Är ni trötta på mina spegelbilder i badrummet än? I början av graviditeten var vi ambitiösa med magbilderna och tog en bild varje vecka. Men det blev alltid sån stress och press kring det. Jag ville vara fin, F behövde vara hemma, jag mådde inte alltid så bra och det kändes som ett litet projekt varje gång.
Till slut kände jag att nej men jag måste ju faktiskt inte?? Och sen dess har det blivit dessa sporadiska bilder i spegeln istället.
Men imorgon ska jag göra en gravidfotografering! Gjorde en parfotografering tillsammans med F för två veckor sedan och ska få bilderna snart. Är jätteglad att vi gjorde det. Så mysigt att ha! Imorgon är det bara jag som ska fotas. Ska ha fina klänningar och känna mig fab.
Så här var vecka 32!
Min kropp
→ Som redan nämnt är min foglossning i princip borta sedan bebisen fixerade sig. Bäckenet har blivit mer stabilt. Det är som ett nytt liv! Jag har glömt hur det var att kunna ens gå från ett rum till ett annat utan att ha ont. Jag kan gå och handla utan att halta och vagga mig fram plågsamt. Tack snälla bebis för att du håller ihop mammas bäcken 💪🏼
→ Meeen det du håller på med inne i magen är inte skönt. Jag vet inte om du tror att du kan komma ut genom naveln? Det känns så med tanke på hur du alltid pressar precis där.
→ Annars är de jobbigaste krämporna just nu förvärkar som kommer och går, ilande och stickande smärtor långt ner i livmodern och hans rörelser. Det gör faktiskt ont när han rör sig och sparkar numera. Flera gånger om dagen får han till riktiga träffar som känns i flera minuter efteråt. Och när han ålar sig från sida till sida så att magen ser ut som ett hav med vågor känns det som att jag ska spricka.
→ Revbenet är helt okej. Besväras inte så mycket av det på dagarna. Däremot är det svårt att hitta en bekväm sovställning och jag vaknar ofta och har väldigt ont. Oavsett hur jag ligger pressas revbenen liksom ihop. Hoppas att amningskudden jag beställt kan hjälpa.
En cool grej
Vi har kommit på att vi kan klappa honom lugn! Är han riktigt galen i magen stryker och masserar F längs han lilla kropp och så lugnar han sig. Det har funkat så många gånger nu att jag inte tror det är en slump längre. Hur gulligt och sjukt är inte det? Vi kan trösta och göra honom lugn GENOM magen.
Nytt för denna vecka
Vi har köpt vagn!!! En Bugaboo Fox 2 blev det. Hade ju egentligen tänkt köpa begagnad, men så var det rabatt på den modellen nu och på Blocket och Marketplace ville folk ha i princip lika mycket som den kostade oss att köpa ny. Så det blev en ny istället. Ser så mycket fram emot att montera ihop den ♥
Här kommer ett inlägg om hur vi berättade om graviditeten för våra nära och kära! Att få berätta om graviditeten var en av mina starkaste målbilder och det jag fokuserade på när jag mådde som sämst de första veckorna. Minns att jag låg i sängen illamående och fantiserade om hur alla skulle reagera och hur mysigt det skulle bli <3
Döm min förvåning när jag sen inte alls tyckte det var kul att berätta när det väl är dags. Det har faktiskt bara varit ångest. Obegripligt egentligen. Men jag antar att det var (är!!) en så stor grej att det kändes helt svindlande och så overkligt att det var svårt att ens uttala orden. Jag fick puls varje gång och trodde jag skulle svimma så nervös jag blev.
Minns att jag önskade att man bara kunde skicka ut ett pressmeddelande eller något, haha. Är du en vän till mig och känner att jag inte berättat personligen om graviditeten på det sätt som du förväntat dig ber jag om ursäkt. Det blev vad det blev. Frédéric var inte bättre han heller. Han hade fått välja hade vi nog fortfarande inte sagt något. Det hade fått dyka upp en unge bara.
Frédéric
Jag har berättat om när graviditetstestet blev positivt, hela bergochdalbanan med känslor och hur jag berättade för F i detta blogginlägg. Men jag gick alltså på svaga ben till Kappahl efter att ha sett ett svaaaaaaaagt streck och köpte en liten liten body som jag slog in och gav som present. ”Är du gravid”, frågade han. ”Jag vet inte”, svarade jag. Haha. Bodyn ska ligga i bebisens minneslåda sen, efter han använt den såklart.
Sofie
Dagen efter när det svaga strecket blev verkligt genom att det digitala testet stavade Gravid 1-2 skickade jag en bild till Sofie som ringde upp genast. Vi började försöka samtidigt och har delat denna resa ihop, så det var helt naturligt att hon skulle få veta först av alla. Tänk att hon fick veta att hon var gravid bara två veckor efter. Helt fantastiskt att det blev så. Jag funderade mycket på det, hur det skulle bli om en av oss lyckades och den andra inte. Självklart hade man unnat varandra det och blivit glad för den andres skull, men så ensamt det hade blivit.
Hannah
De första veckorna sa vi inte det till någon mer och det höll ju på att äta upp mig inifrån att bära detta stora helt själv. Jag var övertygad om att det syntes på mig, hela min aura. Alla fattar ju, alla SER. Kunde lika gärna ha en skylt i pannan, så uppenbart var det. Kändes som att jag ljög konstant.
Frågade F om jag kunde få berätta för en person till. ”Kan jag berätta för Hannah”, frågade jag. Han var tveksam…meeen så gjorde jag det ändå. Vi var hemma hos henne, hon bjöd på ett glas vin som jag tog emot och sen sa jag det bara. ”Nej, alltså jag kan inte dricka vin för jag är gravid”. Minns att hon liksom pausade till innan hon gratulerade och frågade om det var med vilje, om jag ville vara gravid, för att känna efter var jag stod. Jag tyckte det var så fint. När jag var blev oväntat gravid för många år sedan (som senare visade sig vara utomkvedshavandeskap) så berättade jag det för några kompisar som reagerade med att bli jätteglada, jublade och räknade ut BF redan innan jag sagt klart meningen i princip. Det slog fel för jag var verkligen inte där. Jag var livrädd och visste varken ut eller in.
Jag berättade att det var med vilje, att vi velat detta länge och var superglada och så hoppade hon upp ur soffan, jublade och kramade mig. Hon frågade vilken vecka jag var i och jag berättade att jag var i vecka 6 och visade henne pricken på ultraljusbilden och sa att enligt en app är bebisen nu lika stor som ett blåbär. ”Blåbäret är arbetsnamnet från och med nu”, sa hon <3
Felicia
När jag var i vecka 10 hade jag, Hannah, Frédéric och Felicia bestämt att vi skulle fira min och Hannahs födelsedagar hemma hos Hannah och beställa hem trerätters meny från restaurang. Jag orkade inte ljuga om varför jag inte drack alkohol eller fejkdricka, så vi bestämde att vi skulle berätta. Hela vägen dit ”bråkade” jag och F om vem som skulle säga. Du får säga, nej du, nej du, nej du. Det är faktiskt din tur!!
Hemma hos Hannah försökte jag vara så uppenbar att hon skulle fatta utan att jag sa något. Sa att jag inte klarade av att äta chips då jag *varit så illamående senaste veckorna*, hällde upp Fanta i mitt vinglas demonstrativt och poängterade att det inte var tryffelsalami till min rätt. ”Varför ska inte du ha salami”, frågade Felicia. ”Nej, men jag är gravid”, svarade jag.
F’s mamma
Paketet med strumporna hade legat i F’s jackfika i evigheter och F hade vid flera tillfällen försökt samla mod men fegat ur. En dag skulle jag och F titta på ett hus i närheten av hans mamma och hon hängde på. Efter husvisningen gick vi en promenad och jag väste ”nu säger du det bara!!!”. Vi gick och gick och gick och varje gång F’s mamma vände för att gå hemåt ville han gå lite till. Haha. Till slut gick han mot havet. ”Men var ska du”, undrade hon. ”Jag vill bara se utsikten lite”, sa han och vi följde med.
Framme vid stranden trampade han runt planlöst och sträckte till slut fram det knöliga lilla paketet till henne. Hon öppnade och såg förvirrad ut.
Men vad är det här, är det något till min mobil?
Nej.
Är det något till Smilla? (hennes katt)
Nej, det är strumpor.
Strumpor? Men vem ska ha dem?
Då förstod hon och sa genast att vi ju måste köpa huset, så att hon kan komma och passa bebisen så att vi kan sova <3
Ida
Till Ida skrev jag det bara <3
Det kom ett paket med posten kort därefter. Bebisens livs första presenter! Och samma strumpor som vi gav i present till våra mammor. Tur det, för de vägrade ge tillbaka dem, haha.
Lina
Lina fick också ett meddelande <3
F’s syster
Vi gillade det briljanta i att berätta med en present, så att man slapp säga något. F’s syster fick detta kort till sin födelsedagspresent.
Vi lade kortet i presentlådan och blev så stressade när hon öppnade och tittade på presenterna, men aldrig läste kortet. ”…och kortet….eheh”, fick vi fram lite nervöst.
Norge
Till familjen i Norge fick jag samla mod och faktiskt ringa. Bestämde mig för att ringa min kusin Charlotte först eftersom hon berättade först för mig senast hon var gravid. Ringde henne på facetime och då jag aldrig brukar göra det visste jag att hon skulle fatta direkt. Jag hade tur och de var ett helt gäng som satt och åt middag och jag kunde berätta för alla samtidigt. Vi ”berättade” genom att helt enkelt hålla upp ultraljudsbilden.
Detta lilla firande är bland det gulligaste jag har i min telefon. Sen ringde vi till min faster och min pappa och gjorde samma sak. Efter de tre samtalen var jag så dränerad att jag inte kunde ringa någon mer. Resten fick veta i familjegruppen på Snapchat.
Emelie
Emelie och David bjöd hem oss på middag och vid det här laget hade magen börjat synas. Tog på mig en snortight klänning och sa ”surprise!!” när jag tog av mig jackan.
Vi grillade halloumiburgare och Emelie ställde sitt vinglas vid min tallrik när jag skulle ta bild. ”Annars blir det uppenbart i bloggen”, sa hon.
Emelie, Emelina, Sanna
Var på Fria bad med Emelina, Sanna och Emelie (som redan visste). Beställde en alkoholfri drink och försökte liksom göra en grej av det tillsammans med Emelie, men ingen fattade. Haha. Sanna frågade hur det var med alla och jag slängde ut det bara och svarade ”jo, det är bra jag är gravid”.
Kort därefter skrev vi ut det på sociala medier, så att alla visste. Skönt ändå. Inga fler svettiga gravidannouncements.
Va? Inte ett gravid vecko-inlägg igen redan väl? Jo, nu ska jag försöka styra upp. Jag går ju in i ny vecka på torsdagar men mina veckoinlägg har blivit förskjutna med nästan en vecka och jag kommer aldrig ikapp eftersom jag inte vill posta för tätt.
Men nu struntar jag i det! Även om jag skriver anteckningar i telefonen för varje berörd vecka är det svårt att skriva ”så långt efter” då saker ändras så fort och dessutom har jag mycket mer nytta av era tips om det är mer i nutid.
Idag gick jag alltså in i vecka 32! Så här var vecka 31.
Min kropp
→ Mysteriet med mitt ryggont har fått sin förklaring! Det är inte njuren, inte muskler och inte bäcken-relaterat. Vår karatebebis har sparkat sönder mitt revben!! Jag har en spricka eller skada på mitt revben. Helt sjukt. Trodde knappt det var möjligt! Vanligtvis tar det 6 veckor för en sån skada att läka, men då han ju rör sig och pressar där inne hela tiden kan det inte läka. Det kommer alltså inte bli bra förrän efter förlossningen. Men det är inget farligt och så skönt att ha fått en förklaring.
Det funkar helt okej på dagen, jag tar smärtstillande när det blir för jobbigt. Det värsta är på natten då det är i princip omöjligt att sova eftersom revbenen pressas ihop. Man ska ju helst sova på sidan när man är gravid, men det går inte. Jag försöker sova halvt på sidan, halvt på rygg och bulla upp med kuddar, men det går sådär.
→ Bebisen har fixerat sig! Barnmorskan kände på min mage och konstaterade att huvudet låg ovanför min navel. ”Är du verkligen säker, jag tror att det är rumpan”, frågade jag. Hon kände vid mitt bäcken och kunde känna något som kändes som ett huvud där också. Hon dubbelkollade med ultraljud och visst hade han vänt sig och fixerat sig dessutom. Coolt att jag hade rätt ändå!
→ Mitt bäcken har blivit så mycket mer stabilt sen han vände sig och jag har knappt någon foglossning. SÅ JÄKLA SKÖNT. Det är som att ha fått livet tillbaka att kunna gå utan att varje steg gör ont. Det är ett jättetryck neråt och en ständig känsla av att vara kissnödig när jag står upp som inte är särskilt behagligt, men mycket hellre det än foglossning.
Nytt för denna vecka
→ Det känns som att magen sjunkit. Det kanske är för att han vänt sig. Men det känns som att det inte är lika trångt upptill längre. Något mitt revben tackar ödmjukast för. Visserligen vet jag att det är små galna bebisfötter som pekar uppåt som kan sparka till när som helst : ))
→ Nu bestäms ögonfärgen! Tycker det är så spännande. Jag är helt säker på att det blir bruna, men F tror att det kan bli blå. Vi får se! Jag läste att man kan veta säkert först när bebisen är 9 månader.
Jag och bebisen har avklarat första vecka som 30-något! Ett kort inlägg denna gång då hela veckan mest har genomsyrats av hur himla bajsont jag har i ryggen.
Min kropp
→ Ja, det känns som jag tjatar och tjatar, men jag har ju så ont i ryggen. Har haft ont i veckor, men denna vecka eskalerade det. Vissa dagar är det helt outhärdligt och jag måste ta citodon för att kunna fungera och framförallt för att kunna sova då det är som värst när jag ligger ner.
Smärtan sitter på höger sida exakt där njuren är och jag har varit hos läkaren som har kollat med ultraljud. Men njuren ser bra ut. Imorgon ska jag till fysioterapeuten som ska utreda om smärtan är muskulär och om inte ska jag höra av mig till min läkare igen. Sen får vi får se vad som händer med det. Min läkare och barnmorska har i alla fall lovat och lovat och lovat att citodon inte skadar bebisen. Jag får väl lita på det, men det känns verkligen inte bra att behöva ta smärtstillande. Hoppas smärtan släpper snart så att jag slipper det.
→ Har känt stickande och ilande känslor långt ner i livmodern och i fiffin. Dessutom har det börjat kännas annorlunda, som ett större tryck neråt (stackars lilla urinblåsan, haha). Det fick mig att misstänka att bebisen vänt sig med huvudet neråt. Det spoilade jag ju igår nu mitt i vecka 31 att han gjort, men kanske var det då i vecka 30 som han började fixera sig om jag har rätt med min känsla.
En gullig grej
Åkte buss och det fanns inga sittplatser. Då frågar en kvinna mig om jag vill sitta och erbjuder sin plats. Det tog mig några sekunder att koppla varför, har ju aldrig blivit erbjuden sittplats av någon. Men sen förstod jag att det ju syns att jag är gravid. Jag skulle av på nästa stopp redan (livet med foglossning : )) ) och tackade nej. Men alltså SÅ GULLIGT. Blev så rörd och varm i kroppen av den omtanken <3
Ett poddtips
Jag kan rekommendera Liberos nya podd-serie En förälder blir till. I avsnitt 3 ”Allt man känner” är jag gäst! Avsnittet handlar om oro och finns att lyssna på där poddar finns.
Jag har gått in i tredje och sista trimestern! Denna vecka stod det i appen att bebisen nu har mindre plats att röra sig på. Men jag och bebisen har uppenbarligen inte samma app, för det tycker inte han. Ibland känns det som att magen ska sprängas och att alla organ möbleras om som han håller på. Särskilt vid naveln som är hans favoritställe att trycka. Han har blivit stark min lilla sprattelkille.
Såhär var vår sista 20-någonting-vecka tillsammans!
Min kropp
→ Förutom att han trycker och möblerar om i magen kan jag även numera känna vad mer han håller på med. Ibland vibrerar det. Tror att han kissar då? Och ibland rycker det och hoppar rytmiskt, vilket jag gissar är hicka? Så häftigt och otroligt jättekonstigt att jag har en bebis inuti magen som liksom lever ett eget liv inuti i magen 🤯🤯🤯
→ Illamåendet är tillbaka. Absolut inte lika illa som det var i början av graviditeten och mycket enklare att bota, men den där bakiskänslan och avsmak på mat kommer några gånger dagligen. Lingongrova is back.
→ Jag tappar inte hår! Det här är så märkligt. Vanligtvis tappar jag en handfull med hår, alltså flera stora tussar varje gång jag tvättar håret. Men nu – ingenting! Minns att jag läste någonstans att hårsäckarna får mer blodtillförsel under graviditeten. Kanske beror på det? Är det detta som gör att man upplever att man tappar så mycket hår efter graviditeten? Tappar man allt på en gång då?
Mitt mående
Något jag däremot tappar är ord. Nej, men alltså jag känner mig så trög just nu. Det tar lång tid att formulera även de enklaste av tankar för jag kan inte hitta rätt ord och hjärnan är liksom lite luddig. Det är som att jag och F ständigt leker Med Andra Ord här hemma när jag ska försöka prata. Haha.
Jag är även ganska förvirrad i allmänhet. Glömmer bort vad jag var på väg att göra när jag går in i ett annat rum exempelvis. Sofie berättade att hon läst att hjärnan krymper 2% när man är gravid. Det var oklart om dessa 2% återhämtade sig sen : ))
Veckans tanke
Jag älskar bebisen i magen så att det värker i kroppen nästan. Jag och F kan prata om honom och konstatera att vi saknar honom så himla mycket. Jag tycker det är fint att jag/vi känner så, men också så märkligt? Vi har ju aldrig träffat honom. Jag antar att jag längtar efter idén av honom. När folk säger att de inte känner någonting för bebisen i magen tycker jag faktiskt att det låter mycket mer normalt. Jag förstår inte hur jag kan känna så mycket för honom.
Men varje gång jag försöker föreställa mig hur det kommer vara när han faktiskt kommer ut känns det så konstigt. Då känns han främmande och jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara rent känslomässigt. Kommer det vara fantasibarnet jag älskar? Kommer det liksom bara kännas helt självklart? Kommer jag älska honom genast? Eller börjar vi på noll då? Jag kanske känner ingenting. Jag är beredd på det sistnämnda och är inte rädd för om det kommer vara så. Är helt säker på att det växer fram i så fall. Men det är så konstigt att tänka på. Snart kommer en varelse jag kommer älska mer än någon annan (om man ska tro vad alla säger), men jag har aldrig ens träffat honom. Hur var det för er när bebisen kom ut? Kärlek direkt, eller växte det fram?
F har bestämt namn ja. Han kallar bebisen vid namn numera. Jag har inte gått med på namnet, men det är lurigt gjort av honom för nu känns det ju som att bebisen heter det. Blir jättekonstigt att välja ett annat nu. Dessutom har vi inget annat…haha. Vi får se! Jag behöver se honom för att veta.
Hur många barn vill ni ha?
För mig känns det viktigt att ge mitt barn ett syskon. Jag har inga syskon och det är något jag alltid tyckt varit trist. Jag har ju ingenting att jämföra med och det finns såklart positiva aspekter med att vara ensambarn, men jag tror att syskon hade fått mig att känna mig mindre ensam i livet. Jag vet att man inte är garanterad att få en bra relation till ett syskon bara för att det är just ett syskon. Men att växa upp tillsammans med någon och faktumet att det finns en annan person som vet din bakgrund och var du ”kommer från” är en trygghet i sig som får en att känna sig mindre ensam i livet, tror jag.
Som vi känner just nu vill vi ha tre barn. Jag tror dock att vi är lite giriga eftersom det inte gick superlätt och omtumlade av all kärlek att vi inte egentligen kan svara på den frågan just nu. Vi får se hur det blir med ett barn.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha tre eller fyra, men samtidigt har jag svårt att se mig själv som mamma till så många barn. Jag gillar det i teorin, men är ganska osäker på hur jag kommer känna i verkligheten. Min personlighet rimmar bättre med ett barn, haha. Men som sagt vill vi ha i alla fall ha två barn. Om vi kan! Det vet man ju aldrig. Vi är mer än nöjda med det barnet vi får om vi inte kan få fler <3 F säger btw redan ”våra barn” i plural. I hans värld har vi redan massa barn.
Asså dina brillor är så snygga! Du har säkert skrivit tidigare varifrån dom är… Men please var har du köpt dom?
Tusen tack! Det är dessa från & other stories (reklamlänk). De är mina favoriter som jag använder dagligen typ halva året. Det är lite lustigt för det var egentligen bara ett spontanköp efter jobbet en dag, så kul att de kom att bli mina absoluta favoriter! Blev lite nervös nu att de skulle sluta säljas, så din kommentar fick mig att beställa ett back up-par. Haha.
Tack för en bra blogg och stort grattis till Er <3. Jag och min sambo har nu bestämt oss för att försöka bli gravida och försökt sedan förra månaden. Fick mens i helgen tyvärr men nu är det nya tag på nästa ägglossning i september. Dock har jag börjat fundera på hur man ska tänka kring alkoholbiten innan man ens plussar.. hur tänkte du? drack du fram till BIM eller avstod helt? Drack du mindre mängder? ska på en kräftskiva någon dag efter min förväntade ÄL och vet inte hur jag ska tänka. Stort tack på förhand!
Tänker du för att optimera chansen att bli gravid (alltså om alkohol påverkar fertiliteten), eller tänker du på om alkohol skadar det befruktade ägget? Vad gäller det förstnämnda har jag inte hittat någon forskning som tyder på att en ”normal” icke överdriven alkoholkonsumtion skulle påverka fertiliteten negativt. Jag avstod dock alkohol i perioder ändå för att testa, men för det mesta inte.
Vad gäller att avstå alkohol för att man kanske är gravid – ja jo kanske om man googlar, vissa säger att man ska undvika perioden mellan ÄL och mens. Men liksom…hur kul är det när man försökt bli gravid i en evighet? Jag klarade inte av att leva som om jag vore gravid hela tiden i längden. Det var för påfrestande för psyket.
Vissa menar att det befruktade ägget inte tar skada alls och andra menar att det gör det. Jag vet inte. Jag vet bara att det verkligen inte är ovanligt att ha druckit alkohol innan man vet att man är gravid. Men jag är ingen expert och ska inte uttala mig egentligen. Gör så som du tycker känns bäst <3 Håller tummarna för er!!
Vad jobbar du med och vad gör du på ditt jobb?
Jag jobbar som Social media manager på Prisjakt. Jag har ansvar för kommunikationen och annonseringen på våra sociala medier på alla 7 marknader vi finns på. I korta drag handlar det om att jag sätter kommunikationsplan, skapar strategi, planerar innehåll, placerar ut budget och följer upp. Det gäller både våra egna sociala medier, men även kampanjer genom byråer och på andra plattformar som exempelvis TikTok, Snapchat, Twitter eller med influencers. Jag leder även idémöten en gång i veckan med vårt branding team där vi brainstormar och planerar innehåll till vår kommunikation i stort, i alla våra kanaler.
Har du någon känsla för om bebisen kommer vara tidig, sen eller punktlig?
Jag tror att han kommer vara tidig! Minst två veckor. Folk säger till mig att inte tänka så eftersom jag kommer bli besviken. Men alltså jag vill ju inte att han ska komma tidigt. Vi är så stressade med allt som behöver fixas och verkligen inte redo. Han verkar vara redo dock. Känns som jag ska föda närsomhelst helt ärligt.
Hej, det här är inte kritik – bara undrar hur du tänker kring att äta mat som musslor när du är gravid med tanke på risken för matförgiftning. Själv blev jag avrådd att äta sån mat (skaldjur, lever, rädisor, salami och dyl., vissa ostar osv osv) så har undvikit under hela min graviditet. Bor inte i Sverige så tycker det är lite intressant att jämföra…
Jag har inte hört någonting om musslor eller andra skaldjur. Tvärtom – jag har läst att det är jättenyttig mat att äta som gravid. Jag har inte hört något om rädisor heller?? Men vad gäller chark, mjuka ostar, rått kött, mat som legat framme länge osv så undviker jag. Jag skulle dock inte få panik om jag skulle råka äta något, bakterierna är trots allt extremt ovanliga. Det första jag ska äta efter graviditeten är förresten blåmögelost med fikonmarmelad GAH SÅ SUGEN!!!1 Kan man ha med det i BB-väskan? Gott det kommer lukta : ))
Är du rädd för något gällande förlossningen och efter den?
Jag är jätterädd för att akut behöva göra kejsarsnitt. Jag hoppas att man kommer på det i tid i så fall så att vi mentalt kan förbereda oss. Efter förlossningen är jag mest orolig för det psykiska. Graviditeten är ju rent psykiskt som antidepressiv medicin för mig. Har aldrig varit så stabil i humöret någonsin. Är rädd för en totalkrasch när bebisen kommer ut. Hoppas inte.
Hur länge planerar du att jobba innan föräldraledigheten?
Hade egentligen tänkt jobba in i det sista. Men ni har fått mig att förstå att det kan vara en bra idé att gå några veckor tidigare. Komma ner i varv, unna mig själv saker, vila och hinna läsa min förlossningsbok exempelvis. Min ersättare på jobbet börjar på måndag och planen är att sakta men säkert lägga över mina arbetsuppgifter på henne. Sen smyger jag iväg, haha.
Är du en spara eller en slösa?
Jag är en spara. Jag har i princip aldrig gått jämnt ut en månad, jag sparar pengar varje månad. Pratar om normala månader då och inte när vi köper lägenheter eller renoverar… Jag har dock blivit bättre på att unna mig saker och att inte stirra mig blind på vad saker kostar. Det sistnämnda är en vana som är svår att bli av med när man växt upp med lite pengar. Jag tycker fortfarande, trots att jag haft bra ekonomi i många år, att det är en extrem lyx att kunna köpa det jag verkligen vill ha istället för det som är billigast. Att inte behöva planera maten utifrån vad som är på extrapris utan vad jag är sugen på. Jag uppskattar även andra små lyxiga saker i vardagen som att kunna köpa en take away kaffe, äta på restaurang eller åka taxi. Varje gång tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som kan leva precis som jag vill utan att oroa mig för ekonomin.
Blev ett sidospår där, men jo jag är en spara. Jag prioriterar att kunna ha råd med mina långsiktiga drömmar. Men ibland unnar jag mig att slösa.
Hur länge kommer du vara föräldraledig och vad ser du mest fram emot med ledigheten (förutom att umgås med sin son såklart)?
Svarade på denna fråga på min instagram story, men jag svarar här också. Jag har tänkt vara ledig i 9 månader, sen ska F vara ledig och sen får vi se. Min chef är jättegullig och säger att vi kan ta det som det kommer och beroende på hur det känns.
Helt ärligt ser jag inte fram emot föräldraledigheten. Jag är sämst på att hålla rutiner, komma ut, göra saker, gå upp i rimlig tid, vara social osv om jag inte ”måste”. Jag är rädd att jag bara kommer sitta hemma och bli deppig. Dessutom älskar jag att jobba, jag gillar att tillhöra ett sammanhang och att känna att jag åstadkommer saker. Vem är jag utan det? Jag hoppas att mina extroverta kompisar drar ut mig på grejer så att jag inte bara sitter hemma och ruttnar. Förhoppningsvis träffar jag även nya kompisar! Har dock svårt att tro att jag kommer gå på typ öppna förskolan och sånt, så jag vet inte hur. Kanske får tvinga mig själv, annars är risken att jag aldrig lämnar lägenheten.
Har ni köpt barnvagn än? Vilken blev det?
Nej. Usch alltså, börjar få ångest. Vi måste verkligen ta tag i det. Ni har fått mig att inse att det löser sig, att bebisen knappt behöver någonting och att jag kan fixa saker när han kommer. Så jag känner mig mycket mer trygg och lugn. Men just vagn och babyskydd måste vi ta tag i. Varför känns det så jobbigtttt.
Vecka 28 har varit lite av en magisk siffra för mig. Min kompis Sara fick sin son i vecka 28. Jag förstod att det var traumatiskt för dem när det hände, men det är inte förrän nu när jag själv är gravid och har passerat vecka 28 som jag bättre kan sätta mig in i HUR traumatiskt det måste varit. Allt gick bra med honom som tur är <3
Fint ändå att veta att om bebisen kommer ut nu kommer det sannolikt gå bra med honom. Men jag hoppas att den sprattliga galningen stannar inne ett bra tag till såklart.
Min kropp
Börjar känna mig fysiskt jättegravid och det var inte såhär jag föreställt mig att det skulle vara. Jag trodde mest det skulle vara tungt och osmidigt. Osmidigt är det, men jobbigaste är nog snarare tyngden mot urinblåsan när jag står upp, bäckensmärtan och att jag är så himla tom på energi. Orkar inte mycket. Det är så drygt. Men bäckensmärtan är värst. Saknar att kunna gå promenader…eller saknar att gå utan smärta överhuvudtaget.
Jag har börjat få en del ”mensvärk”. Den kommer och går flera gånger dagligen. Hade det mycket i början, men har inte märkt av det på säkert 10 veckor. Förutom mensvärk har jag även sammandragningar med jämna mellanrum och som ett tryck där inne. Ibland trycker det neråt och ibland är det som att bebisen gör 10 volter i rad och trycker med all sin kraft utåt vid min navel. Det blir hårt och känns som att magen ska spricka.
Pratade med min barnmorska som skickade in ett urinprov för att se om jag har urinvägsinfektion. Hon sa att hon skulle ringa om det visade något och det har hon inte gjort, så jag antar att provet var normalt. Det är nog bara livmodern som ”övar sig”. Kan jag verkligen gå 10 veckor till såhär? Känns som att han vill ut redan, haha.
Nytt för denna vecka
Jag har börjat använda stödstrumpor! Har inte direkt känt mig svullen i benen, men upptäckte att de där ”knölarna” på anklarna är borta, anklarna och fötterna är liksom helt raka numera. Så lite svullen är jag allt.
Krampen i vaderna på natten är vidrig (tack för tipset om att trycka ner foten hårt i golvet btw, det funkar), så jag gör allt för att slippa. Tar magnesium innan jag går och lägger mig och stödstrumpor direkt när jag vaknar. Kan dock inte ta på dem själv, så F får göra det och tyvärr glömmer vi ibland innan han ska till jobbet. Men vi jobbar på det.
En återkommande dröm
De första veckorna av graviditeten drömde jag ofta att jag glömde bort att jag var gravid och drack alkohol. Hade många panikdrömmar där jag jättefull plötsligt kom på att just det, jag är ju gravid. Nu har jag börjat drömma att jag dricker alkohol igen, fast numera gör jag det medvetet. Jag tar några glas vin och en shot och tänker ”hur farligt kan det vara”. Vaknar med puls, dunderångest och känner mig som världens sämsta människa i en sekund innan jag inser att jag bara drömt. Så märkligt?
Veckans tanke
Vi såg en dokumentär om framtidens Singapore. ”Tänk att vår son kommer få uppleva det där”, sa F. De orden gjorde att det sög till i magen. Tänk att vi inte alltid kommer vara här med honom.
Det är såklart det man hoppas på, att ens barn överlever en själv. Men jag skulle önska att han fick växa upp i en bättre värld. Att sätta barn till världen med tanke på allt som händer både vad gäller klimatet och exempelvis situationen i Afghanistan känns inte bra när jag verkligen tänker på det. Går sönder av ångest över att han dessutom ska leva i denna klimatkatastrof som hans förfäder försatt honom i utan att vi är där med honom.
