Måndag. Skulle till barnmorskan och var mycket pepp för jag visste att jag skulle få höra bebisens hjärtslag. Får alltid göra det när jag är där. 155 slag i minuten <3
Om man googlar betyder det att vi ska ha en flicka. Under 140 slag tyder på pojke och högre än det tyder på flicka. Stämmer sånt? Har det stämt för er?
Tisdag. F jobbade hemifrån och vi passade på att lyxluncha. Jag önskade mig en hederlig 3 små rätter från Linnea Basilika. Det fanns soppa, efterrätt och salladsbuffé också. Blev pangmätt.
Onsdag. Det bor ett gräsands-par på vår innergård. De har bott här nu i en månad ungefär och det är ju så mysigt. Honan har jag inte sett på några veckor, hon ligger väl och ruvar/tar hand om ungarna gömd någonstans. Hanen sitter vakt dygnet runt och har stenkoll på alla som rör sig förbi. Kunde inte gå närmre än såhär. Han blir pissed off.
Torsdag. Baguettelunch. Har ju brödmani nu och vill äta det helst hela tiden. Blev så glad när en sprillans nygjord baguette med kycklingröra kom ut från delin. Brukar annars låta bli att köpa mat där nu pga preggo.
Fredag. På tal om brödmani och mitt tjat om lingongrova här på bloggen skrattade jag när jag såg denna annons i fredags. Så passande.
→ Ikväll ska jag se Friends – The reunion. Åh som jag har längtat. Har sparat avsnittet till ikväll för att få en festlig fredag. Hade låga förväntningar, men de teasers jag sett hittills har gjort mig positivt överraskad. Så här tänkte jag om återföreningen när det avslöjades för ett år sedan.
→ Min vän Sofie har gått ut med sin graviditet <3 Läs hennes blogginlägg här. Jag och Sofie började försöka bli gravida ungefär samtidigt och har delat vår resa med varandra. Hon är den jag har pratat med, ältat och gråtit med. Varenda dag gick vi lunchpromenader och peppade varandra. Ibland känns det som det snarare är henne jag ska ha barn med, haha. Det sjukaste och finaste av allt är vi lyckades samtidigt! Två veckor efter att jag fick veta att jag var gravid fick hon också ett plus på stickan.
Jag har varit lite rädd för hur det skulle bli om en av oss skulle lyckas och inte den andra. Såklart hade jag blivit glad för deras skull. Jag önskar mina vänner allt det bästa och ännu mer. Men det skulle bli så otroligt ensamt att lämnas kvar i sin misär. Är så glad att det inte blev så. Det är helt otroligt att vi nu även får dela denna nya resa ihop. Tänk det Sofie! Tänk om vi vetat för ett år sedan att det skulle bli såhär bra! ♥
→ Vill ni höra något sjukt. Igår köpte vi nästan en lägenhet. Varför nästan? Jo, säljaren valde att istället acceptera ett lägre bud. Så snopet? Det fanns ingen anledning till att acceptera det istället för vårt (vi hade inte förbehåll eller så), utan säljaren tyckte helt enkelt att hen ”lovat den andra budgivaren”. Men är det inte så i en budgivning, att objektet ”är någons” fram till ett högre bud kommer in? Vi lade det dessutom 40 minuter efter, inte så att det hann gå flera dagar. Vi återkom med ett högre bud (budade alltså över oss själva lol), men säljaren höll ändå fast vid den andra budgivaren. Jahapp, inte mycket för oss att göra alltså.
Så konstig situation. Men jag väljer att tro att det betyder att det inte var meningen. Det var ödet att vi inte skulle köpa det boendet. Något bättre kommer.
Jag går in i vecka 17 idag! Jag har en 15 centimeter lång bebis i min mage nu säger appen. Fööör sjukt.
Min kropp
→ Foglossningen, eller bäckensmärta som det heter, har blivit bättre. Beror nog förvisso på att jag knappt gått alls. Cyklar överallt. Min barnmorska rekommenderade mig att ta korta steg och att lyssna på kroppen, så jag försöker det. Vet inte hur många meddelande jag fått om att det nog inte alls är foglossning jag har förresten. Redan innan jag ens skrev vad symptomen var började folk gala om att det inte alls var foglossning. Varför detta engagemang? Varför dessa foglossnings-förnekare? Haha helt obegripligt.
→ Har huvudvärk nästan dagligen vilket är lite irriterande såklart. Har vanligtvis typ aldrig huvudvärk. I början av graviditeten fick jag migrän med synbortfall några gånger, men har sluppit det på sistone vilket jag tackar för. Minns ett möte jag hade för några veckor sedan där jag kände att det var på väg och fick sätta på mig solglasögon, haha.
→ Märker att det är viktigt för mig att äta med jämna mellanrum och om jag är hungrig betyder det nu genast. Om det går för länge mellan måltiderna blir jag illamående eller yr. Men det är inte som i vecka 9 där hela dagen var förstörd om jag inte åt inom 5 minuter från när jag vaknade tack och lov.
→ Rapar hela tiden vilket är så sjukt störigt och pinsamt. Jag är inte en så van rapare, så jag har inte i mig att ”stoppa rapen” sådär snyggt, så den kommer ut bara. Charmig tjej.
Mitt mående
Psykiskt mår jag hur bra som helst! Förväntade mig inte att göra det då jag haft så stora problem med PMS. Trodde jag skulle må jättedåligt av alla gravidhormer, men jag känner mig så stabil. Har inga dippar och känner mig inte nedstämd. Skulle jag sätta hobbydiagnos på mig själv skulle jag säga att det tyder på att jag haft östrogendominans och att nu när progesteronet är skyhögt så har det ordnat upp sig. Kanske är så, kanske inte. Oavsett så glad över att må bra, såklart.
Men känslolivet är i full storm må jag säga. Drömmer hemska drömmar, oroar mig konstant, tänker katastroftankar och blir oerhört ledsen över ledsamma saker. Blir även rörd på en helt ny nivå numera. Har alltid haft lätt för att bli rörd och blir rörd till tårar flera gånger dagligen. Men nu kan jag inte kontrollera dessa rörd-känslor överhuvudtaget. Känslorna kommer som en svallvåg över mig och jag måste gråta ut dem. Känns som en explosion inombords.
Nytt för denna vecka
Jag känner bebisen!! Bara ibland och jag måste verkligen verkligen anstränga mig. Men jag är helt säker på att det är den jag känner. Trodde detta skulle vara det mysigaste ever, men helt ärligt är det ganska läskigt. Känns klaustrofobiskt när jag tänker på att den växer och rör sig inuti i min mage. Men såklart skönt att känna att den lever. Vänjer mig nog snart, men får lite panik över denna alien i magen…
Aptit och cravings
Det går inte att storhandla just nu då det jag kan tänka mig att äta idag plötsligt inte funkar imorgon. Det enda som alltid funkar är bröd och juice. Hade levt endast på lingongrova och apelsinjuice om F tillät mig.
Hej och välkommen till min lördagsfrukost. Aldrig varit så sugen på allt i kategori bröd som jag är just nu.
Hade några ärenden på vår lista. Åkte bland annat till Biltema för att köpa cykellås och sen en sväng in på Väla för hårfärg. Och smoothie.
Blev plötsligt jätteyr på Biltema, men en smoothie fixade det. Är ett heltidsjobb att se till att jag får i mig mat med jämna mellanrum. Mår dåligt direkt när jag missar. De första veckorna hade jag alltid med mig ett äpple överallt.
Det var Formel 1-kval. Japp för jag tittar på det nu. F är er evigt tacksam som tipsade om Netflix-serien.
Efter snabbdusch och piff såg jag ut såhär. Känner mig så jäkla snygg just nu. Passar på att njuta av det, antar att jag kommer känna mig uppblåst och 500 kilo tung snart.
Det var hög nivå på matchingen. Hade på mig en klänning från Dry Lake, kavaj från Kappahl och diadem från Åhléns.
<3
Cyklade hem till Hannah för spelkväll. Beställde min carpaccio tillagad och den blev faktiskt god ändå. Skönt nu att slippa sätta någons vinglas vid min tallrik när jag ska ta bild : ))
Vi spelade Smart 10…
…åt grönsaker med dipp och förevigade oss med en groupie.
I söndags var det förutom Formel 1-race en fixardag. Jag fixade det här:
De där breda hemska blonda slingorna i längst fram som jag pratat om.
Kunde ju inte ha det såhär.
Fixade med toning. Läste hur min kusin gjorde på mig senast och försökte härma. Applicerade jämnt i hårbotten, masserade in och drog ut i längderna, lät färgen sitta 15 min och precis innan jag sköljde ur borstade jag ut färgen i längderna.
Ni anar inte hur sinnessjukt många graviditetstest jag tagit i mitt liv. Har testat till och med när det är omöjligt att testet ens skulle kunna visa något. Har smusslat in test som jag gömt i skåpen och har kommit på mig själv flera gånger att gå och hålla mig även när jag inte ens ska testa och fått en plötsligt känsla av att ha ”gjort fel” när jag gått på toa för att jag är så van vid att ”spara kiss” till test.
Jag kommer aldrig bli en sån som bara hoppsan jag är gravid, eller en sån som misstänker och tänker att jag testar om en vecka. Jag vill veta NU. Helst igår. Kan inte heller förstå de som försöker bli gravida, tar ett test, lämnar det någonstans, *glömmer bort* och sedan kommer på och ser ett lysande streck några timmar senare. Vet inte hur många sådana pluss-historier jag läst. Hur kan man glömma? HUR?
Har läst varenda tråd på graviditetsteststolkningsforum och har granskat varje test jag tagit för att urskilja det minsta tillstymmelse av streck. Stått vid fönstret och vinklat, tagit bilder och ökat mättnad och skärpa. Alltid en hånande vit sticka. Aldrig ett streck.
Jag vet att jag är störd och att jag varit osunt besatt, jag vet vad ni blå människor säkert tänker om mig nu. Men jag erkänner det för alla er andra fellow testomaner där ute. Ni är inte ensamma. Jag var också besatt. Jag förstår er.
En söndag i februari när F var ute och gick tog jag ett test. Det var bara på rutin, som vanligt. Beräknad mens var 7 dagar bort. Jag tog testet…och vänta nu…är där inte NÅGOT? SER JAG NÅGOT?
Vid det här laget visste jag inte om jag blivit knäpp och om jag bara inbillade mig det för att jag så gärna ville se det. Men visst är där något svagt, svagt? Eller? Jo? Nej?
Bild på testet för att ni ska förstå hur svagt.
Jag tog ett nytt test och ett likadant nästintill osynligt streck visade sig. Och ännu ett test. Samma sak. Jo. Det måste vara hCG i mitt urin. Eller?
Här är en av de mer tydliga jag tog. Fortfarande suuuupersvagt, men här syns det tydligt tycker jag.
Hade tagit hundratals test vid det här laget och aldrig fått ett svagt streck. Så något var det ju och dessutom visade alla något. Har förresten blivit expert på att tolka tidiga gravtest och vet vilka märken man kan få spökstreck på och inte kan lita på (t.ex. Clearblue early detection – köp inte). Något att sätta på sitt CV?
F hade fortfarande inte kommit hem från sin promenad (han hade hittat en ny podd som han var besatt av, haha) och jag ville så gärna berätta för honom på ett kul sätt, lite för att ta revansch på hur det blev sist. Visste dock inte hur. Gjorde en snabb plan och gick till Kappahl för att köpa något bebisrelaterat.
Kände mig som en lögnare när jag gick runt på barnavdelningen. Jag var ju inte helt säker på om testet faktiskt var positivt, eller om jag bara blivit knäpp. Kändes olagligt att gå runt där.
Men oavsett var jag ju tvungen att säga något till F såklart och OM det var positivt ville jag göra det på ett kul sätt. Tänk om det är nu det faktiskt händer. Köpte världens minsta gulliga body. Bar den fram till kassan som om den vore en faktisk bebis. Så värdefull.
Väl hemma slog jag in den i full fart och gömde paketet.
F kom hem och jag fortsatte ta test. Jag hoppades på att det skulle bli tydligare så att jag skulle känna mig säker nog att kunna berätta. Men det blev det inte. Jag började känna mig riktigt knäpp i huvudet. Har jag alltså gått och köpt en body och slagit in i ett paket utan att veta säkert om jag är gravid? Vad är fel på mig?? Vad håller jag på med?
Jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet. Kollade i min graviditetstestgömma med jämna mellanrum för att se om strecken fortfarande var kvar. Har jag tappat förståndet?
Det närmade sig läggdags och jag höll ju på att spricka. ”Vad håller du på med? Varför är du så konstig”, frågade F och med kaninpuls letade jag fram paketet och gav till honom. Jag sa att det var en försenad alla hjärtans dag present.
Är det något jag önskar mig?
Ja, det är något du velat ha länge.
Sen blev det så weird. Han öppnade, sken upp, frågade om jag var gravid och jag svarade ”jag vet inte”. Okej??? Han blev jätteförvirrad stackars och jag tog fram alla typ 10 test som ett riktig psycho och lade dem bredvid varandra på bordet. Han har oroat sig för allt mitt testande och jag var rädd att han nu skulle bekräfta att jag blivit spritt språngande knäpp i huvudet.
Men det gjorde han inte! Han såg också någonting på några av dem!! Sen tog vi ett test tillsammans och det fanns en svag, svag linje där med. Han sa att han såg det, men att vi skulle hålla tummarna och hoppas att det blir starkare, att vi inte ska tro på det riktigt än.
På morgonen dagen efter var det lika otydligt. Hade inte druckit någonting på snart ett dygn för att få så koncentrerad urin som möjligt och kände mig som en idiot som gjort en så stor grej av det här, om det nu inte var något. Kanske bara var en kemisk graviditet.
Men vid lunch såg det ut såhär!!! Det behövde jag inte ens anstränga mig för att se. Det var ett streck!
Då vågade jag gå och köpa ett digitalt test. Och:
DET STOD GRAVID. Sjukaste jag varit med om, bröt ihop fullständigt.
Hade fantiserat så länge om hur jag skulle känna när jag äntligen fick ett positivt graviditetstest och blev så förundrad att jag inte kände någonting över stickorna. Men när gravid stod i text, då brast det. Det var på riktigt.
Skickade bild till Sofie som är den enda jag delat hela min resa med och hon ringde upp direkt. Gick till havet och bara stod här.
Kände mig så glad…och så skör. Kändes som jag gick med en glaskula mellan benen. Vågade knappt böja mig för att knyta skorna. Kändes som att jag skulle klämma ihjäl det lilla ägget.
Allt kunde hända, men just precis då var jag i alla fall gravid.
Vad skönt det känns att få starta veckan utan hemligheter. Behöver inte tänka en extra gång när jag ska ta bild och kan låta magen puta på stan utan att gömma den.
Fick en fråga på Instagram om det här kommer att bli en ”mammablogg” nu. Jag vet inte, men jag har mycket svårt att tro det. Graviditet har jag personligen alltid tyckt varit intressant att läsa om, men när väl barnet kommit ut har jag mest känt zzz. Kanske kommer jag känna annorlunda nu när det händer mig själv. Man vet ju aldrig.
Oavsett vad är jag fortfarande jag och inte bara mamma. Men mina sociala medier är ju livet jag lever. Det går inte att göra på något annat sätt. Det lär bli en del graviditetssnack nu, men just nu ser jag inte att det kommer bli en renodlad ”mammablogg” sen. Vi får se vad det blir. Det kommer säkert bli lite av det, går ju inte att undvika, men med barnets integritet i åtanke vad gäller både bild och text såklart.
Denna vecka ska vi få klart vardagsrummet. Nu är ju soffan på plats, så nästa grej blir att ta ner allt på väggarna, spackla och måla om. Sen ska sakerna upp igen, fast på nya ställen. Det är väl mest det vi har planerat förutom att jobba och kanske gå på någon visning (håller alla dörrar öppna) och skriva blogginlägg såklart. Tänkte skriva om hur det var när jag plussade och hur jag berättade för F <3
Jag trodde aldrig att det skulle gå fort för mig att bli gravid, jag förväntade mig att det skulle ta tid. Något jag däremot inte var beredd på var hur besatt jag skulle bli. Jag kände barnlängtan i flera år innan vi började försöka och började liksom inte på noll. Redan innan vi ens började försöka blev jag ledsen när mensen kom, haha. Därför är det kanske inte så konstigt att jag inte kunde tänka på någonting annat när det väl var dags. En månad kändes som ett år.
Månaderna gick och det hände inget. Jag var som sagt beredd på det, men oron kom smygande. Tänk om något är fel? Det jag oroade mig mest för var min äggledare. Jag fick ett utomkvedshavandeskap för några år sedan och fick operera bort min ena äggledare. Jag har alltså bara en kvar och då jag inte vet vad som orsakade utomkvedshavandeskapet den gången visste jag inte heller om äggledaren som var kvar fungerade som den skulle. Om det exempelvis berodde på en infektion och den andra äggledaren exempelvis var ärrad så skulle ju den lika gärna den som är kvar också vara skadad och tilltäppt. Om inte ägg och spermie kan mötas blir det ingen befruktning och då IVF är enda chansen. Försöker vi i onödan?
Jag oroade mig så mycket över det här att det blev verklighet. Jag kan inte bli gravid. Vi började kolla upp vad IVF kostar och pratade om hur många barn vi vill ha. Ett helt sjukt samtalsämne att ha, att prata barn i relation till pengar och framtida bostadsköp. Om vi ska ha X barn kostar det X mycket och då har vi X kvar av insatsen.
Jag började googla som besatt. Läste på om olika saker som påverkar fertiliteten. Slutade med koffein, tänkte mycket på att inte stressa, tog olika tillskott, tog en stor (men såklart inte farlig) dos D-vitamin innan ägglossning och fokuserade på att kroppen skulle må bra. Ni kanske minns att jag pratade om att ”få balans på mina hormoner” och det var ju sant, men anledningen handlade om att jag ville bli gravid.
Fler månader gick och till slut kontaktade jag vården. Jag trodde naivt att man kunde be om att få undersöka sin äggledare (sjukt att man inte kan!) och boka en tid. Ringde säkert 20 olika nummer, men alla sa samma sak – att man måste starta en fertilitetsutredning. Det hade inte riktigt gått ett år, men jag läste att man kunde söka tidigare om man visste att det fanns något som kunde försvåra. Det var minst 4 månaders väntetid, så vi vände oss privat istället där vi fick tid efter någon månad.
I väntrummet för att ta prover.
Jag ska inte tråka ut er med hur en sån utredning går till, men i korta drag gör man en massa tester som sköldkörtel, äggreserv, spermaprov och en gynekologisk undersökning. Det var lång väntetid mellan alla undersökningar och hela den perioden känns som en grå dimma nu i efterhand.
Jag hade som sagt inte förväntat mig att bli gravid snabbt, men jag hade ändå målbilder i huvudet. Främst var det högtider. Midsommarafton. Vår årsdag. Julafton. Jag trodde i alla fall att jag skulle få fira in det nya året som gravid. Då MÅSTE det ha hänt, tänkte jag. Det var mitt mål. Jag ska bli gravid innan året är slut. Men nyårsafton kom och fortfarande en hånande vit sticka. Minns hur vi satt på parkeringen utanför Systembolaget och F ifrågasatte om vi verkligen skulle köpa champagne. ”Är det verkligen nödvändigt när du ändå inte smakar skillnad” (haha). Och jag bröt ihop. Grät floder där i bilden på parkeringen och sa att om jag nu inte kan få bli gravid ska jag fan dricka champagne. För att jag kan.
Kände mig så misslyckad. Hade hela kamerarullen fylld med bilder på graviditetstest där jag varje gång hoppfullt dragit upp kontrasten för att se om det kanske kanske kanske fanns en tillstymmelse till streck. Folk runt omkring mig blev gravida hela tiden kändes det som och jag fick anstränga mig för att förstå att deras lycka inte hade något att göra med min olycka. De har inte tagit något från mig. Det finns inte en ”fertilitetspott” i universum som kan ta slut. Att någon annan blir gravid gör inte att det är mindre chans för mig att lyckas. Även om det känns så.
Det sista steget i utredningen var att undersöka äggledaren. Jag var så nervös inför den undersökningen. Jag var helt säker på att det inte var passage i den och försökte tänka positivt, att då vet vi i alla fall och kan ta det därifrån.
I hissen på kliniken för att spola äggledaren. Sov ingenting den natten. Var så orolig. Så jobbigt att behöva gå på alla undersökningar ensam dessutom på grund av covid.
De fyllde upp min livmoder med vätska och det var en fruktansvärt smärtsam upplevelse. Jag sparkade med benen så ont det gjorde. De följde vätskan med ultraljud och var knäpptysta. Jag tog för givet att det var kört, att smärtan berodde på ett tryck eftersom det inte fanns någon passage, och vätskan inte kunde komma någonstans. Plötsligt kände jag ingenting och tänkte att de börjat ta ut vätskan. ”Här är jättefin passage”, sa läkaren och jag blev helt ställd. ”Va, vadå, funkar den?”, frågade jag. Det gjorde den och jag bröt ihop. Jag grät och min mask fylldes med snor, haha. Stackars sköterskan blev så orolig för mig då hon trodde att jag hade ont. ”Nej, jag är bara glad”, försökte jag hulka fram.
Efter undersökningen sa läkaren att hon bedömde våra chanser som goda, att det egentligen inte finns någon anledning till varför det inte funkat för oss än och att hon ville vänta ytterligare ett år innan de skickade remiss för IVF. När jag skulle gå ut genom dörren önskade hon oss lycka till och ”hoppas vi ses snart igen”.
Jag var så glad. Köpte en flaska bubbel på väg hem och skrev till F att vi skulle fira. Vi var inte närmare en graviditet, egentligen. Men det kändes så. Jag kände mig hoppfull i varje cell av min kropp och kände att nu kommer det gå. Det bara måste det.
I samma cykel blev jag gravid! Bara en vecka efter spolningen. Om det hade med spolningen att göra kommer vi aldrig få veta, men jag tror det. En del läkare säger att en sådan undersökning är just en undersökning och inte en behandling, den kan bara konstatera passage och inte ”skölja bort ett stopp”. Andra läkare säger att det visst kan hjälpa och att kvinnor med äggledar-problematik ofta blir gravida efter en sköljning. Vem vet. Kanske var det på grund av det, kanske var det för att jag fick upp hoppet, kanske var det bara tur. Oavsett fick jag äntligen en positivt graviditetstest. JAG VAR GRAVID!!!
Avslutningsvis vill lägga till att jag förstår att det här är sjukt provocerande att läsa för er som försökt i flera år och inte lyckas, eller för er som vill men inte kan. Jag menar inte att tycka synd om oss eller hävda att vi försökt länge. Med facit i hand tog det inte så lång tid ändå. Med tanke på att genomsnittet är 8 månader är det inte alls konstigt att det kan ta lite mer än ett år. Jag kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom <3
Men jag vill ändå prata om oro, normalisera att det inte alltid går direkt och att man kanske behöver hjälp. Jag vill även lyfta att barnlängtan handlar om mer än bara hur lång tid det tar. Som jag nämnde i början av mitt inlägg har jag längtat efter barn i flera år, sedan mitt utomkvedshavandeskap 2016 egentligen. Det har inte varit rätt för oss att försöka tidigare och min hjärna och mitt hjärta har inte varit ikapp varandra. Men jag har varit olycklig ändå. Det har huggit till i magen när gravid-outande publicerats på Instagram exempelvis och helt ärligt så hugger det fortfarande till, trots att jag är gravid. Det är som att hjärtat inte hängt med på att jag faktiskt är gravid nu. Att allt det här faktiskt händer mig. Så oändligt tacksam.
