→ Foglossningen är värre och nu känner jag till och med av den när jag inte rör mig. Kan inte ens gå från ett rum till ett annat och ibland har jag ont även när jag ligger still. Trodde jag skulle kunna överleva dessa månader genom att cykla överallt, men detta går ju inte. Det är fullbokat på alla ställen som min barnmorska rekommenderade mig. Är det någon i Helsingborg som har tips? Var ska jag vända mig? Är beredd att prova allt. Akupunktur, träning, tens. Fick en del tips av min barnmorska också. Exempelvis ska jag tänka att jag är en sjöjungfru och ha benen ihop, gå korta steg och jag ska undvika att dammsuga. Vad synd med det där sistnämnda : ))
→ Det känns som att bebisen har flyttat sig lite längre upp i magen nu. Jag kan känna honom tydligt med handen och även se på magen på vilket sida han ligger. Så häftigt. Jag känner honom hela tiden och vet när han är vaken och när han sover. Det är en aktiv liten bebis må jag säga. Skönt att hela tiden få bekräftelse på att han mår bra. Men mindre härligt är det att han väljer att ha gympapass precis innan jag ska sova dock. Ibland rör han sig så kraftigt att jag skräms och hoppar till. Sjukt att tänka på att han växer och att dessa rörelser bara kommer bli starkare…
Mitt mående
Mår fortfarande så himla bra. Det kanske är lite provocerande att jag hela tiden pratar om hur bra jag mår psykiskt då jag vet många mår jättedåligt när de är gravida. Men jag tänker att så mycket jag klagat på PMS genom åren så kan jag få lov att tjata lite om hur bra jag mår nu. Dessutom tycker jag att denna aspekten är viktig att lyfta också, att man kan må bra som gravid. Jag har bara hört skräckhistorier och därför varit så orolig över hur detta skulle bli för mig, eftersom jag är känslig för hormoner.
Men jag har aldrig mått såhär bra och stabilt i hela mitt liv. Jag har inga dippar, känner mig aldrig nedstämd, livet känns inte meningslöst och jag går inte runt och funderar på om alla egentligen hatar mig/ varför jag är sämst i världen/ jag borde byta jobb/ göra slut/ finns det ens någon mening med någonting osv osv med jämna mellanrum. Jag vaknar med samma meningsfullhet, glädje och självförtroende varje dag. Har inte ens gråtit annat än rörd-tårar (vilket visserligen är många, haha) på månader nu. Fan vad jag inte vill gå tillbaka till att vara ogravid endast på grund av det här!! Kan till och med tänka mig att offra promenader för evigt.
Veckans tanke
Haha okej detta är så märkligt och F skrattade när jag berättade. Men jag har typ börjat få…moderskänslor. Tror jag det är? Jag kan titta på barn och börja fantisera om att de är mina barn och känna för dem på en helt ny nivå. Märkligast var när jag stod i kö för att hämta ut ett paket. Väntade på min tur och iakttog samtidigt den unga killen som jobbar på postutlämningen. Började ömma för honom. Tänkte på hur duktig han är, hur snäll och trevlig han är mot alla och blev typ…stolt och varm i hjärtat? Det var så märkligt. Samma känsla som när jag ser hundvalpar.
Vet inte varför jag erkänner detta och kommer ju dö om killen mot all förmodan skulle läsa detta, men fint ändå att jag går runt och känner sån stark kärlek för människor kanske.
Nytt för denna vecka
Det stod i appen att jag inte ska sova på rygg, det är något med att det inte är bra på grund av blodtillförseln till bebisen. Den här grejen har gjort mig extremt nojig. Jag är så rädd för att råka sova på rygg! Det dumma är att jag aldrig har tyckt att det har varit bekvämt att ligga på rygg förrän nu. Såklart. Lägger mig alltid för att sova på sidan, men sen rullar jag över på rygg. F är också nojig och har superkoll på mig. Jag vaknar ibland av att han vänder mig när jag sover :’)
Vi bad barnmorskan skriva flicka eller pojke på en lapp om hon såg vilket kön det var och inte säga det till oss. Sakta gick hon igenom bebisens kropp för att se så att det såg bra ut och att den utvecklats som den ska. Gick som på moln ut ur byggnaden. Allt är bra med vår bebis.
Vi hann inte längre än över gatan innan vi otåligt öppnade kuvertet. ”Pojke” stod det på lappen och då brast det. Vi höll i den lilla lappen och grät tillsammans på en bänk på Burger Kings uteservering. Det var som att alla känslor bara exploderade på en gång. Det hade såklart inte spelat någon roll vad det stod på lappen, det var inte det viktiga. Men att få veta att allt är bra med vår bebis och komma ett steg närmare till vem det är inuti i min mage är en av mina mäktigaste stunder i livet. Tänk att det är en riktig person där inne och att han mår bra.
Tänkte jag skulle berätta hur mina veckor såg ut mellan att jag fick se det lilla hjärtat ticka på skärmen till vecka 16 till när jag berättade om graviditeten här!
I vecka 7 slog det till. Hade inte direkt känt några graviditetssymptom fram tills dess och varit så orolig och verkligen känt efter. Jag ville så gärna må illa, som en bekräftelse på allt var bra.
Det var som att kroppen liksom fattade att den var gravid när jag såg den minililla tickande hjärtat på skärmen för bara dagen efter kom illamåendet som på posten. ”Vad bra” sa F jätteglad då jag så gärna önskat att vara illamående. Men att jag sagt det tog jag tillbaka rätt fort kan jag säga, haha.
En av de värsta dagarna. Det enda jag kunde få i mig var melon och saft. Jag har inte många bilder från denna period.
Jag var konstant hungrig och illamående från vecka 7 till vecka 12. Jag har aldrig upplevt en sådan hunger i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Jag var så hungrig! Ibland tänkte jag att det var tur jag jobbade hemifrån för jag hade ju inte haft tid att äta annars. Gick konstant mellan kylskåp och skrivbord och bredde mina lingongrova med ost.
Och fy vad jag mådde illa. Det var en kamp att få i mig mat. Vissa dagar gick det knappt alls. Det var moment 22. Jag mådde ännu mer illa för att jag var hungrig, men kunde inte äta för att jag mådde illa. Det mest kritiska var när jag vaknade på morgonen. Fick jag inte i mig ett glas med apelsinjuice och en lingongrova med ost inom 10 minuter var hela dagen förstörd. Sedan var det ett heltidsjobb att tvinga i mig mat under dagen för att liksom upprätthålla att må okej.
Jag hade inte direkt några cravings. Förutom lingongrova, frukt och juice kanske, men det var snarare överlevnadsföda skulle jag se det som. Tyckte inte det var gott. Däremot hade jag många icke-cravings. Blev så fruktansvärt äcklad av många saker. Värst var chips, punschrullar, kaffe och alkohol (lägligt nog). En annan icke-craving var att jag verkligen inte klarade av bröd från frysen. Det var tvunget att vara färskt. Bara tanken på att det hade varit i frysen gjorde mig äcklad.
Tur att jag skrev mitt inlägg om chips i vecka 6 innan chips-anticravingen kom igång. Kunde inte äta chips på över två månader och tyckte det var vidrigt. Jag känner inte så nu, men helt ärligt har jag inte fått tillbaka samma relation till chips. Blir aldrig sugen på det längre. Så märkligt.
Vi sov över i Hannahs stuga en helg. Det hade gått två veckor sedan plusset och det var bara F och Sofie som visste om att jag var gravid. Jag hade med mig päroncider som jag låtsades var bubbel och vin. Var så nervös när jag smusslade med flaskorna, hällde upp i smyg och gömde dem i min väska när de var tomma så att ingen skulle se.
Det där att hålla graviditeten hemlig tyckte jag var så himla jobbigt. Tyckte inte alls att det var kul att ljuga eller luras. Jag och vi var absolut inte redo att berätta för folk. Men jag ville samtidigt inte dra massa lögner.
På min födelsedag träffade jag Hannah och Emelina på Barrica för att äta tapas. Jag tänkte att jag var smart som gick dit innan dem och beställde alkoholfri öl.
När det var dags att beställa mat frågade Emelina om vi skulle dela en flaska bubbel. ”Nej det är bra, jag har druckit bubbel hela dagen, orkar inte mer”, ljög jag. De bestämde att de skulle beställa bubbel till bara de två istället och när vi beställde sa servitören att de inte hade något cava eller prosecco den dagen, men att vi kunde få champagne till samma pris. ”Det är ju perfekt!”, utbrast Emelina. ”Det är min kompis födelsedag, ge oss tre glas!”. När jag ännu en gång tackade nej blev hon misstänksam. Förstår det ändå, sen när tackar jag nej till bubbel liksom.
Jag gillade inte alls att bli synad på det sättet. Tyckte det kändes så obekvämt och jobbigt. Efter detta höll jag mig borta från sociala sammanhang som innefattade folk som inte visste. Vilket förvisso inte var så svårt i coronatider.
På tal om min födelsedag var det ungefär brytpunkten från när jag började må lite illa, men det inte riktigt hade slagit till. Vi var på Pinchos och jag kunde äta några tuggor bara.
Sedan eskalerade det och på påskafton grät jag. Hade peppat inför påskmat och en mysig kväll, men jag kunde inte äta en enda tugga och blev så frustrerad, för jag var ju samtidigt så hungrig.
Varje dag smsade F mig när han var på jobbet och frågade hur jag mådde, på en skala från 1-10. Det var en smart grej för innan dess mådde jag alltid bara ”dåligt” i hans värld. Med skalan fanns det nyanser. Det var uppmuntrande för mig själv också, att se att det fanns bättre dagar än andra trots att allt bara kändes blööö, och att se att det sakta rörde sig åt rätt håll.
Mina life savers har varit bröd, klubbor och färdigmat. Har älskat färdigrätter och särskilt sådana i färgskalan beige. Dafsgårds lasagne åt jag flera dagar i veckan exempelvis.
Jag köpte en del alkoholfria alternativ i början, men när illamåendet kom och avsmaken för alkohol ville jag inte ha något som påminde om det heller. Har fortfarande öl i kylen som jag inte druckit. Det var kolsyrat vatten, saft och läsk som gällde.
En grej som förvånade mig var vilken extremt dålig kondition jag fick. Jag fick sluta med mina dagliga promenader redan i vecka 9 för jag orkade inte. Blev extremt andfådd, fick ont (vilket jag då inte ännu förstod var foglossning).
Minns hur jag inte visste hur jag skulle orka hela vägen hem när jag tog denna bild. Jag behövde vila på varenda bänk jag hittade. Blev så skrämd av detta. Trodde det skulle bli sådär i slutet av graviditeten, inte i början. Som tur var varade det bara en period.
Jag kände mig aldrig jättetrött och har inte upplevt den enorma tröttheten alla pratar om, men jag sov ändå mycket mer än vanligt. Det är inte kul att vara vaken när man känner sig ständigt bakis.
I vecka 12 började det bli bättre och i vecka 14 mådde jag bra igen. Jag behövde inte längre stressa upp på morgonen för att dricka min juice och började glömma bort att ta med mig ett äpple som en livlina när jag skulle någonstans.
Den här kvällen hemma hos Felicia åt jag till och med chips för första gången på evigheter. Testade och det gick bra. Då visste jag att den jobbigaste perioden var över och äntligen kunde jag njuta 100000% av att vara gravid.
Avslutar med de första magbilderna vi tog. Vecka 11 till vecka 14. Aldrig varit så stolt över lite put i mitt liv. Blev så förvånad när jag såg bilderna nu. Magen kändes ju jättestor där och då, haha.
Halva tiden har passerat och jag har gått in i tjugo-någonting veckor. Känns stort! Här är sista vecka som 10-någonting.
Min kropp
Har inte märkt av foglossningen så mycket och i övrigt tycker jag att jag mår bra i kroppen. Verkligen inget att klaga på trots värmen. Detta har varit den bästa veckan hittills faktiskt.
Mitt mående
Jag mår jättebra! Lite stressad över allt som behöver fixas, särskilt när folk frågar om saker som jag inte ens tänkt på. Men känner mig fortfarande ganska mañana mañana och att det löser sig.
Veckans tanke
Ibland tänker jag att det är bra att jag fick längta länge innan jag blev gravid. Jag tror att det har gjort negativa aspekter av graviditeten lättare att hantera. Lätt att säga nu bästa veckan hittills förvisso, haha.
Jag hade länge laddat för att jag snart eventuellt skulle må jättedåligt och förväntat och ställt in mig på att det skulle bli väldigt jobbigt. Jag har längtat efter min tur. När folk klagat över sina graviditeter (obs vilket man får!) har jag blivit lite provocerad och tänkt att jag hade gjort allt för att få må illa och vara trött, att de inte fattar hur lyckligt lottade de är. Klart de fattar det, jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Jag kände inte alls så när jag blev oplanerat gravid, då var alla plötsliga uppoffringar och allt som hände med kroppen jättejobbigt. Men nu var det så efterlängtat att det känns mer okej.
Som sagt, lätt att säga när man faktiskt mår bra. Sedan vecka 14 har jag inte haft mycket att klaga på. Och självklart menar jag inte att mitt barn är mer önskat än någon annans bara för att det inte gick så fort. Gud jag känner att jag vill skriva tusen brasklappar för att det inte ska låta fel. Jag hoppas ni förstår. Jag tror allt hade varit mycket jobbigare för mig om jag bara ”kastats in” i en graviditet.
Nytt för denna vecka
→ Frédéric har känt bebisen! Jag känner den ofta, men antar att det är lättare för mig att känna utifrån då jag också känner den inifrån. Frédéric har inte lyckats, men så plötsligt kände han små knuffar på sin hand. Sedan dess har han känt den dagligen.
→ Rutinultraljudet gick bra. Allt hade växt och utvecklats som det skulle och det var en explosion av känslor att få se bebisen igen. Så tacksam över att allt är bra. Nu vet vi även vad det är för någon som gömmer sig där inne <3
Vecka 19 är här och en bebis i storlek med en mango huserar i min mage säger appen! Obegripligt att den startade som ett vallmofrö.
Min kropp
Det är så lustigt för när kompisar och familj frågar hur jag mår svarar jag alltid ”bra”, det är bara här på bloggen det alltid blir sån gnällfest och jag verkligen *känner efter*. Jag mår i det stora och hela jättebra och så mycket bättre än jag trodde jag skulle göra som gravid. I alla fall just nu.
Foglossningen är såklart jobbig ibland vilket gör att jag inte kan gå längre sträckor, men det funkar bra att cykla så det gör ändå inget. Börjar också känna mig trött i ryggen ofta. Tror det är för att den ökande vikten gör att jag omedvetet svankar(?). Ska försöka sluta med det. Jag och mamma ska på spa om en och en halv vecka och då har jag bokat en gravidmassage. Ser fram emot det!
Två roliga grejer:
→ Min navel börjar bli grund! Det har inte ploppat, men har liksom blivit större och mer uttöjd. Jag har aldrig sett insidan av den så väl som nu, haha.
→ Jag känner VERKLIGEN bebisen nu. Vecka 16 och 17 var det diffust och jag fick anstränga mig för att känna. Nu kan jag i princip känna vad den gör och känner den också utifrån. Börjar bli van och tycker inte det är så läskigt längre, det är skönt med konstanta bekräftelser på att den lever <3
Mitt mående
Energin är tillbaka och i övrigt mår jag så jäkla bra. Min psykiska hälsa är som gjord för att vara gravid. Tänk att jag gått och oroat mig så mycket över detta i onödan. Var helt säker på att jag, aka känd som PMS-monstret, skulle må jättedåligt av alla gravidhormoner, men ingen fara hittills i alla fall.
Ser fram emot
Rutinultraljudet nästa vecka! Längtar efter att få se bebisen. Min familj i Norge kan ju inte vara så delaktiga som de skulle vilja just nu och har efterfrågat en gender reveal. Så det ska vi göra med dem på Facetime <3 Tips på hur man kan göra det mottages gärna! Finns det ballonger med nedbrytbar konfetti om man skulle vilja göra det utomhus exempelvis?
Jag försöker göra allt jag kan för att inte känna något negativt kring min kropp nu när jag är gravid. Att min kropp kommer förändras är oundvikligt och prio är att barnet mår bra. Men det där är ju lättare tänkt än känt ibland. Tänkte dela med mig av 4 saker jag gjort för att underlätta för mig själv:
Gravidvänlig garderob.
Redan i vecka 8 rensade jag hela min garderob och tog bort alla kläder som snart skulle bli för små. Jag vet alltså inte när mina vanliga kläder slutade passa. Klart det är kul att magen börjar synas, men jag ville ändå skona mig från upplevelsen att inte kunna dra på mig mina byxor och så.
Alla stretchiga och oversize kläder fick stanna kvar och snällt nog fick jag två stora kassar med gravidkläder av min vän Louise. Fick allt ifrån klänningar till t-shirts och bälte man kan använda när man har foglossning. Jag är så rörd över hur snälla och givmilda folk är. Jag ska komma ihåg att göra samma sak för någon annan gravid när jag inte har behov av sakerna längre.
Fick exempelvis denna gravid-klänning från H&M som är mitt absoluta favoritplagg. Den är nog snart för liten, så jag passar på att använda den nu.
Jag började alltså använda ”gravid-plagg” ganska tidigt vilket nog gjorde att jag upplevde att jag hade en gravidmage tidigare än vad jag gjort annars då sådana plagg ju framhäver den. Men det var lugnt då jag jobbar hemifrån och bekvämt framför allt. Tights som går hela vägen upp till brösten är livets grej : ))
De tips jag läst om kläder när man är gravid handlar oftast om att börja med gravidkläder så sent som möjligt och försöka tweaka sin befintliga garderob så länge det går. Jag tycker tvärtom. Satsa på att vara bekväm!
Inte jämföra mig med andra.
När F sa ”nu börjar det synas” i vecka 10 fick jag panik och började googla bilder på andra i vecka 10. Inte ska det väl synas såhär tidigt?? Men min mage skiter ju i vad den ”ska”. Jag känner flera som är gravida ungefär samtidigt som mig och har förbjudit mig själv att jämföra och bedöma mig själv utifrån hur andra ser ut. Min algoritm på sociala medier snappade upp att jag var gravid superfort och det var tur att jag hade detta i åtanke för jag har nog aldrig blivit så matad med ASSNYGGA gravida kvinnor med perfekta magar och kroppar någonsin i mitt liv.
En annan sak jag gjort är att dölja inlägg från konton som gör att jag börjar tänka dåliga tankar. Det är helt okej, man får göra så.
Kläder ska vara kul.
Jag har unnat mig en del kläder. Ja det är kanske onödigt, men jag förtjänar att känna mig fin har jag bestämt. Jag vill att det hela tiden ska finnas något i garderoben som passar och som jag vill ha på mig. Jag har inte köpt så mycket kläder senaste året då jag tänkte att jag ”snart skulle bli gravid”. Men det har jag tagit igen nu kan man ju lugnt säga. Haha.
Har fått en del frågor om kläder som gravid, här kommer mina bästa tips:
→ Mina första köp var långärmade tröjor och tights. Köpte 3 långärmade tröjor i olika färger, ett par träningstights och ett par vanliga bomullstights. Exakt samma kläder som jag alltid har på mig när jag jobbar hemifrån, men putmagevänligare. Bodde i dessa kläder de första veckorna. Behövde inte heller tänka på att gömma mig i något tältigt när jag var utomhus eftersom våren ju aldrig kom och jag använde vinterjacka.
→ Tidigt i graviditeten köpte jag också nya trosor i två storlekar större än vanligt. Bra gjort, Regina. Att ha obekväma trosor är det sista jag vill nu.
→ Klänning. Mitt bästa plagg är klänningar. Jag har gravid-jeans som jag fått av Louise, men klänning är ändå mest bekvämt.
→ Stretch! Allt i trikå är guld. Jag har en del gamla klänningar från Indiska som jag använder flitigt. Omlottklänningar är generellt också bra. Typiska bra plagg att satsa på om man vill kunna använda efter graviditeten också.
Och nu några konkreta tips på plagg jag gillar! På sistone har jag beställt några fin-plagg, till när man ska träffa folk och sådär. Blev förvånad över hur många fina gravidplagg det faktiskt finns. Trodde jag skulle bli deprimerad av att ens klicka mig in på kategorin, men det var inte alls så tråkigt som jag föreställt mig.
Den i mitten, fast i blå, är klänningen jag hade på mig när jag ”avslöjade graviditeten” och den längst till höger är en favorit under varma dagar. Har på mig den om du scrollar upp.
Klänningarna nedan fick jag hem igår och har inte hunnit använda än, men alla var jättefina på.
Jag köpte även denna trikåkjol (sjukt användbar och prisvärd!) med hög midja som jag tänker ha till olika toppar. Smart sätt att kunna fortsätta använda toppar jag redan har. Och snyggt till croppat. Kanske någon av dessa?
Sist men inte minst och kanske viktigast – det är okej att inte känna sig så himla fin. Jag har en frikkin bebis i min mage och inget annat spelar någon roll än att den (och jag) mår bra. Mitt syfte just nu, och aldrig någonsin för den delen, är inte att vara fin. Det finns ingen press på att se bra ut, ta snygga bilder och ha ”gravidglow”. Skit i det bara. Är det någon gång man kan få slappna av och bara finnas utan att tänka på hur man ser ut så är det nu ♥
Igår precis innan vi skulle sova låg jag och kände på magen vilket jag alltid brukar göra några minuter varje kväll, i hopp om att känna något. Plötsligt kände jag något stöta till min hand och blev så rädd att jag skrek rakt ut. ”Sluta du skrämmer bebisen!”, väste F. Men det var nog snarare honom jag skrämde, haha. Det var verkligen jätteläskigt. Har inte vågat röra magen sedan dess. Men helt otroligt att jag känt på den.
Har gått in i vecka 18 nu, här kommer en summering av vecka 17!
Min kropp
Lite foglossning som kommer och går, men i det stora och hela bra. Kissar ofta vilket jag inte är van vid. Vet att jag skrev någon gång att jag max kissar tre gånger om dagen, oftast två. Nu kan jag typ tredubbla det. Men inte så konstigt kanske då jag dricker mycket mer. Blir törstig oftare vilket är en trevlig upplevelse faktiskt då jag börjat uppskatta dryck mer. Vanligtvis kan jag gå en hel dag utan att dricka något som helst och komma på att jag inte druckit något när jag lagt mig för att sova.
Två jobbiga saker med att kissa ofta är dock att jag måste upp och kissa på natten och att jag måste gå på offentliga toaletter. Har hittills i mitt liv varit proffs på att undvika offentliga toaletter och vet inte hur toaletterna ser ut ens på ställen som jag är på ofta. Men nu har jag inget val.
Nykissad på Biltema.
Mitt mående
Är bisarrt jäkla trött. Jag har aldrig någonsin varit så trött i hela mitt liv som jag varit de senaste dagarna. Kan inte ens sköta mitt jobb ordentligt. Den vanligaste reaktionen jag fått av mammor när de fått veta att jag är gravid är ”visst är tröttheten hemsk” och jag ska ärligt säga att jag varit skonad från den. Har känt mig lite tröttare, men inte så att det påverkat min dag negativt. Jag lever visserligen ett mycket chill liv då jag jobbar hemifrån och kan sova fram till dagens första möte i princip. Hade jag behövt pendla, sitta på kontor hela dagarna och prata med kollegor hela dagarna hade jag nog varit helt slut. Men nu! Jag orkar ingenting. Jag är ett skal bara. Ett skal som vill sova.
Jag vet inte om det är graviditeten, om det är pollen, eller kanske båda. Min barnmorska har sagt att jag ska börja ta järn från vecka 20, men jag funderar på om jag ska börja redan nu. Är det farligt? Hoppas nästan på att det beror på järnbrist så att det går att fixa.
Flicka eller pojke?
Väntan börjar bli olidlig. Jag tror att det är en pojke, men jag vet inte om det är för att jag faktiskt har ”en känsla”, eller om det är för att det är det enda jag kan föreställa mig. När jag lekte med dockor när jag var liten låtsades jag alltid att det var en pojke och generellt under min uppväxt har jag tytt mig till pojkarna. Dessutom har min kusin pojkar. Jag vet därför inte om jag känner av att det är en pojke på riktigt, eller om det är det mest naturliga för mig.
Vi har pratat om att vi skulle vilja bli överraskade. Men nu känner jag att vi måste veta. Jag kan inte gå runt och tänka att det är en pojke och sedan ska den ”tas ifrån mig”. Jag vill veta så att jag kan ställa om i huvudet i så fall. Det spelar såklart ingen roll, men vill inte råka fantisera om något som inte finns. Det är mindre än två veckor kvar till RUL, så snart vet vi!
