2018
Näst sista delen av resan genom decenniet är här! Dags att skruva tillbaka tiden till 2018:
I början av 2018 var saker fortfarande mycket förvirrat och turbulent. Jag och F bodde fortfarande tillsammans och pendlade mellan att *allt var som vanligt* och att vi inte sa ett ord till varandra om dagarna. Det är svårt att göra slut och fortfarande bo ihop. Var så förvirrad och ville komma bort för att samla mina tankar för att reda ut vad jag egentligen kände.
Andreas skulle åka bort och erbjöd mig att bo i hans lägenhet i Malmö en vecka, så det gjorde jag.
Den veckan köpte jag en lägenhet!
Jag gick egentligen bara på känsla. Var totaltheltförvirrad, men tänkte att nu gör jag något bara för mig. För att jag ville. Den var dyrare än jag tänkt mig och tickade egentligen inte alla boxar jag tänkte mig från början. Men den hade ”det”. Snedtak, men ändå riktiga fönster, mitt i stan och högt upp. Kände mig liksom hemma när jag kom in.
I februari på alla hjärtans dag lekte vi att allt var som vanligt och att vi inte alls köpt varsin lägenhet och fuckat upp allting och gick på dejt <3
Min pappa blev sjuk. Ett munsår han haft i munnen länge visade sig vara cancer och efter det gick det mycket fort. Hans tänder drogs ut och sedan blev det en stor operation där delar av tungan och hans käke opererades bort. En mycket tuff återhämtning med en lång strålbehandling väntade och sen fick han lära sig att prata på nytt.
Han kan faktiskt prata ganska bra idag, vilket vi inte trodde. Vi brukar dock skoja om att han har en annan dialekt nu när han inte kan rulla på r:en och istället skorrar. Han borde varit skåning säger han.
Var i Norge fram och tillbaka många gånger för att hjälpa till med saker och träffa pappa innan och efter operationen. Operationen tog en hel dag och vi alla gick på helspänn. Läkaren hade sagt att han skulle ringa en viss tid, men det dröjde flera timmar extra och jag var säker på att det inte gått bra. Mådde illa i flera dygn efteråt.
Det känns som att cancern kom plötsligt från alla kanter. Mamma hade upptäckt en knöl i bröstet året innan som visade sig vara bröstcancer. Beskedet, operationen och återhämtningen var dock över så snabbt att jag knappt hann reagera. Pustade bara ut eftersom det gått så bra. Sen dog min farmor (också bröstcancer) och sen det här med min pappa.
Jag fyllde 29! Ida gjorde bästa kortet ever till mig.
I födelsedagspresent fick jag flytta in i min lägenhet!
Fick bygga upp ett liv på nytt. Jag sålde och slängde allt jag hade när jag flyttade in hos F och hade därför inget alls.
Först in var en soffa och ett matbord och så småningom fylldes lägenheten med möbler. Fick sova på soffan några månader och använde fönsterkarmen som stol vid matbordet. Men blir rörd att jag trots det köpte blommor till mig själv? Man får göra vad man kan osv.
F bodde hos mig redan från början. Eller sov där i alla fall. Vi gjorde aldrig slut på riktigt, men var ändå inte helt säkra på oss. Men här någonstans slutade vi fundera så mycket och körde bara på. Vissa dagar kändes det jättebra och andra dagar tungt. Hur reparerar man liksom, går det ens? Nu när vi har köpt två lägenheter och allting.
Han skulle renovera sin lägenhet och bestämde sig därför för att gå all in med det. Så kunde vi bestämma sen om han skulle sälja, hyra ut den eller bo där. Jag var därför väldigt ensam. Han var i lägenheten varenda kväll, helg och ledig dag.
Men behövde tid för mig själv och hade mycket tid med kompisar. Minns hur folk, kompisar och ni frågade om status kring allting och det var så svårt att svara på. Vad ska man svara andra när man knappt vet själv vad som händer.
Brukar få frågan om hur man hittar tillbaka till varandra efter en kris eller ett break up och svaret är att jag vet inte. Jag vet bara att det tar tid och att man måste ha tålamod. Det är inte förrän i år jag känt att det verkligen känns 100% bra igen och att vi är tillbaka till där vi var.
Det blev vår!
I april påbörjade jag även en ny tjänst, ett vikariat på ett och ett halvt år som marknadsansvarig. Det var ett steg upp både i lön och befattning, så det kändes väldigt kul.
Omg, minns ni blåmärket haha. Jag var på fest och skulle skoj-klättra på en stege till en våningssäng. Sämsta idén. Jag trillade (och slog sönder en bordslampa i mitt fall, pinsamt eftersom det var första gången jag var hemma hos min kompis kille). Hade ont, men tänkte att det inte var så farligt ändå. Blev så chockad när jag vaknade dagen efter och såg det här??
Supersommaren började. Sommaren 2018 var helt galen. Det var stekhett från maj till september. Helt fel tajmat med att flytta in i en vindsvåning…menmen.
Wow vilken sommar det var. Jag var utomhus i princip hela tiden. Jag mådde kanske inte 100% bra om jag kände efter, men jag levde verkligen livet.
Vi åkte på en all inclusive resa till Kreta och gjorde inget annat än att äta, dricka, spela kort och mysa. Vi behövde inte ens välja vilken restaurang att gå till. Vi behövde verkligen det. Ny miljö, ingen renovering, inget att tänka på. Bara tid med varandra.
När jag kom hem väntade ett jobbigt telefonsamtal. Mammas cancer var tillbaka. Denna gång slog det hårt för mig. Jag trodde att vi lyckats vinna och tumören var bortopererad utan spridning. Det var ju över så fort, innan jag förstått, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Nu var det metastaser. Har skrivit om det här.
Följde med mamma till läkaren för att höra vad som händer nu och sen åt vi mat ute och drack bubbel på bubbel.
Det blev operation igen. ”Ta bort allt bara”, sa mamma. Sen väntade jobbiga cellgiftsbehandlingar och strålning. Mamma har berättat hur det kändes som att livet gick ur henne efter en dos cellgifter. Hennes sambo kunde se det i hennes ögon, att nu kickade giftet in. Hemska grejer.
Inte nog med det åkte hon på en allvarlig inflammation på aortan och fick ligga inne på sjukhus ett tag. Hennes värden var dåliga och de kunde inte hitta orsaken trots mängder av tester. De fortsatte ge henne medicin hon inte skulle ha. Det var nära att gå riktigt illa. Tänk om den brustit.
I samma veva åkte jag på en rejäl förkylning och en smärta i örat. ”Det ser inte ut som öroninflammation”, sa de på vårdcentralen, men ett dygn senare sprack min trumhinna?! Hörde knappt något på flera veckor.
Det blev vinter. På något sätt gjorde detta år med elände och sjukdom mig mer ödmjuk inför livet. Kände mig maktlös och dödlig. Vetskapen om att inget är för evigt gör stunden som är just nu viktigare. Det gör också att andra problem känns mycket mindre.
Jag tänker varje dag på att jag är tacksam över att jag är frisk, allt jag får uppleva och att jag är lyckligt lottad som får sova intill en varm kropp. Hoppas jag aldrig slutar känna så.
Kramade mamma på julafton och vi sa att nästa år kommer det vara hår under luvan <3
Sen åkte jag till Norge för kusinhäng och projekt pepparkakshusbygge.
Vid nyår fick jag en kyss på tolvslaget och även om inget var perfekt var jag tacksam över att vi fucking lever.
2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017
281 gillar
Jeanette
| #
❤️❤️❤️
Svara
Lina
| #
Nu har jag nog kommenterat detta på varje uppdatering ”senaste åren” men herregud va du gått igenom! Så stark du varit, jag hoppas verkligen du känner att du kommit tillbaka och orkar nu ❤ Dessa uppdateringar ger en dock ett hopp att det blir bättre. Men en sjuk pappa och en utmattningsdepression så är det lätt att bara se mörkt, men om du kunde ta dig igenom det där kan jag också. Ursäkta sentimentalt men tack för en så himla genuin och bra blogg!
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Sofia
| #
Känner igen mig i känslan att vara tacksam för livet. 2019 har för mig varit ett helvetsår. Året började med att min sambo fick ett krampanfall och föll ihop hemma. Det visade sig sedan vara en hjärntumör och cancer. Efter operation och strålningsbehandling är tumören nu borta. Försöker gå in i 2020 med tacksamhet för livet och att jag har honom vid min sida. Även om oron för att tumören kommer tillbaka tar över ibland. Hoppas att du får ett riktigt bra 2020, med friska nära och kära. ♥️
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Robert
| #
Dramatiskt värre. Tror faktiskt jag tänkte nån gång rätt nyligen på det där att din pappa fått operera bort en bit av tungan.
Svara
Jackie
| #
Var det 2018 du lärde dig att dricka öl? ?☺
Svara
Egoina
| #
Ja! Bästa ?
Svara
Angelique
| #
Det där med att inte veta var man står och ändå behöva försöka förklara för andra.. jag är där nu och usch vad det är jobbigt. Vi har varit tsm i över fem år, varav bott ihop under ett och ett halvt. Sen vi flyttade ihop har det varit upp och ner, aldrig har det känts helt stabilt, men vi älskar varandra så mycket och jag kan inte tänka mig livet med nån annan. Situationen tär och för några dagar sen bestämde jag mig för att flytta ut för att få lite distans, vi har haft lite ytlig kontakt de här dagarna men vi har inte heller gjort slut och jag har ingen aning vad allt kommer att landa i. Samtidigt är jag arbetslös och bor i ett land där jag inte har min familj, så jag har inget säkerhetsnät och den ekonomiska stressen har blivit ännu större nu när jag inte bor med killen, men det får såklart inte påverka mitt beslut. Just nu vet jag varken ut eller in, önskar bara att året kommer att sluta bättre än det började. Det ger mig hopp om att läsa att det blev bättre för dig i alla fall.
Svara
Fius
| #
Förlåt för okänsligheten när du skrivit ytterligare ett fantastiskt fint inlägg ❤️, men var det det här året som incidenten med baddräkten som gick upp hände? ?
Svara
Egoina
| #
Haha, nej 2016. Sjukt kul ?? https://egoinas.se/2016/08/16/nakenshow-pa-stranden/
Svara
Hanna
| #
Hur mår din mamma nu? Är hon frisk? ❤️
Svara
Kari
| #
När det gäller cancer är jag frisk. Risken för återfall finns alltid, men man kan gå över vägen och bli påkörd också, så jag gör vad jag kan för att inte tänka i de banorna.
I övrigt har jag en hjärntrötthet efter cellgiftsbehandlingarna som inte går över. Det påverkar min vardag, men jag har inte ont någonstans och passar på att njuta när tröttheten inte påverkar för mycket. ?
Svara
Egoina
| #
<3
Svara
Ellen
| #
Fantastiska årssammanfattningar allihopa du gjort. Så ärliga och nakna. Tack för att du delar med dig. Hoppas ditt 2020 innehåller mindre sorg än de senaste åren<3
Svara
Alva
| #
Älskar årsinläggen, längtar verkligen efter varje nytt. Har följt dig så länge jag kan minnas, 10 år säkert. Men ändå är det så fint att få läsa igen. Tack för att du delar med dig. Får hopp av dessa inlägg, fastän du varit med om så mycket. Är ju verkligen sådär att, var snäll, för du vet inte vad någon gått eller går igenom. Ser fram emot 2019-inlägget och att fortsätta följa dig framöver!
Svara
Mikaela
| #
Tycker du är så stark, och är imponerad över hur hela din familj verkar tackla motgångar genom att kunna ”skämta” om det jobbiga och blicka framåt. Det är många gånger en skyddsmekanism, men en förbaskat bra sådan. Både du och din mamma har inspirerat mig under 2018/2019 när jag känt att jag velat bryta ihop över saker (som ändå inte varit livshotande), så jag är så tacksam över hur ni även delar med er öppet av det som är svårt, även om det måste vara kämpigt. Önskar er ett fantastiskt 2020, Tack för en underbar blogg ❤
Svara
Frida
| #
Du är så fantastiskt bra på att sätta ord på allt det här. Grät mig igenom detta inlägget (kan även bero på att jag förlorade min pappa i cancer 2018). Man ska verkligen vara tacksam för livet, fint att du skriver det, tack! ❤️
Svara
Vanessa
| #
Åh vad jag har uppskattat dessa inlägg! *bugar*
Önskar jag själv hade mitt liv lila dokumenterar då vissa år är lite suddigt pga utmattningssyndrom.
Svara
E
| #
Hej! Ursäktar om detta är en okänslig fråga under detta fina inlägg som du gjort. Men jag undrar hur länge du använder olika plagg innan du tvättar dem? Kanske en udda fråga men jag är genuint nyfiken. Jag tycker bara att detta är oerhört intressant!
Svara
Catharina
| #
Har följt din blogg hela decenniet och blir helt rörd av dina texter. Så fint skrivet! Tack för allt du delar med dig <3
Svara
Josefin
| #
Vilken styrka hos dig och de dina att ta er igenom all smärta, sjukdom och ångest. Förstår att det måste vara svårt att få frågor om allt under tiden från läsarna också. Har tyckt jättemycket om de här inläggen för att de känns så ärliga och inte förskönar verkligheten. Tack för att vi får följa med på ett hörn!
Svara
Kajsa
| #
Känner mig lite lugnad av att läsa resuméerna. Jag är inte ensam med att gå igenom motgångar utan att kanske prata så mycket om dom. Ibland kanske det är starkare att inte öppna upp hela sig.
Men ibland känns det som att jag ljuger när jag inte berättar, samtidigt som jag inte vill att mina vänskaper ska bli påverkade av att jag är svårt sjuk. Men det slutar mest med att folk tror jag drar mig undan för att jag inte vill ha kvar dem, fastän jag egentligen bara spenderar tid inlagd på sjukhus eller är utmattad i sängen och försöker återhämta mig. Det är svårt att veta hur man gör *rätt*. Vill bara bli sedd som mitt friska jag.. men inser att det kanske inte finns varken nåt rätt eller fel. Att enda sättet är att fortsätta leva och se. Din blogg är min favorit, pga att du är så genuin.
Svara
Julia
| #
Hej! Ber om ursäkt att min kommentar inte kommer hålla sig riktigt till sakfrågan, bra och öppet inlägg annars! Min fråga rör din blåa soffa som finns med på en av bilderna, jag är på väg att skaffa mig precis en sådan – men det är så svårt att veta kvalitet över tid (saggar kuddarna etc.) och andra nackdelar. Frågan är alltså, är soffan underbar/värt sitt pris eller finns det några nackdelar? Vore värdefullt att få en honest opinion! 🙂
Svara
Annie
| #
Nu längtar jag till 2030 och din nästa årsresumé!!! (Svara inte ”Vi får se om jag fortfarande bloggar då” för då kommer jag börja gråta av separationsångest)
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Anna
| #
Vad innerligt glad jag blir över att mycket tycks vara bättre eller på väg i bättre riktning för dig <3
Svara
Hannah
| #
Jag har följt dig i många år & alltid beundrat dig. Nu mer än någonsin❣️ Min man & jag befinner oss där ni var, alla frågar & jag vet inte vad jag skall svara. Tack för din ärliga text, känner mig lugnare & litar på att tiden gör sitt & oavsett kommer det bli bra! Återigen, tack & nu kör vi 2020 utan ledsamheter, sjukdomar & sorg☀️
Svara