I torsdags gick jag in i ny vecka och nu är det redan måndag. Känns som det är ny vecka hela tiden. Hinner inte med. Det är inte som de första veckorna när jag längtade sönder efter en ny frukt och tyckte tiden gick i snigelfart.
Lägesuppdatering om senaste gravidveckan som passerat:
Min kropp
Jag har fått en del råd att följa av min barnmorska vad gäller foglossningen. I korta drag handlar det om att inte sära på benen (lite sent för det, haha) och undvika vissa rörelser, vardagssysslor och så vidare.
Men jag fick bara nog en dag förra veckan och slutade följa alla råd. Det är helt onaturligt för mig att röra mig som en robot och tänka att jag är en sjöjungfru. Jag menar, exempelvis är den allra mest bekväma ställningen i soffan enligt mig att ligga ner och ha ett ben på ryggstödet. Verkligen inte ha benen ihop. Det konstiga är att jag inte haft ont sedan jag börjat röra mig som jag vill igen och inte som jag ”ska”. Säkert bara en slump och kommer väl få igen detta snart och ångra mig bittert, men just nu är det skönt att vara fri i min kropp igen.
Innan någon får totalpanik på mig kan jag berätta att jag bokat tid hos fysioterapeut. Så snart får jag professionell hjälp och förhoppningsvis övningar jag kan göra.
Mitt mående
Jag mår bra, men känner mig låg ibland och blir väldigt trött när jag varit igång mycket eller varit social. Som att jag blir bakis nästan. Så är jag visserligen alltid och kanske inte så konstigt att jag märker av det mer nu när jag samtidigt håller på att tillverka en annan människa.
Nytt för denna vecka
Nu syns det att jag är gravid. Det har det gjort ett tag, men nu är det på nivån att främlingar påpekar det. En kille frågade till och med om det snart är dags. Eh nej : ))
Älskar hur man blir behandlad som gravid. Alla är så mycket snällare och måna om en. Det är så fint. Trodde jag skulle tycka det var jobbigt med den uppmärksamheten, men jag uppskattar den hittills. Det är inte påträngande och ingen främling har lagt handen på min mage eller så som tur är, men det kan jag nog tacka Corona för.
Något jag tycker är mysigt att tänka på är hur vår bebis kommer se ut. Jag har alltid fantiserat om en mini F, det är därför kanske inte så konstigt att jag var så inställd på att det skulle vara en pojke i magen. Helt ärligt tycker jag att tanken på en liten version av mig själv är creepy. Tanken på att skapa en människa som ser ut som jag är så läskig att jag inte ens vågar tänka på det. Har aldrig begripit att folk vill det. Känns som skräckfilmsmaterial.
En liten F dock. Med stora bruna ögon, busigt leende och rufsig pottfrilla. Jag smäller aaaav.
Jag och Frédéric har ju olika färger och mörkt är dominant så antagligen kommer vår pojke få brunt hår och bruna ögon. Men man vet aldrig. Frédérics mamma har samma färger som jag och då jag har blå ögon har jag (som jag förstått) inget anlag för bruna, men han skulle kunna ha anlag för blå.
Lite kul att tänka på att vårt barn procentuellt mest kommer vara norsk förresten. Båda mina föräldrar är från Norge, Frédérics mamma är svensk och hans pappa är fransk. Barnet kommer alltså bli 50% norsk, 25% svensk och 25% fransk. Om ni undrar varför jag utefter humör säger att han är italienare är det för att hans farmor och farfars föräldrar flyttade från Italien och bosatte sig i Frankrike när de var små. Så de är från Italien ”egentligen”, men hans pappa är född och uppväxt i Frankrike.
Tillbaka till mini F. Det nästan rycker till i min livmoder när hans mamma berättar om honom som barn. Hur han noggrant tvättade sin cykel varje dag (hahah så typiskt honom) och hur mysig och närhetssökande men ändå självständig han var. Hade varit en dröm att få ett barn som honom. Snäll, noggrann, smart, äventyrlig, rolig, tålmodig och vettig. Vi kan skippa att blanda in mig i mixen alls faktiskt. Om vi måste kan vi blanda in lite av min kreativitet, lekfullhet, lättsamhet och ödmjukhet kanske.
Nej, men ni hör ju. Vi ska få ett superbarn!
Skämt åsido. Det är ett superbarn oavsett hur han är, som sin helt egna person. Ser så fram emot att lära känna honom.
En sen graviduppdatering denna gång. Gick in i vecka 22 i torsdags. Här kommer en uppdatering om vecka 21!
Min kropp
→ De första veckorna av graviditeten hade jag mensvärk nästan hela tiden. Det gjorde ju inte oron bättre och jag kollade efter blod konstant. Sen försvann det, men nu är mensvärken tillbaka igen. Men utan oro som tur är då jag ju känner honom röra sig i magen. Ibland är det som att hela livmodern krampar/drar ihop sig och det kan hålla i sig ett tag. Någon form av mini-sammandragning?
→ Som jag nämnde i ett annat inlägg har jag fått bristningar på brösten. Nu är de randiga av både blodkärl och röda streck. Ser lite knäppt ut, haha. Köpte olja att smörja in mig med för att hjälpa huden att bli mer elastisk. Men precis som ni skriver är det ofta hormonellt och går inte att göra något åt. Då får jag vara randig 🐅 Men hoppas stackars brösten slutar klia i alla fall.
→ Det känns som att magen stannat av lite, eller så har jag bara vant mig vid den. Tycker den sett likadan ut i några veckor nu. Kul grej är att när jag vaknar på morgonen och lägger mig från sida på rygg och tittar på min mage är den jättespetsig, den sticker liksom upp i mitten. Men det ändrar sig fort. Det är som att han lägger sig på något speciellt sätt när jag ligger på sidan.
Mitt mående
Känner mig tom på energi. Inte egentligen så trött kanske. Jag är vaken, jag fungerar, men har liksom inte så mycket power. I övrigt är det bra. Känner mig stressad över allt vi behöver göra, men försöker tänka att det löser sig och löser det inte sig löser det sig ändå.
Veckans tanke
Vi har skrivit upp allt vi behöver köpa till bebisen och jag trodde det skulle kännas kul när det var dags för det, men jag tycker det är så tråkigt. Det kanske ändras, men just nu önskar jag bara det fanns ett färdigt paket man kunde köpa. Har ingen lust eller ork att sätta mig in i alla tusen grejer man behöver och vad som är bäst. Jag kan dessutom inte bry mig mindre om märken på saker, fina kläder eller färg på vagnen. ”Vilken färg ska hans rum vara”, frågade F mig och jag tänkte vadå rum??? Han ska väl vara med oss? Bara vi lyckas hålla honom vid liv och han mår bra är jag nöjd. Där lägger jag min ribba, haha. Som sagt, det kanske ändras och antagligen är jag överväldigad just nu. Men trodde jag skulle tycka det var roligare.
Något som är störigt
Har en ny dygnsrytm numera. Jag vaknar klockan 5, ligger vaken en timme och har svårt att somna om och när jag väl somnat och vaknar vid 8 (när jag egentligen ska gå upp) är jag svintrött. Tusen gånger mer trött än om jag bara hade gått upp klockan fem tror jag. Men tänker inte ge upp och bli en person som går upp klockan 5 ändå. Somnar sällan innan midnatt och 5 timmars sömn är ju för lite. Men men, kroppen/bebisen/urinblåsan verkar vilja starta dagen klockan 5 i alla fall.
→ Foglossningen är värre och nu känner jag till och med av den när jag inte rör mig. Kan inte ens gå från ett rum till ett annat och ibland har jag ont även när jag ligger still. Trodde jag skulle kunna överleva dessa månader genom att cykla överallt, men detta går ju inte. Det är fullbokat på alla ställen som min barnmorska rekommenderade mig. Är det någon i Helsingborg som har tips? Var ska jag vända mig? Är beredd att prova allt. Akupunktur, träning, tens. Fick en del tips av min barnmorska också. Exempelvis ska jag tänka att jag är en sjöjungfru och ha benen ihop, gå korta steg och jag ska undvika att dammsuga. Vad synd med det där sistnämnda : ))
→ Det känns som att bebisen har flyttat sig lite längre upp i magen nu. Jag kan känna honom tydligt med handen och även se på magen på vilket sida han ligger. Så häftigt. Jag känner honom hela tiden och vet när han är vaken och när han sover. Det är en aktiv liten bebis må jag säga. Skönt att hela tiden få bekräftelse på att han mår bra. Men mindre härligt är det att han väljer att ha gympapass precis innan jag ska sova dock. Ibland rör han sig så kraftigt att jag skräms och hoppar till. Sjukt att tänka på att han växer och att dessa rörelser bara kommer bli starkare…
Mitt mående
Mår fortfarande så himla bra. Det kanske är lite provocerande att jag hela tiden pratar om hur bra jag mår psykiskt då jag vet många mår jättedåligt när de är gravida. Men jag tänker att så mycket jag klagat på PMS genom åren så kan jag få lov att tjata lite om hur bra jag mår nu. Dessutom tycker jag att denna aspekten är viktig att lyfta också, att man kan må bra som gravid. Jag har bara hört skräckhistorier och därför varit så orolig över hur detta skulle bli för mig, eftersom jag är känslig för hormoner.
Men jag har aldrig mått såhär bra och stabilt i hela mitt liv. Jag har inga dippar, känner mig aldrig nedstämd, livet känns inte meningslöst och jag går inte runt och funderar på om alla egentligen hatar mig/ varför jag är sämst i världen/ jag borde byta jobb/ göra slut/ finns det ens någon mening med någonting osv osv med jämna mellanrum. Jag vaknar med samma meningsfullhet, glädje och självförtroende varje dag. Har inte ens gråtit annat än rörd-tårar (vilket visserligen är många, haha) på månader nu. Fan vad jag inte vill gå tillbaka till att vara ogravid endast på grund av det här!! Kan till och med tänka mig att offra promenader för evigt.
Veckans tanke
Haha okej detta är så märkligt och F skrattade när jag berättade. Men jag har typ börjat få…moderskänslor. Tror jag det är? Jag kan titta på barn och börja fantisera om att de är mina barn och känna för dem på en helt ny nivå. Märkligast var när jag stod i kö för att hämta ut ett paket. Väntade på min tur och iakttog samtidigt den unga killen som jobbar på postutlämningen. Började ömma för honom. Tänkte på hur duktig han är, hur snäll och trevlig han är mot alla och blev typ…stolt och varm i hjärtat? Det var så märkligt. Samma känsla som när jag ser hundvalpar.
Vet inte varför jag erkänner detta och kommer ju dö om killen mot all förmodan skulle läsa detta, men fint ändå att jag går runt och känner sån stark kärlek för människor kanske.
Nytt för denna vecka
Det stod i appen att jag inte ska sova på rygg, det är något med att det inte är bra på grund av blodtillförseln till bebisen. Den här grejen har gjort mig extremt nojig. Jag är så rädd för att råka sova på rygg! Det dumma är att jag aldrig har tyckt att det har varit bekvämt att ligga på rygg förrän nu. Såklart. Lägger mig alltid för att sova på sidan, men sen rullar jag över på rygg. F är också nojig och har superkoll på mig. Jag vaknar ibland av att han vänder mig när jag sover :’)
Vi bad barnmorskan skriva flicka eller pojke på en lapp om hon såg vilket kön det var och inte säga det till oss. Sakta gick hon igenom bebisens kropp för att se så att det såg bra ut och att den utvecklats som den ska. Gick som på moln ut ur byggnaden. Allt är bra med vår bebis.
Vi hann inte längre än över gatan innan vi otåligt öppnade kuvertet. ”Pojke” stod det på lappen och då brast det. Vi höll i den lilla lappen och grät tillsammans på en bänk på Burger Kings uteservering. Det var som att alla känslor bara exploderade på en gång. Det hade såklart inte spelat någon roll vad det stod på lappen, det var inte det viktiga. Men att få veta att allt är bra med vår bebis och komma ett steg närmare till vem det är inuti i min mage är en av mina mäktigaste stunder i livet. Tänk att det är en riktig person där inne och att han mår bra.
Tänkte jag skulle berätta hur mina veckor såg ut mellan att jag fick se det lilla hjärtat ticka på skärmen till vecka 16 till när jag berättade om graviditeten här!
I vecka 7 slog det till. Hade inte direkt känt några graviditetssymptom fram tills dess och varit så orolig och verkligen känt efter. Jag ville så gärna må illa, som en bekräftelse på allt var bra.
Det var som att kroppen liksom fattade att den var gravid när jag såg den minililla tickande hjärtat på skärmen för bara dagen efter kom illamåendet som på posten. ”Vad bra” sa F jätteglad då jag så gärna önskat att vara illamående. Men att jag sagt det tog jag tillbaka rätt fort kan jag säga, haha.
En av de värsta dagarna. Det enda jag kunde få i mig var melon och saft. Jag har inte många bilder från denna period.
Jag var konstant hungrig och illamående från vecka 7 till vecka 12. Jag har aldrig upplevt en sådan hunger i hela mitt liv. Det var helt sjukt. Jag var så hungrig! Ibland tänkte jag att det var tur jag jobbade hemifrån för jag hade ju inte haft tid att äta annars. Gick konstant mellan kylskåp och skrivbord och bredde mina lingongrova med ost.
Och fy vad jag mådde illa. Det var en kamp att få i mig mat. Vissa dagar gick det knappt alls. Det var moment 22. Jag mådde ännu mer illa för att jag var hungrig, men kunde inte äta för att jag mådde illa. Det mest kritiska var när jag vaknade på morgonen. Fick jag inte i mig ett glas med apelsinjuice och en lingongrova med ost inom 10 minuter var hela dagen förstörd. Sedan var det ett heltidsjobb att tvinga i mig mat under dagen för att liksom upprätthålla att må okej.
Jag hade inte direkt några cravings. Förutom lingongrova, frukt och juice kanske, men det var snarare överlevnadsföda skulle jag se det som. Tyckte inte det var gott. Däremot hade jag många icke-cravings. Blev så fruktansvärt äcklad av många saker. Värst var chips, punschrullar, kaffe och alkohol (lägligt nog). En annan icke-craving var att jag verkligen inte klarade av bröd från frysen. Det var tvunget att vara färskt. Bara tanken på att det hade varit i frysen gjorde mig äcklad.
Tur att jag skrev mitt inlägg om chips i vecka 6 innan chips-anticravingen kom igång. Kunde inte äta chips på över två månader och tyckte det var vidrigt. Jag känner inte så nu, men helt ärligt har jag inte fått tillbaka samma relation till chips. Blir aldrig sugen på det längre. Så märkligt.
Vi sov över i Hannahs stuga en helg. Det hade gått två veckor sedan plusset och det var bara F och Sofie som visste om att jag var gravid. Jag hade med mig päroncider som jag låtsades var bubbel och vin. Var så nervös när jag smusslade med flaskorna, hällde upp i smyg och gömde dem i min väska när de var tomma så att ingen skulle se.
Det där att hålla graviditeten hemlig tyckte jag var så himla jobbigt. Tyckte inte alls att det var kul att ljuga eller luras. Jag och vi var absolut inte redo att berätta för folk. Men jag ville samtidigt inte dra massa lögner.
På min födelsedag träffade jag Hannah och Emelina på Barrica för att äta tapas. Jag tänkte att jag var smart som gick dit innan dem och beställde alkoholfri öl.
När det var dags att beställa mat frågade Emelina om vi skulle dela en flaska bubbel. ”Nej det är bra, jag har druckit bubbel hela dagen, orkar inte mer”, ljög jag. De bestämde att de skulle beställa bubbel till bara de två istället och när vi beställde sa servitören att de inte hade något cava eller prosecco den dagen, men att vi kunde få champagne till samma pris. ”Det är ju perfekt!”, utbrast Emelina. ”Det är min kompis födelsedag, ge oss tre glas!”. När jag ännu en gång tackade nej blev hon misstänksam. Förstår det ändå, sen när tackar jag nej till bubbel liksom.
Jag gillade inte alls att bli synad på det sättet. Tyckte det kändes så obekvämt och jobbigt. Efter detta höll jag mig borta från sociala sammanhang som innefattade folk som inte visste. Vilket förvisso inte var så svårt i coronatider.
På tal om min födelsedag var det ungefär brytpunkten från när jag började må lite illa, men det inte riktigt hade slagit till. Vi var på Pinchos och jag kunde äta några tuggor bara.
Sedan eskalerade det och på påskafton grät jag. Hade peppat inför påskmat och en mysig kväll, men jag kunde inte äta en enda tugga och blev så frustrerad, för jag var ju samtidigt så hungrig.
Varje dag smsade F mig när han var på jobbet och frågade hur jag mådde, på en skala från 1-10. Det var en smart grej för innan dess mådde jag alltid bara ”dåligt” i hans värld. Med skalan fanns det nyanser. Det var uppmuntrande för mig själv också, att se att det fanns bättre dagar än andra trots att allt bara kändes blööö, och att se att det sakta rörde sig åt rätt håll.
Mina life savers har varit bröd, klubbor och färdigmat. Har älskat färdigrätter och särskilt sådana i färgskalan beige. Dafsgårds lasagne åt jag flera dagar i veckan exempelvis.
Jag köpte en del alkoholfria alternativ i början, men när illamåendet kom och avsmaken för alkohol ville jag inte ha något som påminde om det heller. Har fortfarande öl i kylen som jag inte druckit. Det var kolsyrat vatten, saft och läsk som gällde.
En grej som förvånade mig var vilken extremt dålig kondition jag fick. Jag fick sluta med mina dagliga promenader redan i vecka 9 för jag orkade inte. Blev extremt andfådd, fick ont (vilket jag då inte ännu förstod var foglossning).
Minns hur jag inte visste hur jag skulle orka hela vägen hem när jag tog denna bild. Jag behövde vila på varenda bänk jag hittade. Blev så skrämd av detta. Trodde det skulle bli sådär i slutet av graviditeten, inte i början. Som tur var varade det bara en period.
Jag kände mig aldrig jättetrött och har inte upplevt den enorma tröttheten alla pratar om, men jag sov ändå mycket mer än vanligt. Det är inte kul att vara vaken när man känner sig ständigt bakis.
I vecka 12 började det bli bättre och i vecka 14 mådde jag bra igen. Jag behövde inte längre stressa upp på morgonen för att dricka min juice och började glömma bort att ta med mig ett äpple som en livlina när jag skulle någonstans.
Den här kvällen hemma hos Felicia åt jag till och med chips för första gången på evigheter. Testade och det gick bra. Då visste jag att den jobbigaste perioden var över och äntligen kunde jag njuta 100000% av att vara gravid.
Avslutar med de första magbilderna vi tog. Vecka 11 till vecka 14. Aldrig varit så stolt över lite put i mitt liv. Blev så förvånad när jag såg bilderna nu. Magen kändes ju jättestor där och då, haha.
Halva tiden har passerat och jag har gått in i tjugo-någonting veckor. Känns stort! Här är sista vecka som 10-någonting.
Min kropp
Har inte märkt av foglossningen så mycket och i övrigt tycker jag att jag mår bra i kroppen. Verkligen inget att klaga på trots värmen. Detta har varit den bästa veckan hittills faktiskt.
Mitt mående
Jag mår jättebra! Lite stressad över allt som behöver fixas, särskilt när folk frågar om saker som jag inte ens tänkt på. Men känner mig fortfarande ganska mañana mañana och att det löser sig.
Veckans tanke
Ibland tänker jag att det är bra att jag fick längta länge innan jag blev gravid. Jag tror att det har gjort negativa aspekter av graviditeten lättare att hantera. Lätt att säga nu bästa veckan hittills förvisso, haha.
Jag hade länge laddat för att jag snart eventuellt skulle må jättedåligt och förväntat och ställt in mig på att det skulle bli väldigt jobbigt. Jag har längtat efter min tur. När folk klagat över sina graviditeter (obs vilket man får!) har jag blivit lite provocerad och tänkt att jag hade gjort allt för att få må illa och vara trött, att de inte fattar hur lyckligt lottade de är. Klart de fattar det, jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Jag kände inte alls så när jag blev oplanerat gravid, då var alla plötsliga uppoffringar och allt som hände med kroppen jättejobbigt. Men nu var det så efterlängtat att det känns mer okej.
Som sagt, lätt att säga när man faktiskt mår bra. Sedan vecka 14 har jag inte haft mycket att klaga på. Och självklart menar jag inte att mitt barn är mer önskat än någon annans bara för att det inte gick så fort. Gud jag känner att jag vill skriva tusen brasklappar för att det inte ska låta fel. Jag hoppas ni förstår. Jag tror allt hade varit mycket jobbigare för mig om jag bara ”kastats in” i en graviditet.
Nytt för denna vecka
→ Frédéric har känt bebisen! Jag känner den ofta, men antar att det är lättare för mig att känna utifrån då jag också känner den inifrån. Frédéric har inte lyckats, men så plötsligt kände han små knuffar på sin hand. Sedan dess har han känt den dagligen.
→ Rutinultraljudet gick bra. Allt hade växt och utvecklats som det skulle och det var en explosion av känslor att få se bebisen igen. Så tacksam över att allt är bra. Nu vet vi även vad det är för någon som gömmer sig där inne <3
