Jag saknar mina graviduppdateringar. När annars i livet får man babbla på om hur man mår varje vecka och folk faktiskt bryr sig, haha.
Tänkte jag skulle skriva en liten sammanfattning om graviditeten och hur jag mår nu en månad efter förlossningen. För att knyta ihop säcken liksom.
Vad var jobbigast med att vara gravid?
Foglossningen! Bäckensmärta är något jag aldrig ens tänkt på skulle vara ett problem. Fy tusan vad jobbigt och begränsande det var. Vissa perioder var det som knivhugg varje steg jag tog.
Något jag kommer sakna?
Att må så bra psykiskt. Det var det bästa med att vara gravid för mig. En annan sak jag också kommer sakna är hur mycket hänsyn, omtanke och till och med beundran man får av omgivningen som gravid. Haha charmig jag låter som erkänner det. Jag har tyckt det varit så fint att bli bemött på ett sånt kärleksfullt sätt av omgivningen. Inte minst hur F har sett på mig. Han lägger fortfarande sin hand på min mage av vana <3
Något oväntat?
Ja, men att bebisen skadade mitt revben! Tur den värsta smärtan gick över snabbt.
Vad var bäst?
Att jag kände mig så fin och att jag aldrig behövde fundera på kläder. Det fanns så få plagg att välja på liksom. Kanske kapsel-garderob vore något för mig nu när jag tänker efter.
Något som förvånade mig?
Att jag inte mådde så illa som jag trodde! Det var det jag fasade mest över med att bli gravid. Trodde jag skulle vara helt däckad av illamående. Visst var det några jobbiga ”bakis-veckor”, men inte mer än så.
Hur mår jag nu? Min fysiska form?
Idag 4 veckor efter förlossningen känns kroppen precis som vanligt. Bättre än vanligt! Jag har aldrig känt mig så smal och smidig 😂 Det känns helt otroligt att kunna gå i rask takt och springa i trappor utan problem.
Det enda som inte är som vanligt är toalettbesöken. Stygnen börjar lossna och jag har inte ont längre, men det är som att jag inte har någon kraft alls. Som att musklerna är borta. Men jag kämpar på med knipövningar och tänker att det får ta sin tid att läka.
Magen är inte svullen längre men är väldigt mjuk och jag som trodde att jag inte fått några bristningar blev förvånad när en randig mage uppenbarade sig några dagar efter förlossningen. Jag har nog bara inte kunnat se dem eftersom magen var så spänd.
Och mitt psykiska mående?
Ja, det är tyvärr som vanligt. (Dock utan PMS, vilket jag verkligen inte ser fram emot.) Vardaglig ångest, en massa dåligt samvete för allt möjligt hela tiden (så konstig grej som jag upplevt sedan jag blev mamma) och katastroftänk. Jag tänker dagligen på sätt jag kan råka skada honom och upplever det i huvudet till en sån grad att det ilar i kroppen. Varför gör jag så mot mig själv! Känner mig även otillräcklig, funderar på om jag är en tillräckligt bra mamma och har typ existentiell ångest över jag nu är en förälder. Det är ju så stort.
Haha, bra jag verkar må då. Jag är även fullkomligt förälskad i mitt barn och lycklig ända ut i fingerspetsarna. Tittar, luktar på och kramar honom konstant och känner mig rikast i världen.
♥
Att få vara gravid och föda barn är bland det häftigaste jag gjort. Jag är så tacksam över att jag fick uppleva det och att jag fick mitt efterlängtade barn. Innan jag blev gravid tänkte jag ofta på mig själv och min kropp som två olika saker, eftersom jag inte kunde styra över om jag blev gravid eller inte. Jag känner fortfarande så. Kroppen är sin egna person. Den gör vad den vill liksom.
Tack snälla kroppen för att du bar ett barn till oss. Jag är dig evigt tacksam och kommer aldrig vara taskig mot dig igen. Ska försöka i alla fall.
De sista veckobilderna jag tog, men som jag aldrig hann publicera. Hejdå magen 🥲
För bara två veckor sedan var det fortfarande höst här. Konfetti på marken och plus tolv grader.
Jag ligger efter med mitt bloggande, men vi kör på! Här är min lördag och söndag för två helger sen. Bebisens andra helg i livet. Vi gav oss ut på promenad.
Och gick till lägenheten för att kolla status. Jag har inte varit där på evigheter och F saktade ner några veckor av förklarliga skäl. Men det händer grejer! Badrumsrenoveringen är i full gång just nu.
Det är helt sjukt vad det är tidskrävande att projektleda en renovering. Det uppstår problem och frågor hela tiden och F löser det. Han sitter med sina ritningar, dokument och beställningar varje kväll stackars.
I alla fall! Jag är supernöjd med färgen i sovrummet. Det var dåligt ljus, men det ser lovande ut. Det är precis den dova grön-grå färgen jag tänkt mig. Det är Pale Linden från Jotun.
Köket har levererats! Ytskikten är klara, så planen är att snart börja montera köket. Vår förhoppning är att bebisen ska kunna sova lite mer självständigt så att vi kan åka dit och skruva ihop tillsammans. Om inte annat får vi titta på när pappa skruvar. Kanske under julledigheten. Ändå mysigt <3
Sen begav vi oss till Caroline som hade pop up vintage-butik i trädgården. Vi kom precis när det var slut för att undvika folk, men jag lyckades ändå få tag i några fina pastatallrikar!
Bebisen blev hungrig och jag ammade i hennes växthus.
Vi gick hem igen och såhär gullig kan man se ut efter att man har sovit gott i vagnen. ORKAR INTE. Vill äta upp honom.
Har läst att när något är för gulligt för att hantera försöker hjärnan kompensera med lite aggressivitet för att väga upp. Det är därför man känner att man vill krama sönder eller äta upp.
Bebisen hatar att bada, däremot älskar han att duscha! F håller honom intill sin kropp och sen håller jag munstycket. Han verkligen njuter och gör små gulliga ljud. Sen blir han ledsen sekunderna det tar tills han blir invirad som en burrito i en handuk. Vår bebis gillar _inte_ att frysa.
Haha ok, många bebisbilder nu men var så nöjd över mitt torktumlare-trick. Det blev söndag och F skulle iväg och måla klart sovrummet. Jag behövde duscha och distraherade bebisen att sova själv genom att sätta på torktumlaren. Det funkar inte varje gång, men ibland!
Sen hängde vi i soffan hela förmiddagen. Kollade The good doctor och Formel 1 kval. Fatta att det är Formel 1-final på söndag!! Max måste ta hem det!
Vi fortsätter med Hello Fresh. Så bekvämt. Denna vecka hade vi dock glömt välja rätter och fick därför några förbestämda. Vi var lite bittra över det, men det var trevligt faktiskt. Som denna surdegsmacka med svamp stekt i balsamvinäger, äpple och bacon. Hade aldrig valt den, men jäklar vad god.
Bebisen chockade med att sitta själv i sin stol när vi åt. Alltså vad är han för liten klump!! Han är en månad på fredag och jag känner knappt igen honom här :’)
Efter maten gick vi en promenad igenom ett julpyntat city. Dessa ljusslingor på söder är det vackraste jag vet.
Bebisen började gråta hysteriskt, gick inte att trösta och vi halvsprang hem. Det tog så mycket på krafterna att F somnade såhär sen, mitt i en scrollning. Haha.
Men som tur är vaknade han igen så att vi kunde ha lite kvällsmys innan läggdags. Fint det blir när F är den som ansvarar för att duka fram numera <333
Det är precis rätt väder att vara föräldraledig till en nyfödd. Minusgrader och mörkt. Jag missar ingenting där ute och kan vara inne hela dagarna med gott samvete. Det stressar mig inte alls att jag oftast inte ens kommer ut om dagarna. Vi gör inget annat än att mysa jag och bebisen. Med hans lilla kropp sovandes på mitt bröst behöver jag ingenting mer i hela världen.
Jag var nog lite hård mot mig själv när jag sa att jag inte passade att ta hand om en nyfödd. Att det inte gick ihop med min personlighet. Det gör det visst. Mitt ganska lilla, jämfört med andra, behov av rutiner är perfekt just nu. Dagen blir vad den blir. Jag rättar mig efter bebisen och har noll problem med det. Sover han när jag vaknar somnar jag också om. Här finns inga måsten eller någon speciell mall dagen behöver följa. Tydligen tycker jag konstigt nog att det är ganska mysigt att ta hand om dessutom. Känner mig inte som en blöjbytande ko. Inte än i alla fall.
Jag längtar efter sena nätter och djupa samtal som inte är bebisrelaterade, men jag vet ju att det kommer. Jag är inte så uttråkad som jag trodde jag skulle vara.
Bebisen behöver ett namn och vi kan inte bestämma oss. Just nu har vi två kandidater och några bubblare det står mellan. Han heter ett nytt namn varje dag på test, men det känns aldrig 100. Tänk om det aldrig känns 100? Ljuger folk när de säger att de bara ”visste”? Det känns så tråkigt att vi inte bara vet. Att det inte är självklart. Är det det för alla andra? Eller bara väljer man något till slut?
Idag är det fredag och jag har haft mitt första sammanbrott. Bebisen var otröstlig i timmar och till slut grät jag med. Perfekt att pappan ska på julfest just idag 🙃
Men nu sover bebisen och jag har en påse godis och väntar på Idol. Det ska nog gå bra.
För två veckor sedan var det också fredag. Bebisen var en vecka gammal.
Och vi skulle gå premiärtur med vagnen!
Det tog oss två timmar att komma ut då han vägrade komma till ro. Till slut bet vi ihop och rullade ut honom i vagnen ändå trots att han gnällde. Han somnade direkt! Jag blev så chockad.
Vi skulle på drop in Corona-vaccinering. Eller jag skulle. F stod utanför med vagnen. Det var första gången jag var ensam utan bebisen och det kändes så märkligt. Kände mig så lätt i kroppen. Ihålig och tom faktiskt. Som att något saknades.
Köade en stund och när det blev min tur sa de att vaccinet tagit slut. !??
Jag trodde aldrig att det skulle bli så svårt att vaccinera sig. Jag försökte boka genom olika vårdcentraler, men ingen hade tid förrän om minst en månad. Försökte gå på drop in ännu en gång, men då hade de skrivit fel tid. Men i onsdags lyckades jag äntligen!
Det var lite surt med missad vaccin, men vi får inte glömma att njuta av vår första promenad! Här är vi. Mamma och pappa <3 Bebisen tog bilden.
Nej, jag skojar. Farmor joinade också.
Bebisen sov sin hittills längsta tupplur som inte var på mig. Han älskar sin vagn. (Så länge den rullar!!)
Det blev också min längsta promenad på månader. All foglossning och diverse smärtor försvann sekunden bebisen kom ut. Så skönt! Jag har dock jordens sämsta kondition, men jag jobbar på det.
Halva anledningen till att jag skaffade barn är för att få klä den i en teddyoverall. Orkar inte så gulligt.
Resten av kvällen hängde vi soffan jag och mini. F var i lägenheten och fixade.
Han höll mig sällskap när jag skrev min förlossningsberättelse. Han älskar att ligga såhär.
F kom hem och vi åt minitacos framför Idol. Och sen var den fredagen slut!
Dagarna flyter ihop och jag håller inte riktigt koll på vad som hände när. Men här är några bilder från våra första dagar hemma med bebisen!
Vi fick blommor! Både från Hannah och mitt jobb. ”Bra kämpat” skrev min chef bland annat på kortet. Så himla rätt formulerat.
Vi fick besök av bebisens farmor. Hon fick träffa honom för första gången och jag och F gjorde pizza på vad vi hittade i skafferi och kyl.
Bebisen fick sitt livs första bad! Och hatade varje sekund av det :,)
Bröst, närhet och att sova är mer hans grej.
Hur jag gör grejer numera.
Jag är så tacksam att det går så bra med amningen btw. Förutom att mina bröst är olika stora eftersom bebisen har en favorit går det hur smidigt som helst.
Jag har inte haft ont alls (förutom när mjölken rann till) och han accepterar att amma precis hur som helst. Jag stöttar upp honom med en kudde bara så kan jag göra vad jag vill. Och på natten liggammar vi. Jag ger honom bröstet och somnar om. Mycket lyxigt.
Varenda kväll såg ut såhär. Snacks framför Kastanjemannen. Jag åt blåmögelost varje dag i en vecka.
Mormor hälsade på! Det är RS-virus explosion just nu och vi har bestämt att de enda som får träffa bebisen inomhus nu i början är våra mammor.
Och Greta. Men hon fattade ingenting. Vad ääääär det där för konstigt, undrade hon och förstod inte alls varför hon inte fick komma nära.
Mammas granne hade stickat tröjor till bebisen. Så snällt. Kolla knapparna. Båtar och elefanter <3
Han sov och sov.
Och pappan satt såhär varje gång vi tittade på något för att bebisen inte skulle kolla på tv. Haha.
Annat pappan är bra på är att agera karusell med babynestet. Det är inte lätt att trösta när man inte har bröst.
Lina kom och tittade på bebisen och lämnade kläder till oss. Vi rullade ut en röd matta och väntade.
Nej, jag skojar. Vi stod utanför ett hotell. Nu har han massa kläder från sin några månader äldre bebis-kompis. Så himla snällt <3
Samma dag kom BVC på hembesök. Jag var SÅ nervös och stress-städade vid varje bebisfri sekund. Det kändes som att inte bara bebisen skulle kontrolleras, utan vi. Men allt gick bra och ingen tog bebisen från oss.
Så vi fortsatte mysa. Och där har vi de första dagarna på ett ungefär.
Så blev det äntligen dags att sätta bebisen i babyskyddet och åka hem. Som jag hade fantiserat om denna stund! Jag trodde det skulle kännas lite som att stjäla ett barn. Som att vi gjorde något förbjudet när vi tog med honom ut.
Konstigt nog kändes det som det mest naturliga i världen. Hade känslostorm gånger tusen den dagen och grät över allting. Det rann som ett vattenfall och när jag ammade blev bebisen våt av tårar.
Det var konstigt att komma hem till scenen, hur vi lämnade lägenheten. Alla minnen kom tillbaka. Värmekudden i soffan, stolen i duschen, rester efter mackor och yoghurt jag tryckte i mig i hallen innan jag gick, stolen framför tvn som jag lutade mig mot när vi kollade avsnitt av Solsidan samtidigt som jag tog värkar.
Vi kom hem på självaste fars dag dessutom! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira den dagen på!
Och fira det gjorde vi. Jag dukade fram champagne, kex, marmelad, ost och present.
F tog fram en chokladkartong. ”Har du köpt choklad till dig själv i fars dag present”, frågade jag. ”Nej, den är till dig för att du har fött ett barn till mig”, sa han. Något han förövrigt tackat mig för varje dag sedan bebisen kom <3
Presenten var bara en liten grej, ett paket strumpor som jag köpt oooom det skulle vara så att bebisen hunnit komma till fars dag. Ville så gärna uppmärksamma dagen, om det var möjligt.
Hur blåmögelost och champagne smakade efter 10 månader utan? Helt jävla otroligt.
Idag började mitt nya liv! Typ så kändes det i alla fall. F har börjat jobba igen och jag är hemma själv med bebisen. Jag har varit själv med honom kortare stunder nästan dagligen sedan han föddes och är inte nervös över det. Jag klarar av att ta hand om honom. Däremot att ta hand om mig själv, den nöten är svårare att knäcka. Men det ska nog gå bra.
Jag och bebisen hade sovmorgon och sen har vi myst hela dagen. Dagens enda mål var att våga gå ut en runda själv med vagnen och det lyckades vi med! Jag lyckades inte få på mig andra kläder än pyjamasen jag sov i och lyckades inte få i mig något annat än yoghurt, kaffe och en kanelbulle. Men bättre lycka imorgon!
Något som däremot funkar jättebra (just nu!) är sömnen. Sedan jag släppte mitt dåliga samvete och accepterade att vi samsover är det som ett helt annat liv. Nej, jag vet att det inte rekommenderas. Men jag har läst på om säker samsovning och det är det bästa alternativet för vår familj. Bebisen är nöjd och jag slipper bli tokig av sömnbrist. Dessutom vill jag ju hellre sova med honom. Det blir ju såklart några uppvak och tröstande efter blöjbyten (eftersom han tror att det är någon tortyrmetod…), men i övrigt sover vi oförskämt bra för att ha en nyfödd.
Ursäkta lång utläggning om vår sömn. Jag lovar att mina sociala medier inte dagligen kommer avhandla hur jag sovit varje natt : ))
I övrigt går mina dagar ut på att plöja The good doctor, sminka mig och scrolla telefonen. Som sagt, allt man kan göra med bebisen vid bröstet går att göra i oändlighet.
Veckans två enda planer är att ta mig till BVC och att komma igång med bloggen igen. Jag hade planerat lite för långa blogginlägg vilket var för svårt att orka motivera mig att skriva. Ska försöka tänka mindre men oftare istället. Då hörs vi alltså här snart igen!
