Nya numret av Veckorevyn trillade ner i brevlådan igår. Krönikan i detta nummer är kanske inte av vanlig karaktär, men är en av mina favorittexter som jag skrivit någonsin.
Om ni inte känt den där känslan som jag beskriver så jag hoppas jag att ni får någongång ♥
0
Jättefin printscreenad krönika. Visst? Fast ni säger ju att ni hellre läser dem såhär.
Jag är lite känslig över att ALLTID bli bedömd på mina texter, men ju mer jag lärt mig att man inte alltid kan vara bäst, desto mindre bryr jag mig. Ibland skriver jag ihop skiten två minuter innan deadline för att jag måste och ibland är jag inspirerad.
Det här är en måste-text. Fast efter en second look är jag rätt nöjd ändå.
Vill bara påpeka att jag inte försöker förringa det faktum att kvinnor tvingas jobba med detta mot sin vilja.
Min krönika i Veckorevyn är ute igen. Tänkte att ni kanske ville se. Jag fotograferade så bra jag kunde. Ser ni inte så spring och köp!
0
Krönika publicerad i dagens Landskrona city.
Alltid detta eviga tittande på klockan. Precis som att det får bussen att komma fortare. ”Nu skulle den varit här för fem minuter sedan”, tänker man. Men den är aldrig i tid. Speciellt inte när det regnar. När den väl kommer utbryter det ett osynligt slagsmål. Alla ska på först. Till och med tanterna som aldrig förstår hur man gör med färdbeviset och de där nissarna som fifflar med kortbetalning tror att de har rätt att gå på först.
Jag bryr mig inte så länge jag får sitta på den där upphöjda platsen på vänster sida i bussen. Men denna dag får jag inte det. Bussen är så full att jag och några andra människor får stå och balansera i mittgången. Obekväm situation. Var ska man titta? Hur ska man stå?
Stannar-skylten lyser upp och jag och mina stående mittgångskompisar tittar genast oss omkring efter den misstänkte. Nu gäller det att vara snabb. Vem är det som ska gå av? Hinner jag ta platsen först? Gud måste haft lite extra koll på mig eftersom det är kvinnan precis bredvid mig som reser sig upp och sicksackar genom den lilla folksamlingen och ut i regnet.
Jag tar hennes plats och hamnar bredvid en äldre dam. En sån med pälsmössa. Hennes rumpa fyller ut lite av mitt säte också, så jag sitter sådär artigt på halva sätet så att jag nästan trillar av i svängarna för att undvika kroppskontakt.
Stannar-skylten lyser upp igen och nu är det inte en person som ska av utan halva bussen. Jag och pälsmössedamen omringas av massor med lediga säten. Det är nu dilemmat uppstår. Hur svensk är jag? Bussen är nästan tom och jag sitter bredvid en dam jag inte känner. Ska jag byta plats? Jag vill så gärna byta plats. Men jag sitter kvar i rädsla av att såra damen. Om jag flyttar kanske hon tar det personligt. Kanske hon tror att jag inte gillar henne? Kanske hon tror att hon luktar? Kanske hon går hem och mår dåligt hela dagen? Nej. Jag sitter kvar.
Plötsligt känner jag något på min axel, det är damen som vill mig något. ”Ursäkta mig. Men kan du flytta dig?”.
0
Min krönika är ute i Veckorevyn!!!
Är så stolt över att jag har lyckats komma så långt att jag får skriva EN HEL SIDA i min favorittidning. Vem hade kunnat tro det?
Längtar tills den kommer ut i butik.
Tack för att du skickade bilden Nikki.
0
