Nästa tänkta steg var egentligen ett hus, men efter att ha pratat om det har vi kommit fram till att vi gärna bor kvar i lägenhet i stan med alla bekvämligheter ett tag till. Vi vill fortfarande köpa hus någon gång, men nu kan vi låta det ta sin tid att hitta rätt. Vi kan bo i denna lägenhet i många år och kommer inte hamna i en stressad situation.
Dessutom är lägenheten stor som ett hus. 133 kvadrat med tre sovrum! Den är fantastiskt fin, verkligen helt perfekt och jag LÄNGTAR efter att få bo där. Fjärde våningen, två balkonger, högt i tak och fiskbensparkett. Precis en sån lägenhet jag drömt om att få bo i någongång i mitt liv. Känns så kul att få göra det. Det känns lite som ödet. Ni minns kanske att jag skrev att vi budade på lägenhet, men inte fick den trots att vi lade högsta budet. Nu hände samma sak, fast tvärtom. De valde oss! Vi hade gett upp och trodde inte det skulle bli något och blev så chockade när mäklaren ringde i tisdags.
Det kommer krävas renovering och lite kärlek, men sen kommer den bli så himla fin. Vi får nycklarna redan i augusti och jag är så pirrig.
Jag har känt att mitt liv har stått still i några år, men nu jäklar rullar det på och allt händer på en gång. Livet ♥
Här är en liten sneak peek. Kan visa mer när det är vi som bor där.
→ Foglossningen är värre och nu känner jag till och med av den när jag inte rör mig. Kan inte ens gå från ett rum till ett annat och ibland har jag ont även när jag ligger still. Trodde jag skulle kunna överleva dessa månader genom att cykla överallt, men detta går ju inte. Det är fullbokat på alla ställen som min barnmorska rekommenderade mig. Är det någon i Helsingborg som har tips? Var ska jag vända mig? Är beredd att prova allt. Akupunktur, träning, tens. Fick en del tips av min barnmorska också. Exempelvis ska jag tänka att jag är en sjöjungfru och ha benen ihop, gå korta steg och jag ska undvika att dammsuga. Vad synd med det där sistnämnda : ))
→ Det känns som att bebisen har flyttat sig lite längre upp i magen nu. Jag kan känna honom tydligt med handen och även se på magen på vilket sida han ligger. Så häftigt. Jag känner honom hela tiden och vet när han är vaken och när han sover. Det är en aktiv liten bebis må jag säga. Skönt att hela tiden få bekräftelse på att han mår bra. Men mindre härligt är det att han väljer att ha gympapass precis innan jag ska sova dock. Ibland rör han sig så kraftigt att jag skräms och hoppar till. Sjukt att tänka på att han växer och att dessa rörelser bara kommer bli starkare…
Mitt mående
Mår fortfarande så himla bra. Det kanske är lite provocerande att jag hela tiden pratar om hur bra jag mår psykiskt då jag vet många mår jättedåligt när de är gravida. Men jag tänker att så mycket jag klagat på PMS genom åren så kan jag få lov att tjata lite om hur bra jag mår nu. Dessutom tycker jag att denna aspekten är viktig att lyfta också, att man kan må bra som gravid. Jag har bara hört skräckhistorier och därför varit så orolig över hur detta skulle bli för mig, eftersom jag är känslig för hormoner.
Men jag har aldrig mått såhär bra och stabilt i hela mitt liv. Jag har inga dippar, känner mig aldrig nedstämd, livet känns inte meningslöst och jag går inte runt och funderar på om alla egentligen hatar mig/ varför jag är sämst i världen/ jag borde byta jobb/ göra slut/ finns det ens någon mening med någonting osv osv med jämna mellanrum. Jag vaknar med samma meningsfullhet, glädje och självförtroende varje dag. Har inte ens gråtit annat än rörd-tårar (vilket visserligen är många, haha) på månader nu. Fan vad jag inte vill gå tillbaka till att vara ogravid endast på grund av det här!! Kan till och med tänka mig att offra promenader för evigt.
Veckans tanke
Haha okej detta är så märkligt och F skrattade när jag berättade. Men jag har typ börjat få…moderskänslor. Tror jag det är? Jag kan titta på barn och börja fantisera om att de är mina barn och känna för dem på en helt ny nivå. Märkligast var när jag stod i kö för att hämta ut ett paket. Väntade på min tur och iakttog samtidigt den unga killen som jobbar på postutlämningen. Började ömma för honom. Tänkte på hur duktig han är, hur snäll och trevlig han är mot alla och blev typ…stolt och varm i hjärtat? Det var så märkligt. Samma känsla som när jag ser hundvalpar.
Vet inte varför jag erkänner detta och kommer ju dö om killen mot all förmodan skulle läsa detta, men fint ändå att jag går runt och känner sån stark kärlek för människor kanske.
Nytt för denna vecka
Det stod i appen att jag inte ska sova på rygg, det är något med att det inte är bra på grund av blodtillförseln till bebisen. Den här grejen har gjort mig extremt nojig. Jag är så rädd för att råka sova på rygg! Det dumma är att jag aldrig har tyckt att det har varit bekvämt att ligga på rygg förrän nu. Såklart. Lägger mig alltid för att sova på sidan, men sen rullar jag över på rygg. F är också nojig och har superkoll på mig. Jag vaknar ibland av att han vänder mig när jag sover :’)
I fredags åkte jag till kontoret för första gången på evigheter.
Åt lunch på Namu med mina kollegor. Min mat var ingen höjdare. Fick skippa råbiffen och istället fick jag extra grönsaker. Tråkig mat. Smakade ingenting och inget på tallriken kändes tillagat.
På kvällen vägde jag upp grönsaksintaget med Mcdonalds på stranden. Ordningen återställd.
I lördags var det den varmaste dagen hittills i Helsingborg denna sommar. Vi åkte till stranden och mötte upp F’s syster och syskonbarn. Gårdagens strandhäng hade lärt mig att jag inte kan sitta på marken längre. Det är för obekvämt. Vi köpte en liten stol till mig på vägen dit.
Mycket tacksamt.
Någon timme senare åkte vi hem, fixade pastasallad och kollade på Frankrike-matchen på tvn och Formel 1 på datorn. Vet ej hur all denna sport plötsligt kom in i mitt liv.
Efter matcherna köpte vi glass och sen hem för att kolla fotboll igen.
I söndags var vi ute på äventyr. Hittade ett billigt vitrinskåp som vi snabbt åkte och köpte. På bilden sitter jag utanför ett märkligt litet köpcentrum som vi hittade på vägen hem. Det var som mini-Gekås blandat med loppis.
Massa fina grejer, men vi köpte ingenting. Men hade nog gjort om vi visste en sak då som vi vet idag (iiiih).
Jo, vi köpte denna bebishatt! Alltså jag orkar inte att vi kommer ha en bebis som ska ha på sig den nästa sommar.
Märkligt att en hatt blev vårt första köp kanske. Men F kunde ju såklart inte motstå de små båtarna. Han hade nog önskat den fanns i hans storlek också.
När vi kommit hem igen och burit upp vitrinskåpet cyklade vi ner till havet. Jag invigde min baddräkt. Hatar egentligen att bada, men vill inte vara en sån tråkig vuxen som aldrig badar så jag övar.
På kvällen gjorde vi nachotallrik med massa koriander som vi åt med salsa framför fotbollen.
Vi bad barnmorskan skriva flicka eller pojke på en lapp om hon såg vilket kön det var och inte säga det till oss. Sakta gick hon igenom bebisens kropp för att se så att det såg bra ut och att den utvecklats som den ska. Gick som på moln ut ur byggnaden. Allt är bra med vår bebis.
Vi hann inte längre än över gatan innan vi otåligt öppnade kuvertet. ”Pojke” stod det på lappen och då brast det. Vi höll i den lilla lappen och grät tillsammans på en bänk på Burger Kings uteservering. Det var som att alla känslor bara exploderade på en gång. Det hade såklart inte spelat någon roll vad det stod på lappen, det var inte det viktiga. Men att få veta att allt är bra med vår bebis och komma ett steg närmare till vem det är inuti i min mage är en av mina mäktigaste stunder i livet. Tänk att det är en riktig person där inne och att han mår bra.
”Vad är det för vecka”, brukar F fråga. ”Bebisen, eller världen”, frågar jag tillbaka. Tänk vad praktiskt det vore om man lyckats tajma in vecka 1.
Det är vecka 25, i världen. Här är några kul grejer som händer i min:
→ Imorgon är jag ledig. Ska på spa med mamma! Ser så fram emot hotellfrukost och gravidmassage.
→ Vi ska berätta om bebisen är en flicka eller pojke för er. Könet spelar ju självklart ingen roll, men varje liten grej i denna graviditet känns som det största som någonsin hänt mig. Så jag har beställt ballonger och ska ta tillfället i akt att ta några corny bilder : ))
→ Ska vara med i en podd. Berättar när den är ute!
→ Fotbolls EM. En av mina bästa egenskaper, enligt mig själv, är att jag kan bli intresserad av egentligen vad som helst. Om jag bara läser på lite och sätter mig in i det kan jag tycka att det mesta är intressant. Hade inte ens koll på att det var EM och nu sitter jag som klistrad varje dag.
Tänkte jag skulle berätta hur mina veckor såg ut mellan att jag fick se det lilla hjärtat ticka på skärmen till vecka 16 till när jag berättade om graviditeten här!
I vecka 7 slog det till. Hade inte direkt känt några graviditetssymptom fram tills dess och varit så orolig och verkligen känt efter. Jag ville så gärna må illa, som en bekräftelse på allt var bra.
Det var som att kroppen liksom fattade att den var gravid när jag såg den minililla tickande hjärtat på skärmen för bara dagen efter kom illamåendet som på posten. ”Vad bra” sa F jätteglad då jag så gärna önskat att vara illamående. Men att jag sagt det tog jag tillbaka rätt fort kan jag säga, haha.
En av de värsta dagarna. Det enda jag kunde få i mig var melon och saft. Jag har inte många bilder från denna period.
Jag var konstant hungrig och illamående från vecka 7 till vecka 12. Jag har aldrig upplevt en sådan hunger i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Jag var så hungrig! Ibland tänkte jag att det var tur jag jobbade hemifrån för jag hade ju inte haft tid att äta annars. Gick konstant mellan kylskåp och skrivbord och bredde mina lingongrova med ost.
Och fy vad jag mådde illa. Det var en kamp att få i mig mat. Vissa dagar gick det knappt alls. Det var moment 22. Jag mådde ännu mer illa för att jag var hungrig, men kunde inte äta för att jag mådde illa. Det mest kritiska var när jag vaknade på morgonen. Fick jag inte i mig ett glas med apelsinjuice och en lingongrova med ost inom 10 minuter var hela dagen förstörd. Sedan var det ett heltidsjobb att tvinga i mig mat under dagen för att liksom upprätthålla att må okej.
Jag hade inte direkt några cravings. Förutom lingongrova, frukt och juice kanske, men det var snarare överlevnadsföda skulle jag se det som. Tyckte inte det var gott. Däremot hade jag många icke-cravings. Blev så fruktansvärt äcklad av många saker. Värst var chips, punschrullar, kaffe och alkohol (lägligt nog). En annan icke-craving var att jag verkligen inte klarade av bröd från frysen. Det var tvunget att vara färskt. Bara tanken på att det hade varit i frysen gjorde mig äcklad.
Tur att jag skrev mitt inlägg om chips i vecka 6 innan chips-anticravingen kom igång. Kunde inte äta chips på över två månader och tyckte det var vidrigt. Jag känner inte så nu, men helt ärligt har jag inte fått tillbaka samma relation till chips. Blir aldrig sugen på det längre. Så märkligt.
Vi sov över i Hannahs stuga en helg. Det hade gått två veckor sedan plusset och det var bara F och Sofie som visste om att jag var gravid. Jag hade med mig päroncider som jag låtsades var bubbel och vin. Var så nervös när jag smusslade med flaskorna, hällde upp i smyg och gömde dem i min väska när de var tomma så att ingen skulle se.
Det där att hålla graviditeten hemlig tyckte jag var så himla jobbigt. Tyckte inte alls att det var kul att ljuga eller luras. Jag och vi var absolut inte redo att berätta för folk. Men jag ville samtidigt inte dra massa lögner.
På min födelsedag träffade jag Hannah och Emelina på Barrica för att äta tapas. Jag tänkte att jag var smart som gick dit innan dem och beställde alkoholfri öl.
När det var dags att beställa mat frågade Emelina om vi skulle dela en flaska bubbel. ”Nej det är bra, jag har druckit bubbel hela dagen, orkar inte mer”, ljög jag. De bestämde att de skulle beställa bubbel till bara de två istället och när vi beställde sa servitören att de inte hade något cava eller prosecco den dagen, men att vi kunde få champagne till samma pris. ”Det är ju perfekt!”, utbrast Emelina. ”Det är min kompis födelsedag, ge oss tre glas!”. När jag ännu en gång tackade nej blev hon misstänksam. Förstår det ändå, sen när tackar jag nej till bubbel liksom.
Jag gillade inte alls att bli synad på det sättet. Tyckte det kändes så obekvämt och jobbigt. Efter detta höll jag mig borta från sociala sammanhang som innefattade folk som inte visste. Vilket förvisso inte var så svårt i coronatider.
På tal om min födelsedag var det ungefär brytpunkten från när jag började må lite illa, men det inte riktigt hade slagit till. Vi var på Pinchos och jag kunde äta några tuggor bara.
Sedan eskalerade det och på påskafton grät jag. Hade peppat inför påskmat och en mysig kväll, men jag kunde inte äta en enda tugga och blev så frustrerad, för jag var ju samtidigt så hungrig.
Varje dag smsade F mig när han var på jobbet och frågade hur jag mådde, på en skala från 1-10. Det var en smart grej för innan dess mådde jag alltid bara ”dåligt” i hans värld. Med skalan fanns det nyanser. Det var uppmuntrande för mig själv också, att se att det fanns bättre dagar än andra trots att allt bara kändes blööö, och att se att det sakta rörde sig åt rätt håll.
Mina life savers har varit bröd, klubbor och färdigmat. Har älskat färdigrätter och särskilt sådana i färgskalan beige. Dafsgårds lasagne åt jag flera dagar i veckan exempelvis.
Jag köpte en del alkoholfria alternativ i början, men när illamåendet kom och avsmaken för alkohol ville jag inte ha något som påminde om det heller. Har fortfarande öl i kylen som jag inte druckit. Det var kolsyrat vatten, saft och läsk som gällde.
En grej som förvånade mig var vilken extremt dålig kondition jag fick. Jag fick sluta med mina dagliga promenader redan i vecka 9 för jag orkade inte. Blev extremt andfådd, fick ont (vilket jag då inte ännu förstod var foglossning).
Minns hur jag inte visste hur jag skulle orka hela vägen hem när jag tog denna bild. Jag behövde vila på varenda bänk jag hittade. Blev så skrämd av detta. Trodde det skulle bli sådär i slutet av graviditeten, inte i början. Som tur var varade det bara en period.
Jag kände mig aldrig jättetrött och har inte upplevt den enorma tröttheten alla pratar om, men jag sov ändå mycket mer än vanligt. Det är inte kul att vara vaken när man känner sig ständigt bakis.
I vecka 12 började det bli bättre och i vecka 14 mådde jag bra igen. Jag behövde inte längre stressa upp på morgonen för att dricka min juice och började glömma bort att ta med mig ett äpple som en livlina när jag skulle någonstans.
Den här kvällen hemma hos Felicia åt jag till och med chips för första gången på evigheter. Testade och det gick bra. Då visste jag att den jobbigaste perioden var över och äntligen kunde jag njuta 100000% av att vara gravid.
Avslutar med de första magbilderna vi tog. Vecka 11 till vecka 14. Aldrig varit så stolt över lite put i mitt liv. Blev så förvånad när jag såg bilderna nu. Magen kändes ju jättestor där och då, haha.
Halva tiden har passerat och jag har gått in i tjugo-någonting veckor. Känns stort! Här är sista vecka som 10-någonting.
Min kropp
Har inte märkt av foglossningen så mycket och i övrigt tycker jag att jag mår bra i kroppen. Verkligen inget att klaga på trots värmen. Detta har varit den bästa veckan hittills faktiskt.
Mitt mående
Jag mår jättebra! Lite stressad över allt som behöver fixas, särskilt när folk frågar om saker som jag inte ens tänkt på. Men känner mig fortfarande ganska mañana mañana och att det löser sig.
Veckans tanke
Ibland tänker jag att det är bra att jag fick längta länge innan jag blev gravid. Jag tror att det har gjort negativa aspekter av graviditeten lättare att hantera. Lätt att säga nu bästa veckan hittills förvisso, haha.
Jag hade länge laddat för att jag snart eventuellt skulle må jättedåligt och förväntat och ställt in mig på att det skulle bli väldigt jobbigt. Jag har längtat efter min tur. När folk klagat över sina graviditeter (obs vilket man får!) har jag blivit lite provocerad och tänkt att jag hade gjort allt för att få må illa och vara trött, att de inte fattar hur lyckligt lottade de är. Klart de fattar det, jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Jag kände inte alls så när jag blev oplanerat gravid, då var alla plötsliga uppoffringar och allt som hände med kroppen jättejobbigt. Men nu var det så efterlängtat att det känns mer okej.
Som sagt, lätt att säga när man faktiskt mår bra. Sedan vecka 14 har jag inte haft mycket att klaga på. Och självklart menar jag inte att mitt barn är mer önskat än någon annans bara för att det inte gick så fort. Gud jag känner att jag vill skriva tusen brasklappar för att det inte ska låta fel. Jag hoppas ni förstår. Jag tror allt hade varit mycket jobbigare för mig om jag bara ”kastats in” i en graviditet.
Nytt för denna vecka
→ Frédéric har känt bebisen! Jag känner den ofta, men antar att det är lättare för mig att känna utifrån då jag också känner den inifrån. Frédéric har inte lyckats, men så plötsligt kände han små knuffar på sin hand. Sedan dess har han känt den dagligen.
→ Rutinultraljudet gick bra. Allt hade växt och utvecklats som det skulle och det var en explosion av känslor att få se bebisen igen. Så tacksam över att allt är bra. Nu vet vi även vad det är för någon som gömmer sig där inne <3
