Så blev det äntligen dags att sätta bebisen i babyskyddet och åka hem. Som jag hade fantiserat om denna stund! Jag trodde det skulle kännas lite som att stjäla ett barn. Som att vi gjorde något förbjudet när vi tog med honom ut.
Konstigt nog kändes det som det mest naturliga i världen. Hade känslostorm gånger tusen den dagen och grät över allting. Det rann som ett vattenfall och när jag ammade blev bebisen våt av tårar.
Det var konstigt att komma hem till scenen, hur vi lämnade lägenheten. Alla minnen kom tillbaka. Värmekudden i soffan, stolen i duschen, rester efter mackor och yoghurt jag tryckte i mig i hallen innan jag gick, stolen framför tvn som jag lutade mig mot när vi kollade avsnitt av Solsidan samtidigt som jag tog värkar.
Vi kom hem på självaste fars dag dessutom! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira den dagen på!
Och fira det gjorde vi. Jag dukade fram champagne, kex, marmelad, ost och present.
F tog fram en chokladkartong. ”Har du köpt choklad till dig själv i fars dag present”, frågade jag. ”Nej, den är till dig för att du har fött ett barn till mig”, sa han. Något han förövrigt tackat mig för varje dag sedan bebisen kom <3
Presenten var bara en liten grej, ett paket strumpor som jag köpt oooom det skulle vara så att bebisen hunnit komma till fars dag. Ville så gärna uppmärksamma dagen, om det var möjligt.
Hur blåmögelost och champagne smakade efter 10 månader utan? Helt jävla otroligt.
Idag började mitt nya liv! Typ så kändes det i alla fall. F har börjat jobba igen och jag är hemma själv med bebisen. Jag har varit själv med honom kortare stunder nästan dagligen sedan han föddes och är inte nervös över det. Jag klarar av att ta hand om honom. Däremot att ta hand om mig själv, den nöten är svårare att knäcka. Men det ska nog gå bra.
Jag och bebisen hade sovmorgon och sen har vi myst hela dagen. Dagens enda mål var att våga gå ut en runda själv med vagnen och det lyckades vi med! Jag lyckades inte få på mig andra kläder än pyjamasen jag sov i och lyckades inte få i mig något annat än yoghurt, kaffe och en kanelbulle. Men bättre lycka imorgon!
Något som däremot funkar jättebra (just nu!) är sömnen. Sedan jag släppte mitt dåliga samvete och accepterade att vi samsover är det som ett helt annat liv. Nej, jag vet att det inte rekommenderas. Men jag har läst på om säker samsovning och det är det bästa alternativet för vår familj. Bebisen är nöjd och jag slipper bli tokig av sömnbrist. Dessutom vill jag ju hellre sova med honom. Det blir ju såklart några uppvak och tröstande efter blöjbyten (eftersom han tror att det är någon tortyrmetod…), men i övrigt sover vi oförskämt bra för att ha en nyfödd.
Ursäkta lång utläggning om vår sömn. Jag lovar att mina sociala medier inte dagligen kommer avhandla hur jag sovit varje natt : ))
I övrigt går mina dagar ut på att plöja The good doctor, sminka mig och scrolla telefonen. Som sagt, allt man kan göra med bebisen vid bröstet går att göra i oändlighet.
Veckans två enda planer är att ta mig till BVC och att komma igång med bloggen igen. Jag hade planerat lite för långa blogginlägg vilket var för svårt att orka motivera mig att skriva. Ska försöka tänka mindre men oftare istället. Då hörs vi alltså här snart igen!
Jag har fått massa frågor om tips på vad man ska ha i sin BB-väska. Flera av er önskade ett blogginlägg om vad jag packat med mig. Tur jag aldrig gjorde ett, för jag hade noll koll.
Helt ärligt förstod jag inte ens riktigt vad innehållet i väskan skulle vara till. Jag trodde att det främst handlade om förlossningen. Nu vet jag att det snarare handlar om tiden efter förlossningen, när man är på BB. Vilket ju namnet BB-väska antyder… Gav bort många hjärnceller till mitt barn tror jag. Har blivit så trög.
Men jag tror även att det här med Corona och att pappor inte fått stanna har gjort att jag inte lagt så mycket fokus på att man kan stanna kvar på BB efter förlossningen. Alla mina vänner som fött barn på sistone har åkt hem nästan direkt. Har alltså inte tänkt så mycket på att man ska/kan stanna en stund efteråt.
Först och främst måste jag säga att jag är så otroligt imponerad av BB. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men verkligen inte något på denna nivå. Det var som att bo på hotell! Det serverades mat och fika fem gånger om dagen och så fort jag behövde något eller någon var det bara att trycka på en knapp. Jag trodde det skulle vara mer sjukhusigt, men det var ingen som störde om jag inte ville. Man blev lämnad ifred, men var ändå inte ensam. Är så imponerad och tacksam över att bo i Sverige. Det jag vill ha sagt är att man inte behöver något, egentligen. Allt du som födande behöver finns. Både på förlossningen och BB.
Men såklart kan man ta med sig saker för att göra det mer bekvämt för sig! Vi valde att stanna på BB i 48 timmar. Här kommer mina reflektioner om saker jag hade tagit med mig om jag skulle föda barn igen, och saker jag inte hade tagit med mig igen. Jag skippar självklara saker som övernattningsgrejer, skötväska, babyskydd och legitimation. Här kommer mina tankar om ”extra-grejerna”.
(Jag utgår ifrån hur det var på sjukhuset i Helsingborg där jag födde barn. Jag har förstått att det är olika överallt).
Hade tagit med mig:
→ Knästrumpor/tofflor/tjocka strumpor. Det blir kallt om fötterna och man vill inte gå barfota på sjukhusgolv. Jag rekommenderar alltså att ta med något mer än bara vanliga strumpor.
→ Snacks och dricka. När jag köpte snacks trodde jag det skulle vara till själva förlossningen. Men jag hade ingen lust (eller tid) att snacksa något. Det enda jag ville ha under de få pauser som fanns var mackor och saft som personalen fixade till oss. Däremot efter förlossningen! Det var guld att ha massa godis, snacks och läsk på rummet. Glöm inte drickan!
→ Läppbalsam. Och återfuktning rent allmänt. Hade jag orkat hade jag gärna smörjt in hela kroppen. Men orkade på sin höjd tvätta och återfukta ansiktet. Nattkräm och ögonkräm var riktigt skönt.
→ Hårsnoddar. Tråkig grej att glömma om man har långt hår.
→ Musik. Något jag hade tagit med mig om jag skulle föda barn igen är högtalare. Kombinationen lustgas och att F spelade musik på telefonen var riktigt bra. Men det vore ännu bättre om jag hade förberett en egen spellista och hade bättre ljud. Att ta värkar till typ Stad i ljus eller All by myself känns 100% som min grej.
→ Kläder till bebisen i olika storlekar. Hellre för stora kläder än för små så slipper ni samma problem som vi hade att de inte passade. Och många ombyten! Vår bebis kissar rakt upp i luften varje gång vi byter på honom, alla kläder var därför snabbt nerkissade. Jag rekommenderar pyjamas med dragkedja till en nyfödd btw. Man vill inte krångla för mycket. Och glöm inte en tunn mössa!
→ Säng. Om partnern ska sova över och det inte finns en säng rekommenderar jag att ta med en luftmadrass. Vi kände oss som genier när vi kom på det, haha. Tur vi bor så nära sjukhuset. F var hemma och hämtade grejer i flera omgångar.
→ Bebis-spa. Manikyrset till vassa naglar och tops och pad för att få bort gojs i ögonen exempelvis. Babyolja är bra för att få bort det första bajset om det är envist.
→ Dator. Jag hade inte funderat på vad vi egentligen skulle göra på rummet hela dagarna. Ganska snart kom vi på att det vore trevligt med en tv. F hämtade därför min dator så att vi kunde kolla på tv och film.
→ Amningskudde/kudde. Kanske mitt viktigaste tips! Man blir trött i armarna av att amma dygnet runt. Ta med en kudde modell större eller en amningskudde.
→ Napp. Det är omdebatterat om man ska introducera napp så tidigt eller inte. Välj själv. Om amningen funkar, din bebis har stort sugbehov och inte kommer till ro och du håller på att bli galen kan det vara en idé att testa. Den pausen betydde mycket för mig i alla fall.
→ Laddare och kamera. En förlängningssladd kan också vara bra. Ibland är uttagen långt ifrån sängen.
→ Intimdusch att använda på toaletten var kanske bästa grejen jag hade med mig. Så skönt att kissa och hålla sig fräsch med den. Har man ingen sån funkar det lika bra att gå in i duschen eller kanske använda en vattenflaska.
Hade inte tagit med mig:
→ Kläder. Är man en person som vill ha på sig sina egna kläder eftersom man trivs bättre så är det såklart en idé. Men jag hade inte på mig något annat än sjukhusskjorta och nättrosor. Det var därför helt onödigt med flera ombyten. Tog på mig riktiga kläder först när vi skulle åka hem.
→ Trosor. Samma sak där. Jag ville endast ha de sköna nättrosorna som man fick. Att jag köpte stora sköna trosor till efter förlossningen var helt onödigt. Jag använde nättrosorna i en hel vecka efter.
→ Mat till partnern. F fick både frukost, mackor och fika. Det enda han inte fick var middag. Men det var enkelt fixat att gå och köpa något. Det fanns ändå önskemål från mig att handla annat samtidigt, haha.
→ Bindor. Det behövs inte. Rekommenderar helt klart sjukhusets stora blöjbindor istället.
→ Mjukt toalettpapper. Allt detta snack om toalettpapper. Jag förstår faktiskt inte. Vad är det för toalettpapper ni stött på? Sandpapper? Jag blev ju skrämd och tog med mig en rulle. Men det var ju exakt samma typ av papper på BB som vi har hemma. Jag hade dessutom inte velat torka mig med något som helst papper efter förlossningen. Jag snarare duttade med pappret och då funkar ju vilket som helst.
Vad är era bästa tips på saker att ha med sig i BB-väskan? Förutom de självklara grejerna.
Två timmar gammal ute i den riktiga världen och han hade äntligen slutat skrika. Inte egentligen för att vi lyckades trösta honom tror jag, men för att han skrek sig trött 😢
Försökte desperat amma honom under denna period, men han vägrade ta bröstet. Jag pressade ut råmjölk och barnmorskor och undersköterskor hjälpte till, men han ville bara inte. Tror aldrig jag har varit så frigjord med min kropp som nu btw. Gick runt med öppen sjukhusskjorta och brösten fria i dagar, haha.
I alla fall. När bebisen äntligen blivit lugn kom det in frukost till oss. Har hört så mycket om denna bricka, men alltså den var ju hemsk? Okej, ska inte överdriva. Inte hemsk. Men att dessa mackor skulle vara så goda förstår jag inte. Det är ju toastbröd med pålägg? Orostat toastbröd dessutom. Inte ens ett värkarbete på över 30 timmar kunde rädda det.
När vi ätit fick jag duscha och sen rullade de oss till vår rum på BB.
Huuuur fick han plats i mig? Och hur kunde han komma ut? Förstår ingenting.
Jag har tyvärr ingen ordentlig bild på vårt rum, men det var verkligen så fint! BB-avdelningen var nyrenoverad och man fick enkelrum så att pappan kunde stanna. Hade sån tur att den nya avdelningen öppnade samma vecka.
Sån himla lättnad! Att vara själv med nyfödd bebis och dessutom behöva dela rum med en främling var jag nästan mer nervös över än själva förlossningen.
F åkte hem och hämtade min dator så att vi kunde titta på Idol och så dukade vi upp med godis och snacks.
Min nyfödde lille klump. Känner inte alls igen honom här. Så tjock och svullen <3
På tal om svullen. Denna intimdusch som Plume skickade till mig kan jag verkligen rekommendera. Man fyller den med ljummet vatten och använder som en liten dusch på toaletten när man går på toa. Skönt att kissa med efter förlossningen, eller hålla sig fräsch med.
Jag använder den fortfarande vid varje toalettbesök och kommer göra framöver när jag har mens också.
Efter timmar och timmar av försök lossnade det äntligen och bebisen tog tag i bröstet! Sedan dess har han inte velat göra annat : ))
Ordentligt grepp tog han också. Har inte haft det minsta ont i bröstvårtorna en enda gång och amningen har funkat hur bra som helst sedan dess. När mjölken rann till dock….AJ.
Efter en natt med kanske 1 timme sömn för min del blev vi serverade frukost. F tittade inte på något annat än bebisen dessa dagar btw. Så gulligt.
Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag var helt lost. Det var som att jag fokuserat så mycket på att föda att jag glömt att det faktiskt kom en bebis sen. Dessutom var jag så chockad och utmattad efter förlossningen att jag liksom inte var helt närvarande. F höll koll på allt. Sa till mig att amma, när vi skulle byta blöja och vinklade bebisen så att han skulle spy åt sidan. Jag satt mest som en zombie i min egen värld. Hemskt att tänka på nu, men om någon hade kommit och sagt att ”nu tar vi din bebis i några timmar” hade jag sagt okej. Jag fattade ingenting.
Och när bebisen sov sov pappan. Mamman lånade ut sin säng och fortsatte stirra ut i intet. Kunde inte sova, men var inte heller vaken.
På tal om det. Nyrenoverad BB-avledning och allt, men det fanns ingen säng till partnern. Det enda som fanns var en fåtölj man kunde luta.
F åkte därför hem och hämtade en luftmadrass. Han hämtade även större kläder till bebisen. Vi trodde ju att vi skulle få en liten bebis då min barnmorska sagt det och hade inte med oss något större än 50. Det var aningen för litet så vi kunde inte stänga knapparna på de flesta plagg. Haha.
Jag älskade maten på BB. Hade absolut inget emot att bli serverad trygg skolmat med noll kryddor. Falukorv liksom! Inte ätit på evigheter.
Bebisen fick uppleva sin första Formel 1!
Och jag grubblade återigen på hur tusan han fått plats.
En annan grej F hämtade var en napp. Bebisen ville inte vara utan bröstet i munnen en sekund och jag behövde avlastning. Han är inte jätteglad i napp, men ibland tar han den.
Under vårt utskrivningssamtal sa dock sjuksköterskan att hon inte rekommenderade napp än och jag gömde den diskret bakom ryggen av skam…heh.
När det var frukost andra dagen hade vi knäckt koden. Vi hade hittat en brödrost vid partnerkylen och kunde rosta de stackars toastmackorna och vi möblerade om så att vi kunde sitta bredvid varandra och streamade Nyhetsmorgon.
När jag vaknade denna dag var allt annorlunda. Det var som att det klickade till i hjärnan på mig när jag såg bebisen. Herregud det är MIN bebis. Jag grät hela dagen. För att han är fin, för att jag skulle få ta med honom hem och för att livet gett mig en så perfekt liten människa.
Efter 48-timmars kontrollen bestämde vi oss för att åka hem. På självaste fars dag <3
Jag duschade och klädde på mig annat än sjukhuskläder. De där nättrosorna fick hänga med några dagar till dock.
Och en sista bild på en Region Skåne-filt innan vi begav oss. Min finaste lilla bebis!!! Nu åker vi hem och startar vårt liv tillsammans <3
Jag har alltid trott att nyblivna mammor överdriver när de säger att de knappt hinner med att duscha. En bebis sover cirka hela tiden. Vad är problemet?
Problemet är att bebisar har en inbyggd sensor som känner av när de inte sover på sin mamma. I alla fall denna bebisen. Han vill helst amma dygnet runt också. Mitt liv just nu är att vara fast i soffan med bebis och bröstmjölksdränkta kläder, och att stressgöra grejer som att duscha på de små luckorna som finns.
Det är märkligt för saker som jag inte trodde jag skulle ha tid med, som att sminka mig eller scrolla telefonen, är ju det enda jag har tid med. Sånt man kan göra stillasittande med bebisen på sig kan man göra i oändlighet.
Livet här hemma rullar på bra. Mest för att F också är hemma och kan serva mig. Hur det ska gå från och med nästa vecka när jag är själv vet jag inte.
Vi har det så mysigt. Det är en helt egen liten värld vi befinner oss i. Allt är förändrat, men på något sätt känns det som att det alltid varit såhär. Dygnets timmar flyter ihop och vi trevar oss fram med att lära känna vår bebis och förstå hur vi ska ta hand om den. Det är som att tiden står still samtidigt som den går jättefort.
Och det är väl just det som ändå gör det okej att vara fast i soffan med bebis och bröstmjölk på sig. Innan jag vet ordet av det vill han inte sitta ihop med mig längre. Så jag njuter, missade duschar till trots.
Äntligen har jag fått ihop min förlossningsberättelse! Hade kunnat skriva den hur lång som helst. Det är verkligen det häftigaste jag varit med om…och det mest brutala. Haha. Men om jag ska lyckas publicera någon himla gång får jag sätta punkt här. Här kommer den!
Värkarna startade natten till torsdag den 11 november. Klockan 03.00 vaknade jag av världens mensvärk som höll i sig en minut och sedan släppte. Jag tänkte inte så mycket på det, jag brukade få förvärkar och speciellt på natten. Men när jag gick på toaletten kom det ut slemblandat blod. Tänkte att då måste det ändå hända något där inne. Särskilt då min barnmorska dagen innan sagt att jag var öppen 2-3 cm.
Gick och lade mig igen och kunde inte somna om eftersom värkarna fortsatte komma. De var oregelbundna och ibland dröjde det tjugo minuter mellan värkarna. Vid 07.00 väckte jag Frédéric och sa att han skulle jobba hemma.
Jag placerade mig på soffan och låg där hela dagen för att vila och se hur det utvecklades. Hade värmekudde på magen och F servade mig det jag ville ha. Jag fortsatte blöda och slemproppen gick. Började känna mig säker på att det var på väg att hända något.
Värkarna ökade dock inte, de blev varken regelbundna eller mer smärtsamma. Vid lunch ringde jag ändå förlossningen. ”Jag tror jag ska föda barn idag eller imorgon”, sa jag. Fick besked om att ringa tillbaka när jag hade tre värkar på 10 minuter.
Fick bestämma lunch och F hämtade indiskt.
Följt av tomtelatte och godis från Hemmakväll. Tacksamt att föda barn till någon, man får precis vad man vill. Haha.
Dagen fortsatte, värkarna likaså, men de blev aldrig regelbundna. Det varierade mellan allt från 1 minut till 15 minuter mellan dem. De ökade inte heller i smärta. Inte linjärt i alla fall, vissa värkar var mer smärtsamma än andra, men det ökade inte successivt.
När kvällen kom började jag bli frustrerad. Ska det inte hända något mer snart? Värkarna var helt hanterbara, men jag började bli trött på att ha ont. Jag tyckte helt ärligt inte att det var så smärtsamt, dessutom kommer det ju en paus mellan varje värk där man inte har ont alls. Vissa månader har jag extremt mycket mensvärk och det är tusen gånger värre, särskilt eftersom jag inte får några pauser. Förstår dock nu att den mensvärken jag brukar ha inte är normal alls.
Jag började som sagt bli trött på att ha ont och blev frustrerad över att det inte ökade. Jag började även oroa mig över sömnen. Jag hade inte sovit sedan 03.00 och snart hade det gått en dygn. Tänk om det inte startar förrän imorgon? Hur ska jag orka om jag inte kan sova?
Jag ringde till förlossningen. De sa att så länge värkarna inte var regelbundna, ökade i smärta och jag kunde prata under tiden jag fick en värk (fick en under telefonsamtalet) var det inte på riktigt. ”Det är inga riktiga värkar”, sa hon.
Då fick jag lite panik. Det hade känts helt okej och hanterbart fram tills dess, men när hon indirekt sa att jag inte var välkommen, och att det inte var på riktigt, tappade jag modet. Herregud jag orkar inte mer. Hade hon sagt att jag var välkommen in hade jag nog stannat hemma ett bra tag till, men när jag inte blev erbjuden någon hjälp kände jag mig desperat efter den. ”Jag vill i alla fall ha en sovdos”, sa jag. Kvinnan i telefonen sa att jag skulle sätta mig i duschen i en timme. ”Om det blir värre så ringer du tillbaka, men antagligen kommer det gå över”.
F letade fram en brassestol från garderoben.
Jag satte mig i duschen och F klockade värkarna. En timme senare ingen skillnad. Samma värkar. Samma oregelbundenhet.
Jag ringde till förlossningen igen. Vid det här laget hade jag accepterat att det ”inte var på riktigt” och bestämt mig för att jag ville ha en kontroll och en sovdos, så att jag i alla fall kunde få lite sömn. Ljög och sa att värkarna var regelbundna och att det gjorde mer ont. ”Du kan komma in på en kontroll”, sa hon.
F hämtade bilen och vi tog inte med oss alla saker, var helt säker på att bli hemskickad. Men tog ändå denna bild i hissen pirrig och förväntansfull. Vem vet, det kanske ändå var sista hiss-spegelbilden med bebisen inuti magen.
Jag hade inte en enda värk på vägen till sjukhuset, vilket visserligen bara är en bilresa på några minuter, men började känna mig så dum.
Vi kom in på förlossningen och det var med förvåning barnmorskan konstaterade att jag var öppen 7 cm. Genast blev vi inskrivna och de frågade vad jag tänkte om smärtlindring.
Vi-ska-föda-barn-pussen!
Jag var vid gott mod och kände att jag hade kontroll, kunde hantera värkarna och att allt flöt på bra. Kände mig nästan rädd när epidural kom på tal. Det ville jag verkligen INTE.
Det kändes så läskigt att ta bort smärtan, som att jag i så fall skulle tappa kontrollen och inte styra över förloppet själv längre. Jag ville vara 100% i kontakt med min kropp. Jag visste inte alls att jag skulle känna så och blev förvånad. Jag blev dock rädd att det skulle vara för sent för epidural om jag skulle ångra mig (har hört många historier om det), men barnmorskan sa att det händer nästan aldrig. Vi bestämde att jag skulle testa lustgas och värmekudde.
Det funkade verkligen så bra. Det var skönt att få hjälpmedel till att ta värkarna och allt kändes plötsligt lättare. ”Jag vet att jag säkert kommer få ångra detta, men det känns inte alls jobbigt att föda barn. Det här klarar jag ju”, sa jag till F.
Värkarna fortsatte och vi jobbade på. Jag använde lustgas och F hjälpte till med att trycka på mina knän, höfter och dra längs ryggen. Jag kände att jag blev mer och mer trött, både på grund av att jag inte sovit, men också på smärtan. Jag fick anstränga mig för att vara lugn, men kände att jag klarade det. Det kändes bra.
Förloppet gick dock sakta och fem timmar senare var jag endast öppen 8 cm. Vi hade gjort allt vi kunnat. Jag hade inte suttit ner en enda gång och de tog vattnet för att skynda på och gav mig värkstimulerande dropp, men inget hände. Det började kännas hopplöst och jag orkade inte stå upp längre. Värkarbetet hade varit igång i över ett dygn.
Jag blev så besviken och snart efter kontrollen kom en värk och snabbt efter den en till. Jag hann inte återhämta mig mellan värkarna och började få panik. Jag hann inte med. Andades lustgasen frenetiskt och sa åt F att hålla en hand på mig och inte släppa. När han släppte kände jag inte längre att jag var kvar i rummet. Det kändes som att jag låg i ett stort hav. Han var mitt ankare som såg till att jag var kvar i rummet.
Ännu en värk kom utan paus och jag började känna att jag tappade kontrollen. Jag blev rädd. Jag ville inte mer. Jag började kämpa emot och bli rädd för värkarna. Jag kunde inte längre behålla lugnet och blev besviken på mig själv. Jag visste att det ju var exakt detta som inte fick ske, men jag klarade inte av att hitta tillbaka. Jag började gråta och visste inte var jag skulle ta vägen. Fullkomlig panik. Barnmorskan sa att hon tyckte att jag skulle ha epidural. Jag ville ju verkligen inte det, men kände mig besegrad och tackade ja. Då brast det totalt. Det kändes som att jag hade gett upp och misslyckats. Jag vet inte varför jag kände så. Jag har inte några åsikter om smärtlindring och är ingen person som skulle tacka nej av typ prestige. Men jag kände mig ändå misslyckad. Det var som att barnmorskan förstod hur jag kände. ”Du är jätteduktig Regina. Det säger jag inte bara. Du har kämpat i så många timmar nu, du har inte ens suttit eller legat ner en enda gång. Din kropp orkar inte mer. Du måste ha en paus nu”.
Väntan på narkosläkaren var den längsta i mitt liv. F har berättat att det bara tog några minuter, men för mig kändes det som timmar. Jag fortsatte andas lustgas utan pauser och fick i mig för mycket flera gånger så att jag tappade medvetandet. Jag hallucinerade. Jag förstod inte var jag var. Jag förstod inte vad som hände. Jag ”vaknade upp” och trodde bara det var en dröm. Jag kunde inte hålla reda på vad som var verklighet. Jag ”reste mellan olika verkligheter” och allt ekade. F och personalen kunde inte få kontakt med mig. ”Regina, Regina, Regina” ekade långt borta. När läkaren skulle sticka blev jag irriterad. Det hade hon väl redan gjort, varför skulle hon göra det igen. Varje rörelse kändes som fyra rörelser.
En stund senare blev jag varm i ryggen och medvetandet klarnade. Det var som att vakna efter en rejäl snedfylla. Skämdes så mycket. Jag var närvarande i rummet på riktigt för första gången på timmar.
Äntligen tillbaka i rummet. Fick en glass och kunde äta och dricka något för första gången på timmar.
F lyckades sova en stund <3
Det blev en paus. Jag drack saft, åt mackor och kunde ha det trevligt. När epiduralen började verka var jag nästan 10 cm öppen, men det var en bit kvar för att bebisen skulle ”komma ner i kanalen”. Men med epidural var den en barnlek. Jag kände ett tryck neråt, men i övrigt var det helt lugnt. Jag satte mig på en pilatesboll och försökte få ner bebisen på olika sätt.
Vid 11.00 hade trycket ökat så pass att det var dags att börja krysta. ”Är du säker på att jag inte faktiskt ÄR bajsnödig då”, frågade jag barnmorskan. Det var hon. Haha.
Krystarbetet var ganska märkligt. Epiduralen verkade fortfarande, men började släppa och jag kunde inte riktigt urskilja värkarna. Däremot kände jag allt som hände där nere. Det kändes helt omöjligt. Jag trodde faktiskt inte att det var så otroligt krävande rent fysiskt. Folk som jämför det hela med att bajsa en melon har en poäng. Jag tog i allt vad jag hade och ännu mer. Visste inte att jag kunde göra sådana ljud som kom från mig. Haha. Jag gav allt jag hade, men det det kändes inte som att det gjorde någon skillnad.
Barnmorskan sa att det närmade sig och jag trodde inte henne. Det händer ju ingenting. De säger de bara för att jag inte ska ge upp. Jag kommer aldrig få ut honom.
Jag är så tacksam att F kollade på och var med under hela förloppet. Förstår att många inte vill att ens partner ska se, men jag hade uttryckt att jag ville det (så länge han inte tyckte det var alltför läskigt såklart, men vi hade ”övat” med att kolla förlossningsklipp hemma). Så när personalen sa att det hände saker kunde jag fråga F som kunde bekräfta att det var sant.
Äntligen kom huvudet ut och den brutala brännande smärtan och när huvudet satt fast och jag väntade på nästa värk är det sjukaste jag upplevt i hela mitt liv. Herregud vad brutalt det är att föda barn. Jag var helt säker på att hela jag sprack.
De öppnade min skjorta och då förstod jag att det snart var över på riktigt. ”Vill du ta emot honom”, frågade hon och några sekunder senare tog jag emot min son och lade honom på mitt bröst. Han var varm, mjuk och sladdrig.
Vid 11.43 kom han ut. 211112. Ett palindrom-datum. Bra jobbat bebis <3
Precis som alla säger försvann all smärta i samma stund. Jag brydde mig inte om att de sydde, att de tryckte, eller att min moderkaka åkte ut. Det enda som fanns i rummet var jag, Frédéric och bebisen. Vi grät och bebisen grät.
En liten tjockis var det <3
När jag var ”lagad” lämnade de oss med bebisen som gallskrek och gallskrek. ”När han lugnat sig får ni frukost”, sa de. Och där var vi, två utmattade, nyblivna föräldrar efter en 30+ timmar lång förlossning med en skrikande bebis och inte en aning om hur vi skulle hantera det. Det var nästan en lika stor chock som förlossningen. Haha. Vi turades om att försöka trösta och till slut lugnande han sig.
Här sitter jag. Utmattad, trött och i chock. Kunde inte alls koppla att knytet i sängen bredvid mig var mitt barn. Jag ville bara duscha och sova.
Min samlade upplevelse av förlossningen
Med tanke på hur långt förloppet var från att värkarna började är jag nöjd med min förlossning i helhet. Det var ju faktiskt bara 1-2 timmar av den som var hemsk. Värst var när blev rädd för värkarna, fick för mycket lustgas och försvann ur rummet. Jag är så ledsen att jag inte lyckades behålla lugnet och att det färgade resten av förlossningen.
Men jag kan samtidigt bli lite irriterad på Föda utan rädsla-boken. Jag tror det är den som fick mig att känna mig så misslyckad och som att JAG var dålig när jag inte lyckades. Missförstå mig inte, jag tycker är boken är jättebra och den gav mig helt rätt inställning och motivation. Jag förstår också varför författaren skriver som hon gör. Men jag hade i efterhand velat kunna känna mig mer svag eller vad man ska säga och att det var okej.
Jag skrev inget förlossningsbrev, utan det enda jag sa när jag kom in var att jag önskade guidning i min förlossning. Jag hade ju aldrig fött barn och visste inte alls hur jag skulle uppleva det. Jag kunde inte haft bättre personal runt mig. Alla var verkligen så bra och fick mig att känna mig trygg och i kontroll.
Jag är så tacksam i efterhand att jag fick bestämma själv. Jag är till och med tacksam över att jag kunde droga mig själv, haha. Har hört så många historier om barnmorskor som stänger av eller skruvar ner lustgasen i smyg. Det hade känts så förminskande. Jag är glad att det var min förlossning och att de var där hela tiden när jag behövde dem. Kände mig aldrig otrygg. Jag är även så tacksam över att barnmorskan som förlöste mig var hård och bestämd. Hade hon inte pushat mig till det yttersta hade det inte gått lika bra.
Jag sa till F under förlossningen att det inte blir fler barn. Jag minns att jag verkligen menade det när jag sa det. Men det är sant som de säger att man glömmer. Nu vill jag ha 100 bebisar till, minst.
Idag är min bebis fyra dagar gammal och jag har varit någons mamma i fyra dagar.
Denna någon har inget namn än, men har de gulligaste kinderna, stora blå ögon, mjukaste huden och luktar så gott. Min barnmorska har sagt flera gånger att jag inte kommer få en stor bebis, att han kommer väga 3 kilo. Döm vår förvåning när det kom ut en valkig klump på fyra kilo.
De senaste dagarna har varit konstiga. I fredags när han äntligen kom efter en lång förlossning kunde jag inte ta in det alls. Tyckte han såg märklig ut, reagerade inte när han grät och kunde liksom inte koppla att det var min bebis. Glömde att han var med. På natten när han grät fick F väcka mig och säga att jag kanske skulle prova att amma och jag kände mest va? Klappade på min mage och ingen sparkade tillbaka.
Söndagen var en enda stor känslomässig dimma. Insikten om att bebisen är min. Att jag skulle få ta med den hem. Inte bara mår han bra, han är också det sötaste jag någonsin sett. Att jag skapat honom är för sjukt för att kunna greppa. Jag förstår ingenting. Hans små händer, hans söta lilla näsa. Jag förstår inte hur vi kunnat ha sån tur. Hur är det möjligt. Hur kan man vara så gullig. Så liten. Så perfekt.
Och här sitter jag nu med läckande bröst. Läckande hjärta. Med en bebis som skriker varje gång jag lägger bort honom. Men det gör inget, för det vill jag inte ändå. Jag saknar honom och ändå är han precis här.
