Jag fick frågor om varför jag åker kollektivt igen och om det beror på krocken. Ja, antagligen. Sträckan jag kör vid tidpunkten jag kör är inte rolig oavsett då folk är helt galna, men jag tror nog att det var den lilla krocken som gjorde mig så himla rädd och feg. Jag vill minnas att jag körde med stort självförtroende och tyckte att det var kul att köra, fram tills det hände. Från att ha kört om varenda lastbil vågade jag knappt byta fil om jag inte verkligen verkligen var tvungen.
Jag har försökt kämpa på och härda ut för att det ska gå över och känslan ska släppa. Jag fortsatte köra trots att jag egentligen inte ville. Men känslan blev bara värre. Jag försökte köra ännu tidigare för att slippa den värsta trafiken och för att kunna köra i 90 hela vägen, men det hjälpte inte heller. När det dessutom blev mörkt på morgonen och nästan alltid regnade fick jag nog. En morgon regnade det så mycket att jag inte såg ett skit på motorvägen, jag hamnade mellan två lastbilar varav den bakom mig blinkade med helljuset hela tiden för att hen ville att jag skulle köra om. Mitt psyke pallar inte med det där just nu. En rädd bilförare är ingen bra bilförare. Så jag struntar i det.
Bilen skulle dessutom in på lagning nu, så jag köpte tågkort för en månad. Jag vet inte hur jag kommer göra när månaden tar slut. Kanske har ångesten kring bilkörning släppt då, kanske inte. Kanske jag väntar ut vintern tills det blir ljust på morgonen igen. Jag vet inte. Jag vet bara att Helsingborg – Malmö klockan 07.00-ish ger mig sån ångest just nu att det inte är värt det. Bilkörning andra tidpunkter och andra ställen går bra. Men inte där, inte då.
Tågfärden gör mig ingenting. Det är stadsbussarna och väntetiden som är dryg. Håll tummarna för att Skånetrafiken gör min resväg bättre! Och håll verkligen tummarna för att jag inte får slut på dokumentärer och böcker som är det enda som gör att pendlingen ändå känns okej.
Min dag har bara varit blä sedan jag kom hem från jobbet. Allt har gått fel. Jag välte ett glas och fick vatten över hela maten och min telefon, Frédérics bil startade inte och vi fick greja med batteriet. Mitt i allt glömde vi tvättiden och tvätten är inne först nu vilket betyder att jag inte kan sova klockan 22.00 som jag egentligen vill.
Men just nu är jag mest sur över att jag lät bli att köpa Marabou salta mandlar när jag var i affären. Vad var det för korkat beslut? Behöver.
Glad över min fina bomberjacka/kofta/grej i alla fall. Finns här (adlink). Är det bara jag som upplever att saker ofta är billigare på MQ än andra ställen förresten? Har upptäck flera gånger att priset ligger någon hundralapp under. Konstigt. I somras köpte Lina exempelvis en klänning på Nelly som jag sedan hittade 200 kronor billigare hos MQ. Hon returnerade såklart, hehe.
Innan glaset vältes. Det var extrapris på broccoli idag, så det fick bli broccolimos. Ångrar att jag mixade den med stavmixer, det borde jag inte gjort. Det blev väldigt mycket ”barnmat” över det. Jag borde mosat det med en sån där potatisstöt istället så att den inte blev puré-ig. Men det var gott i alla fall. Mosen kräver dock en del smaksättning enligt mig. Jag använde grädde, buljong, parmesan och salt & peppar. Visst blir man glad av färgglad mat!
Glad Halloween på er! Visst är det idag? Det Halloweenigaste jag gör idag är att prova filter på Snapchat. Och ta selfies med dem, tydligen.
Har inget vettigt att säga, så vi kör några dagens:
Dagens jobbigaste: Att jag hade på mig en stickad tröja som kliade så himla mycket att jag höll på att bli galen. Alltså det måste ju vara det jobbigaste någonsin? Ville bara slita av mig den, men jag kunde ju inte direkt sitta utan tröja på kontoret. Nu när det är kallt dessutom. Så jag fick härda ut tills jag kom innanför dörren hemma. Dumma jäkla tröja. Får ha en skjorta under eller något i fortsättningen och ska motstå frestelsen att klippa sönder skiten.
Dagens läskigaste: Trafikljusen fungerade inte i morse, så bussen satt fast (jag åker kollektivt nu) jättelänge och till slut var det som att busschauffören tänkte ”skit samma YOLOOOO” och bara gasade rakt ut i korsningen, fick hålla andan för jag trodde vi skulle krocka.
Dagens bästa: Det blev ju vintertid i helgen. Jag var så nöjd med mig själv när jag vaknade i söndags och var pigg vid 08.00. Tänkte att nu minsann har jag äntligen blivit vuxen! Och sen kom jag ihåg det. Men i alla fall, jag glömde ställa om min p-dator, så den ringde 04.50 idag. Man skulle kunna tro att jag blev irriterad, men nej, det kändes såå lyxigt att få sova en timme till.
Dagens mest deprimerande: Ja, det är trevligt att få en extra timme, men det betydde också att det var svart som natten när jag skulle gå hem från jobbet 16.30. Så deppigt alltså.
Dagens finaste: Detta klipp med en hund vars leksak ”kommer till liv”. Alltså så gulligt! Ni måste se det!
Haha, detta är så kul. F brukar hjälpa mig med att ta bilder till bloggen, som igår när jag ville ha en bild när jag körde för att liksom symbolisera att jag *lyssnar på ljudbok*. ”Kolla nu så att ljus och sånt där är okej”, sa jag. ”Du är alltid så kräsen”, sa han. Haha alltså…. Jag tror inte att han inser att halva kamerarullen ser ut som bilderna ovan.
Men han har blivit duktig faktiskt. När vi träffades brydde han sig mer om bakgrunden än personen han skulle fotografera (mig). Han bara: ”Ställ dig där så får du den fina utsikten i bakgrunden”, men så var det skuggor i ansiktet som gjorde att jag såg helt knäpp ut. Fast bakgrunden var ju bra!!! Haha.
Men visst gjorde man så när man fotograferade när man var yngre? Undrar om det är det här med sociala medier och ”framställningen av jag:et” som gjort att man bytt fokus? Eller är det bara bloggerskor som tänker såhär? Vanliga dödliga kanske tar bild vid ”fina bakgrunder” oavsett ljus medan bloggerskor vänder sig åt andra hållet om det krävs, för att få det perfekta selfieljuset. Bakgrunden är ju sekundär. Andra ba: ”Här är vi vid Eiffeltornet”, och bloggerskor ba: ”Här är jag vid Eiffeltornet”, ”Var är Eiffeltornet då?”, ”Ehhh, på andra sidan? Vaddådå?”.
Det blev tacos ikväll och jag kom på en briljant idé! Trodde jag i alla fall. Det är nämligen så att jag verkligen avskyr spiskummin. Jag tycker det både luktar och smakar vidrigt och kan inte förstå att inte andra också känner att det luktar svett? Varje gång något innehåller spiskummin tycker jag det luktar gammal gubbe, förstår inte att folk tycker det luktar gott?! Snälla säg att någon håller med?
I alla fall. Jag älskar tacos och brukar försöka ignorera spiskumminen som finns i tacokryddan för att jag tycker om tacos så mycket. Men de senaste åren har det varit svårt. Jag blev illamående efter att jag ätit tacos en gång och efter det tål jag kryddan ännu mindre. Så nu kom jag på den smarta idén att jag faktiskt kan skippa kryddan. Så vi stekte halva köttfärsen med tacokrydda och den andra halvan utan.
Men när det var dags att äta var det inte ens gott. Det var som att äta tacos….utan tacos. Jag vet inte om jag kryddade för lite eller för dåligt, men det smakade liksom inget. Sån besvikelse. Frågan om det är just spiskummin jag saknar? Vad knäppt det vore att sakna något som man egentligen inte tycker om. Undrar om det finns tacokrydda utan spiskummin? Får prova det nästa gång i så fall.
Nu går jag bara och hoppas på att min mens ska komma snart, för fy vad dåligt jag mår. Jag är så irriterad och ledsen och vill inte göra någonting förutom att tycka synd om mig själv.
Vi var ute en stund idag och sen när vi kom hem gick jag och lade mig i sängen och bara låg där i flera timmar. Jag kände mig oförmögen till att göra något överhuvudtaget och F kom och frågade flera gånger vad det var och till slut fick jag säga till på skarpen att jag låg där för att jag var på riktigt dåligt humör, men att det inte fanns en anledning egentligen. Skulle han fortsätta fråga hade jag nämligen lyckats hitta på anledningar…
Allt är fel när jag mår såhär. Fy vad jag hatar det alltså. Jag vet vad det beror på och jag vet att jag inte har någon anledning att må så pissigt, men jag kan inte kontrollera mig. Det slutade med att han lade sig i sängen också så spelade vi spel på Ipaden ihop (<3) till jag kunde förmå mig att gå upp så att vi kunde planera vad vi skulle äta. Jag hade verkligen inte velat vara ihop med mig själv. Tänk att ha ett sånt tålamod med någon som bara är helt jäkla omöjlig?
Jag är, som ni vet, ett stort fan av att lyssna på dokumentärer. Nu har jag hittat en ny grej jag fastnat för, nämligen ljudböcker! Jag vet inte varför jag varit lite skeptiskt till det innan, men det är ju världens bästa grej! Det gör allt så mycket roligare. Nu längtar jag till och med efter att pendla ibland, haha.
Just nu lyssnar jag på ”Hur svårt kan det vara” som får sällskapa mig i bilen. Ni bara måste lyssna på den! Det är en bok som i stort sett handlar om relationer. Exempelvis att gräla med sin partner, vara rak mot sin chef, säga nej eller respektera sig själv. Man får höra olika livshistorier och boken går egentligen inte på djupet med något och det finns inte heller några metoder eller övningar, men den har verkligen fått mig att tänka på ett annat sätt och att inse saker om mig själv. Jag både skrattar och gråter när jag lyssnar på den. Så fin och bra bok!
Efter det tänkte jag läsa några ”bloggböcker”. Såg att Alex Schulmans, Elaines och Kissies bok fanns på Nextory. Kul!
Nextory har tusentals titlar, både e-böcker och ljudböcker och det går bra att läsa eller lyssna offline. I samarbete med Nextory har jag ett erbjudande där ni får prova tjänsten helt gratis i en månad utan bindningstid! Gå in HÄR och registrera dig. OBS! Se till att koden EGOINAS står med som kampanjkod.
