Är ni trötta på mina spegelbilder i badrummet än? I början av graviditeten var vi ambitiösa med magbilderna och tog en bild varje vecka. Men det blev alltid sån stress och press kring det. Jag ville vara fin, F behövde vara hemma, jag mådde inte alltid så bra och det kändes som ett litet projekt varje gång.
Till slut kände jag att nej men jag måste ju faktiskt inte?? Och sen dess har det blivit dessa sporadiska bilder i spegeln istället.
Men imorgon ska jag göra en gravidfotografering! Gjorde en parfotografering tillsammans med F för två veckor sedan och ska få bilderna snart. Är jätteglad att vi gjorde det. Så mysigt att ha! Imorgon är det bara jag som ska fotas. Ska ha fina klänningar och känna mig fab.
Så här var vecka 32!
Min kropp
→ Som redan nämnt är min foglossning i princip borta sedan bebisen fixerade sig. Bäckenet har blivit mer stabilt. Det är som ett nytt liv! Jag har glömt hur det var att kunna ens gå från ett rum till ett annat utan att ha ont. Jag kan gå och handla utan att halta och vagga mig fram plågsamt. Tack snälla bebis för att du håller ihop mammas bäcken 💪🏼
→ Meeen det du håller på med inne i magen är inte skönt. Jag vet inte om du tror att du kan komma ut genom naveln? Det känns så med tanke på hur du alltid pressar precis där.
→ Annars är de jobbigaste krämporna just nu förvärkar som kommer och går, ilande och stickande smärtor långt ner i livmodern och hans rörelser. Det gör faktiskt ont när han rör sig och sparkar numera. Flera gånger om dagen får han till riktiga träffar som känns i flera minuter efteråt. Och när han ålar sig från sida till sida så att magen ser ut som ett hav med vågor känns det som att jag ska spricka.
→ Revbenet är helt okej. Besväras inte så mycket av det på dagarna. Däremot är det svårt att hitta en bekväm sovställning och jag vaknar ofta och har väldigt ont. Oavsett hur jag ligger pressas revbenen liksom ihop. Hoppas att amningskudden jag beställt kan hjälpa.
En cool grej
Vi har kommit på att vi kan klappa honom lugn! Är han riktigt galen i magen stryker och masserar F längs han lilla kropp och så lugnar han sig. Det har funkat så många gånger nu att jag inte tror det är en slump längre. Hur gulligt och sjukt är inte det? Vi kan trösta och göra honom lugn GENOM magen.
Nytt för denna vecka
Vi har köpt vagn!!! En Bugaboo Fox 2 blev det. Hade ju egentligen tänkt köpa begagnad, men så var det rabatt på den modellen nu och på Blocket och Marketplace ville folk ha i princip lika mycket som den kostade oss att köpa ny. Så det blev en ny istället. Ser så mycket fram emot att montera ihop den ♥
Här kommer ett inlägg om hur vi berättade om graviditeten för våra nära och kära! Att få berätta om graviditeten var en av mina starkaste målbilder och det jag fokuserade på när jag mådde som sämst de första veckorna. Minns att jag låg i sängen illamående och fantiserade om hur alla skulle reagera och hur mysigt det skulle bli <3
Döm min förvåning när jag sen inte alls tyckte det var kul att berätta när det väl är dags. Det har faktiskt bara varit ångest. Obegripligt egentligen. Men jag antar att det var (är!!) en så stor grej att det kändes helt svindlande och så overkligt att det var svårt att ens uttala orden. Jag fick puls varje gång och trodde jag skulle svimma så nervös jag blev.
Minns att jag önskade att man bara kunde skicka ut ett pressmeddelande eller något, haha. Är du en vän till mig och känner att jag inte berättat personligen om graviditeten på det sätt som du förväntat dig ber jag om ursäkt. Det blev vad det blev. Frédéric var inte bättre han heller. Han hade fått välja hade vi nog fortfarande inte sagt något. Det hade fått dyka upp en unge bara.
Frédéric
Jag har berättat om när graviditetstestet blev positivt, hela bergochdalbanan med känslor och hur jag berättade för F i detta blogginlägg. Men jag gick alltså på svaga ben till Kappahl efter att ha sett ett svaaaaaaaagt streck och köpte en liten liten body som jag slog in och gav som present. ”Är du gravid”, frågade han. ”Jag vet inte”, svarade jag. Haha. Bodyn ska ligga i bebisens minneslåda sen, efter han använt den såklart.
Sofie
Dagen efter när det svaga strecket blev verkligt genom att det digitala testet stavade Gravid 1-2 skickade jag en bild till Sofie som ringde upp genast. Vi började försöka samtidigt och har delat denna resa ihop, så det var helt naturligt att hon skulle få veta först av alla. Tänk att hon fick veta att hon var gravid bara två veckor efter. Helt fantastiskt att det blev så. Jag funderade mycket på det, hur det skulle bli om en av oss lyckades och den andra inte. Självklart hade man unnat varandra det och blivit glad för den andres skull, men så ensamt det hade blivit.
Hannah
De första veckorna sa vi inte det till någon mer och det höll ju på att äta upp mig inifrån att bära detta stora helt själv. Jag var övertygad om att det syntes på mig, hela min aura. Alla fattar ju, alla SER. Kunde lika gärna ha en skylt i pannan, så uppenbart var det. Kändes som att jag ljög konstant.
Frågade F om jag kunde få berätta för en person till. ”Kan jag berätta för Hannah”, frågade jag. Han var tveksam…meeen så gjorde jag det ändå. Vi var hemma hos henne, hon bjöd på ett glas vin som jag tog emot och sen sa jag det bara. ”Nej, alltså jag kan inte dricka vin för jag är gravid”. Minns att hon liksom pausade till innan hon gratulerade och frågade om det var med vilje, om jag ville vara gravid, för att känna efter var jag stod. Jag tyckte det var så fint. När jag var blev oväntat gravid för många år sedan (som senare visade sig vara utomkvedshavandeskap) så berättade jag det för några kompisar som reagerade med att bli jätteglada, jublade och räknade ut BF redan innan jag sagt klart meningen i princip. Det slog fel för jag var verkligen inte där. Jag var livrädd och visste varken ut eller in.
Jag berättade att det var med vilje, att vi velat detta länge och var superglada och så hoppade hon upp ur soffan, jublade och kramade mig. Hon frågade vilken vecka jag var i och jag berättade att jag var i vecka 6 och visade henne pricken på ultraljusbilden och sa att enligt en app är bebisen nu lika stor som ett blåbär. ”Blåbäret är arbetsnamnet från och med nu”, sa hon <3
Felicia
När jag var i vecka 10 hade jag, Hannah, Frédéric och Felicia bestämt att vi skulle fira min och Hannahs födelsedagar hemma hos Hannah och beställa hem trerätters meny från restaurang. Jag orkade inte ljuga om varför jag inte drack alkohol eller fejkdricka, så vi bestämde att vi skulle berätta. Hela vägen dit ”bråkade” jag och F om vem som skulle säga. Du får säga, nej du, nej du, nej du. Det är faktiskt din tur!!
Hemma hos Hannah försökte jag vara så uppenbar att hon skulle fatta utan att jag sa något. Sa att jag inte klarade av att äta chips då jag *varit så illamående senaste veckorna*, hällde upp Fanta i mitt vinglas demonstrativt och poängterade att det inte var tryffelsalami till min rätt. ”Varför ska inte du ha salami”, frågade Felicia. ”Nej, men jag är gravid”, svarade jag.
F’s mamma
Paketet med strumporna hade legat i F’s jackfika i evigheter och F hade vid flera tillfällen försökt samla mod men fegat ur. En dag skulle jag och F titta på ett hus i närheten av hans mamma och hon hängde på. Efter husvisningen gick vi en promenad och jag väste ”nu säger du det bara!!!”. Vi gick och gick och gick och varje gång F’s mamma vände för att gå hemåt ville han gå lite till. Haha. Till slut gick han mot havet. ”Men var ska du”, undrade hon. ”Jag vill bara se utsikten lite”, sa han och vi följde med.
Framme vid stranden trampade han runt planlöst och sträckte till slut fram det knöliga lilla paketet till henne. Hon öppnade och såg förvirrad ut.
Men vad är det här, är det något till min mobil?
Nej.
Är det något till Smilla? (hennes katt)
Nej, det är strumpor.
Strumpor? Men vem ska ha dem?
Då förstod hon och sa genast att vi ju måste köpa huset, så att hon kan komma och passa bebisen så att vi kan sova <3
Ida
Till Ida skrev jag det bara <3
Det kom ett paket med posten kort därefter. Bebisens livs första presenter! Och samma strumpor som vi gav i present till våra mammor. Tur det, för de vägrade ge tillbaka dem, haha.
Lina
Lina fick också ett meddelande <3
F’s syster
Vi gillade det briljanta i att berätta med en present, så att man slapp säga något. F’s syster fick detta kort till sin födelsedagspresent.
Vi lade kortet i presentlådan och blev så stressade när hon öppnade och tittade på presenterna, men aldrig läste kortet. ”…och kortet….eheh”, fick vi fram lite nervöst.
Norge
Till familjen i Norge fick jag samla mod och faktiskt ringa. Bestämde mig för att ringa min kusin Charlotte först eftersom hon berättade först för mig senast hon var gravid. Ringde henne på facetime och då jag aldrig brukar göra det visste jag att hon skulle fatta direkt. Jag hade tur och de var ett helt gäng som satt och åt middag och jag kunde berätta för alla samtidigt. Vi ”berättade” genom att helt enkelt hålla upp ultraljudsbilden.
Detta lilla firande är bland det gulligaste jag har i min telefon. Sen ringde vi till min faster och min pappa och gjorde samma sak. Efter de tre samtalen var jag så dränerad att jag inte kunde ringa någon mer. Resten fick veta i familjegruppen på Snapchat.
Emelie
Emelie och David bjöd hem oss på middag och vid det här laget hade magen börjat synas. Tog på mig en snortight klänning och sa ”surprise!!” när jag tog av mig jackan.
Vi grillade halloumiburgare och Emelie ställde sitt vinglas vid min tallrik när jag skulle ta bild. ”Annars blir det uppenbart i bloggen”, sa hon.
Emelie, Emelina, Sanna
Var på Fria bad med Emelina, Sanna och Emelie (som redan visste). Beställde en alkoholfri drink och försökte liksom göra en grej av det tillsammans med Emelie, men ingen fattade. Haha. Sanna frågade hur det var med alla och jag slängde ut det bara och svarade ”jo, det är bra jag är gravid”.
Kort därefter skrev vi ut det på sociala medier, så att alla visste. Skönt ändå. Inga fler svettiga gravidannouncements.
Jag gick all in på det där med att unna sig. Har köpt massa nya hudvårdsprodukter och bokade tid till frisör och naglar denna vecka. Snart kanske ni inte känner igen mig! Dessutom har jag köpt en kudde att sova med (och senare amma/mata med) som ni rekommenderat. Sista veckorna ska vara så bekväma som möjligt.
Det går sådär att sova. Lyckas alltid somna till slut då jag blir så trött, men vaknar oftast och har ont efter några timmar. Imorse glömde F bort revbenet och kramade mig hårt på fel ställe. Kände av den kramen i timmar : ))
Men foglossningen är ju i princip borta vilket har fått mig pepp på livet och jag har bokat in flera sociala saker denna vecka. Ska bland annat hälsa på Lina och äntligen få träffa hennes två månaders bebis och till helgen ska jag ut och äta med Linda för att fira hennes 30-årsdag.
Hade en dålig helg, kände mig nedstämd och ledsen. Men nu är det en ny vecka! Ser fram emot den ✨
I väntrummet hos läkaren i måndags för att undersöka njuren. Vid det här laget kände jag mig tämligen säker på att min smärta inte var muskel-relaterad, var därför övertygad om att det var njuren och blev så förvånad när läkaren sa att allt såg fint ut på ultraljud.
Fick ju svar senare i veckan att det var revbenet, men här i måndags kände jag mig ganska ledsen. Konstigt ändå att man vill hitta något fel, men man vill ju ha en förklaring.
Jag var på dåligt humör, orkade inte laga något och F gick med på donken-middag. Woho. Mmm Elmaco.
Från en middag till en annan. Gjorde pyttipanna en dag. Kändes nostalgiskt. Jag har ju matansvaret här hemma och lagar mat till F som står på bordet när han kommer hem i princip varje dag. Det minsta jag kan göra då han gör allt annat.
Tog bild på all mat jag lagat under en vecka för att göra ett blogginlägg, men struntade i det när jag insåg att alla rätter innehöll kött. Gud vad lat jag har blivit med vår köttkonsumtion. Det är inte medvetet, snarare är problemet att det är omedvetet. Jag tänker inte längre. Jag har ju varit mån om sånt tidigare, men när vi var uppe i vilja-bli-gravid-karusellen blev allt annat oviktigt och sen i början av graviditeten var det svårt att få i sig mat överhuvudtaget och då var sista prio vad det var. Men nu är det dags att börja tänka igen.
Jag har börjat gå promenader igen! Väldigt korta sådana och min kondition är katastrof, men jag har inte ont! Så himla skönt!
Gick solig promenad på lunchen och kände mig så lycklig. Stackars slitna hår. Ska klippa mig nästa vecka.
Köpte med mig sallad och kardemummabulle hem.
Idol = kvällssnacks. Såhär såg det ut en kväll. Nektarin, choklad, magnesium och sheetmask. Denna mask (annonslänk) är en favorit. Köpte fler nu när jag såg att de har 20% på allt på Skincity! Det är generöst med serum i den och det som blir över använder jag kommande dagar.
I fredags var jag på kontoret. Ska försöka åka till kontoret då och då fram tills jag går på föräldraledighet. Det är lättare med överlämning när man kan sitta bredvid varandra tycker jag. Det blev finlunch på uteservering!
Och så gick vi rakt in i ett protesttåg. ”Mer lek och mindre läxor”, ropade dem. Vi hejade på.
Sen var det dags att lära ut det tråkigaste med mitt jobb: Ads manager. Sa till Ida att till det här behöver vi något sött. Vi köpte allt vi var sugna på. Hjälpte inte mycket mot alla buggar, men absolut till tålamodet.
F hämtade mig efter jobbet och vi åkte för att provköra barnvagnar. Skulle ju inte göra det, men nu blev det så ändå och vi ångrade oss genast. Det blev tusen gånger svårare. Men alltså att se sin kille rulla en barnvagn?? Om jag inte redan tyckte han var het liksom.
Då det helt obegripligt finns ett stort intresse för barnvagnar hos er (haha <3) kan jag berätta att vi hade bestämt oss för en Bugaboo Donkey 3. Två anledningar egentligen, dels för att vi vill ha ett syskon om det går (man kan göra den till en dubbelvagn) och för att jag gillar korgen på sidan.
Men när vi provkörde kändes Fox smidigare och mer lättkörd. Började tänka att det kanske är dumt att köpa vagn till eventuellt syskon redan nu? Vi kan ju byta vagn sen när/om det är aktuellt. Dessutom har vi en liten bil och planerar inte att köpa ny bil riktigt än, kanske det då är smart att välja en vagn som är aningen mindre? Vad tycker ni?
Sen blev det fredagsmys!
Tacos såklart. Japp, F’s islåda är nu även med inomhus. Snart blir det intervention.
Va? Inte ett gravid vecko-inlägg igen redan väl? Jo, nu ska jag försöka styra upp. Jag går ju in i ny vecka på torsdagar men mina veckoinlägg har blivit förskjutna med nästan en vecka och jag kommer aldrig ikapp eftersom jag inte vill posta för tätt.
Men nu struntar jag i det! Även om jag skriver anteckningar i telefonen för varje berörd vecka är det svårt att skriva ”så långt efter” då saker ändras så fort och dessutom har jag mycket mer nytta av era tips om det är mer i nutid.
Idag gick jag alltså in i vecka 32! Så här var vecka 31.
Min kropp
→ Mysteriet med mitt ryggont har fått sin förklaring! Det är inte njuren, inte muskler och inte bäcken-relaterat. Vår karatebebis har sparkat sönder mitt revben!! Jag har en spricka eller skada på mitt revben. Helt sjukt. Trodde knappt det var möjligt! Vanligtvis tar det 6 veckor för en sån skada att läka, men då han ju rör sig och pressar där inne hela tiden kan det inte läka. Det kommer alltså inte bli bra förrän efter förlossningen. Men det är inget farligt och så skönt att ha fått en förklaring.
Det funkar helt okej på dagen, jag tar smärtstillande när det blir för jobbigt. Det värsta är på natten då det är i princip omöjligt att sova eftersom revbenen pressas ihop. Man ska ju helst sova på sidan när man är gravid, men det går inte. Jag försöker sova halvt på sidan, halvt på rygg och bulla upp med kuddar, men det går sådär.
→ Bebisen har fixerat sig! Barnmorskan kände på min mage och konstaterade att huvudet låg ovanför min navel. ”Är du verkligen säker, jag tror att det är rumpan”, frågade jag. Hon kände vid mitt bäcken och kunde känna något som kändes som ett huvud där också. Hon dubbelkollade med ultraljud och visst hade han vänt sig och fixerat sig dessutom. Coolt att jag hade rätt ändå!
→ Mitt bäcken har blivit så mycket mer stabilt sen han vände sig och jag har knappt någon foglossning. SÅ JÄKLA SKÖNT. Det är som att ha fått livet tillbaka att kunna gå utan att varje steg gör ont. Det är ett jättetryck neråt och en ständig känsla av att vara kissnödig när jag står upp som inte är särskilt behagligt, men mycket hellre det än foglossning.
Nytt för denna vecka
→ Det känns som att magen sjunkit. Det kanske är för att han vänt sig. Men det känns som att det inte är lika trångt upptill längre. Något mitt revben tackar ödmjukast för. Visserligen vet jag att det är små galna bebisfötter som pekar uppåt som kan sparka till när som helst : ))
→ Nu bestäms ögonfärgen! Tycker det är så spännande. Jag är helt säker på att det blir bruna, men F tror att det kan bli blå. Vi får se! Jag läste att man kan veta säkert först när bebisen är 9 månader.
Det blev ju helg igen! Hej från mig i hissen i lördags. Skulle handla lunch till mig, F och F’s mamma.
Var så *besviken* denna morgon eftersom jag hoppades på att F skulle vara bakis då han var ute dagen innan. Tänkte vi skulle ha en mysig seg bakismorgon tillsammans. Men nej. Redan 23.00 var han hemma och vid 09.00 åkte han till lägenheten. Jahapp. Stackars mig som har en så flitig kille.
Lunchen blev bakad potatis med räkröra. Pyntade med dillkvistar och allt som hemmafrun jag är.
De åkte till lägenheten igen för att fortsätta och jag fortsatte med mitt. Hänga i soffan och kolla på Why women kill. Beth Ann <3 Hennes karaktärs utveckling ändå.
F skickade romantiska sms.
Sen kom han hem med en hamburgertallrik! Kanske inte bakismorgon, men bakiskväll! Sen somnade vi till något jätteflummigt förlossningsklipp.
På söndagsmorgonen gick han och köpte nygräddade frallor till oss! Mmmmm bröd.
Sen åkte han till lägenheten igen och jag fortsatte med mitt. Haha gud vad intressant liv jag har just nu va?? Lyckos er som läser denna fantastiskt intressanta blogg.
Han kom hem igen för att äta lunch lagom till Formel 1 racet. Han missade dock starten, så jag filmade den till honom. Starten är ju det mest kritiska. Men Max klarade det galant.
Vi gav oss ut på en cykeltur för ett ärende…
…och att äta glass. Ärendet gick sådär, men glassen var god. Det var tydligen sommar där ute fortfarande. Hade ingen aning.
Jag och bebisen har avklarat första vecka som 30-något! Ett kort inlägg denna gång då hela veckan mest har genomsyrats av hur himla bajsont jag har i ryggen.
Min kropp
→ Ja, det känns som jag tjatar och tjatar, men jag har ju så ont i ryggen. Har haft ont i veckor, men denna vecka eskalerade det. Vissa dagar är det helt outhärdligt och jag måste ta citodon för att kunna fungera och framförallt för att kunna sova då det är som värst när jag ligger ner.
Smärtan sitter på höger sida exakt där njuren är och jag har varit hos läkaren som har kollat med ultraljud. Men njuren ser bra ut. Imorgon ska jag till fysioterapeuten som ska utreda om smärtan är muskulär och om inte ska jag höra av mig till min läkare igen. Sen får vi får se vad som händer med det. Min läkare och barnmorska har i alla fall lovat och lovat och lovat att citodon inte skadar bebisen. Jag får väl lita på det, men det känns verkligen inte bra att behöva ta smärtstillande. Hoppas smärtan släpper snart så att jag slipper det.
→ Har känt stickande och ilande känslor långt ner i livmodern och i fiffin. Dessutom har det börjat kännas annorlunda, som ett större tryck neråt (stackars lilla urinblåsan, haha). Det fick mig att misstänka att bebisen vänt sig med huvudet neråt. Det spoilade jag ju igår nu mitt i vecka 31 att han gjort, men kanske var det då i vecka 30 som han började fixera sig om jag har rätt med min känsla.
En gullig grej
Åkte buss och det fanns inga sittplatser. Då frågar en kvinna mig om jag vill sitta och erbjuder sin plats. Det tog mig några sekunder att koppla varför, har ju aldrig blivit erbjuden sittplats av någon. Men sen förstod jag att det ju syns att jag är gravid. Jag skulle av på nästa stopp redan (livet med foglossning : )) ) och tackade nej. Men alltså SÅ GULLIGT. Blev så rörd och varm i kroppen av den omtanken <3
Ett poddtips
Jag kan rekommendera Liberos nya podd-serie En förälder blir till. I avsnitt 3 ”Allt man känner” är jag gäst! Avsnittet handlar om oro och finns att lyssna på där poddar finns.
