Follow my blog with Bloglovin

Gravid vecka 29

Jag har gått in i tredje och sista trimestern! Denna vecka stod det i appen att bebisen nu har mindre plats att röra sig på. Men jag och bebisen har uppenbarligen inte samma app, för det tycker inte han. Ibland känns det som att magen ska sprängas och att alla organ möbleras om som han håller på. Särskilt vid naveln som är hans favoritställe att trycka. Han har blivit stark min lilla sprattelkille.

Såhär var vår sista 20-någonting-vecka tillsammans!

 

 

Min kropp

→ Förutom att han trycker och möblerar om i magen kan jag även numera känna vad mer han håller på med. Ibland vibrerar det. Tror att han kissar då? Och ibland rycker det och hoppar rytmiskt, vilket jag gissar är hicka? Så häftigt och otroligt jättekonstigt att jag har en bebis inuti magen som liksom lever ett eget liv inuti i magen 🤯🤯🤯

→ Illamåendet är tillbaka. Absolut inte lika illa som det var i början av graviditeten och mycket enklare att bota, men den där bakiskänslan och avsmak på mat kommer några gånger dagligen. Lingongrova is back.

→ Jag tappar inte hår! Det här är så märkligt. Vanligtvis tappar jag en handfull med hår, alltså flera stora tussar varje gång jag tvättar håret. Men nu – ingenting! Minns att jag läste någonstans att hårsäckarna får mer blodtillförsel under graviditeten. Kanske beror på det? Är det detta som gör att man upplever att man tappar så mycket hår efter graviditeten? Tappar man allt på en gång då?

 

 

Mitt mående

Något jag däremot tappar är ord. Nej, men alltså jag känner mig så trög just nu. Det tar lång tid att formulera även de enklaste av tankar för jag kan inte hitta rätt ord och hjärnan är liksom lite luddig. Det är som att jag och F ständigt leker Med Andra Ord här hemma när jag ska försöka prata. Haha.

Jag är även ganska förvirrad i allmänhet. Glömmer bort vad jag var på väg att göra när jag går in i ett annat rum exempelvis. Sofie berättade att hon läst att hjärnan krymper 2% när man är gravid. Det var oklart om dessa 2% återhämtade sig sen : ))

 

 

Veckans tanke

Jag älskar bebisen i magen så att det värker i kroppen nästan. Jag och F kan prata om honom och konstatera att vi saknar honom så himla mycket. Jag tycker det är fint att jag/vi känner så, men också så märkligt? Vi har ju aldrig träffat honom. Jag antar att jag längtar efter idén av honom. När folk säger att de inte känner någonting för bebisen i magen tycker jag faktiskt att det låter mycket mer normalt. Jag förstår inte hur jag kan känna så mycket för honom.

Men varje gång jag försöker föreställa mig hur det kommer vara när han faktiskt kommer ut känns det så konstigt. Då känns han främmande och jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara rent känslomässigt. Kommer det vara fantasibarnet jag älskar? Kommer det liksom bara kännas helt självklart? Kommer jag älska honom genast? Eller börjar vi på noll då? Jag kanske känner ingenting. Jag är beredd på det sistnämnda och är inte rädd för om det kommer vara så. Är helt säker på att det växer fram i så fall. Men det är så konstigt att tänka på. Snart kommer en varelse jag kommer älska mer än någon annan (om man ska tro vad alla säger), men jag har aldrig ens träffat honom. Hur var det för er när bebisen kom ut? Kärlek direkt, eller växte det fram?

 

140 gillar

Kommentarer (53)

  • T

    |

    Kärlek direkt! Men inte det där “livet börjar nu” som vissa verkar uppleva. Jag tror att man blir överväldigad av kärleken om man inte har älskat ett barn tidigare.

    Svara

  • Malin

    |

    Har nog aldrig läst en blogg som sätter ord på saker så bra som du gör när det gäller graviditet. Så även om orden försvinner i talande form, uttrycker du dig fantastiskt i skrift!😘 med första barnet älskade jag honom så det gjorde ont. Hela grejen. Sedan föddes han och jag liksom kände…Inget? Eller jag var kär i bebisen, men att han var min var helt omöjligt…vi hade dock lite komplikationer så låg inne i en vecka och när vi kom hem så åkte jag och köpte pizza….då STORGRÄT jag hela vägen. Då kom alla känslorna och de har aldrig försvunnit, trots att han gör mig gråhårig ibland..! Med andra var allt lite mer luddigt. Hann inte med eftersom vi hade en 2åring samtidigt. Men när han kom ut….oj vilken kärlek! Vet att jag typ skrek “där är du ju äntligen!”. Så tror allt är så olika 🙈 åh vill bara gå in till mina grisar som sover nu känner jag 🙈 lycka till med allt!!❤

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack snälla ❤️ åh vad fint! Så mycket kärlek 🥰 Tusen tack ☺️

      Svara

  • Danielle

    |

    Det växte fram låångsamt. Hade bara “beskyddarkänslor” (är väl inte ens ett ord) för min dotter väldigt länge. Ville skydda henne från ondska men hon var en främling liksom. Var förlossningsdeprimerad så kan ha varit en orsak, men tror också det kan vara helt normalt att känna så. Oavsett kommer kärleken vara större än allt annat, när den än kommer ❤

    Svara

  • Ida

    |

    Jag blev knockad av kärleken direkt. Och då tyckte jag att jag älskade honom obegripligt mycket när han låg i magen. Det var verkligen som att vara nyförälskad upphöjt till 1000. Och den kärleken växer sig bara starkare och djupare för varje dag som går. Att jag ens levt ett liv utan honom innan är ofattbart. Jag är glad och tacksam över att jag fick känns så stark kärlek från första sekund.

    Svara

  • Johanna

    |

    Kände först lättnad och ett sjukt behov av att skydda honom, samt att han var så självklar, som att han alltid varit här. Jag tänker att det är ju kärlek för honom, bara att det är en annan typ av kärlek än den man känt tidigare. Kände mig också hjälplös i början när han skrek och jag inte fattade varför/kunde hjälpa honom. Nu är han fem månader och världens gladaste, roligaste och bästa lilla bebis. Men stundtals lite av en diktator här hemma 😂

    Svara

  • Jessica

    |

    För mig växte det fram under de första månaderna. Hade däremot från första ögonblicket extremt starka beskyddarkänslor. Då kändes det som att jag hade fått en extra kroppsdel som jag behövde skydda med allt jag hade, annars skulle jag inte överleva. Men det var det. Inget pirr och inget rosa fluff, bara överlevnad. Efterhand växte kärleken fram och någon eller ett par månader efter hon föddes var jag totalt och handlöst förälskad i det lilla livet, älskar henne mer och mer för varje dag även nu snart 5 år senare. Med lillasyster var det annat, jag var så rädd för förlossningen av olika anledningar att jag inte kunde ta till mig graviditeten, det i sig gjorde att jag var helt säker på att jag skulle förlora henne på ett eller annat vis så jag vågade inte känna efter i början. Så där växte kärleken fram efterhand med, fast mer i takt med att jag vågade tro på att hon faktiskt skulle få stanna kvar hos oss. Tog också några månader, men då var jag trygg i att det inte var någon fara med att inte känna så mycket direkt så det i sig oroade mig inte. Blev lika handlöst förälskad i henne med till slut, såklart.

    Svara

  • Sandra

    |

    Känner igen mig så i det du skriver om känslan för bebisen i magen. När han kom kände jag att jag ville skydda han från allt ont, att jag ville gå in i en bubbla, lejonmammakänslor. Kände också en stark kärlek, inte samma känsla som nyförälskelse när man är nykär som en del beskriver, mer den självklara kärleken som kommer med tiden.

    Svara

  • Agnes

    |

    Kände mycket kärlek när mitt barn låg i magen och även direkt när han föddes, det kändes bara självklart. Men minns att jag tyckte han var ganska ful (som de flesta nyfödda ju är) och blev förvånad, för jag trodde att föräldrakärleken skulle göra att man ser sitt barn som vackrast i världen även fast det “objektivt” sett inte är det 😁. (Nu tycker jag dock han är det vackraste barn som existerat hehe)

    Tror det är klokt att vara öppen för alla känslor, men om du redan nu älskar fantasibebisen så tror jag det kommer vara så när du träffar honom också. Tänker att det liksom räcker att han finns och är en bebis så är han ju den fantasibebis som du redan nu älskar, om du förstår hur jag menar?

    Svara

  • Marie

    |

    Min tjej har precis fyllt 1 och jag väntar fortfarande på känslorna. Det har varit ett väldigt tufft år med mjölkstockning, varböld och en high need baby + pandemi så att alla föräldragrejer var inställt. Hoppas på bättre tider framöver 😊. Men känns så tråkigt att jag inte fick den där bebisbubblan som folk pratar om. Jag fick bara en hormonchock istället 😞. Ursäkta deppig kommentarer. Tycker om att följa din graviditet. ❤️ Gillade verkligen att vara gravid men var inte riktigt beredd på en high need baby.

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

    • G

      |

      Vet vad du går/har gått igenom! ❤️ Har nästan haft det precis likadant med min ettåring. Det är TUFFT. Ville bara säga att du inte är ensam, kan vara så skönt att höra ibland. Kram

      Svara

    • Krista / Miss Macaronia

      |

      Tack för att du delar med dig, det finns garanterat andra som känner så och det är bra att olika versioner av livet med bebis får synas. Hoppas det blir bättre framöver! 💕

      Svara

    • Danielle

      |

      Känner igen det du skriver. Du är inte ensam. Kram ❤

      Svara

    • Amanda

      |

      Upplevde samma! Min son är nu 2 år och första året i hans liv hade jag konstant en liten klump i magen. Hade så svårt att landa i det nya livet. Livrädd att inte må bättre. Men så fort jag började plugga och fick lite distans, så kunde jag andas lite igen. Hade mild förlossningsdepression. Precis som många skriver var jag väldigt beskyddande och älskade honom väldigt mycket. Men den där intensiva ”kärleken” försvann när jag fick min baby-blues. Så sorgligt! Idag är det mycket bättre ❤️

      Svara

      • Marie

        |

        Tack för alla svar och pepp 🤗❤️. Alltid skönt att veta att man inte är själv. Jag har precis börjat jobba så förhoppningsvis blir det bättre nu när det blir lite variation. Kramar till alla som också kämpar!

        Svara

  • Alma

    |

    Det var kärlek direkt. Har två barn och har absolut älskat dem båda när de låg i magen men inte varit helt “upp över öronen” av kärlek, men sekunden de kommit ut: och my god. Går inte att beskriva. Helt livsomvälvande kärlek, fantastiskt men samtidigt otroligt skrämmande. För en väldigt självständig människa blir det tufft att hela ens existens och liv helt plötsligt är beroende av en annans (bebisen). Har gått från att leva mitt liv utifrån mig själv, till att leva det för mina barn och utifrån dem. Annat är omöjligt då kärleken till dem är så stor.

    Svara

  • Åsa

    |

    Kärleken växte fram med tiden, beskyddarinstinkten fanns från start . Det är så märkligt, man åker till sjukhuset och åker sedan hem med en bebis . Jag och min sambo försökte begripa oss på vad vår son ville ; ville han ha mat, byta blöja, var uttråkad.. ? Det tog ett tag att lära känna honom och så utvecklas de ju i rasande fart, det händer saker hela tiden . Nu är han 8 år och mini- tonåring 🙃 (ps. det är vanligt att inte tappa hår under graviditeten. Sedan är det lite olika hur man tappar håret sedan efter förlossningen men inte ovanligt att tappa mycket hår en period , det var lite läskigt)

    Svara

  • H.

    |

    Jag hade en traumatisk förlossning, mådde och mår otroligt dåligt över den, jag är så arg på vården för jag känner mig så snuvad på första tiden med mitt första barn! Min bebis är idag 5 månader och känslorna kommer mer och mer för varje dag som går som tur är. 😍❤️ Men jag sörjer verkligen första tiden.

    Svara

  • Sabina

    |

    Nej. ingen av mina döttrar älskade jag direkt. Kände nästan “ta bort henne, låt mig vila ifred”. Men det växte fram. Känslan att det är min uppgift att ta hand om dem, fanns dock där från början.

    Svara

  • My

    |

    Jag älskade bebisen när den låg i magen, men det var annorlunda när hon kom ut. Mitt barn föddes för tidigt, så jag blev lite chockad, hon kom ut medtagen och var tvungen att ut ur rummet på en gång. Jag var heeelt slut. Så jag kände absolut känslor för henne, men absolut inte den där omedelbara kärleken man hör om.
    Bebis och pappan fick gå till neo ganska snart och jag blev kvar på förlossningen. För att få komma till dem var jag tvungen att duscha och kissa, men jag hade inte bråttom utan la mig och sov..
    När jag väl kom till neo var jag fortfarande helt slut och jag sattes med en bröstpump på en gång då bebis var för trött för att amma.. Jag lärde mig inte på flera dagar hur man sondmatade henne så jag kände mig som en “sämre” förälder än pappan som lärde sig direkt. Han var också så naturlig när han pratade med henne och tog hand om henne.
    Men sen växte kärleken fram. Och gör fortfarande! Hon är idag 7.5 månad och jag har länge känt att jag kan inte älska henne mer än jag gör idag. Men av någon magisk anledning så älskar jag henne ännu mer nästa dag. Hon är helt fantastisk!

    Svara

    • Danielle

      |

      Åh. Känner så igen mig i det du skriver. Min dotter kom också tidigt vilket blev väldigt traumatiskt. Jag ville bara bli lämnad ifred och mådde skit. Men då var det som du säger, bröstpump, sond osv.. min sambo älskade min dotter från start medan jag inte kände nånting. Jag önskar att jag visste då att det KOMMER. För det har det gjort mer och mer och idag älskar jag henne över allt annat.

      Svara

  • Krista / Miss Macaronia

    |

    Vet inte om jag skulle kalla det kärlek direkt, kanske mer en extrem fascination. Kunde knappt slita ögonen från dem utan stirrade och stirrade. På alla ansiktsdrag och så fötterna haha.

    Svara

  • Malin

    |

    Åh känner mig lite “guilty” när man läser om allas kärlek till barnet, men alla känslor är ju okej säger dom… Jag hade inga direkt kärlekskänslor för bebisen i magen, var mest bara rädd för att få missfall/bebisen skulle dö, deppigt nog. Blev lite bättre när jag började känna sparkar dock. Första månaderna efter förlossningen hade jag nog förlossningsdepression fast det egentligen inte konstaterades, plus att dottern hade kolik på det. Så kände inte så mycket kärlek där i början, mest bara att “mitt liv är över”. Kände inget rosa kärleksfluff. Men sakta men säkert har kärleken växt fram och kanske vid 4-5 månader började det vända och nu vid 10 månader älskar jag henne såå så mycket❤️

    Svara

  • fanny s

    |

    Jag har fyra barn och med första barnet började jag på noll. Var dock några mindre komplikationer och jag var ganska ung och visste inte vad jag hade att vänta. När barn två föddes var det lättare att känna de där starka kärlekskänslorna i början. Jag tror att det för mig var lättare då just eftersom jag hade ett barn redan och förstod mer kring hur det var att vara mamma. Sedan har det blivit mer intensivt för varje barn. Jag har lärt mig att det inte är farligt att inte känna så mycket i början, kärleken växer fram för varje dag. Jag läste någonstans att man börjar älska den man tar hand om, så jag antar att vi är konstruerade för att kunna ta till oss och älska våra barn 🥰

    Svara

  • F

    |

    Känner 100% beskyddarinstinkt, beskyddar henne mot saker jag inte ens visste att jag “behövde” beskydda ett barn för. Lägga upp en bild på Instagram var typ det läskigaste av allt och när någon ville dela en bild fick jag lite svårt att andas så orolig jag blev. Och det är inget jag tänkt på innan, kanske att inte dela för mycket bilder när barnet är äldre bara. Och jag kände direkt ett extremt band till min dotter, skojar om att det känns som att de glömde klippa navelsträngen på förlossningen.. Tog med henne överallt innan, även in på toaletten (i babynest med handtag, bästa saken att ha med på BB!!). Kanske har att göra med att vi fick kämpa hårt för att få henne (liknande din historia fast jag fick 2 utomkveds så jag har inga äggledare kvar).

    Är så glad för din skull! ❤️

    Vill fortfarande helst inte att folk ska bära henne eller ta på henne (det är iofs en pandemi så det kanske är normalt att känna så). Hon är 2,5 månad och den bästa och roligaste jag vet. 😊

    Svara

  • Sabina

    |

    Jag kände kärlek DIREKT vid graviditetstestet vilket var förvånande för mig och ganska jobbigt för jag blev helt sjuk i huvudet av oro för missfall.
    När min dotter föddes i april kändes det som att jag känt henne i 9 månader och jag blev förälskad direkt 😀
    Jag hade också ont vid naveln när hon var i magen och barnmorskan sa att bebisens rumpa tryckte där haha!

    Svara

  • M

    |

    Jag kände mycket kärlek för bebis i magen. När han väl var ute så var jag liksom..likgiltig? Kände absolut att jag behövde ta hand om honom men det var ingen stark kärlek eller koppling som jag hört andra beskriva. Jag var rätt omtumlad efter förlossningen plus plötslig insikt att corona då (mars 2020) höll på att förändra allt. Kärleken kom efterhand. Största förvåningen var hur jag upplevde att mitt barn älskade och var beroende av att vara med mig. Det var jag inte alls beredd på.

    Svara

  • Annica

    |

    Kärlek direkt. Och fascination, kunde inte fatta att det plötsligt fanns en bäbis utanför magen. Hon skrek när hon kom till bröstet, och när vi började prata med henne så tystnade hon och man kunde se hur hon lyssnade på våra röster och kände igen våra röster från magen. Ett ögonblick jag aldrig glömmer!

    Svara

  • Anna

    |

    Först nu när min dotter är 6,5 månad gammal jag verkligen börjar känna djupa känslor av kärlek och nyförälskelse. Men jag har inte varit orolig, har alltid vetat att det kommer <3 Och beskyddarinstinkten var där från dag 1!

    Svara

  • Linda

    |

    Angående håret, ja, du tappar ofta väldigt lite hår under graviditeten men sen faller allt ”extra-hår” av (som en hamster typ)

    Svara

  • Mio

    |

    Har en 5åring och 2 mån bebis , min hjärna är helt mos och känner mig trög i vanliga konversationer.. hoppas de beror på trötthet 😂😂

    Svara

  • Elin w

    |

    Med första barnet växte kärleken fram. Jag hamnade tyvärr i en förlossningsdepression och hade det väldigt jobbigt de första 3-4 veckorna ungefär. Jag gjorde allt som skulle göras, men det hade lika gärna kunnat vara grannens barn. Så det var så häftigt när jag efter ett tag bara insåg att ”shit jag älskar den här lilla människan”. Med andra barnet slog kärleken till direkt ❤️

    Svara

  • Caroline

    |

    Jag kunde inte titta på min dotter direkt. Jag var liksom arg på nåt vis. För det var jobbigt att föda.
    Så kärleken dröjde några veckor. Hittade glimtar av kärlek men aldrig den där översköljande kärleken som liksom suger tag i en. Inte nu heller, fyra år senare, är jag en sån som blir blödig och känner värk av kärlek.
    Är väl bara så jag är.

    Jag saknade den som var inuti magen. Sparkarna,känslan. Det var jag ledsen över länge.

    Svara

  • Isa

    |

    Som med allt annat är det så olika för olika personer. För mig har det tagit tid innan den där otroliga kärleken kom på plats, några månader med första barnet men lite kortare med andra. Men det betyder inte att jag var helt kärlekslös i början, jag hade stark beskyddarinstinkt och så kom det liksom små glimtar av den där starka kärleken emellanåt, så jag kände mig trygg med att den skulle växa fram trots allt. Jag har också fått förlossningsdepression med båda barnen, vet ju inte hur det hade varit om jag inte hade fått det. Det som fick kärleken att ta fart ordentligt för mig var att jag insåg att jag var den viktigaste människan på jorden för min bäbis. Jag var hans livsuppehållande system (som ju alla föräldrar är för sina nyfödingar) och det gjorde att känslorna fördjupades.

    Svara

  • Sandra

    |

    För oss var det stark fascination, stolthet över att vi var där, gråtlycka att se bebisen i sin pappas (MIN kille!? En pappa!!!) famn, och den där urstarka kärleken till bebisen växte fram. Men det är så mycket andra känslor att bearbeta att det var nästan lite skönt 😂 Det är kärlek till så mycket, tyckte jag. Ens kropp, ens partner, att äntligen få äta igen (planerat kejsarsnitt haha) barnmorskorna, min familj, min killes familj.. bebisen var mest typ, HIHI vem är du hur kan du vara så gullig OCH hur håller jag dig vid liv!?

    Ah. Njut ba, säger jag. SÅ fint att ni känner så starkt för gymnastikmannen där inne!

    Svara

  • Isa

    |

    För mig kändes det som en självklar kärlek från start. En obeskrivlig kärlek. Sedan den dagen mitt första barn föddes – känns det som att jag fick en ”extra” cell eller kroppsdel – eller hur jag nu ska förklara. Det kändes som att något hände, som att man fick uppleva något man aldrig känt förut. Kärleken till min man är stark men med mitt barn, det var en helt annan sak. Jag tycker den känslan är obeskrivlig och typ så stark att det inte går att förklara. Därför har jag slutat förklara för personer som inte har barn eller väljer att inte skaffa. De säger att de förstår känslan, men jag tror ärligt inte de förstår…..

    Svara

  • Alice

    |

    För mig växte det fram och kom rätt plötsligt sen som ketchupeffekten. I början kändes det mest som en tamagochi-lek att tillgodose alla behov och det känslomässiga var inte så stormande utan mer rationella tankar kring allt praktiskt. Sen över en natt när hon var 2,5 månad så blev jag så våldsamt förälskad att allt bara bubblade/värkte. Det blev lite märkligt för min partner fick likadana känslor först när hon var 5-6 mån så han tyckte att jag var lite överdriven som ville kolla på alla bilder av henne sekunden hon somnat i ett annat rum eller så fort jag inte var hemma. Vi visste både att de kunde ta lite tid med känslorna, så det var bara att vänta in ❤️.

    Svara

  • Sarah

    |

    Japp, samma för mig med håret! 😅
    I första graviditeten tappade jag typ inget hår sista tre månaderna. Nu är det mindre än tre månader kvar och tappar typ inget nu heller.
    Precis som du skriver så är det överflödet som trillar av sedan. Förr tyckte jag alltid man fick höra att det var amningen som gjorde att man tappade hår, vet inte om man fortfarande säger så. Men jag tror det har att göra med att man inte tappar något på slutet av grav. 😅

    Svara

  • Karolina

    |

    När mina barn kom ut kände jag mest ingenting. Jag blev snittad med båda och det var så många sladdar och folk som höll på med mig att jag kunde inte ta in att de var ute. När jag fick hålla dem kändes det mest overkligt. Beskyddarinstinkten var tydlig men kärleken kom på riktigt först när vi kommit hem och landat lite. Sen fortsätter den utvecklas och växa när livet rullar på.

    Svara

  • Camilla

    |

    Var inte kärlek direkt men att beskydda det lilla livet som fanns i min famn kom från start. Kärleken växte fram allt eftersom. 🙂

    Svara

  • U

    |

    Direkt när jag fick han på bröstet efter förlossningen tänkte jag ’där är han ju’.
    Sedan utvecklades till en mer komplicerad och starkare kärlek än vad man kunde föreställt sig. 🙂

    Svara

  • Amanda

    |

    Totalt knockad av kärlek direkt när han kom ut. Dock hade jag noll anknytning till honom när han låg i magen. Kunde bara tänka att ut kommer det komma ett barn, thats it. Kunde inte föreställa mig att jag skulle älska den lilla personen så mycket att allt annat blev betydelselöst. Det häftigaste och tuffaste jag någonsin varit med om är att få vara mamma. En jävla ynnest men också så smärtsamt ibland. Kärleken till ens barn, totalt villkorslös och svår att förklara pga så stor och mäktig. Lycka till!<3

    Svara

  • Marie

    |

    Kärlek direkt men inte så stark i början men tog tre dagar innan jag kände mig så galet kär i honom. Med andra barnet tog tyvärr längre tid och jag behövde lära känna honom först. Men en väldigt stark beskyddarinstinkt från dag ett.

    Svara

  • C

    |

    På tal om att vänta, och älska någon som man inte har träffat så vill jag tipsa om låten You belong av Rachel Platten <3

    Svara

  • Alexandra

    |

    Min första tanke var ”plopp” för det var så det såg ut när barnmorskan tog emot honom (😂) men sen, kära nån, det var som en käftsmäll av kärlek? Och minminmin-känslan kom direkt och ”den här ska jag skydda med mitt liv”
    Och nu fyller han snart ett ❤️

    Svara

  • Ida

    |

    När min bebis blev 3 månader för typ 2 veckor sen så började jag tappa massa hår hela tiden helt plötsligt!😅 Men allt hår som man ej tappat under graviditeten ska ju av antar jag 😅
    Jag kände en sån stark kärlek på en gång, kände att det var vi två mot världen (hans pappa får va med på ett hörn så klart 🤣).

    Svara

  • Anni

    |

    Första barnet hade jag mkt ångest under graviditeten, mått sämst rent fysiskt och vi hade kämpat många år och genomgått IVF. Sen blev förlossningen extremt tunt, akutsnitt och med en dotter som blev sjuk. Hade svårt att känna den stormande förälskningen med henne, de tog 2-3 månader. Med lillasyster så var det som de slog ner en kärleksbomb direkt när jag fick henne på bröstet. Tror oxå att en vet vad kärleken till barnet känns och hur det är att vara mamma

    Svara

  • N

    |

    För mig växte kärleken fram(och gör fortfarande varje dag, nu börjar jag äntligen känna den där riktiga kärleken efter typ 5-6 månader). Hade en lite halvtraumatisk förlossning och fick inte upp bebben direkt på magen, utan de fick springa iväg med henne. Dessutom fick vi en kolikbebis…helt ärligt de absolut värsta 4-5 månaderna i mitt liv haha…skrik och missnöjd bebis typ hela tiden, så det var som bäddat att hamna i förlossningsdepression för min del. Men som alla säger som har erfarenhet av kolik – det blir bättre! Jag önskar dock att någon i typ vården hade berättat att man ibland inte känner kärlek direkt och att det faktiskt kan hända att man får en bebis med kolik som är missnöjd hela tiden, vilket verkar vara helt normalt, men jag hade typ inte hört det innan. Jag hade ju såklart hört talas om kolik, men inte HUR jobbigt och påfrestande det faktiskt kan vara.
    Angående håret så började jag tappa hår, mycket hår, typ 3 månader efter förlossningen 😟 jag hade tyvärr tunt hår innan och nu ännu tunnare! Funderar på att vara gravid typ hela tiden så man har tjockt fint hår året om haha!

    Svara

  • Zanna

    |

    Gällande håret var det samma för mig. Alla sa att man skulle tappa allt när man slutade amma, men jag har inte märkt av det. Tappar däremot lika mycket som innan nu 🥲

    Gällande kärleken så tyckte jag att jag älskade honom så himla mycket när han kom. Men för varje vecka och månad som gick växte den där kärleken och om man jämför med nu (11 månader senare) så var den kärleken ingenting i jämförelse med nu.

    Vill också bara säga att ni har en fantastiskt underbar tid framför er. Ni kommer att få känna på kärlek som aldrig förut och förmodligen få ett helt annat perspektiv på livet. Att ha en liten är verkligen det finaste som finns 😊

    Svara

  • Svala Flygare

    |

    Hade en tuff graviditet och kände ingenting förutom att det skulle vara så skönt efter graviditeten att få vara ”mig själv” igen. Men jag har älskat honom mer än livet själv sen sekunden han föddes ❤️ är övertygad om att det löser sig, oavsett hur det blir så blir det bra. Lycka till ❤️

    Svara

  • Josefine

    |

    Angående håret: har inte heller tappat något hår när jag varit gravid, haft bästa håret då! Men typ en månad efter förlossningen.. hår överallt! Du vet känslan av att man har ett hårstrå på huden? Den känslan hade jag jämt, eftersom jag hela tiden tappade hår i flera månader!! Så drygt. Plus att det var hår överallt i lägenheten, i badkaret. Gick inte att borsta håret inomhus 😂 läst att det har med hormonomställningen i kroppen att göra efter att bebisen kommit ut som gör att man tappar hår. Men blir olika mycket för alla såklart, har haft kompis som typ inte märkt av det.

    Svara

  • Sophie

    |

    Första barnet kände jag typ ingenting när han kom. Mest lättad att det var över. Mådde jättedåligt hela graviditeten och det kändes (hemskt nog) som är det var hans fel. Han blev väldigt sjuk när han var två veckor och vi visste inte om han skulle klara sig. DÅ slog kärleken till med full kraft och jag tänkte att jag inte ville leva om han inte klarade sig. Tack och lov gick allt bra men de 11 dygnen på sjukhus skapade enorma band mellan oss så på något konstigt sätt är jag tacksam för allt i efterhand.

    Med andra kände jag kärlek sekunden jag fick upp honom på bröstet. Jag upprepade mantrat “Han är ute. Jag älskar honom” säkert 20 gånger första kvarten av hans liv. 😅

    Tror det handlar mycket om att jag visste vad som väntade mig den andra gången. Jag hatar att inte ha kontroll och jag hade svårt att landa i det med första barnet.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv