

    Oj vilket år detta!! Så tufft att du vågade säga upp dig. Så tråkigt med f och farmor. så fint att få spendera massa tid med vänner och familj! Och kul att ditt företag gick så bra, hejja!

    Reply

  • Julia

    |

    Så himla fint och ärligt du skriver! Ditt sätt att skriva har alltid berört (läst din blogg i mer än 10år) men nu alltså, här sitter jag och gråter. Du är så fin och genuin!

    Reply

  • Viktoria

    |

    Har inget mer att säga mer än KRAM till dig 💕 Du är och förblir min favorit bloggerska. 🌟

    Reply

  • Frida

    |

    Bara älskar dessa inläggen <3 så himla fint och ärligt

    Reply

  • Josefine

    |

    KRAM till dig, och tack för att du delar med dig ❤️

    Reply

  • J

    |

    Just nu är jag, som du beskriver i början av detta inlägg, för “sjuk” för att orka bli frisk. Min sambo och jag är ofrivilligt barnlösa och oj, vad ont det gör i en när längtan har väckts och man ser och hör att andra ska få barn. Dina ord träffade mig så. Du skriver alltid så att man blir berörd. Hoppas att 2020 ska behandla dig så bra som du förtjänar ❤

    Reply

    • Marie

      |

      Förstår precis hur du känner dig. Har varit i samma sits. Ville bara skicka lite kärlek ♡♡♡

      Reply

    • Emma

      |

      Åh vad jag känner med dig! Jag och min sambo är i samma sits. Skickar en kram till dig och hoppas att det är vårt år 2020! 💕

      Och Regina, du skriver så oerhört fint och genuint! Du är och förblir min favorit bloggerska, inte hos någon annan kan man få samma känsla, igenkänning faktor eller få en att både skratta och gråta! Tusen tack för dina alltid så sanna inlägg, som aldrig får en att må dåligt! ♥️

      Reply

    • Malin

      |

      Ville bara säga att jag förstår dig❤ Jag och min sambo påbörjar ivf nu senare i januari efter två år av försök.

      Reply

    • Sara

      |

      Vårt första barn kom till via ivf, vi sökte privat då min man på den tiden inte var folkbokförd i Sverige och det var vår BÄSTA investering ever!! Kan verkligen rekommendera om en har lite sparpengar att ta av ❤️ Stort lycka till till er alla som kämpar, hoppas 2020 blir erat år!

      Reply

  • frida

    |

    men oj vad ont dethär gjorde att läsa! vill bara skicka 100 kramar till dig! du skriver så starkt och fint jämt.

    Reply

  • Therese

    |

    Blir så berörd av det jag läser. Har följt dig sen historien med låren som går ihop. Man glömmer så lätt och det är så fint att du delar med dig av ditt liv (igen). Du skriver verkligen bra och det känns nästan som en följetong. Sen kommer jag på att det är ditt liv och får en klump i halsen. Jag hoppas verkligen livet lutar åt det håll du vill leva. Det känns så i de texter du skriver om nutid. Kram

    Reply

  • Sara

    |

    Du skriver så vackert. Önskar dig ett fantastiskt 2020 med massvis av glädje ❤️

    Reply

  • Jessica

    |

    Oj vad jag uppskattar ärligheten i dessa inlägg, nu får vi ju lära känna dig ännu mer. Starkt att dela med dig <3 Och du är stark!

    Reply

  • Ewe

    |

    Man kan vara deprimerad trots att man kommer ur sängen, trust me! Skönt att allting ordnade upp sig för dig efter detta skitår 😊

    Reply

  • Linda

    |

    Du beskriver varje känsla så bra.

    Reply

  • Emma

    |

    “Vet inte hur många helger och dagar jag förstörde genom att helt plötsligt bara stänga av.” Nej, det var inte DU som förstörde någonting! Du gick ju igenom en kris, det var omständigheter som gjorde att du inte orkade med livet som vanligt <3

    Reply

  • Mikaela

    |

    Älskar dina årsuppdaterngar! Vill alltid skriva det, men läser oftast på språng sen glömmer jag kommentera i efterhand, förlåt!

    Reply

  • Johanna

    |

    Tack som delar med dig så ärligt och sårbart. Det känns som en vän, och jag själv och min familj. Allt det där svåra, allt det tunga och hemliga som man kanske inte så ofta säger högt. Tack fina du.

    Reply

  • Hanna

    |

    Hjälp, just som du beskriver känner jag nu. Kan inte sova, tankarna snurrar i 180. Känner mig typ aldrig helt glad på riktigt. Alltså stress eller oro. Fy.

    Reply

  • Linn

    |

    Så fint och ärligt ❤️

    Reply

  • Rebecca

    |

    De här inläggen är så fina och ärliga! Ledsamma men också tröstande att någon man ser upp till går igenom liknande saker som man själv gör❤

    Reply

  • Emmelie

    |

    ❤❤❤

    Reply

  • Elin

    |

    Depression kan te sig på 1000 olika sätt. När jag hade en lindrig depression levde jag mitt liv som vanligt på utsidan förutom att jag mådde piss på insidan. Uppskattar din ärlighet i dessa inlägg ❤️

    Reply

  • Lisa

    |

    Åh tack för sån sorglig men ärlig text. Livet alltså.. kram och tack!

    Reply

  • Krista

    |

    Så himla himla fint inlägg, tack för att du delar med dig! 🤗

    Reply

  • Frida S

    |

    Tack för att du delar med dig och skriver så ärligt! Kärlek och styrka ❤

    Reply

  • Sofia

    |

    Alltså älskar verkligen dessa inlägg! Har följt dig i dessa tio år (och ännu längre tillbaka än så, minns BK-tiden som igår 😅) och till skillnad från återblickar hos andra ger dessa verkligen en extra dimension. Inser mest hur fort tiden går?! Jag tycker på riktigt att det känns som om det som hände dig 2016-2017 var nyligen?? Men så tycker jag å andra sidan att låtar såsom ”Call your girlfriend” känns ny och fräsch – men den firar tio år i år?! 🤣 Betyder det att vi börjar bli gamla? Är precis som du född 89 och insikten om att vi nu är inne på vårt femte (!!) decennium gör mig galen.

    Reply

  • Fia

    |

    Tänkt det hundra gånger men nu skriver jag äntligen: tack för att du bloggar! Så fint att läsa. Usch vad jag lider med dig.

    Angående barnlängtan tror jag såhär (inte mot dig personligen utan generellt): om man är sugen ska man skaffa. Det blir aldrig någon bra tidpunkt, kommer aldrig något perfekt tillfälle. Om man däremot inte vill men känner att ”alla andra” och att ”man borde” så ska man inte skaffa barn.

    Det är för jobbigt med barn för att skaffa för att någon annan tycker/vill/samhället säger. Hoppas 2020 blir ett bra år för dig!

    Reply

  • Robert

    |

    Rätt kul att kunna göra sådana återblickar med en massa bilder och allt. Nästan att man önskar man kunde göra sådana återblickar själv. 😉

    Reply

  • Line

    |

    Älskar din blogg så mycket😭

    Reply

  • Agnes

    |

    ❤️❤️❤️ du är bäst!

    Reply

  • Kajsa

    |

    Alltså tack!! Jag har nog mitt år som motsvarar ditt 2017. Och det stämmer ju på ålder också. Sååå skönt att höra dina känslor kring barn, jag har börjat få hugg i magen när nära vänner förlovar sig och blir gravida. Vill så gärna men inte nu men är rädd att det aldrig kommer bli och med VEM? Jag kommer aldrig träffa nån som inte är alldeles för fel för mig, eller våldtäktsman?!
    Känner mig så himla lost fastän jag aldrig varit såhär frisk eller välmående egentligen. Tack för att du är så öppen och ärlig om hur tufft det var. Beundrar verkligen dig 🙂

    Reply

  • Isa Wallin

    |

    Gillar dina och Sandra Beijers årssammanfattningar väldigt mycket. Det känns fint att få bättre koll på vad som har hänt i era liv och som ni valde att inte dela med er av medan det pågick. Men ledsen över att ni båda två har varit tvungna att gå igenom en massa jobbigheter. Ser fram emot att läsa om 2018 och 2019 också, och hoppas att du och ni får ett fantastiskt 20-tal!

    Reply

  • Johanna

    |

    Så fantastiskt ärliga och fina inlägg utan massa rosa fluff fluff och skimrande yta. Beskriver livet när det highfivar en i ansiktet med en stol minst sagt.

    Reply

  • Ingela

    |

    ❤❤❤

    Reply

  • Sara

    |

    Tack för att du delar med dig så mycket i dessa årssammanfattningar. De får mig att känna mig mindre ensam i att må dåligt och att en massa jobbiga och negativa saker inträffar.

    Reply

  • Sara

    |

    Återigen, du skriver så fint om det svåra. Tack för att du delar med dig.

    Reply

  • Hanna

    |

    TACK för att du skriver detta och för att du är så ärlig. Det är en svår sits när livet händer och relationen inte riktigt hänger med, och så den oundvikliga framtiden. Jag är där nu. Hur tar man sig vidare? När man vill vara med varandra men livet kommer emellan, hur hanterar man det? Det får du gärna skriva om.

    Reply

Leave a comment

Arkiv