Två timmar gammal ute i den riktiga världen och han hade äntligen slutat skrika. Inte egentligen för att vi lyckades trösta honom tror jag, men för att han skrek sig trött 😢
Försökte desperat amma honom under denna period, men han vägrade ta bröstet. Jag pressade ut råmjölk och barnmorskor och undersköterskor hjälpte till, men han ville bara inte. Tror aldrig jag har varit så frigjord med min kropp som nu btw. Gick runt med öppen sjukhusskjorta och brösten fria i dagar, haha.
I alla fall. När bebisen äntligen blivit lugn kom det in frukost till oss. Har hört så mycket om denna bricka, men alltså den var ju hemsk? Okej, ska inte överdriva. Inte hemsk. Men att dessa mackor skulle vara så goda förstår jag inte. Det är ju toastbröd med pålägg? Orostat toastbröd dessutom. Inte ens ett värkarbete på över 30 timmar kunde rädda det.
När vi ätit fick jag duscha och sen rullade de oss till vår rum på BB.
Huuuur fick han plats i mig? Och hur kunde han komma ut? Förstår ingenting.
Jag har tyvärr ingen ordentlig bild på vårt rum, men det var verkligen så fint! BB-avdelningen var nyrenoverad och man fick enkelrum så att pappan kunde stanna. Hade sån tur att den nya avdelningen öppnade samma vecka.
Sån himla lättnad! Att vara själv med nyfödd bebis och dessutom behöva dela rum med en främling var jag nästan mer nervös över än själva förlossningen.
F åkte hem och hämtade min dator så att vi kunde titta på Idol och så dukade vi upp med godis och snacks.
Min nyfödde lille klump. Känner inte alls igen honom här. Så tjock och svullen <3
På tal om svullen. Denna intimdusch som Plume skickade till mig kan jag verkligen rekommendera. Man fyller den med ljummet vatten och använder som en liten dusch på toaletten när man går på toa. Skönt att kissa med efter förlossningen, eller hålla sig fräsch med.
Jag använder den fortfarande vid varje toalettbesök och kommer göra framöver när jag har mens också.
Efter timmar och timmar av försök lossnade det äntligen och bebisen tog tag i bröstet! Sedan dess har han inte velat göra annat : ))
Ordentligt grepp tog han också. Har inte haft det minsta ont i bröstvårtorna en enda gång och amningen har funkat hur bra som helst sedan dess. När mjölken rann till dock….AJ.
Efter en natt med kanske 1 timme sömn för min del blev vi serverade frukost. F tittade inte på något annat än bebisen dessa dagar btw. Så gulligt.
Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag var helt lost. Det var som att jag fokuserat så mycket på att föda att jag glömt att det faktiskt kom en bebis sen. Dessutom var jag så chockad och utmattad efter förlossningen att jag liksom inte var helt närvarande. F höll koll på allt. Sa till mig att amma, när vi skulle byta blöja och vinklade bebisen så att han skulle spy åt sidan. Jag satt mest som en zombie i min egen värld. Hemskt att tänka på nu, men om någon hade kommit och sagt att ”nu tar vi din bebis i några timmar” hade jag sagt okej. Jag fattade ingenting.
Och när bebisen sov sov pappan. Mamman lånade ut sin säng och fortsatte stirra ut i intet. Kunde inte sova, men var inte heller vaken.
På tal om det. Nyrenoverad BB-avledning och allt, men det fanns ingen säng till partnern. Det enda som fanns var en fåtölj man kunde luta.
F åkte därför hem och hämtade en luftmadrass. Han hämtade även större kläder till bebisen. Vi trodde ju att vi skulle få en liten bebis då min barnmorska sagt det och hade inte med oss något större än 50. Det var aningen för litet så vi kunde inte stänga knapparna på de flesta plagg. Haha.
Jag älskade maten på BB. Hade absolut inget emot att bli serverad trygg skolmat med noll kryddor. Falukorv liksom! Inte ätit på evigheter.
Bebisen fick uppleva sin första Formel 1!
Och jag grubblade återigen på hur tusan han fått plats.
En annan grej F hämtade var en napp. Bebisen ville inte vara utan bröstet i munnen en sekund och jag behövde avlastning. Han är inte jätteglad i napp, men ibland tar han den.
Under vårt utskrivningssamtal sa dock sjuksköterskan att hon inte rekommenderade napp än och jag gömde den diskret bakom ryggen av skam…heh.
När det var frukost andra dagen hade vi knäckt koden. Vi hade hittat en brödrost vid partnerkylen och kunde rosta de stackars toastmackorna och vi möblerade om så att vi kunde sitta bredvid varandra och streamade Nyhetsmorgon.
När jag vaknade denna dag var allt annorlunda. Det var som att det klickade till i hjärnan på mig när jag såg bebisen. Herregud det är MIN bebis. Jag grät hela dagen. För att han är fin, för att jag skulle få ta med honom hem och för att livet gett mig en så perfekt liten människa.
Efter 48-timmars kontrollen bestämde vi oss för att åka hem. På självaste fars dag <3
Jag duschade och klädde på mig annat än sjukhuskläder. De där nättrosorna fick hänga med några dagar till dock.
Och en sista bild på en Region Skåne-filt innan vi begav oss. Min finaste lilla bebis!!! Nu åker vi hem och startar vårt liv tillsammans <3
Äntligen har jag fått ihop min förlossningsberättelse! Hade kunnat skriva den hur lång som helst. Det är verkligen det häftigaste jag varit med om…och det mest brutala. Haha. Men om jag ska lyckas publicera någon himla gång får jag sätta punkt här. Här kommer den!
Värkarna startade natten till torsdag den 11 november. Klockan 03.00 vaknade jag av världens mensvärk som höll i sig en minut och sedan släppte. Jag tänkte inte så mycket på det, jag brukade få förvärkar och speciellt på natten. Men när jag gick på toaletten kom det ut slemblandat blod. Tänkte att då måste det ändå hända något där inne. Särskilt då min barnmorska dagen innan sagt att jag var öppen 2-3 cm.
Gick och lade mig igen och kunde inte somna om eftersom värkarna fortsatte komma. De var oregelbundna och ibland dröjde det tjugo minuter mellan värkarna. Vid 07.00 väckte jag Frédéric och sa att han skulle jobba hemma.
Jag placerade mig på soffan och låg där hela dagen för att vila och se hur det utvecklades. Hade värmekudde på magen och F servade mig det jag ville ha. Jag fortsatte blöda och slemproppen gick. Började känna mig säker på att det var på väg att hända något.
Värkarna ökade dock inte, de blev varken regelbundna eller mer smärtsamma. Vid lunch ringde jag ändå förlossningen. ”Jag tror jag ska föda barn idag eller imorgon”, sa jag. Fick besked om att ringa tillbaka när jag hade tre värkar på 10 minuter.
Fick bestämma lunch och F hämtade indiskt.
Följt av tomtelatte och godis från Hemmakväll. Tacksamt att föda barn till någon, man får precis vad man vill. Haha.
Dagen fortsatte, värkarna likaså, men de blev aldrig regelbundna. Det varierade mellan allt från 1 minut till 15 minuter mellan dem. De ökade inte heller i smärta. Inte linjärt i alla fall, vissa värkar var mer smärtsamma än andra, men det ökade inte successivt.
När kvällen kom började jag bli frustrerad. Ska det inte hända något mer snart? Värkarna var helt hanterbara, men jag började bli trött på att ha ont. Jag tyckte helt ärligt inte att det var så smärtsamt, dessutom kommer det ju en paus mellan varje värk där man inte har ont alls. Vissa månader har jag extremt mycket mensvärk och det är tusen gånger värre, särskilt eftersom jag inte får några pauser. Förstår dock nu att den mensvärken jag brukar ha inte är normal alls.
Jag började som sagt bli trött på att ha ont och blev frustrerad över att det inte ökade. Jag började även oroa mig över sömnen. Jag hade inte sovit sedan 03.00 och snart hade det gått en dygn. Tänk om det inte startar förrän imorgon? Hur ska jag orka om jag inte kan sova?
Jag ringde till förlossningen. De sa att så länge värkarna inte var regelbundna, ökade i smärta och jag kunde prata under tiden jag fick en värk (fick en under telefonsamtalet) var det inte på riktigt. ”Det är inga riktiga värkar”, sa hon.
Då fick jag lite panik. Det hade känts helt okej och hanterbart fram tills dess, men när hon indirekt sa att jag inte var välkommen, och att det inte var på riktigt, tappade jag modet. Herregud jag orkar inte mer. Hade hon sagt att jag var välkommen in hade jag nog stannat hemma ett bra tag till, men när jag inte blev erbjuden någon hjälp kände jag mig desperat efter den. ”Jag vill i alla fall ha en sovdos”, sa jag. Kvinnan i telefonen sa att jag skulle sätta mig i duschen i en timme. ”Om det blir värre så ringer du tillbaka, men antagligen kommer det gå över”.
F letade fram en brassestol från garderoben.
Jag satte mig i duschen och F klockade värkarna. En timme senare ingen skillnad. Samma värkar. Samma oregelbundenhet.
Jag ringde till förlossningen igen. Vid det här laget hade jag accepterat att det ”inte var på riktigt” och bestämt mig för att jag ville ha en kontroll och en sovdos, så att jag i alla fall kunde få lite sömn. Ljög och sa att värkarna var regelbundna och att det gjorde mer ont. ”Du kan komma in på en kontroll”, sa hon.
F hämtade bilen och vi tog inte med oss alla saker, var helt säker på att bli hemskickad. Men tog ändå denna bild i hissen pirrig och förväntansfull. Vem vet, det kanske ändå var sista hiss-spegelbilden med bebisen inuti magen.
Jag hade inte en enda värk på vägen till sjukhuset, vilket visserligen bara är en bilresa på några minuter, men började känna mig så dum.
Vi kom in på förlossningen och det var med förvåning barnmorskan konstaterade att jag var öppen 7 cm. Genast blev vi inskrivna och de frågade vad jag tänkte om smärtlindring.
Vi-ska-föda-barn-pussen!
Jag var vid gott mod och kände att jag hade kontroll, kunde hantera värkarna och att allt flöt på bra. Kände mig nästan rädd när epidural kom på tal. Det ville jag verkligen INTE.
Det kändes så läskigt att ta bort smärtan, som att jag i så fall skulle tappa kontrollen och inte styra över förloppet själv längre. Jag ville vara 100% i kontakt med min kropp. Jag visste inte alls att jag skulle känna så och blev förvånad. Jag blev dock rädd att det skulle vara för sent för epidural om jag skulle ångra mig (har hört många historier om det), men barnmorskan sa att det händer nästan aldrig. Vi bestämde att jag skulle testa lustgas och värmekudde.
Det funkade verkligen så bra. Det var skönt att få hjälpmedel till att ta värkarna och allt kändes plötsligt lättare. ”Jag vet att jag säkert kommer få ångra detta, men det känns inte alls jobbigt att föda barn. Det här klarar jag ju”, sa jag till F.
Värkarna fortsatte och vi jobbade på. Jag använde lustgas och F hjälpte till med att trycka på mina knän, höfter och dra längs ryggen. Jag kände att jag blev mer och mer trött, både på grund av att jag inte sovit, men också på smärtan. Jag fick anstränga mig för att vara lugn, men kände att jag klarade det. Det kändes bra.
Förloppet gick dock sakta och fem timmar senare var jag endast öppen 8 cm. Vi hade gjort allt vi kunnat. Jag hade inte suttit ner en enda gång och de tog vattnet för att skynda på och gav mig värkstimulerande dropp, men inget hände. Det började kännas hopplöst och jag orkade inte stå upp längre. Värkarbetet hade varit igång i över ett dygn.
Jag blev så besviken och snart efter kontrollen kom en värk och snabbt efter den en till. Jag hann inte återhämta mig mellan värkarna och började få panik. Jag hann inte med. Andades lustgasen frenetiskt och sa åt F att hålla en hand på mig och inte släppa. När han släppte kände jag inte längre att jag var kvar i rummet. Det kändes som att jag låg i ett stort hav. Han var mitt ankare som såg till att jag var kvar i rummet.
Ännu en värk kom utan paus och jag började känna att jag tappade kontrollen. Jag blev rädd. Jag ville inte mer. Jag började kämpa emot och bli rädd för värkarna. Jag kunde inte längre behålla lugnet och blev besviken på mig själv. Jag visste att det ju var exakt detta som inte fick ske, men jag klarade inte av att hitta tillbaka. Jag började gråta och visste inte var jag skulle ta vägen. Fullkomlig panik. Barnmorskan sa att hon tyckte att jag skulle ha epidural. Jag ville ju verkligen inte det, men kände mig besegrad och tackade ja. Då brast det totalt. Det kändes som att jag hade gett upp och misslyckats. Jag vet inte varför jag kände så. Jag har inte några åsikter om smärtlindring och är ingen person som skulle tacka nej av typ prestige. Men jag kände mig ändå misslyckad. Det var som att barnmorskan förstod hur jag kände. ”Du är jätteduktig Regina. Det säger jag inte bara. Du har kämpat i så många timmar nu, du har inte ens suttit eller legat ner en enda gång. Din kropp orkar inte mer. Du måste ha en paus nu”.
Väntan på narkosläkaren var den längsta i mitt liv. F har berättat att det bara tog några minuter, men för mig kändes det som timmar. Jag fortsatte andas lustgas utan pauser och fick i mig för mycket flera gånger så att jag tappade medvetandet. Jag hallucinerade. Jag förstod inte var jag var. Jag förstod inte vad som hände. Jag ”vaknade upp” och trodde bara det var en dröm. Jag kunde inte hålla reda på vad som var verklighet. Jag ”reste mellan olika verkligheter” och allt ekade. F och personalen kunde inte få kontakt med mig. ”Regina, Regina, Regina” ekade långt borta. När läkaren skulle sticka blev jag irriterad. Det hade hon väl redan gjort, varför skulle hon göra det igen. Varje rörelse kändes som fyra rörelser.
En stund senare blev jag varm i ryggen och medvetandet klarnade. Det var som att vakna efter en rejäl snedfylla. Skämdes så mycket. Jag var närvarande i rummet på riktigt för första gången på timmar.
Äntligen tillbaka i rummet. Fick en glass och kunde äta och dricka något för första gången på timmar.
F lyckades sova en stund <3
Det blev en paus. Jag drack saft, åt mackor och kunde ha det trevligt. När epiduralen började verka var jag nästan 10 cm öppen, men det var en bit kvar för att bebisen skulle ”komma ner i kanalen”. Men med epidural var den en barnlek. Jag kände ett tryck neråt, men i övrigt var det helt lugnt. Jag satte mig på en pilatesboll och försökte få ner bebisen på olika sätt.
Vid 11.00 hade trycket ökat så pass att det var dags att börja krysta. ”Är du säker på att jag inte faktiskt ÄR bajsnödig då”, frågade jag barnmorskan. Det var hon. Haha.
Krystarbetet var ganska märkligt. Epiduralen verkade fortfarande, men började släppa och jag kunde inte riktigt urskilja värkarna. Däremot kände jag allt som hände där nere. Det kändes helt omöjligt. Jag trodde faktiskt inte att det var så otroligt krävande rent fysiskt. Folk som jämför det hela med att bajsa en melon har en poäng. Jag tog i allt vad jag hade och ännu mer. Visste inte att jag kunde göra sådana ljud som kom från mig. Haha. Jag gav allt jag hade, men det det kändes inte som att det gjorde någon skillnad.
Barnmorskan sa att det närmade sig och jag trodde inte henne. Det händer ju ingenting. De säger de bara för att jag inte ska ge upp. Jag kommer aldrig få ut honom.
Jag är så tacksam att F kollade på och var med under hela förloppet. Förstår att många inte vill att ens partner ska se, men jag hade uttryckt att jag ville det (så länge han inte tyckte det var alltför läskigt såklart, men vi hade ”övat” med att kolla förlossningsklipp hemma). Så när personalen sa att det hände saker kunde jag fråga F som kunde bekräfta att det var sant.
Äntligen kom huvudet ut och den brutala brännande smärtan och när huvudet satt fast och jag väntade på nästa värk är det sjukaste jag upplevt i hela mitt liv. Herregud vad brutalt det är att föda barn. Jag var helt säker på att hela jag sprack.
De öppnade min skjorta och då förstod jag att det snart var över på riktigt. ”Vill du ta emot honom”, frågade hon och några sekunder senare tog jag emot min son och lade honom på mitt bröst. Han var varm, mjuk och sladdrig.
Vid 11.43 kom han ut. 211112. Ett palindrom-datum. Bra jobbat bebis <3
Precis som alla säger försvann all smärta i samma stund. Jag brydde mig inte om att de sydde, att de tryckte, eller att min moderkaka åkte ut. Det enda som fanns i rummet var jag, Frédéric och bebisen. Vi grät och bebisen grät.
En liten tjockis var det <3
När jag var ”lagad” lämnade de oss med bebisen som gallskrek och gallskrek. ”När han lugnat sig får ni frukost”, sa de. Och där var vi, två utmattade, nyblivna föräldrar efter en 30+ timmar lång förlossning med en skrikande bebis och inte en aning om hur vi skulle hantera det. Det var nästan en lika stor chock som förlossningen. Haha. Vi turades om att försöka trösta och till slut lugnande han sig.
Här sitter jag. Utmattad, trött och i chock. Kunde inte alls koppla att knytet i sängen bredvid mig var mitt barn. Jag ville bara duscha och sova.
Min samlade upplevelse av förlossningen
Med tanke på hur långt förloppet var från att värkarna började är jag nöjd med min förlossning i helhet. Det var ju faktiskt bara 1-2 timmar av den som var hemsk. Värst var när blev rädd för värkarna, fick för mycket lustgas och försvann ur rummet. Jag är så ledsen att jag inte lyckades behålla lugnet och att det färgade resten av förlossningen.
Men jag kan samtidigt bli lite irriterad på Föda utan rädsla-boken. Jag tror det är den som fick mig att känna mig så misslyckad och som att JAG var dålig när jag inte lyckades. Missförstå mig inte, jag tycker är boken är jättebra och den gav mig helt rätt inställning och motivation. Jag förstår också varför författaren skriver som hon gör. Men jag hade i efterhand velat kunna känna mig mer svag eller vad man ska säga och att det var okej.
Jag skrev inget förlossningsbrev, utan det enda jag sa när jag kom in var att jag önskade guidning i min förlossning. Jag hade ju aldrig fött barn och visste inte alls hur jag skulle uppleva det. Jag kunde inte haft bättre personal runt mig. Alla var verkligen så bra och fick mig att känna mig trygg och i kontroll.
Jag är så tacksam i efterhand att jag fick bestämma själv. Jag är till och med tacksam över att jag kunde droga mig själv, haha. Har hört så många historier om barnmorskor som stänger av eller skruvar ner lustgasen i smyg. Det hade känts så förminskande. Jag är glad att det var min förlossning och att de var där hela tiden när jag behövde dem. Kände mig aldrig otrygg. Jag är även så tacksam över att barnmorskan som förlöste mig var hård och bestämd. Hade hon inte pushat mig till det yttersta hade det inte gått lika bra.
Jag sa till F under förlossningen att det inte blir fler barn. Jag minns att jag verkligen menade det när jag sa det. Men det är sant som de säger att man glömmer. Nu vill jag ha 100 bebisar till, minst.
Idag är min bebis fyra dagar gammal och jag har varit någons mamma i fyra dagar.
Denna någon har inget namn än, men har de gulligaste kinderna, stora blå ögon, mjukaste huden och luktar så gott. Min barnmorska har sagt flera gånger att jag inte kommer få en stor bebis, att han kommer väga 3 kilo. Döm vår förvåning när det kom ut en valkig klump på fyra kilo.
De senaste dagarna har varit konstiga. I fredags när han äntligen kom efter en lång förlossning kunde jag inte ta in det alls. Tyckte han såg märklig ut, reagerade inte när han grät och kunde liksom inte koppla att det var min bebis. Glömde att han var med. På natten när han grät fick F väcka mig och säga att jag kanske skulle prova att amma och jag kände mest va? Klappade på min mage och ingen sparkade tillbaka.
Söndagen var en enda stor känslomässig dimma. Insikten om att bebisen är min. Att jag skulle få ta med den hem. Inte bara mår han bra, han är också det sötaste jag någonsin sett. Att jag skapat honom är för sjukt för att kunna greppa. Jag förstår ingenting. Hans små händer, hans söta lilla näsa. Jag förstår inte hur vi kunnat ha sån tur. Hur är det möjligt. Hur kan man vara så gullig. Så liten. Så perfekt.
Och här sitter jag nu med läckande bröst. Läckande hjärta. Med en bebis som skriker varje gång jag lägger bort honom. Men det gör inget, för det vill jag inte ändå. Jag saknar honom och ändå är han precis här.
Jaha. Här kommer ännu en uppdatering om min graviditet igen. Det finns ju knappast något annat jag kan tänka på just nu. Jag har beräknad födsel idag. IDAG! Tänk att datumet jag fokuserat på sen jag plussade i februari är här. Då kändes det som miljoner år hit.
Var hos min barnmorska idag och bad henne kolla läget. Hon verkade lite förvånad när hon undersökte mig. Sa att tappen är mjuk och öppen några centimeter. ”Vadå NÅGRA???”, sa jag. ”Jo men 3 ungefär, 2-3 kanske”. Hon gjorde en hinnsvepning och sa att hon hoppas att vi inte ses på vår bokade tid nästa vecka. Gah, vad pirrigt! Jag vet att det inte behöver sätta igång snart ändå. Men något har i alla fall hänt. ”Dina förvärkar har gjort nytta”, sa hon.
Något som dock gjorde mig orolig är att mitt urinprov som de skickade på odling visar samma sparsamma bakterietillväxt som tidigare. Det är ingen skillnad på det provet och andra prov jag lämnat under graviditeten som de valt att inte behandla. Förutom blodet då. Enligt min barnmorska finns det ingen bra förklaring till varför det plötsligt skulle vara så mycket blod i mitt urin och hon tycker att läkaren borde utreda det. Jag får vänta på att läkaren hör av sig, men det känns ju inte så bra. Min barnmorska sa dock att det ibland händer oförklarliga grejer när man är gravid och att det kanske beror på känsliga slemhinnor/ att man blöder lättare. Så vi får hoppas att det bara är något sånt.
Igår hade jag en riktigt bra dag. Hade så mycket energi att jag knappt visste var jag skulle bli av. Gick och fikade med mig själv, fönstershoppade på stan, köpte strumpor till bebisen och sen gick jag hem och städade hela lägenheten. Tvättade, skrubbade, bytte sängkläder, sorterade och moppade varje centimeter.
Vi har stopp i avloppet i köket och har provat alla husmorstips för att lösa det. På väg hem från jobbet köpte F massa grejer på Biltema för att göra ett ordentligt försök att fixa det. Han kom hem och vi satte igång, men det gjorde ingen skillnad. Innan jag visste ordet av det hade han rivit ut allt under diskbänken, dragit ut diskmaskinen och kopplat loss rören så att det kom avloppsvatten på hela golvet och stänkte överallt. Det stank avlopp i hela lägenheten och all städning kändes förgäves. Begravde huvudet i händerna och andades djupt. ”Vad händer älskling, har du värkar?”, frågade F. ”NEJ JAG HAR ETT PSYKISKT SAMMANBROTT”, svarade jag. Haha herregud, verkligen det sista jag behövde skulle hända dagen innan BF.
Nu är stanken borta och avloppsvattnet bortstädat, men det är fortfarande stopp. Disk överallt och kaos. Borde kanske gå in och diska det i duschen, men orkar verkligen inte. Håll tummarna för att F kan lösa det ikväll och att vi slipper avloppskaos när bebisen bestämmer sig för att göra entré.
Igår kväll blev det plötsligt läskigt. Skulle kissa och när jag torkade mig reagerade jag på att pappret blev rött. Tittade ner i toaletten och vattnet var helt rött. Jag förstod genast att det var mitt urin och att blodet inte kom från någon annanstans. Ropade på F som tittade och tillsammans gick vi igenom allt jag ätit de senaste dagarna och konstaterade att det inte berodde på mat.
Ringde till förlossningen och blev slussad mellan olika personer. Ingen visste hur de skulle hantera det. De hade aldrig hört om det tidigare. Det värsta var att de vägrade lita på att det var urinen. De sa mest att ”ja men en teckningsblödning är jättevanligt”, ”ta på dig en binda” och frågor om hur mycket blod det kom i trosorna. Försökte gång på gång förklara att det var mitt KISS och inget annat. Till slut bestämde vi att jag skulle kolla nästa gång jag kissade och ringa tillbaka om det var likadant.
Kände mig nästan gaslightad efter samtalet. Inbillade jag mig? Det kanske är blod från slidan ändå? Googlade mig tokig utan något bra svar. Kanske har jag druckit för lite och är uttorkad? Hällde i mig 4 glas vatten. När det var dags att kissa nästa gång kissade jag i en plastmugg och alltså chocken när jag lyfte upp den för att titta. Det är det sjukaste jag sett. Det var helt rött! Helt mörkrött och inte genomskinligt överhuvudtaget. Såg ut som rödvin. Jag ringde in till förlossningen igen och den här gången stod jag på mig mer trots att de fortfarande tvekade på om det verkligen var urinen. Vid 00.00 bestämde vi till slut att jag skulle komma in på en kontroll.
Satte plast på muggen och tog med mitt urinprov. Ansiktsuttrycket när de såg det var ändå lite plåster på misstro-såret, haha.
Var så nervös i bilen. Vad kunde det vara? Det enda rimliga kändes som urinvägsinfektion, men jag har aldrig varit med om att det är blod i urinen då. Blev orolig över att det var något fel på mig och att de skulle behöva plocka ut bebisen med kejsarsnitt.
Gjorde ctg och bebisen hade sitt livs fest just då och mådde superbra <3 Hade lite sammandragningar enligt maskinen, men kände inte det.
De tog prover på mig och allt var bra, förutom urinen då som mycket riktigt påvisade blod och en massa andra saker. De skickade iväg det på analys och jag fick åka hem med antibiotika. Kommer även få antibiotika i dropp när förlossningen startar.
Det var alltså inget allvarligt som tur är. Men så märkligt att jag inte märkt av urinvägsinfektionen? Fast å andra sidan – det är kanske därför jag har molande värk så ofta? Mina urinprov hos barnorskan har indikerat infektion under hela min graviditet, men så låg att det inte behövde behandlas. Jag har tyckt det varit bra, vill ju helst inte ha antibiotika. Men läskigt att det kunde bli såhär.
Nåväl. Nog om min UVI.
Måndag och två dagar kvar till min BF. Denna vecka är vårt barn beräknat att födas! ”Då ses vi snart igen”, sa de när vi skulle åka hem från förlossningen. Vilken dag som helst nu. Håller på att bli knäpp av att inte veta när det blir. Men jag känner mig inte stressad. Det är som ett lugn över mig. Jag är redo och jag är taggad. Är så glad att ni övertalade mig till att inte jobba hela vägen fram till bebisen kom som jag egentligen tänkt från början. Jag har verkligen behövt den här tiden för att förbereda mig. Dels fysiskt med att vila och boa hemma. Men mest mentalt.
Jag är tre dagar in i vecka 40! Kan detta vara min sista gravid-veckouppdatering? Jag hoppas det. Om inte hoppas jag att han kommer den 12 november. 211112. Tänk vilket sifferfint datum!
Min kropp
→ Förvärkarna är tillbaka och det med besked. Fy vad segt det är alltså. Ibland är det ilande menssmärta med ett tryck som håller i en stund för att sedan släppa. Precis när ”värkarna” blir regelbundna och jag börjar tro att det satt igång på riktigt slutar det, och vissa dagar är det bara en konstant diffus molande smärta långa perioder.
Det som gör mig så opepp är att jag inte kan hitta min livmodertapp. Har känt efter för att se om jag kan känna den och se om den mjuknat något, men då jag inte ens kan nå den säger min barnmorska att det är ett tecken på att den är opåverkad. Hade jag bara vetat att det händer något så hade jag varit okej med att ha ont, men så drygt när det inte verkar påverka. Ska till barnmorskan igen på onsdag, på min BF. Då ska hon kolla läget och se om det går att göra en hinnsvepning. Hoppas!
→ Halsbrännan fortsätter. Kan absolut inte äta stark mat. Förlåt för too much information, men ibland kommer det upp spya när jag när jag ligger ner eller böjer mig fram. Tydligt att det är mycket trångt i min mage. Känns som att magsäcken är i halsen.
→ Foglossningen kommer och går den med. Har falsk ischias ibland. Tens-maskinen hjälper faktiskt! Glad att jag köpte en sån.
Annars då?
Det är synd det är så mycket krämpor relaterat till att vara gravid, annars skulle jag vilja vara det hela tiden. Är så rädd för hur jag kommer må psykiskt efter graviditeten. Hur hormonfallet kommer påverka mig, amningen och att ha PMS igen. Ser verkligen inte fram emot det. Att få vara såhär psykiskt stabil, glad och harmonisk har varit helt underbart.
Om det varit progesteronbrist/östrogendominans som varit ”mitt problem” hoppas jag att graviditeten har väckt mina progesteron-receptorer så att jag framöver kommer må bättre. Har läst att det kan funka så. Hoppas verkligen. Det kommer bli så svårt att gå tillbaka till att må dåligt så stor del av tiden igen när jag blivit van vid det här. Som sagt, synd det är så många fysiska krämpor, annars hade jag lätt blivit surrogatmamma. Förutsatt att jag kan bli gravid igen då.
Oj, vad ni har efterfrågat detta inlägg. Det var bland det första ni skrev när jag berättade att jag var gravid. Vilken vagn ska ni ha? Kommer du ha samarbete med twistshake? Kan du snälla visa allt ni köpt till bebisen!!!
Hade ju en lång startsträcka med det där. Vi började inte köpa saker förrän väldigt sent. Dels för att det var så tråkigt, men också för att det var så overkligt. Men nu är allt på plats! Och ni hade rätt, ju närmare bebisen jag kom desto mer började jag intressera mig. Kan nu kolla på barnvagnar utan att somna, haha. Men förstår hundra procent att detta är ett blogginlägg som är tråkigt för en del av er. Feel free att scrolla!
Välkommen till bebisens lilla hörna. Han har fått en liten del av kontoret. Här står hans saker i väntan på hans entré till världen.
Vi valde denna vagn. En Bugaboo Fox 2. Jag är ingen expert på vagnar och gjorde det enkelt för mig genom att läsa recensioner och kolla topplistor. Sen provkörde vi topp 5 och fastnade för Fox. Det är enkel att köra och är smidig på alla sätt. Perfekt för oss som bor i stan.
Har pimpat den med mugghållare och en organizer-väska. Har plats till skötväska under vagnen eller hängandes över styret, men tänker att den där lilla väskan är perfekt till sånt man vill ha nära till hands som telefon och nycklar.
Har ingen aning om hur man bäddar i en vagn när det är Skåne-vinter och kommer googla det innan vi ger oss ut första gången, men just nu är den bäddad med lammskinn som vi fått av F’s mamma och en åkpåse vi fått av F’s syster.
Babyskyddet blev en Maxi Cosi Marble. Köpte egentligen F’s systers från början, men sen läste vi att det inte är så många års livstid på babyskydd och valde istället att köpa ett nytt.
Marble har olika lägen så att bebisen både kan sitta och ligga samt har en generös sufflett. Vi tycker att det är praktiskt då vi har en liten bil och vill slippa dra med oss liggdelen till vagnen vid små ärenden. Istället har vi köpt adaptrar så att vi kan fästa babyskyddet på vagnen.
Detta är nog den bebisrelaterade grejen jag är mest pepp på: babynest från Najell. Har blivit rekommenderad den från flera olika personer. Det ska vara väldigt praktiskt med handtagen, man kan bära den över axeln med en rem och man kan även veckla ut den till en lekmatta. Tänker att det är supersmidigt att ta med bebisen i denna istället för vagnen när man inte ska så långt.
Vet inte hur man bäddar i ett babynest heller, men just nu har jag bäddat med madrasskydd och en gallerfilt från Ikea. Tanken är att detta ska vara bebisens säng till att börja med, kanske borde lägga i något för att göra det mjukare och med ombonat? En kudde?
Åh hoppas hoppas hoppas bebisen kommer gilla att bli buren intill mig. Jag skulle uppskatta det i alla fall. Händerna fria och bebisen nära. Till vänster en bärsjal och till höger en bärsele.
Under sängen har bebisen massa saker!
I lådan till vänster hittar vi filtar, handdukar, nappar, mössor, strumpor, vantar och allt som är relaterat till amning. Jag har även köpt två förpackningar med ersättning ifall att. Jag hoppas ju att amningen kommer funka, men vill inte försätta oss i situationen att det är panik mitt i natten eller så.
Till höger hittar vi hans minismå kläder <3 Jag har sorterat ut så att vi endast har kläder upp till storlek 62. Resten är i flyttlåda i källaren.
Vi har endast köpt några plagg (det mesta second hand), resten har han ärvt eller fått från kompisar och familj. Blir varm i hjärtat av att tänka på alla bebisar som haft samma kläder innan honom.
Nu blir ni verkligen imponerade kan jag tänka mig. För här står nämligen BB-väska och skötväska färdigpackade och redo att ta med till förlossningen!
BB-väskan innehåller mest snacks. Men även övernattningsgrejer, ombyte, amnings-bh och läppbalsam bland annat. Undanber alla tusen tips på vad jag *måste* ha med. Jag klarar mig nog. Skulle jag lyssna på alla tips jag fått hittills hade jag behövt en resväska…
Och bebisens väska innehåller kläder, filt och blöjor bland annat.
En blöjstation har uppenbarat sig i vårt badrum!
På nedersta hyllan ovanför skötbädden står allt bebisen kan tänkas behöva. Apotekgrejer, blöjor, våtservetter och hygienartiklar.
Babysitter blev en Up&Down från Béaba. Vi ville ha en stol som är smidig att flytta runt i lägenheten, som går att gunga och som man kan höja och sänka. Denna uppfyllde alla krav.
Jag vill dock gärna ha en babysitter från Babybjörn i framtiden också. Vi håller utkik på andrahandsmarknaden och tänker slå till när vi hittar någon bra. Men det är ingen stress tänker jag, det är inte ens säkert bebisen kommer gilla alla sina grejer.
Det var det. Sen har vi en hel del grejer ej på bild vi fått som badbalja, babygym, skallror, gosedjur, leksaker och lekmatta. Trodde aldrig vi skulle vara såhär kittade helt ärligt! KOM NU BEBISEN! Vi är redo! <3
