Follow my blog with Bloglovin

Min förlossning

Äntligen har jag fått ihop min förlossningsberättelse! Hade kunnat skriva den hur lång som helst. Det är verkligen det häftigaste jag varit med om…och det mest brutala. Haha. Men om jag ska lyckas publicera någon himla gång får jag sätta punkt här. Här kommer den!

Värkarna startade natten till fredag den 11 november. Klockan 03.00 vaknade jag av världens mensvärk som höll i sig en minut och sedan släppte. Jag tänkte inte så mycket på det, jag brukade få förvärkar och speciellt på natten. Men när jag gick på toaletten kom det ut slemblandat blod. Tänkte att då måste det ändå hända något där inne. Särskilt då min barnmorska dagen innan sagt att jag var öppen 2-3 cm.

Gick och lade mig igen och kunde inte somna om eftersom värkarna fortsatte komma. De var oregelbundna och ibland dröjde det tjugo minuter mellan värkarna. Vid 07.00 väckte jag Frédéric och sa att han skulle jobba hemma.

 

Jag placerade mig på soffan och låg där hela dagen för att vila och se hur det utvecklades. Hade värmekudde på magen och F servade mig det jag ville ha. Jag fortsatte blöda och slemproppen gick. Började känna mig säker på att det var på väg att hända något.

Värkarna ökade dock inte, de blev varken regelbundna eller mer smärtsamma. Vid lunch ringde jag ändå förlossningen. ”Jag tror jag ska föda barn idag eller imorgon”, sa jag. Fick besked om att ringa tillbaka när jag hade tre värkar på 10 minuter.

 

Fick bestämma lunch och F hämtade indiskt.

 

Följt av tomtelatte och godis från Hemmakväll. Tacksamt att föda barn till någon, man får precis vad man vill. Haha.

Dagen fortsatte, värkarna likaså, men de blev aldrig regelbundna. Det varierade mellan allt från 1 minut till 15 minuter mellan dem. De ökade inte heller i smärta. Inte linjärt i alla fall, vissa värkar var mer smärtsamma än andra, men det ökade inte successivt.

När kvällen kom började jag bli frustrerad. Ska det inte hända något mer snart? Värkarna var helt hanterbara, men jag började bli trött på att ha ont. Jag tyckte helt ärligt inte att det var så smärtsamt, dessutom kommer det ju en paus mellan varje värk där man inte har ont alls. Vissa månader har jag extremt mycket mensvärk och det är tusen gånger värre, särskilt eftersom jag inte får några pauser. Förstår dock nu att den mensvärken jag brukar ha inte är normal alls.

Jag började som sagt bli trött på att ha ont och blev frustrerad över att det inte ökade. Jag började även oroa mig över sömnen. Jag hade inte sovit sedan 03.00 och snart hade det gått en dygn. Tänk om det inte startar förrän imorgon? Hur ska jag orka om jag inte kan sova?

Jag ringde till förlossningen. De sa att så länge värkarna inte var regelbundna, ökade i smärta och jag kunde prata under tiden jag fick en värk (fick en under telefonsamtalet) var det inte på riktigt. ”Det är inga riktiga värkar”, sa hon.

Då fick jag lite panik. Det hade känts helt okej och hanterbart fram tills dess, men när hon indirekt sa att jag inte var välkommen, och att det inte var på riktigt, tappade jag modet. Herregud jag orkar inte mer. Hade hon sagt att jag var välkommen in hade jag nog stannat hemma ett bra tag till, men när jag inte blev erbjuden någon hjälp kände jag mig desperat efter den. ”Jag vill i alla fall ha en sovdos”, sa jag. Kvinnan i telefonen sa att jag skulle sätta mig i duschen i en timme. ”Om det blir värre så ringer du tillbaka, men antagligen kommer det gå över”.

 

F letade fram en brassestol från garderoben.

Jag satte mig i duschen och F klockade värkarna. En timme senare ingen skillnad. Samma värkar. Samma oregelbundenhet.

Jag ringde till förlossningen igen. Vid det här laget hade jag accepterat att det ”inte var på riktigt” och bestämt mig för att jag ville ha en kontroll och en sovdos, så att jag i alla fall kunde få lite sömn. Ljög och sa att värkarna var regelbundna och att det gjorde mer ont. ”Du kan komma in på en kontroll”, sa hon.

 

F hämtade bilen och vi tog inte med oss alla saker, var helt säker på att bli hemskickad. Men tog ändå denna bild i hissen pirrig och förväntansfull. Vem vet, det kanske ändå var sista hiss-spegelbilden med bebisen inuti magen.

Jag hade inte en enda värk på vägen till sjukhuset, vilket visserligen bara är en bilresa på några minuter, men började känna mig så dum.

Vi kom in på förlossningen och det var med förvåning barnmorskan konstaterade att jag var öppen 7 cm. Genast blev vi inskrivna och de frågade vad jag tänkte om smärtlindring.

 

Vi-ska-föda-barn-pussen!

Jag var vid gott mod och kände att jag hade kontroll, kunde hantera värkarna och att allt flöt på bra. Kände mig nästan rädd när epidural kom på tal. Det ville jag verkligen INTE.

Det kändes så läskigt att ta bort smärtan, som att jag i så fall skulle tappa kontrollen och inte styra över förloppet själv längre. Jag ville vara 100% i kontakt med min kropp. Jag visste inte alls att jag skulle känna så och blev förvånad. Jag blev dock rädd att det skulle vara för sent för epidural om jag skulle ångra mig (har hört många historier om det), men barnmorskan sa att det händer nästan aldrig. Vi bestämde att jag skulle testa lustgas och värmekudde.

 

Det funkade verkligen så bra. Det var skönt att få hjälpmedel till att ta värkarna och allt kändes plötsligt lättare. ”Jag vet att jag säkert kommer få ångra detta, men det känns inte alls jobbigt att föda barn. Det här klarar jag ju”, sa jag till F.

Värkarna fortsatte och vi jobbade på. Jag använde lustgas och F hjälpte till med att trycka på mina knän, höfter och dra längs ryggen. Jag kände att jag blev mer och mer trött, både på grund av att jag inte sovit, men också på smärtan. Jag fick anstränga mig för att vara lugn, men kände att jag klarade det. Det kändes bra.

 

 

Förloppet gick dock sakta och fem timmar senare var jag endast öppen 8 cm. Vi hade gjort allt vi kunnat. Jag hade inte suttit ner en enda gång och de tog vattnet för att skynda på och gav mig värkstimulerande dropp, men inget hände. Det började kännas hopplöst och jag orkade inte stå upp längre. Värkarbetet hade varit igång i över ett dygn.

Jag blev så besviken och snart efter kontrollen kom en värk och snabbt efter den en till. Jag hann inte återhämta mig mellan värkarna och började få panik. Jag hann inte med. Andades lustgasen frenetiskt och sa åt F att hålla en hand på mig och inte släppa. När han släppte kände jag inte längre att jag var kvar i rummet. Det kändes som att jag låg i ett stort hav. Han var mitt ankare som såg till att jag var kvar i rummet.

Ännu en värk kom utan paus och jag började känna att jag tappade kontrollen. Jag blev rädd. Jag ville inte mer. Jag började kämpa emot och bli rädd för värkarna. Jag kunde inte längre behålla lugnet och blev besviken på mig själv. Jag visste att det ju var exakt detta som inte fick ske, men jag klarade inte av att hitta tillbaka. Jag började gråta och visste inte var jag skulle ta vägen. Fullkomlig panik. Barnmorskan sa att hon tyckte att jag skulle ha epidural. Jag ville ju verkligen inte det, men kände mig besegrad och tackade ja. Då brast det totalt. Det kändes som att jag hade gett upp och misslyckats. Jag vet inte varför jag kände så. Jag har inte några åsikter om smärtlindring och är ingen person som skulle tacka nej av typ prestige. Men jag kände mig ändå misslyckad. Det var som att barnmorskan förstod hur jag kände. ”Du är jätteduktig Regina. Det säger jag inte bara. Du har kämpat i så många timmar nu, du har inte ens suttit eller legat ner en enda gång. Din kropp orkar inte mer. Du måste ha en paus nu”.

Väntan på narkosläkaren var den längsta i mitt liv. F har berättat att det bara tog några minuter, men för mig kändes det som timmar. Jag fortsatte andas lustgas utan pauser och fick i mig för mycket flera gånger så att jag tappade medvetandet. Jag hallucinerade. Jag förstod inte var jag var. Jag förstod inte vad som hände. Jag ”vaknade upp” och trodde bara det var en dröm. Jag kunde inte hålla reda på vad som var verklighet. Jag ”reste mellan olika verkligheter” och allt ekade. F och personalen kunde inte få kontakt med mig. ”Regina, Regina, Regina” ekade långt borta. När läkaren skulle sticka blev jag irriterad. Det hade hon väl redan gjort, varför skulle hon göra det igen. Varje rörelse kändes som fyra rörelser.

En stund senare blev jag varm i ryggen och medvetandet klarnade. Det var som att vakna efter en rejäl snedfylla. Skämdes så mycket. Jag var närvarande i rummet på riktigt för första gången på timmar.

 

Äntligen tillbaka i rummet. Fick en glass och kunde äta och dricka något för första gången på timmar.

 

F lyckades sova en stund <3

Det blev en paus. Jag drack saft, åt mackor och kunde ha det trevligt. När epiduralen började verka var jag nästan 10 cm öppen, men det var en bit kvar för att bebisen skulle ”komma ner i kanalen”. Men med epidural var den en barnlek. Jag kände ett tryck neråt, men i övrigt var det helt lugnt. Jag satte mig på en pilatesboll och försökte få ner bebisen på olika sätt.

 

Vid 11.00 hade trycket ökat så pass att det var dags att börja krysta. ”Är du säker på att jag inte faktiskt ÄR bajsnödig då”, frågade jag barnmorskan. Det var hon. Haha.

Krystarbetet var ganska märkligt. Epiduralen verkade fortfarande, men började släppa och jag kunde inte riktigt urskilja värkarna. Däremot kände jag allt som hände där nere. Det kändes helt omöjligt. Jag trodde faktiskt inte att det var så otroligt krävande rent fysiskt. Folk som jämför det hela med att bajsa en melon har en poäng. Jag tog i allt vad jag hade och ännu mer. Visste inte att jag kunde göra sådana ljud som kom från mig. Haha. Jag gav allt jag hade, men det det kändes inte som att det gjorde någon skillnad.

Barnmorskan sa att det närmade sig och jag trodde inte henne. Det händer ju ingenting. De säger de bara för att jag inte ska ge upp. Jag kommer aldrig få ut honom.

Jag är så tacksam att F kollade på och var med under hela förloppet. Förstår att många inte vill att ens partner ska se, men jag hade uttryckt att jag ville det (så länge han inte tyckte det var alltför läskigt såklart, men vi hade ”övat” med att kolla förlossningsklipp hemma). Så när personalen sa att det hände saker kunde jag fråga F som kunde bekräfta att det var sant.

Äntligen kom huvudet ut och den brutala brännande smärtan och när huvudet satt fast och jag väntade på nästa värk är det sjukaste jag upplevt i hela mitt liv. Herregud vad brutalt det är att föda barn. Jag var helt säker på att hela jag sprack.

De öppnade min skjorta och då förstod jag att det snart var över på riktigt. ”Vill du ta emot honom”, frågade hon och några sekunder senare tog jag emot min son och lade honom på mitt bröst. Han var varm, mjuk och sladdrig.

 

Vid 11.43 kom han ut. 211112. Ett palindrom-datum. Bra jobbat bebis <3

Precis som alla säger försvann all smärta i samma stund. Jag brydde mig inte om att de sydde, att de tryckte, eller att min moderkaka åkte ut. Det enda som fanns i rummet var jag, Frédéric och bebisen. Vi grät och bebisen grät.

 

En liten tjockis var det <3

När jag var ”lagad” lämnade de oss med bebisen som gallskrek och gallskrek. ”När han lugnat sig får ni frukost”, sa de. Och där var vi, två utmattade, nyblivna föräldrar efter en 30+ timmar lång förlossning med en skrikande bebis och inte en aning om hur vi skulle hantera det. Det var nästan en lika stor chock som förlossningen. Haha. Vi turades om att försöka trösta och till slut lugnande han sig.

 

Här sitter jag. Utmattad, trött och i chock. Kunde inte alls koppla att knytet i sängen bredvid mig var mitt barn. Jag ville bara duscha och sova.

 

Min samlade upplevelse av förlossningen

Med tanke på hur långt förloppet var från att värkarna började är jag nöjd med min förlossning i helhet. Det var ju faktiskt bara 1-2 timmar av den som var hemsk. Värst var när blev rädd för värkarna, fick för mycket lustgas och försvann ur rummet. Jag är så ledsen att jag inte lyckades behålla lugnet och att det färgade resten av förlossningen.

Men jag kan samtidigt bli lite irriterad på Föda utan rädsla-boken. Jag tror det är den som fick mig att känna mig så misslyckad och som att JAG var dålig när jag inte lyckades. Missförstå mig inte, jag tycker är boken är jättebra och den gav mig helt rätt inställning och motivation. Jag förstår också varför författaren skriver som hon gör. Men jag hade i efterhand velat kunna känna mig mer svag eller vad man ska säga och att det var okej.

Jag skrev inget förlossningsbrev, utan det enda jag sa när jag kom in var att jag önskade guidning i min förlossning. Jag hade ju aldrig fött barn och visste inte alls hur jag skulle uppleva det. Jag kunde inte haft bättre personal runt mig. Alla var verkligen så bra och fick mig att känna mig trygg och i kontroll.

Jag är så tacksam i efterhand att jag fick bestämma själv. Jag är till och med tacksam över att jag kunde droga mig själv, haha. Har hört så många historier om barnmorskor som stänger av eller skruvar ner lustgasen i smyg. Det hade känts så förminskande. Jag är glad att det var min förlossning och att de var där hela tiden när jag behövde dem. Kände mig aldrig otrygg. Jag är även så tacksam över att barnmorskan som förlöste mig var hård och bestämd. Hade hon inte pushat mig till det yttersta hade det inte gått lika bra.

Jag sa till F under förlossningen att det inte blir fler barn. Jag minns att jag verkligen menade det när jag sa det. Men det är sant som de säger att man glömmer. Nu vill jag ha 100 bebisar till, minst.

 

809 gillar

Kommentarer (69)

  • C

    |

    Tårarna rinner!
    Jag var så rädd, så rädd, så paniskt rädd för att föda barn att jag valde ett kejsarsnitt.
    Jag hoppas att du så snart som möjligt kan skaka av dig känslan av att du misslyckades pga att du blev rädd ❤️
    Tänk att vissa människor måste sövas för att våga lägga sig i en tandläkarstol eller tänk på alla som får panik av en liten spruta..
    Att föda barn är en otrolig bedrift. Att bli rädd och att tappa kontrollen under en sådan ansträngning, när både kroppen och psyket är helt slut är den mest naturliga reaktionen i världen. Du är en superwoman!

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Frida

    |

    Oj vad jag känner igen min egna förlossning i det du skriver.. nästan exakt samma! ”NU måste du släppa lustgasen, Frida” sa någon långt, långt borta. Men jag kände trots det att jag hade kontroll. Starkt jobbat, Regina!!! OCH ALLA ANDRA SUPERKVINNOR! ❤️ Fan var sjukt det är att föda barn.. går inte ens att beskriva ju!

    Svara

  • Linnea

    |

    Blir både rädd och taggad när jag läser din berättelse..
    Längtar tills jag får uppleva det själv om några veckor samtidigt som jag får panik av att tänka på smärtan och hur man kommer hantera den.
    Grattis till er alla tre ❤️

    Svara

  • En annan Regina

    |

    Tack för att du delar med dig om förlossningen ❤
    När jag ringde och sa att jag hade värkar sa de att jag skulle ta ett varmt bad och sen vila. Jag fick verkligen tjata och tillslut frågade jag om jag inte kunde få komma in och få något starkare smärtstillande. Sen tog det två timmar innan hon var ute. Måste vara så svårt för dem i telefonen att veta hur långt förlossningen gått!
    Jag läste också föda utan rädsla och hade lite samma känsla. Jag skrek väldigt mycket och bad om ursäkt hela tiden för att jag visste att man skulle ju inte skrika. Kände mig så dålig som inte kunde andas eller ljuda istället 🙁

    Svara

    • Egoina

      |

      Eller hur! Kände samma angående att skrika.

      Svara

      • Rebecca

        |

        Vid min första förlossning skrek jag knappt alls och det påtalade personalen att de flesta gjorde. Så med nr2 skrek jag för kung och fosterland… förbannad att de tog lustgasen eftersom jag tydligen skulle börja krysta sen för att jag ville få ut honom 😆

        Svara

  • Fia

    |

    Alltså åh, vilken underbar läsning. <3 Även om alla förlossningar är olika kan jag känna igen min första förlossning när jag läser din berättelse. Också långdragen, till skillnad från min andra förlossning som gick på 1,5 timme. 😛

    Grattis till er fina pojke! <3

    Svara

  • Malin

    |

    Jaha här sitter jag och gråter… födde mitt andra barn för 3 veckor sen. Hur ont det än gör och jävligt det känns när det är som värst under en förlossning, så är jag så otroligt tacksam och glad över att ha fått föda 2 barn! Den känslan går inte beskriva, det är så sjukt häftigt!! Känner redan nu en ”sorg” över att kanske inte få uppleva det igen?

    Nog om mig. Grymt kämpat och stort grattis till er fina pojke 🤍🤍

    Svara

  • Emelia

    |

    Så fin förlossningsberättelse, tack för att du delade med dig 💓 jag hade en liknande upplevelse, så skönt att få läsa att det inte bara är jag som kände mig ”misslyckad” för att jag ”tappade kontrollen”. Grymt bra jobbat och njut av bebisbubblan!

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Sofia

    |

    Så bra kämpat! Älskar att läsa förlossningsberättelser! Födde mitt andra barn för några veckor sen och dina ord och bilder kastar mig tillbaka. Lukterna, ljuden, känslan av förlossningssalen. Det är fruktansvärt och fantastiskt på samma gång!

    Svara

  • Evelina

    |

    Så fin berättelse, tack för att du delar med dig! ❤️

    Svara

  • Emma

    |

    Åh, du är ju inte ensam om att ha läst den boken och känna exakt så! Jag var så fruktansvärt besviken på mig själv för att jag inte kunde andas tyst genom värkarna. Det var en diskussion om denna bok och andra liknande för ett tag sedan på bakingbabies.se instagramkonto, läs gärna där så kommer du må bättre ❤

    Jag hade en liknande början av min förlossning. Hade oregelbundna värkar och fick inte komma in till förlossningen. När jag äntligen fick 3 värkar på 10 min lät de mig komma in, och jag var öppen 7 cm! Jag funderar på hur det blir med barn nr 2, om det är risk att man inte får regelbundna värkar då heller, men att förloppet går mycket snabbare? Hade varit jobbigt om man inte hann in till förlossningen 😅

    Bra kämpat och stort grattis till bebisen!

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack för tips! Ska gå in och läsa!

      Svara

    • Malin

      |

      Hej Emma! Jag har försökt hitta där de skriver om föda utan rädsla men jag gör inte det. Vet du exakt vart? Vore intressant att läsa 🙂

      Svara

  • Matilda

    |

    Tack för att du delade med dig!
    Och tack för att du satte ord på mina känslor som jag själv upplevde i samma förlossningsrum som dig för snart 8 månader sedan.
    Det där om att ”resa mellan olika verkligheter” och att varje rörelse var fyra. SPOT ON!
    Har försökt förklara men aldrig hittat orden.
    Bad om epidural tidigt men när narkosläkaren väl kom så var huvudet redan ute och lustgasen gick sönder när krystvärkarna kom igång.
    Den smärtan fick mig att lämna min kropp och hamna i det där ”havet” du skriver om.
    Men nu är allt glömt och förlåtet 🙂
    Lycka till <3

    Svara

    • Egoina

      |

      Nä men fy! Lustgasen gick sönder? Herregud 😭

      Svara

  • Bea

    |

    Kul att få läsa, och skönt att epiduralen fungerade bra för dig 😊 Längtar alltid tillbaka till min egna förlossning när jag läser om andras (trots bitvis rätt brutalt 🙈)

    Känner lite samma om boken. Jag blev igångsatt och då stämde ju inte ”lyssna på kroppen, den vet vad den ska göra”-snacket så bra. Alla värkar kom liksom 100% utifrån 😅.

    Svara

  • anna med litet a

    |

    Tack för att du orkade skriva ner och dela med dig. Underbart att få läsa. Magiskt! Snyftar lite, ler, minns tillbaka till mina förlossningar, blir löjligt rörd när han kommer ut. Alltså det är så fantastiskt. ❤️

    Svara

  • Emma

    |

    Wow! Vet knappt vad jag ska säga. Jag blir rörd, lite ledsen, oroad och samtidigt så glad. Stort grattis till er!! ♥️ Du är grym!!!!

    Svara

  • Sofia

    |

    Grattis till knytet! ❤❤❤
    Så himla fint att få läsa din förlossningsberättelse ❤
    Du skriver verkligen fint och jag känner igen mig i mycket av det du skriver – bl.a
    känslan att ”vi blir nog hemskickad”, kände så med andra (vattnet hade gått) och nu tredje (igångsättning 🤦) – första var bara kaos…😅
    Att inte riktigt bli trodd av BB vid inringning. Vilket är så himla tråkigt 💔 Känns ju som att de borde veta att alla kroppar beter sig olika och att ingen förlossning är den andra helt lik.

    Känner också igen mig i lustgasupplevelsen, har bara använt det pga tre väldigt snabba förlossningar, men har haft varierade resultat med den. Både upplevelser av total kontroll, lite uppgivenhet/panik i att den inte hjälpte och att nästan svimma av syrebrist / känna sig helt borta 😅
    Jag hoppas att när allt har smält lite mer, att du inte känner att det är fel att du kände dig svag. För inga känslor är fel! Blir alltid så imponerad på er som haft långa förlossningar ❤ att jag åkte på en räkmacka med mina sprintförlossningar, när det egentligen ”borde” vara ett maraton… att det inte riktigt räknas trots att jag har tre kids som ”bevis”. Och har också haft känslan av att ”jag fixar inte detta” trots sprintarna. Hoppas jag inte uttryckt mig alltför klumpigt eller rörigt (skyller på amningshjärna och fjärde trimestern 😉).

    Men jag är genuint glad för dig och Fs skull och det ska bli spännande att få följa er framöver ❤ (och ja, känns jättekonstigt att kommentera hos någon som inte vet vem jag är – men jag har följt dig sen 2011 tror jag 🤔)

    Ett tips är att efter min första förlossning lyssnade jag mycket på Förlossningspodden, terapi efter första och hjälpte mig under andra, vilket kanske var ganska konstigt med tanke på att jag knappt klarade av att höra om förlossningar innan… 😅

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

    • Anna

      |

      Samma!! Sån igenkänning i det du skriver! Hade också en sprintförlossning, min dotter är född 20 min efter att jag kom in till för jag skulle hela tiden bara ”ta en varm dusch” för mina värkar var inte regelbundna. Var 10cm öppen när jag kom in, bebis var långt nere i kanalen och ”du ska krysta NU”. Ibland känns det inte som att jag fött. Det finns inga bilder på mig i värkarbetet. Jag kommer inte ens ihåg namnet på barnmorskan som förlöste mig. Kommer aldrig glömma paniken jag kände hemma när värkarna sköljde över mig konstant och jag inte förstod hur jag skulle fixa det. Önskar jag fått vara på en trygg plats då med stöd från en barnmorska. Men som du säger! Bebisen finns ju där som bevis att man har fött😅

      Svara

      • blåmesen

        |

        Anna! Äntligen en som gått igenom samma som jag! Känner liksom att jag inte har fött barn för att det gick så himla himla fort? Mina värkar var för all del regelbundna men de tänkte väl ”förstföderska, ringer första gången —> be henne ta en värktablett och sova en stund”. Hade vi inte kunnat konsultera svärmor som vi var på semester hos och som är barnmorska (råd: ÅK. IN. NU!!!) vete tusan hur det gått…
        Surrealistisk känsla att komma in och förvänta sig ”du är si och så många cm öppen” och få höra ”oj jag ser huvudet här”.

        Svara

  • Elin

    |

    Jätteintressant att läsa och bra också att du lyssnade på din kropp och åkte in till förlossningen när du gjorde. Att mäta smärta i om man kan klara av att prata eller inte är helt värdelöst och jag önskar verkligen att vården kunde sluta med det helt. Våra smärttrösklar är så olika och det finns inget ”rätt” sätt att bete sig när man har ont. Otroligt bra kämpat av dig och grattis till ert nya tillskott!

    Svara

  • Therese

    |

    Vad underbart att läsa!❤️

    Vet inte än om jag vill ha ett tredje barn men hade gärna varit gravid och fött barn igen😊 Men vad jag känner igen mig med det mer värkarna och att de inte ville att du skulle komma in än! Jag förstår helt att de har mycket att göra, men ibland tror jag att de måste lita på oss blivande mammor. Med första barnet skulle jag egentligen inte få komma in heller för värkarna var för ”svaga” tyckte dem eftersom jag kunde prata. Fick komma in ändå fast jag skulle ju bli hemskickad så tog lämnade BB-väskan i bilen. Kom in till förlossningen 16.45. Första kontrollen kl. 17.00 var jag öppen 3-4 cm. Andra kontrollen 17.15 var jag öppen 6-7 cm. Kl. 18.20 är sonen född.
    Andra barnet tog dock längre tid och mycket fler kontroller, men hon var lika envis vid förlossningen som hon är nu😂

    Svara

  • Malin

    |

    Heja dig!!
    Så bra att du lyssnade på dig själv och åkte in. Jag lyssnade på förlossningen och åkte inte in, vilket resulterade i att jag var 10 cm öppen när jag väl kom in. Fick då ingen epidural som jag velat för det var för sent… sedan en otroligt tuff men kort förlossning.
    Hoppas ni alla mår bra!

    Svara

  • Sabina

    |

    Wow jag är så imponerad över er som vågar detta. 😲❣️ Du ska verkligen känna dig stolt! Jag får panikkänslor så jag nästan kräks av att läsa detta hur du kämpade, själv födde jag barn med planerat kejsarsnitt i april pga min fobi för förlossningen, jag övervägde att aldrig skaffa barn pga rädslan så när jag hörde om att det går att få beviljad kejsarsnitt var jag så lättad även om det såklart var en kamp att få det beviljat.

    Svara

  • Krista / Miss Macaronia

    |

    Tack för att du delar med dig av din upplevelse, så intressant att läsa ❤️

    Svara

  • Jessica

    |

    Jag är sjukt imponerad över att du ändå lyckades känna att du var i kontroll så pass länge 💪
    När jag födde mitt första barn fick jag panik rätt tidigt i förloppet och blev precis som du skriver rädd för värkarna. Lyckades inte hitta ut ur paniken och jobbade på något vis mot mig själv resten av förlossningen. Efter det har jag fött med kejsarsnitt pga rädsla. Känns ändå hoppfullt att läsa detta, att någon annan upplevt den där känslan av att förlora kontrollen men hittat ut och lyckats få en bra upplevelse av förlossningen ändå 🙏

    Svara

  • Marie

    |

    Men åååh så fint! 😭😭😭❤️
    Jag minns verkligen inte det med skrika i Föda utan rädsla, för jag skrek i bägge mina förlossningar😆
    Och sen heja er som stod på er och fick komma in till slut.

    Svara

  • M

    |

    Grattis till lilla bebisen ❤ blir så sur över att du var tvungen att ljuga för att få komma in på koll! Alla är olika och vi kvinnor förtjänar att bli lyssnade på och tagna på allvar när vi ska föda!! När jag skulle föda mitt tredje barn så blev jag inte hörd, det hela slutade med att jag blev hemskickad från förlossningen och barnet föddes 1.5 timme senare hemma I sovrummet. Pga oregelbundna värkar. Det absolut värsta jag varit med om. Men bebisen mådde bra och det är huvudsaken.

    Svara

  • Elin

    |

    Detta var den naknaste och vackraste förlossningsberättelse jag läst! Blir både livrädd och känner mig mer redo för när den dagen väl kommer.

    Svara

  • K

    |

    Stark du är! ❤️

    Jag kände exakt som du gjorde de där 1-2 timmarna under hela min förlossning. Blev igångsatt och direkt kom helvetet. Jag blev också så ”arg” på föda utan rädsla-boken. För absolut, jag kunde ”äga” mina värkar och andning om jag värkarna hade börjat och slutat. Men alla tre timmar var en enda jäkla lång kamp av värkar som aldrig pausades eller försvann, inte så jäkla enkelt då liksom!
    Men helt fantastiskt att du fick så bra stöd av barnmorskan! Ger mig hopp inför nästa förlossning (förra gången vägrade de lyssna på oss eller undersöka oss = hann aldrig få epidural eller annan hjälp att hantera värkarna). Men nästa gång hoppas jag få en av majoriteten som är bra barnmorskor som lyssnar ❤️

    Svara

  • Amanda

    |

    Kan så relatera till att känna sig besviken över att man inte klarar smärtan så bra som man trott. Min första förlossning tyckte jag var en baggis (på riktigt alltså, förvånades över att det inte gjorde mer ont) så när jag under andra förlossningen inte visste var jag skulle göra av mig själv under värkarna så blev jag så besviken på mig själv. Varför hanterade jag det inte bättre denna gång? Nu i efterhand har jag landat i det, alla förlossningar är olika och man gör så gott man kan. Det är trots allt ett barn man trycker ut, tänk vilken sjuk påfrestning för kroppen! Det är ju mer konstigt om man behåller lugnet och är chill än om man får panik.

    Svara

  • Therese

    |

    Vilken kämpe du är! 👊 och skönt att du ändå kände att det var så lindrigt så pass länge. Hjälpte det att förbereda dig mentalt, tycker du?

    Jag var öppen 9.5cm när jag kom in och fick därför ingen epidural. Det här går snabbt, tänkte jag.. Men nej, bebis ville inte komma ner/rätt och jag var öppen 10cm i närmare 6h, med endast lustgas. Det var jag INTE beredd på och var helt slut.. Däremot så blev lustgasen min räddning! Men hos mig tog de den faktiskt ifrån mig när de tyckte jag använde den för, vilket jag blev så arg för 😂

    Svara

    • Egoina

      |

      Ja, det tyckte jag! Mitt mantra var att det var en positiv smärta, att det är min kropp som skapar den och inte någon yttre faktor, samt att jag och bebisen gjorde det tillsammans. Men sen som jag skriver tappade jag fokus till slut tyvärr. Hoppas på en revansch någon gång haha 🥰❤️

      Usch låter hemskt! Och att de tog ifrån dig lustgasen?? Fyfan.

      Svara

      • Therese

        |

        Så imponerande, önskar jag hade haft det mindsetet. Till (eventuell) nästa gång då 😊 vad gäller att tappa fokus så är det så lätt att göra med den sjuka smärta som kommer i slutet. Se det inte som ett misslyckande, du är bara mänsklig ❤

        Svara

  • Maja

    |

    Wow, vad mäktigt! Jag är 38 & aldrig fött barn. Låter helt underbart bisarrt samtidigt som jag verkligen tycker att mammor är helt jävla otroliga, jag fasar för den här stunden, om den ens händer mig! ❤️

    Svara

  • Frida

    |

    Känner igen mycket i din berättelse. Grattis båda två till det lilla knytet:)
    Jag skulle också vilja ha en till trots endel sömnlösa nätter.
    Lycka till

    Svara

  • Erika

    |

    Åh bilden på dig och bebis när han precis har kommit ut <3 Tårarna rinner.

    Svara

  • fanny s

    |

    Jag kan inte släppa att du som förstföderska var 7 cm öppen när du kom in! Jag var 4 cm när jag kom in och då trodde jag inte att jag skulle palla mer 😂 Hade kämpat hemma i ett och ett halvt dygn. Det är verkligen såååå olika det här med förloppet under en förlossning. Tack för att du delade med dig ❤️ Låter som en att du haft en bra upplevelse, på det stora hela, men det är ok att ha sina besvikelser också. Man är inte så kaxig när man ska föda barn, klart att känslorna går upp och ned. Jag är glad att det gick bra för er och att ni mår bra ☺️❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

    • Matilda

      |

      Haha, det var samma för mig! Stod hemma och tog värkarna och tänkte att ”jag kommer föda vilken minut som helst”. Vi hade typ 5 minuter till förlossningen och vid undersökning var jag öppen 4 cm och bebisen kom inte förrän 7 timmar senare 😂 Jag måste bara vara såå dålig på att hantera smärta! Det var barn nr 2 dessutom som man hört ska gå så mycket snabbare. Med första var jag redo att läggas in på förlossningen 3 dygn innan han kom, hahaha

      Svara

      • Myh

        |

        Samma här. Hade varit på kontroll två dagar (tisdag) innan han kom och var då öppen 2-3 cm. Natten till torsdag kunde jag verkligen inte sova och hade värkar var 3-5 minut (men ibland lite längre avstånd) som höll i sig i 1 minut och tillslut stod jag inte ut mera. Får komma in på kontroll, endast öppen 4 cm och på gränsen till att bli hemskickad igen. Var så sur. De gav mig dock smärtstillande tabletter (tålde ej) så jag kräktes och då gick vattnet ”är du verkligen säker? Så det inte bara är vattniga flytningar?” Jäpp. Mina byxor är dyngsura, hela sängen är blöt (såklart hade jag ju mina privata kläder på mig). Fick då stanna för öppnades lite mer när vattnet gick. Men var såå trött för hade inte sovit mycket då förvärkarna kom på nätterna innan så kunde inte sova på två nätter innan. Var hungrig med men lyckades varken sova eller fick något att äta förrän efter han fötts. Var förvisso inte länge på förlossningen men kändes ändå.

        Känner också igen känslan av att tappa kontrollen. Jag fick panikångest och hyperventilerade mellan värkarna och de tog lustgasen från mig med för att jag inte ville släppa. Andades i den även när jag inte hade värkar vilket man absolut inte fick. Jag är förövrigt i det stora hela inte alls nöjd med förlossningen. Vill gärna ha ett barn till pga revansch, men är verkligen livrädd. Avskydde paniken och att jag inte gillade min bm eller uska då jag inte kände att de hjälpte mig med mina panikkänslor.

        Svara

  • Jenni

    |

    Du är magisk med dina ord Regina ❤️ Jag brukar inte vara blödig när jag läser förlossningsberättelser men jag till och med grät lite när jag läste detta. Tappar orden så nöjer mig med tack för att du delar med dig! Och all lycka till med det nya familjelivet ❤️ Ja, och att jag älskar bilden på dig och en vinkande F i bakgrunden, haha!

    Svara

  • Hannah

    |

    Var 10 cm öppen när vi kom in (var övertygad om att det max skulle vara 4-5 cm och hade tänkt att epidural och bad vore nog trevligt, så blev det inte haha) och de frågade om jag ville prova lustgas. Hade varken tänkt bu eller bä om det innan, men där och då ville jag absolut inte och halvskrek NEJ!! Sambon har i efterhand erkänt att han blev lite besviken för han ville prova 😂

    Svara

  • Malin

    |

    Hade också oregelbundna värkar med första barnet. Inte gjorde de så ont heller, men vi hade nästan en timme till sjukhuset så bad om att få komma in på kontroll. Som tur var så var det inga problem och jag var tydligen 6 cm öppen när vi kom in. Så man kan visst prata genom riktiga värkar 😅 Med andra barnet åkte vi in så fort jag fick värkar och var ändå 10 cm öppen när vi kom in.

    Svara

  • Petra

    |

    Så fint beskrivet! ❤️ Det är så modigt att föda, har själv mitt due date snart och börjar bli riktigt nervös.. läst ett par böcker (men inte den du nämnde) och försökt ge mig själv en bild men är så rädd för smärtan och att man inte vet vad som väntar.
    Jag har alltid haft fruktansvärd mensvärk, på en nivå där jag spyr, blir helt borta och vill dö av ont och måste äta en karta ipren i månaden. Det är den enda smärtan jag kan relatera till och jag bävar att föda barn är värre ..
    tycker absolut inte du ska känna att det blev det minsta misslyckat! Du är ju ingen martyr och att tappa kontrollen i en situation man aldrig varit i innan är ju fullt normalt.
    Jag har förstått att det anses typ mer beundransvärt ju mindre smärtlindring men tar vilket känns sjukt. Jag kommer garanterat ta allt som går om det krävs haha!
    Grattis till er fina son och bra jobbat! 💪🏽

    Svara

  • Anna

    |

    Stort grattis och bra jobbat!
    Jag läste ”föda Utan rädsla ” inför min 3:e förlossning. Hade haft två jobbiga förlossningar innan.
    Kände precis som du, ett misslyckande för att jag inte klarade att behålla fokus pga smärtan den 3:e ggn heller ( som var så hemsk att jag på riktigt vad som lägga mig på motorvägen utanför så jag blev överkörd och slapp smärta ) men vet du, då sa barnmorskan till mig: Gissa hur många barn som författaren till den boken har fött? Inte ett enda!
    Det låter kanske lite hårt mot författaren som ju är en känd barnmorska men var ändå en tröst att hon kanske inte har facit på hur det är.

    Svara

    • Sofia

      |

      Författaren är inte barnmorska 🙂
      Hon är fysioterapeut

      Svara

      • Elin

        |

        dessutom har hon väl visst fött barn, hela boken börjar ju med att hon berättar om sin egen förlossning? 🙂

        Svara

  • Rebecka

    |

    Jag åkte in när jag var öppen 3-4 cm, en snöstorm var på väg och det var fredagkväll så ville sova på sjukhuset om möjligt eftersom ingen kunde ploga vår väg förrän lördagseftermiddag.

    När jag var öppen 6cm fick jag en hinnsvepning där det upptäcktes avföring i fostervatten och då fick jag värkstimulerande då jag öppnade mig så långsamt samt att sonen fick mätare fastsatta på huvudet.

    Minns även att jag behövde göra nr 2 under värkarbetet och då hade jag ju alla dom kablarna hängandes ur mig, svårt att veta vilket tryck man skulle följa då kan jag meddela, allt medan sambon får stå och titta på så jag inte skulle svimma 🙈

    Känner igen mig i situationen när du tappade kontrollen över smärtan. Det blev lika för mig och precis innan hade jag frågat om jag inte kunde få smärtstillande ändå för lusthasen räckte inte men då var det för sent, fast jag är säker på att jag endast var öppen 7cm då.
    Jag fick även tillsägelse när jag skulle lägga bort lustgasen när de tyckte jag tog för mycket, så sjukt egentligen.

    Jag minns att jag blev en sån där föderska som på film som skriker åt barnmorskan att ta ut handen och lägga av blandat med massa icke så vackra svordomar. Jag öppnade mig inte hela vägen men mina krystvärkar kom ändå så hon fick stoppa in handen och försöka töja ut ”livmodertappen” och det gjorde så jäkla ont! Och då sa dom att jag absolut inte får krysta nu för jag är inte öppen tillräckligt. Det.går.inte.att.stoppa.en.krystvärk! (Enligt min egen analys 😛)

    Tydligen serverades det lunch under min förlossning också men jag märkte inte ens att sambon åt den🤷🏼‍♀️

    Var stolt över din förlossning, helt sjukt vad kroppen kan åstadkomma!

    Svara

  • Johanna

    |

    De skruvade ner min lustgas x antal gånger under tidens gång, jag var vansinnig. Jag borde upp och röra på mig jag borde det ena och det andra. Jävligt lätt när ryggen känns som att den ska gå av 😬och de tog bort den helt också när det var dags att krysta, ”för att jag inte behövde den” men det var liksom en trygghet i stunden, vilket gjorde att jag också fick panik. Och sen är hon ute efter en och en halv push. Sen kan jag erkänna att jag stundtals var rätt väck utav den då det finns saker jag till en början inte ens mindes när jag fick det återberättat. Jag upplevde även att jag var rätt borta i huvudet även några dagar efter, men är kanske upplevelsen i sig som är stor och omtumlande och inte beror på att jag överdoserat lustgas. Var även med om en rätt skum grej när det inte hänt så mycket med själva öppnandet efter x antal timmar och dygn. Vet fortfarande inte vad barnmorskan gjorde men det kändes som att hon var inne med armen upp till armbågen i min fiffi och slet runt(gjorde sviiinont!) men står inget i journalen om VAD man skulle ha gjort? Var och är även en hel del andra grejer jag ställer mig frågande till nu. Amningen funkade heller inte till en början och hade köpt ersättning just in case. I Samtalet de ringer tre dagar efter för att kolla hur allt går fick jag rådet att inte ge ersättning trots att amningen inte funkade ok, utan jag skulle fortsätta traggla för det ”brukar komma igång.” Men magkänslan sa nåt helt annat. Stackars barnet var ju helt utsvulten, och jag kände mig som världens sämsta mamma.😥 När jag till slut sket i vad de sa och iaf gav henne ersättning. Och tur var väl det! Vad fan är det för jävla råd?? Vågar inte ens tänka vad som hänt om jag lyssnat blint på dem!

    Svara

  • Robert

    |

    Känner igen! Eller ja, egentligen inte. 😉 Lång text. Bara läst delvis än.

    Svara

  • Matilda

    |

    Älskar att höra om förlossningar och att berätta om mina! 😀 Det är så mäktigt!! Fattar inte varför man inte bara höjer sin insats till skyarna oavsett hur förlossningen gått. Man är ju en sån jävla superkvinna!

    Svara

  • Lina

    |

    Jag var en av dem som inte hann få epidural 🙋🏼‍♀️ Fick mitt första barn i juni förra året och känner så igen mig i det du skriver! Så svårt att veta när man ska åka in och hur mycket värkar ”ska” kännas för att det ska vara på riktigt.
    Jag kom till förlossningen och två timmar senare var bebis ute 😂 Hade då tagit värkar 4 timmar hemma. Jag trodde ju att det var förvärkar jag hade på väg till förlossningen och mitt enda mantra var epidural, epidural, epidural. Minns att jag tänkte att om detta är förverkar som kommer jag ju aldrig klara en förlossning 🙈 Såhär i efterhand så vet jag ju att det inte var några förvärkar och att resten av förlossningen skulle gå snabbt men bra trots att det inte fanns någon tid för epidural ☺️
    Och som du säger. Så fort hon var ute så var all smärta borta och kvar var bara känslan av att vara en riktigt powerkvinna!

    Svara

  • Jackie

    |

    Du är så stark Regina, kvinnokroppen är så stark! Vi har haft ganska lika första förlossningar. Min tog 31h med konstanta värkar, fick epidural, och tog lustgas som tyvärr inte funkade lika bra på mig som för dig. Jag var dessvärre helt förstörd efteråt, men allt gick ju bra ändå. Och jag måste säga att min andra förlossning gick förhållandevis mycket bättre, 6h var människa efteråt! 😊 (unge nr 1 bereder vägen..) Grattis igen!

    Svara

  • Maria

    |

    Stort grattis! Du är grym! ❤

    Svara

  • Anna

    |

    Jag kan ju inte låta bli att undra, om det var männens lott i livet, i samma utsträckning hade skambelagt sig och kännt sig så misslyckade, som ni kvinnor verkar göra när ni får panik och tappar fokus över en extrem smärta och en ny omtumlande situation.

    Vilken människa hade inte fått panik över det? Vad har ni för krav på er själva egentligen? Geez.

    Svara

  • Pernilla

    |

    STARKT jobbat hela familjen! 👏🏼💪🏼👨‍👩‍👦♥️

    Svara

  • Natalie

    |

    Om jag började gråta? Svar JA! Grattis och bra jobbat <3

    Svara

  • Sofia

    |

    Blir så fascinerad och ledsen när jag läser i kommentarsfältet hur många som inte haft regelbundna värkar och inte blivit tagna på allvar. Här är en till som aldrig hade det. Kom tillslut in pga inte kunnat kissa på för många timmar och visade sig då vara 10 cm öppen.

    Men det där med lustgasen alltså. Jag var besatt av den och var väl lite väl borta stundtals. Bebisen snurrade runt rätt sent i förloppet och jag var helt övertygad om att jag födde ut henne då. Tänkte ”det där var väl inte så farligt, gjorde knappt ont” innan jag fattade att bebisen visst var kvar i magen och att jag inte ens hade börjar krysta. Man missar tydligen inte den kära ”ring of fire” hehe.

    Stort grattis till familjen ❤️

    Svara

  • Sabina

    |

    TACK fina Regina för en fantastisk förlossningsberättelse. Grät flera gånger när jag läste ❤️ Wow, jag känner verkligen igen mig i så mycket som du skriver. Jag födde mitt första barn i maj i år och var också öppen 7 cm när jag kom in. Barnmorskan i telefonen tyckte jag skulle ta två Alvedon och avvakta när jag ringde in. Trots att jag sa tydligt att vattnet hade gått OCH att jag hade 3-4 värkar på 10 min. Jag ringde till slut och sa att nu åker vi in då jag inte stod ut med smärtan längre och behövde hjälp. Gissa vad nöjd jag var när jag var öppen 7 cm vid kontrollen. Hade dock gärna blivit mer betrodd i telefonen. Förstår att det är svårt för dem att avgöra men jag tyckte jag uppfyllde alla kriterier för att få komma in. Kunde knappt gå till bilen pga smärtan..

    Känner också igen mig så mycket i det du beskriver angående boken ”föda utan rädsla”. Jag bokstavligt talat skrek ut min son. Förstår inte hur jag skulle kunna ta de krystvärkarna på annat sätt. Skämdes över det där och då och minns att jag bad personalen om ursäkt vilket idag känns helt sjukt. Att krysta var verkligen det sjukaste jag varit med om och där och då sa jag också till sambon att det blir inga fler barn. Idag vill jag göra allt igen 🥰

    Tack igen!!!❤️

    Svara

  • Catarina

    |

    I exakt det där rummet har jag fött två barn! Senast i februari! 🥰 Jag är helt säker för den tavlan bredvid partner-sängen glömmer man inte bort. Haha! Pratade om den i min lustgasdimma och undrade varför det satt en Fia-med-knuff-pjäs i en kartong, skulle den flytta? 😂 Magiskt utsikt och enligt personalen på förlossningen ”det finaste rummet”
    Vilken underbar förlossningsberättelse! All lycka till er nu fram över.

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha ja den tavlan är bra märklig 😂

      Svara

  • Elin

    |

    Vilken bra beskriven förlossningsberättelse. Jag har aldrig fött barn så jag kan knappt föreställa mig hur det är. Det jag dock reagerar på är att du och flera här ovan uttrycker ett sorts misslyckande över olika delar i barnafödandet. Jag önskar att det inte vore så! Ni är fantastiska allihop som har fått barn. Det spelar ingen roll om ni födde med kejsarsnitt eller vaginalt, vrålade som monster eller var helt tysta, hade all smärtlindring som finns att tillgå eller knappt någon smärtlindring alls, var arga och otrevliga eller helt borta i huvudet. Likaså om ni inte ville veta av barnet eller knappt minns någonting om vad som hände. Va f-n liksom, ni har fött fram en människa, skitsamma vad ni har läst eller hört innan! Det är olika för alla och inget är mer fel eller rätt när det gäller vad just du behöver i den specifika stunden. Jag tycker att vi kvinnor ibland glömmer det och ser barnafödande som en slags tävling. Inte kan vi väl tävla i något som är så högst individuellt och där alla har så olika förutsättningar. Jag förstår att det är lätt för mig att säga som aldrig har upplevt det själv. Men jag vill verkligen att ni ska veta att ni är så himla coola allihopa! Glöm aldrig det.

    Svara

  • Emma

    |

    Grattis till din fina bebis! Jag känner igen mig i stora delar av din berättelse, dock tog min första förlossning ”bara” 15 timmar (24 timmar från vattenavgång). Sen kan jag uppmuntra med att andra med stor sannolikhet kommer att gå lättare (om det nu blir aktuellt)! Min andra tog knappa 3 timmar från första värk och då var värkarna inte alls lika kännbara som med första, hann inte med epidural heller. Efter första kände jag ”aldrig mer”, men efter andra kände jag mer ”det här var väl inte så farligt” (dock blir det inga fler nu, räcker med två;))

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv