Vår sista stund tillsammans

 

Här kommer lite söndagsläsning serverat! Denna krönika handlar om sista gången jag träffade min farmor. Den var inte så lätt att skriva som ni kanske förstår. Men som alltid när jag skriver något som känns så är det som att bröstet är lättare efteråt. Det skrivna ordet alltså. Världens bästa grej <3

Hoppas ni gillar!

 

 

183 gillar

Comments (33)

  • Fanny

    |

    Noterar att det står att du är 27 år 😁

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha! Jag med. Visserligen var jag bara 28 när tidningen kom ut, men det är ändrat nu 🙂

      Reply

  • Isabell

    |

    Så himla fint skrivet! Kram<3

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack <3

      Reply

  • Robert

    |

    Så fint skrivet. 🙂 Bra tips att skriva ner sånt man känner förresten. Glömmer alltid bort den effektiva grejen. 😛

    Reply

  • Kautkurt

    |

    Min mamma gick bort i februari och din text träffade rakt i hjärtat. ❤

    Reply

    • Egoina

      |

      <3 <3

      Reply

  • Julia

    |

    Usch jag har sån ångest över “aldrig mer”-situationer.
    Min hund är väldigt gammal och skröplig och jag vet innerst inne att det snart är dax att låta han gå vidare. Bara ens tanken att inte få borra in mig i hans päls igen får mig att börja gråta.
    Det är så sorgligt dethär med döden 😢

    Reply

  • J

    |

    Vilken fin sista stund! Jag minns faktiskt inte min och mormors sista stund som dog för 5 år sedan, det gick så snabbt så jag hann aldrig förbereda mig. Men så drömde jag om henne för 2 år sen ungefär och det kändes som vårt hejdå. Är den enda drömmen jag kommer ihåg i detalj <3

    Reply

  • Marias bokhylla

    |

    Jag gråter. Två gånger har jag trott att jag har behövt göra detsamma med min mormor. Först när jag flyttade hemifrån 2007 och båda grät floder för att vi inte trodde att vi skulle ses igen. Då var hon ändå 86 år. Sen i julas. Då hade hon fått bältros och var så illa däran att jag inte trodde att jag skulle hinna upp med min familj. Jag trodde att hon inte skulle hinna träffa tvillingarna som föddes i juli, en knapp månad efter att jag såg henne senast. Men vi hann. Och även om hon inte fick röra vid tjejerna träffade hon dem, och igen så grät både hon och jag. För nu var vi säkra … igen. Ingen trodde att hon, 96 år, skulle överleva till det nya året.
    Men det gör hon. Hon bättrar sig mirakulöst och nu hoppas jag på att hon ska fortsätta så, så att hon kan hålla i tvillingarna när vi åker dit igen i sommar.
    Okej, nu gråter jag ännu mer.

    Reply

    • Egoina

      |

      😢❤️

      Reply

  • Tuva

    |

    Så vackert men samtidigt så sorgligt <3

    Reply

  • A

    |

    Men sluta så fint du skriver. Gud vad jag gråter till sista meningarna, känns som någon vrålar inuti mig för det är så fint och sorgligt 😔❤️

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack snälla ❤️

      Reply

  • Emmie

    |

    Åh så vacker den här krönikan är. Du lyckades verkligen beröra mig ❤️

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack vad glad jag blir ❤️

      Reply

  • Malin

    |

    Oj vilken stark text! Du har en fantastisk gåva! Väldigt fin text. Gråter nu på tåget

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️❤️❤️

      Reply

  • Matilda

    |

    Du är helt magisk. Började gråta när du skriver att man vet innerst inne att det är sista gången, och den känslan är så hemsk. Hur länge ska man krama någon för sista gången? Man sväljer gråten, kramas, säger hejdå och hoppas att magkänslan är fel.

    Tårarna rinner. Så stark text. Du är verkligen magisk på att sätta ord på känslor ❤

    Reply

  • Marie

    |

    Du skriver så fint ❤️Tänk om det hade funnits ett sätt att få tillbaka dom man förlorat. Min mamma gick bort i September efter bara 3 veckors sjukdom, 65 år gammal skulle hon njuta av pensionen. Nu efter ett halvår känner jag mig fortfarande i chock. Saknaden blir bara större och den måste man vänja sig vid. Det lilla ordet varför har blivit så stort, så stort att det finns inga svar. Min största hjälp har jag fått av att prata med vänner och speciellt med vänner som varit med om liknande. Det blir ju ett slags terapi precis som det säkert är för dig att skriva om det. Fy som livet kan bli 😔
    Kram ❤️

    Reply

  • Isabel

    |

    Övervägde att inte läsa denna då det snart är årsdagen för min pappas bortgång. Men läste och blev varm i själen. Så fint, klart hon skulle ha läppstiftet. Ville undvika för att inte gråta, men gråter av att det är så fint och sorligt. Älskar alla texter du skriver om din farmor, märks att hon är viktig för dig. Tack för att du delar med dig <3

    Reply

  • Sofia

    |

    Otroligt fin text, den berör ända in i hjärtats innersta kammare.

    Reply

  • Linnea

    |

    Så fin och känslosam text ❤️

    Reply

  • Elin

    |

    Du är verkligen helt fantastisk på att förmedla känslor i en text. Det du skriver träffar en rakt i hjärtat. ❤️

    Reply

  • Nina

    |

    Fantastiskt skrivet <3

    Reply

  • Saga

    |

    Jättefint skrivet!

    Reply

  • Sandra

    |

    Din text träffade rätt i hjärtat. Så himla fint skrivet. ❤️ Tur att jag läste detta nu när jag är hemma och inte på bussen eller bland folk. Jag började fulgråta ☺️

    Reply

  • Amanda

    |

    Gråter över det enkla och vackra, tack för dina texter <3

    Reply

  • Nilla

    |

    Så fantastiskt fint skrivet. Var kanske inte det bästa att läsa de på bussen 😭❤️❤️❤️

    Reply

  • Linnéa

    |

    Så fint Regina. Jag ser allt framför mig som du beskriver. Min mamma ville envist färga håret innan hon dog. Tre och en halv vecka efter hennes diagnos drog hon sitt sista andetag och jag glömmer det aldrig. Det gör så ont. Men jag tvingar mig själv att minnas allt det fina, men det är svårt för man saknar ju den levande närheten. Nu är hon liksom bara ett minne och det gör så ont! 😢

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

  • Karin

    |

    Tack för den fina texten. Gick verkligen rakt in i hjärtat.

    Min morfar har varit gammal och dålig ett bra tag nu. Men nu är det värre än någonsin… Har varit livrädd att träffa honom för vill jag minnas honom som innan han blev sjuk eller inte? Men när min gammelmorfar dog så hade vi träffat honom två månader innan på hans födelsedagskalas och skulle hälsa på honom bara vi i familjen senare när vi hade tid. Vi hann aldrig med innan han dog och det är något jag ångrar stort. Så nästa vecka när allt annat i livet har satt sig på plats ska jag hälsa på min morfar. Och det kan vara sista gången. Så tack!

    Reply

  • Therese

    |

    Wow vilken fin text, du lyckas verkligen beröra mig till blanka ögon.

    Reply

Leave a comment

Rekommenderade inlägg

Arkiv