Det är snart två år sedan jag födde barn. TVÅ ÅR. I min värld var det ju nyss men okej. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om min kropp ett år efter graviditeten. Jag läste nyligen att det tar kroppen 7 år för återhämta sig helt efter en graviditet. Det låter ju helt galet.
Så nu kommer jag uppdatera en gång om året i 7 år om detta. Skoja. Men tänkte att det kanske vore intressant med en status nu när det ändå gått ganska lång tid och några tankar om det här med att vara mamma.
Kroppens generella status
Ganska bra. Jag har fortfarande känningar av foglossning och behöver helst sova med kudde mellan knäna. Men det känns som att det där bara är så för mig. Är kanske inte ens kopplat till graviditet.
Jag lyfter och bär Henri väldigt sällan nu och jag bär aldrig honom i bärsele längre. Lite synd för jag var ganska stark för ett år sedan. Not so much nu.
Allt har återhämtat sig ”där nere” och funkar som det ska, kan exempelvis använda menskopp igen utan problem. Musklerna är dock inte som de var och kommer väl aldrig bli, men vi kämpar på med knipövningar livet ut va. Och där gjorde ni en knipövning. Varsågod.
Ytligt
→ En ytlig störig grej är att mitt hår har *återhämtat sig* och är i en mindre snygg fas där allt hår som trillade av nu är några centimeter långt. Ser konstigt ut på vissa ställen och luggen är typ en gardinlugg fast en ful sådan. Borde kanske bara ge efter och klippa en?
→ Bristningarna är borta. Hade röda streck på magen, särskilt runt naveln och på brösten. Helt otroligt, det trodde jag inte. Huden är liksom skrynkligare, men annars finns det inte ett spår.
→ Henri ammade 90% från ett bröst och jag var ”rädd” att jag skulle få ett stort och ett litet bröst sen, eller ett hängbröst och ett vanligt. Haha. Men de är samma-ish igen.
Att sluta amma
Jag slutade amma (för tredje gången) i april och vill ni veta något sjukt. Jag har fortfarande mjölk! Inte alls mycket, men ändå. Eftersom jag började amma igen så många gånger så kanske kroppen inte helt litar på att det är helt över och håller igång lite just in case, haha.
Som ni minns var mitt amningsavslut inte alls kul. Jag tvingades göra det mot vår vilja eftersom Henri inte åt någonting annat och sov jättedåligt om nätterna. Jag testade allt möjligt, men till slut blev det att sluta cold turkey. Det var HEMSKT. Jag åkte först iväg med jobbet två nätter för att sedan sova på soffan när jag kom hem. Hans förtvivlan, särskilt på nätterna var hjärtskärande. Han var han otröstlig i timmar varje natt och det pågick i flera veckor.
När han ”kommit över amningen” fortsatte han att sova oroligt och vakna med panik. Det pågick i månader. Det gick inte att få kontakt med honom. Ingenting funkade. Han gallskrek och ville inte att vi skulle röra honom. Låg på golvet, kröp under sängbordet, dunkade huvudet i elementet. Det var fruktansvärt. Minns hur jag, när han äntligen somnade efter kanske 2-3 timmar, låg vaken i chock för att det var så påfrestande. Han sov någon timme och sen började det om igen. Varje natt när vi skulle sova stålsatte jag mig för jag visste vad som väntade.
Sakta men säkert har det blivit bättre. Nu sover han för det mesta bra <3
Mensvärk
Innan jag blev gravid hade jag fruktansvärd mensvärk. Ofta i klass med förlossningsvärkar helt ärligt. Jag har varit nära på att åka in till sjukhuset flera gånger för att jag trott att något varit allvarligt fel. Efter graviditeten: ingenting!
Det är klart jag känner att jag har mens, men jag har ingen smärtsam mensvärk längre. Jag har hört att det blivit tvärtom för många, att mensvärken blivit värre och var därför orolig över det. Min egen teori utifrån saker jag läst (som ni ska ta med en nypa salt då jag inte är kunnig nog hehe) är att jag tidigare hade östrogendominans, eller rättare sagt progesteronbrist. Balansen mellan östrogen och progesteron var inte optimal. När man är gravid har man skyhöga nivåer av progesteron och mycket progesteron skapar fler ”receptorer”, och därför har jag mer progesteron även nu efter min graviditet. Som sagt, vet inte om detta är sant. Hur som helst är jag mycket glad över att slippa mensvärken.
Och när vi ändå pratar om mens. Jag fick tillbaka min mens tre månader efter att jag födde (trots helamning). Jag trodde att amningen gav ett ganska säkert skydd. Det gjorde den inte nej : ))
Två år som mamma
Ibland tänker jag att vi upplevde tvåårstrotsen omvänt. Han kom ut i trots. Han skrek sina två första timmar i livet och inget hjälpte. Han ville inte från dagen han blev född byta blöja och det har varit likadant sen dess. Och så fortsatte det. Blir svettig av att tänka på den första tiden. Hur jag inte ens kunde duscha det snabbaste jag kunde utan ett hysteriskt barnskrik i bakgrunden. Enda gången han var nöjd var när han ammade och var hos mig.
Han ville ingenting. Inte ha på sig mössa, inte åka bil, inte åka vagn. Minns promenaderna till BVC (innan jag äntligen gav upp vagnen och använde selen) där han gallskrek hela vägen och till slut grät jag också, haha. Hade skrivit in oss på BVC en bit bort eftersom vi skulle flytta och dit gick jag en gång i veckan gråtandes med en bebis som bara skrek och skrek.
Han var en så missnöjd bebis. Han ville så mycket, men samtidigt ingenting. Han var omöjlig att somna och har alltid sovit minst ett sovpass mindre än vad han ”ska” för sin ålder. I vissa perioder var enda sättet för honom att sova att jag guppade honom i selen. Han vaknade sekunden jag slutade.
Nätterna funkade dock bra, antagligen pga fri mjölkbar. Men när jag slutade amma började kaoset på riktigt. Man orkar inte när man inte sover. Den perioden minns jag med skräck. Jag undrade vad fan vi hade gett oss in i. Fantiserade om att bara dra. Nu skiter jag i det här. Kände mig som världens sämsta mamma. Jag kunde inte hantera mitt barn.
Dagarna var också enormt påfrestande. Han var så uttråkad. Det gick inte att vara hemma. Han rev lägenheten, haha. Vi var ute med honom i skift och det slutade varenda gång med att jag skickade 10 sms i rad till F om att jag orkar inte mer, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han vägrade åka vagn, vägrade bli buren och låg bara på marken och skrek. Jag hade ångest när jag hämtade honom på förskolan för timmarna innan F kom hem från jobbet var så otroligt långa.
Vid den här tidpunkten gick jag med i en grupp på Facebook för föräldrar med HNB-barn. Jag vet inte om Henri var en high need baby. Men det spelar ingen roll, för jag behövde den gemenskapen ändå. Det var så fint att läsa andras historier, att känna igen sig och inte minst alla bra tips och råd jag fick. Jag var inte ensam. Och det är därför jag skriver detta. Jag har övervägt länge om jag ska berätta hur tufft jag tycker att det har varit, känns som att jag måste lägga in en megabrasklapp om hur mycket jag älskar honom. Men det fattar ni ju.
Idag är han harmonisk, nöjd och glad för det mesta. Han är trotsig, absolut. Men det går inte att jämföra med hur det varit. Det går att kommunicera, att förklara och trotsen varar bara korta stunder. Vi har inte längre ett barn som skriker oavbrutet i timmar medan vi inte kan göra annat än att titta på. Jag längtar efter honom på dagarna. Älskar att umgås med honom. Det är inga problem att vara själv med honom längre. Jag känner att jag har ”knäckt koden” vad gäller många saker och vet vad han behöver. Det funkar så bra nu. Älskar att vara Henris mamma.
Vill jag ha fler barn?
Jag känner absolut inte att jag vill ha fler barn just nu, men tanken är inte längre lika främmande. Jag har börjat fantisera och längta lite efter ett syskon. Jag känner mig absolut inte klar med att ha en bebis. En ettåring däremot : ))) haha
När det var som jobbigast minns jag att jag sa till mina vänner att om det i framtiden blir lättare och jag är sugen på att skaffa fler barn – snälla påminn mig om att jag inte kan göra om det här. Det går inte.
Lite så känner jag. Jag är rädd för hur det skulle bli och vill inte gå igenom det där igen. Men det är inte alls säkert det skulle vara likadant. Kanske får jag ett barn som älskar att åka vagn, sover hela tiden och inte har någon supervilja. Vem vet, haha.
Något annat jag tänker på är ju också att jag psykiskt inte mådde bra Henris första tid. Jag hade så mycket med mig själv att energin inte var vad den borde varit. Det är säkerligen en bidragande del till varför min upplevelse är som den är och jag har fruktansvärt dåligt samvete över att jag nog inte var den mamman han behövde.
Man måste komma ihåg det, att barn är inte arga och ledsna för att vara dumma – de försöker kommunicera något. Och jag är så ledsen att jag inte fattade. Jag har blivit bättre och försöker bli bättre hela tiden.
Att vara mamma. Den största utmaningen jag tagit mig an i mitt liv. Det absolut mest påfrestande och mest fantastiska jag upplevt.
Det är ju många som lägger ner sina bloggar nu pga olika anledningar, och det pratas om att det är slutet för bloggandet. Vore intressant att höra hur dina tankar går kring det, både generellt och vad det innebär för din egen del.
Jag har tänkt mycket på detta på sistone. Inte bara för att många stora bloggar lagt ner, men på grund av Corona. Jag har knappt haft någon inkomst alls på bloggen sedan mars och även om jag ju såklart inte bara gör detta för pengarna känns det på många sätt som slutet. Har tänkt att om inte ekonomin återhämtar sig snart blir detta dödsstöten för bloggandet. Det är ju inte många kvar som har bloggen som sin primära inkomstkälla och när den inte är det längre kommer de behöva söka sig åt annat håll.
Jag skrev inlägget Då kommer bloggdöden för två år sedan och håller fortfarande med mina resonemang som jag hade då. Jag har tänkt att det skulle vara att folk slutar läsa bloggar som blir slutet på bloggandet. Inga läsare = ingen anledning att skriva. Men kanske är det ändå också tvärtom. När influencers som försörjt sig på blogg inte tjänar pengar på sitt bloggande längre, eller tjänar betydligt mer på annat, finns det ingen morot som driver. Bloggandet kommer oundvikligen minska.
Ni kanske tänker att det är bra för min del att bloggar försvinner, ”då blir det fler läsare till de få som är kvar”. Men det funkar inte riktigt så tror jag. Det är positivt för mig att andra bloggar. Det håller fenomenet vid liv. En person är benägen att läsa flera bloggar och min blogg blir en del av vanan och en i mängden. Hade man bara följt ETT konto på Instagram exempelvis hade man inte varit så angelägen om att gå in, eller det hade åtminstone satt mycket större krav på den enda kontot man följer.
Mina tankar är att ja, det är nog början på slutet. Åtminstone slutet på den eran som varit och bloggande as we know it. Som jag skrev i mitt gamla inlägg:
Vi som tycker om bloggar kommer att fortsätta läsa bloggar. Det jag tror dock, om jag ska spekulera, är att det inte kommer växa nämnvärt framöver. För tio år sedan skulle alla ha en blogg, det var lätt att bli en stjärna, att få många läsare och det växte hela tiden. Men så är det inte nu. Min statistik har varit helt jämn i flera år nu. Den går inte upp längre (förutom vid särskilda situationer), men den går inte heller ner. De som vill läsa här gör det helt enkelt.
Det är nog sant. Men i takt med att bloggarna blir färre och uppdateringarna på de bloggar som finns blir färre dör det ut. Och den ekonomiska krisen gör inte saken bättre.
Men inte än. Vi får inte glömma bort hur stort det fortfarande är. Jag har 500.000 unika sidvisningar varje månad (400.000 sessioner och 60.000 användare). Det är jättemånga!
Fick även frågan vad det här innebär för egen del. Inte så mycket än så länge, mer än att jag har svårt att motivera att lägga så mycket tid på bloggen när jag inte tjänar något på den. Förutom det uppenbara då – ett inkomstbortfall. Men i dagens läge har jag inga tankar på att lägga ner bloggen eller liknande.
Det kan även fortfarande vända, även om jag inte tror det. Jag håller tummarna stenhårt för att flera börjar blogga, färre slutar och att vi alla som läser bloggar fortsätter med det.
Tipsa gärna om er favoritblogg här bland kommentarerna!
Då jag ofta skrivit bra om mensappen Maya och uppmuntrat andra till att använda den känner jag att jag måste lyfta denna artikel som Elle publicerade igår. Det är skrämmande läsning.
I den står det att Maya skickar data om ens cykel och annat privat information till Facebook som därefter kan använda det i marknadsföringssyfte. Det som oroar mig är att inte att man får målinriktad reklam baserat på sina behov, som exempelvis att om man är gravid så får man reklam för gravidrelaterade saker, den typen av reklam tycker jag snarare (hör och häpna) är bra. Jag älskar att få reklam för saker jag behöver, det känns som en tjänst och ibland kan mina algoritmer mig bättre än jag. De vet vad jag vill ha innan jag vill ha det och jag slipper extraarbetet med att leta själv. Jag tycker om att få innehåll anpassat till mig.
Men det jag tycker är mycket allvarligt och vad som oroar mig med det här är att de med hjälp av menscykeln kan avgöra när man är som mest och minst köpbenägen. De kan med hjälp av datan se och gissa hur hormonerna styr vårt beteende under cykeln och på så sätt skräddarsy innehållet och reklamen. De kan se när vi är som mest sårbara, har som mest självförtroende och så vidare. Det här är en utveckling jag tycker är läskig. På sätt och vis kan algoritmer lära sig denna cykel ändå, redan utan denna information. Detta blir dock på en ny nivå och faktumet att mensappar säljer och delar mig sig av ens privata information gör mig så oerhört besviken.
Men samtidigt är det inget nytt egentligen. Jag har varit helt säker på att denna utveckling skulle ske. Om inte redan så snart. Jag kommer inte ta bort appen. Men det är så viktigt att vara medveten om det här och att alltid tänka kritiskt.
Hur tänker ni? Är ni förvånade? Besvikna? Är det en självklar utveckling?
Jag har funderat på det jag skrev om i förra inlägget om att ha få eller många vänner. Tänkte att jag skulle skriva några ord om det, men så började jag skriva och kände att…vänta nu…har inte jag skrivit om exakt det här tidigare? Och mycket riktigt, det hade jag. Det jag började skriva var inne på precis samma spår som jag skriver om i det gamla inlägget, att jag bara kan ha ett visst antal vänner i mitt liv samtidigt. Min energi finns liksom inte till fler åt gången. Därför är jag så imponerad av Sofie som lyckas hålla liv i och underhålla alla sina vänskaper.
Sedan funderade jag vidare på det här med nya vänner i vuxen ålder. Det enda sättet för mig att komma någon nära är om det finns något naturligt som håller ihop oss, exempelvis som att jag träffar Ida på jobbet varje dag. Andra personer jag blivit vän med de senaste åren har varit extroverta personer som liksom ”tvingar sin väg in”. Det där lät väldigt negativt, men jag menar det positivt. Ska man bli vän med mig måste man göra så, för jag kommer inte vara den drivande. Jag vet exempelvis en tjej jag träffar ibland i olika sammanhang som jag gärna skulle bli närmre vän med men som också är introvert, antagligen mycket mer introvert än mig dessutom, och jag inser att det ju aldrig kommer hända. Ingen av oss kommer ta tag i det och även om vi mot förmodan skulle få till den där fikan har jag svårt att se att vi skulle komma längre.
Jag insåg också en sak om de vännerna jag har när jag pratade med Sofie om hennes brudtärnor. Jag kommer antagligen aldrig vara någons ”maid of honor”. Med andra ord – jag insåg att jag inte är någons närmaste person. Jag är inte någons nummer ett. Genom hela mitt liv har dessutom min nummer ett alltid haft en annan som sin nummer ett. Jag får skylla mig själv som alltid håller en liten distans, men det var fortfarande en sorglig insikt.
Det var inte menat att det här skulle bli så deppigt, men nu blev det visst så ändå. Ni vet ju att jag har många vänner och jag känner mig absolut inte ensam eller oälskad, jag insåg bara lite bättre hur jag funkar.
Hur funkar ni? Har du lätt för att skaffa nya vänner? Är du någons nummer ett och är den personen din nummer ett?
Sedan jag började blogga har det talats om bloggdöden. ”Vad gör du sen när det tar slut”, har folk frågat mig. Jag själv har också tänkt på det så. Att jag måste skaffa mig en utbildning och arbetslivserfarenhet (förutom den jag får av bloggen), för man vet ju aldrig hur länge jag kan göra det här. För eller senare kommer bloggandet dö ut, det är bara en tidsfråga.
Jag har hela tiden tänkt att döden kommer vara att folk slutar läsa bloggar. Jag läste ett intressant inlägg hos Sandra Beijer med en teori om att så inte behöver vara fallet, utan snarare att det är bloggarna som kommer att dö ut i form av att de slutar skriva. Sandra har själv märkt en minskning av bloggar generellt, och bloggar hon läst har helt plötsligt slutat uppdatera. Mycket intressant teori.
Så kanske det kommer vara, men jag tror att det går hand i hand. Ständigt kommer det nya typer av sociala medier som exempelvis Instagram, Youtube, podcast och nu senast Snapchat och Instastory. Sakta men säkert blir bloggandet mossigt och gammalt. De som vill jobba med sociala medier idag startar exempelvis en Youtube-kanal, inte en blogg. Jag tror dock inte att det nya nödvändigtvis slår ut det gamla helt och hållet. Det är olika sätt att presentera innehåll på och även olika sätt att konsumera media. Ett youtubeklipp är exempelvis svårare att konsumera än ett blogginlägg, enligt mig. Det kräver mer tid och engagemang. Skulle jag följa 15 Youtubekonton hade jag inte gjort annat om dagarna. Men jag kan lätt följa 15 bloggar. Nackdelen med blogg är att allt inte är samlat på ett ställe och så lättillgängligt som exempelvis Instagram och det kräver ett särskilt engagemang från en läsare som ska gå in just på min blogg. Det kräver att de vill följa just mig och att jag är mer än bara en konto som fått turen att följas och svischar förbi bland många andra i ett flöde. Blogg är enligt mig ett fantastiskt media och min favorit av alla sociala medier som finns (kanske för att jag tillhör den äldre generationen då…heh). Bloggen är komplett och innefattar egentligen allt. Du kan skriva långa texter, korta texter, lägga ut bilder och filmklipp. En blogg kan egentligen vara alla typer av sociala medier på samma gång.
Det är ingen hemlighet att den yngre generationen föredrar rörligt material som exempelvis Youtube. Men det betyder ju samtidigt inte att generationen som läser bloggar (däribland mig) kommer att sluta göra det. Vi som tycker om bloggar kommer att fortsätta läsa bloggar. Det jag tror dock, om jag ska spekulera, är att det inte kommer växa nämnvärt framöver. För tio år sedan skulle alla ha en blogg, det var lätt att bli en stjärna, att få många läsare och det växte hela tiden. Men så är det inte nu. Min statistik har varit helt jämn i flera år nu. Den går inte upp längre (förutom vid särskilda situationer), men den går inte heller ner. De som vill läsa här gör det helt enkelt.
Det här går att jämföras med tidningsdöden. En stor del av den äldre generationen fortsätter ju att läsa tryckt media, medan den yngre inte gör det. Men i takt med att den äldre generationen dör ut, dör också tidningarna ut. Okej, nu blev det väldigt brutalt. Men det är exakt så jag tror att det är. När vi som läser bloggar dör, då dör också bloggarna. Självklart kan det leva vidare i mindre skala, men då tror jag främst på nischade bloggar, blogg som komplement till något annat, eller inlägg om specifika saker. Det här att följa en persons liv i en blogg är inte något man aktivt kommer att börja göra.
Bloggdöden är alltså när läsarna dör eller successivt slutar läsa. Om inte bloggarna slutar blogga först såklart för då finns det ju ingen blogg att läsa. Eller vad tror ni?
I takt med att nya typer av medier löst av varandra har jag anpassat mitt eget bloggande. Jag minns en brytpunkt för ungefär fem år sedan då exempelvis många bloggare som egentligen mest fokuserat på foto flyttade över till Instagram helt och hållet och slutade bloggade. Det är ju en ganska rimlig förändring. Jag själv skrev förr oftast mycket kortare inlägg än vad jag gör idag och uppdaterade otroligt ofta. Ibland nästan som en chatt eller nutidens Instastory. Idag postar jag istället oftast längre inlägg och ser mitt bloggande mer som ett berättande än ett ställe att bara posta små, snabba lustigheter. På det sättet har jag anpassat mig till formatet och tror att jag har en chans att leva kvar. För den typen av material kan ingen annan media ersätta för mig. Så länge ni fortsätter läsa och jag inte slutar blogga då vill säga : ))
Vi får se vad som händer och vad framtiden har att erbjuda. Hur har ert Internetbeteende förändrats? Läser ni färre bloggar nu än ni gjorde förr? Och är det många bloggar ni har följt som slutat uppdatera?
Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser.
Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig!
Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår?
Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med.
Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått ”lära” mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej).
Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest ”ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också”.
Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från ”samhällets krav”. Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal.
Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är ”perfekta”. Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon?
Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig ”bra nog”, och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste ”förändra mig”. Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad. Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak.
Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3
Ojdå. Jag trodde inte att någon skulle reagera negativt på att jag lade upp några klimatsmarta tips. Jag vet att jag inte är perfekt i alla avseenden (har absolut inte påstått det heller….) och jag har förstått att det att äta kött är den största miljöboven av alla och jag tar till mig det. Jag vet generellt att det här med att äta kött/ ej äta kött är väldigt känsligt, det lärde jag mig efter shitstormen när jag lade upp ett recept som jag hävdade (jag trodde alltså det) var vegetariskt trots fetaost…haha.
I alla fall. Det var mina tips och jag tänkte helt enkelt att det var trevligt att ge små enkla, vardagliga, genomförbara klimattips i samband med inlägget. Men det är kanske, enligt vissa, motsägelsefullt när jag äter kött, inte äger en mikro och flyger till andra sidan jordklotet för att åka på semester?
Jag tycker att det är bättre att göra något, än inget alls, trots att man inte är perfekt i övrigt. Jag ber om ursäkt om ni tyckte mina tips var dåliga och jag borde kanske t.ex. lyft det här med köttfria dagar (vilket jag i och för sig har skrivit om i bloggen massor av gånger). Men min poäng var inte att ge ”de bästa och största tipsen”, utan helt enkelt några små saker något som alla kan göra.
Hur som helst får det stå för mig. Tipsen var mina. Jag tycker dock att IKEAs initiativ är jättebra och uppmanar er till att ansöka om att bli en av 100 deltagare som får sitt hem omgjort av inredare och energirådgivare, oavsett om ni äter kött eller inte. Äter ni inte kött får jag applådera och säga att ni nu har chansen att bli helt perfekta människor!!! <3 Och äter ni kött så tycker jag också att det är bra om ni gör något för klimatet. Jag tycker inte att alla köttätare lika gärna kan strunta i att göra något som helst. Inställningen att inget spelar någon roll och att alla andra insatser är helt menlösa är ganska sorglig. Jag förstår er frustration, verkligen, speciellt med jämförelsen att en hamburgare är som att duscha i två månader. Jag förstår också att ni vill poängtera hur köttet påverkar klimatet eftersom det säkerligen är många som har missat det. Men det är tråkigt att något som är menat positivt ska bli så negativt laddat. Som denna kommentar: ”Du har tidigare skrivit att du inte har någon microvågsugn. Jag blev därför lite förvånad över ditt vattenkokartips. Har du funderat på vad elmängden som krävs för att driva en ugn i jämförelse med en micro i relation till att koka upp vatten i kastrullen?” Man tar upp ett ämne och så blir man kritiserad för allt man gör fel. Allt man inte gör, istället för det man faktiskt gör. Det är inte första gången heller. Förstår inte hur ni orkar.
Aja nog om det. Vi tittar på dessa mysiga, söta djur och blir glada istället:
Tack för att ni hela tiden gör mig klokare och belyser mig om viktiga saker, det gör att jag ständigt utvecklas. <3 Hoppas bara att ni kan tycka om mig ändå trots att jag inte är 100% perfekt i alla avseenden.
