”Åh, varför kan det inte vara fredag hela veckan”, sa Ida idag under frukosten. ”Men det hade ju inte varit bra, då hade det ju varit en arbetsdag varje dag och aldrig någon helg”, argumenterade jag. Men Ida menade att det liksom blir som i filmen ”Måndag hela veckan” att det är samma fredag varje dag. Så man tror ju att man ska ha helg, är uppe sent och allt det där, men ändå vaknar man dagen efter utvilad, går till jobbet och tror att det är fredag. Varje dag.
Jag tänker att jag hade velat ha lördag för evigt om jag fick välja. Då är man utvilad, har hela dagen till sitt förfogande och vet att man kan sova ut dagen efter också. Absolut inte söndag, för då har man lite ångest över att helgen snart är slut. Fast man är ju ändå lite extra lycklig på fredagar, jag kan hålla med om det. Det är något speciellt med fredagskänslan. Så kanske Ida har rätt ändå.
Vad tycker ni? Vilken dag hade ni velat ha för alltid?
Haha, älskar att hon står med vattenkokaren i högsta hugg. /Tedrickarna
Vi köpte massa ingredienser för att göra en god middag idag, men det slutade med att vi struntade i det, åt chips och kycklingklubbor till middag och sparar maträtten till imorgon istället. Blööööööööö låt det bli fredag. Är så klar med denna arbetsvecka nu.
Älskar att F smygfotade mig när jag sprang fram till mina satsumas, haha. Är förresten kär i min nya väska. Den finns här (adlink).
Jag tänkte att vi kör en liten throw back thursday och backar tillbaka några år. Det här är över sex år sedan och jag var inbjuden till Efter tio med Malou. Jag har faktiskt aldrig tittat på något jag har varit med i, (det är för pinigt att titta på!) men häromdagen gjorde jag det för första gången.
Åh, jag minns denna intervju som igår. Jag minns att jag inte helt förstod vad det skulle handla om innan jag kom dit och när jag väl satt där kände jag att det hela blev fel. Nätberoende? What? Så illa var det ju inte. Där satt jag, en expert och en kille som typ förlorat allt på grund av spelberoende. Jag hade missat att jag var där för att prata om att jag tydligen var sjukligt beroende av nätet, haha! Men jag ville inte göra Malou besviken och jag ville inte heller göra publiken med bloggande tjejer som jag hade bjudit in besvikna, så jag spelade liksom med. Haha, så dumt. I alla fall, jag bjuder på det! Här har ni mini me! Jag är med efter cirka 23 minuter.
Jag tackar nej till i princip allt jag blir tillfrågad att vara med i. Intervjuer, tv, radio och så vidare. Jag är inte bekväm med det, gillar inte uppmärksamheten och sen, tro det eller ej, vet jag inte om jag vill bli större. Jag har haft så många möjligheter att ”utveckla bloggen”, eller att ”umgås med rätt människor”, men jag har alltid tackat nej genom åren.
Några saker har jag gjort och det har varit jättekul, men jag antar att jag har varit rädd för att jag skulle ångra mig. Att jag skulle bli ”känd” och sedan inte skulle vilja vara det mer. Att jag skulle bo i Stockholm och det aldrig skulle kännas bra i magen (vilket det aldrig gjorde). Idag mår jag mycket bättre än vad jag gjort genom åren och är starkare i mig själv och vet att jag hade klarat mig ändå. Men jag är ändå tacksam över att jag ändå tog lite avstånd när jag inte var så stabil.
Jag sitter hemma hos Frédérics mamma eftersom han hjälper henne med lite saker och hon undrade om jag ville komma och äta och sen sa hon att jag gärna får sitta hemma hos henne och göra egna saker.
Så jag tog med min dator och nu är jag här. Vilken terapi för själen alltså! Så mycket skönare det är att svara på mejl/jobba/nätshoppa när man inte ser alla måsten som skymtar i bakgrunden. Tvätten som man inte lagt på plats, kartongerna som man borde gå ut och slänga, alla nagellack man tog fram för att man skulle rensa men sedan inte orkade och allt annat man måste göra. Jag ska aldrig åka hem igen! Haha, nejdå.
Dessutom har man gulligt och mjukt sällskap! Jag taggar F i alla gulliga djurgrejer jag ser på Facebook, men han fattar inte hinten…eller så är det just vad han gör och därför han inte svarar.
Dejttraditionen fortsätter och igår styrde jag upp en liten dejt.
Jag såg ut såhär. Hade en fluffig kofta/jacka från Gina tricot som är så mjuk att jag klappar mig själv hela dagarna.
Efter jobbet åkte jag och handlade ingredienser till en kaka, och en bukett tulpaner.
Sedan hämtade jag honom på jobbet och *tog en selfie* under tiden jag väntade.
”Vad ska vi göra idag”, frågade han när han kom ut och jag sa att vi skulle äta, men att jag inte visste vad. Okej? Sämsta flickvännen ever som bjuder ut på dejt, men inte ens har någon idé kring mat. Det slutade i alla fall med att vi hamnade på Mcdonalds(!). Vi ville nämligen prova en hamburgare från Jureskog, och jag tyckte att det var bra att vi ”tog något snabbt” eftersom jag ville att vi skulle bli klara med ätandet så att vi kunde åka hem.
När vi hade ätit upp frågade jag honom om han visste vad som hände för exakt ett år sedan. ”Nej, vadå”, undrade han. ”Jag blev bjuden på kaka av en söt kille och sen blev jag kär”, svarade jag. Och sedan sa jag: ”Nu när vi har ätit upp tänkte jag fråga om du är sugen på efterrätt och om jag får lov att bjuda hem dig på en kaka”. Han blev lite frestad att tacka nej eftersom jag gjorde det första gången, men tackade ja som tur var. Haha. Sedan gick vi ut till bilen och jag öppnade bagageluckan där alla ingredienser, ett utskrivet recept och en vas med tulpaner fanns.
Jag och Frédéric träffade varandra för första gången förra sommaren. Första dejten var en fika och den andra dejten var ett restaurangbesök. När vi ätit upp på restaurangen frågade han mig om jag var sugen på efterrätt och berättade att han hade bakat en kladdkaka som jag gärna fick följa med hem och äta. Detta var egentligen jättegulligt, vi hade nämligen pratat om bakning på första dejten, att han tyckte om att baka och att jag inte gjorde det och att han gör en väldigt bra kladdkaka.
Men jag tackade nej till kakinviten. Dels för att jag inte trodde det existerade någon kaka och alltså trodde att det var ett smart sätt att få mig att följa med hem och *äta kaka*. Haha. Jag kände inte för att ”äta kaka”, och kände nog inte något i största allmänhet. Eller så kanske det var för att jag inte var redo, jag vet inte. Det blev i alla fall ingen tredje dejt, jag svarade inte mer (jaaa, jag vet, så dryg tjej!) och allt rann ut i sanden.
Jag tänkte dock på honom ibland och ångrade lite att det inte blivit en dejt till. Två månader senare bestämde jag mig för att höra av mig igen. I flera dagar skrev jag, suddade ut och skrev igen innan jag bestämt vad jag skulle skriva. Kände mig ganska dum som bara ”heeej, remember me??”. Till slut skrev jag, bad om ursäkt för att jag inte svarat och frågade om han skulle kunna tänka sig att att äta den där kakan ändå. Det ville han och bjöd hem mig på kaka. Jag vet inte om det var för att jag var redo att träffa någon denna gång, om det var för att det var mycket mer avslappnat att ses hemma än på en offentlig plats, eller om det var vinet som gjorde det. Men från den dagen var jag kär och ville inte gå hem igen (vilket jag i princip inte gjorde, haha).
Igår var det ett år sedan kakdejten. Ett år sedan jag blev kär <3
Haha så kul! Igår var vi och handlade och plötsligt säger F ”jag trodde det var du” och pekar lite diskret på en tjej. Han hade gått fram till henne, varit på väg att lägga armen runt henne och sagt ”älskling, jag tror vi har allt nu”, men hon hade inte svarat. ”Jag tror inte att hon förstod att jag pratade med henne”, sa han. Haha, nej tror fan det. ”Men det ser väl inte ut som jag”, sa jag. ”Jo, hon hade en grå tröja”. Haha, ja men dååååååså.
Här har ni alltså min dubbelgångare. Kan ändå förstå att han trodde det var jag. Lite längre hår bara. (Älskar att hon handlade satsumas!!! <3)
Har ni råkat göra sådär någon gång förresten? Jag har förväxlat någon med min mamma när jag var liten och minns fortfarande hur pinsamt jag tyckte det var.
