Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Måndagssnack

Jag vet inte hur jag ska lyckas jobba imorgon? Detta måste vara min lataste ledighet hittills. Har haft rejäl sovmorgon varje dag.

Det har behövts då vi suttit uppe och spelat halva nätterna. Vi upptäckte Mario kart (app på telefonen) och blev helt besatta. Vi skärmdubblerar telefonen till tvn och sedan hejar vi på varandra när vi spelar. Vi spelar alltså inte mot varandra. Den som inte spelar håller utkik efter hemliga vägar och hjälper till att trycka när det blir ”frenzy”.

Vi måste väckt grannarna häromnatten när jag äntligen klarade 5 stjärnor på en bana vi kämpat med och F studsade och jublade som om vi tagit VM-guld. Haha.

Himla roligt i alla fall. Om någon annan spelar får ni gärna säga till så att jag kan lägga till er som vän. Skriv ert player-id. Behöver tre vänner för att klara en challenge ?

2017

Dags för 2017! Tre delar kvar av resan genom decenniet.

 

Vi (och min stackars svullna mage) började repa oss.

Men jag mådde inte bra.

Jag jobbade extremt mycket 2016. Jag gick upp innan 06.00 och kom hem efter 18.30 varje vardag. Här är ett inlägg om hur min morgon såg ut. På kvällar och helger sysslade jag med mitt eget företag. Skrev texter, fotade, redigerade bilder, svarade på mejl och så vidare. Jag sov för lite och hade knappt någon kravlös fritid överhuvudtaget.

Jag minns hur jag desperat försökte somna på kvällen, men bara låg och vred mig och tänkte på allt jag behövde göra imorgon, och hur jag vaknade flera gånger varje natt med hjärtklappning. Min kropp var på högvarv hela tiden.

 

Dessutom var jag ledsen. Jag var så himla ledsen. Jag kände mig sårad och som att något gått sönder inom mig. Jag grät varenda dag. Grät mig till sömns, tog min kudde och gick ut och lade mig på soffan på natten för att F inte skulle vakna, eller gick runt kvarteret till 04.00 på morgonen och det var två timmar kvar tills jag behövde gå upp.

Jag tror inte att jag var deprimerad, för jag har varit det tidigare och då kunde inte ens kliva upp ur sängen. Nu kunde jag ändå skådespela mig igenom livet, men det var helt klart en psykisk kollaps. Tänkte flera gånger att jag behöva prata med någon och googlade även fram nummer, men man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag hade inte energin som krävdes för att ta tag i det.

Mitt humör var så instabilt. Det pendlade hela tiden mellan glad, ledsen och arg på ett oförutsägbart sätt. Jag kunde helt plötsligt bryta ihop och då kunde jag inte göra annat än att lägga mig i sängen och bara ligga där. Vet inte hur många helger och dagar jag förstörde genom att helt plötsligt bara stänga av.

Herregud vad F kämpade. Tröstade, mutade, fjäskade. Och jag var bara elak tillbaka. Han visste inte vad han skulle göra, så snart började han göra inget alls.

 

 

Jag bestämde mig för att säga upp mig. Jag hade först ingen plan på vad jag skulle göra istället, jag visste bara att jag behövde göra det. Jag kunde inte ha det såhär. För att rädda mig själv (och min relation) behövde jag ändra på något. Jag ville inte sluta med bloggen och skrivande, så det fick bli så. Funderade på att söka deltidsjobb, men bestämde mig ganska snart för att köra all in på mitt eget istället.

Nu blev jag dock nervös. 2017 är inte året då man egentligen satsar på blogg. Nu var Instagram och Youtube det stora. Även om jag tjänade bra på bloggen i nuläget betyder inte det att det kommer hålla långsiktigt. Jag började bli nervös. Tänk om jag gjort bort mig.

 

Jag åkte till Stockholm för att gå på event, träffa samarbetspartners och förhandla kontrakt. Från och med då blev jag stenhård med att få rimlig ersättning för det jag gör.

 

Jag fyllde 28!

 

I april jobbade jag min sista dag som anställd.

 

Vi firade med att åka på spa. Ett sponsrat besök. Ej populärt…haha : ))

Jag var som sagt orolig över hur det skulle gå att satsa all in på bloggen vilket ledde till att jag liksom…försökte för hårt. Jag hade inte funderat på hur en upptrappning av min blogg skulle se ut och sättet jag gjorde det var inte helt ”jag”.

Jag har alltid lagt mycket tid på innehåll och text, men nu hade jag ju mer tid att lägga. Men vad skulle jag lägga den extra tiden på? Och vad ska alla de extra inläggen egentligen handla om? Resultatet blev väldigt krystat och inte så jag.

Ganska snart insåg jag dock att min uppsägning skulle handla om att jobba rimligt mycket och att jag nu faktiskt fick vara ledig, inte bara fylla hålen med annat. Jag behövde också vila upp mig från en kommande utbrändhet som var mycket nära ifall jag skulle fortsätta som jag gjorde. Så jag drog ner på tempot.

GUD vad mycket skit jag fick för det! Främst på skvallerbloggar som kritiserade mig för att min stora ”satsning” inte resulterat i något alls. Allt kritiserades. Vad jag skrev, hur mycket, hur ofta och vad jag gjorde. Ett klimat jag inte upplevt tidigare.

För första gången blev jag osäker och började bry mig väldigt mycket om vad andra tycker om mig. Minns hur jag läste absolut varenda kommentar under varje inlägg på Bloggbevakning och höll andan när jag läste elaka saker om mig själv. Sen kunde jag ha en klump i magen en hel dag. Kände mig så himla dålig.

 

 

Sommaren kom och jag började må bättre. Minns att jag såg det på mig själv i spegeln. Jag kunde se stressen försvinna ur mitt ansikte.

 

 

Och bästa av allt. ALL TID JAG VANN MED DOM JAG ÄLSKAR. Fy tusan vad lycklig jag är för det. Alla resor till Norge exempelvis. Jag träffade min familj mer detta år än jag någonsin gjort. Kommer aldrig i livet jobba för mycket igen. Finns så mycket annat i livet som är mer värt.

 

Vi var på livets resa i Italien. Besökte Milano och många ställen runt Gardasjön. Bästa resan i mitt liv trots extrem värmebölja och värmeutslag på hela kroppen.

 

 

Hösten kom och flera av mina vänner blev gravida. Jag hade inte förväntat mig detta, men det kändes så jäkla jobbigt varje gång. Jag vill inte vara en missunnsam person och jag önskar mina vänner allt bra i livet gånger en miljon. Men det gjorde ont. Jag tror att något väcktes i mig när jag blev gravid, det var som att en knapp trycktes på on.

Jag har aldrig varit intresserad av barn, men plötsligt var det något jag funderade på dagligen. Från att tidigare inte riktigt vetat om jag ville eller inte kände jag nu att jag verkligen ville ha barn. Jag kände mig dock inte redo, varken i mig själv, i livet, eller i vår relation. Men skulle liksom vilja vara redo. Det är så svårt att förklara. Det fanns en längtan i mig som var större än mitt förstånd.

 

 

Efter att ha jobbat endast med min egna grejer några månader och vilat upp mig började det kännas väldigt ensamt och tråkigt på vardagarna. Blev därför glad när mitt gamla jobb hörde av sig och ville att jag skulle komma tillbaka.

 

Ja tack, sa jag. Började jobba med den norska marknaden och var på kontoret tre dagar i veckan. Perfekt för mig.

 

Min farmor dog. Denna bild är tagen den sista gången jag träffade henne <3

Här är några inlägg jag skrivit om det:

Vår sista stund tillsammans

Allt det som var farmor

Jag sitter här och hon ringer inte

 

 

Min farmors död framkallande en extrem dödsångest hos mig. Jag låg varje kväll och funderade på död, sjukdomar och att livet tar slut. Jag började också tänka mycket på framtiden. Dessutom började vi närma oss samma tidpunkt på året som när allt hände med mitt utomkveds. Det kändes likadant i luften, luktade och kändes samma. Plötsligt kom alla känslor från förra året tillbaka.

Jag försökte prata om framtiden med F, men det gick liksom inte. Jag klarade inte det. Det var för skadat. Lång historia kort bestämde jag mig för att det inte funkade och att det bästa vore om vi gjorde slut. Vi har alltid älskat varandra och alltid velat vara med varandra, men det kändes för svårt. Jag tänkte att jag nog aldrig kommer komma tillbaka till där vi var. Det gick inte.

 

 

Kort därefter köpte F en lägenhet och det var plötsligt på riktigt. Så himla svår situation, för vi ville vara med varandra. Men det gick ju inte. Eller?! Var så ledsen. Vi båda var ledsna. Och förvirrade.

 

 

Om man ska säga något positivt om 2017 så gick det väldigt bra för mitt företag i alla fall. Hade ju varit så orolig och jobbat betydligt mycket mindre, men det visade sig bli ett av mina mest lönsamma år någonsin. Så ironiskt.

 

 

Julafton kom och jag satt hemma ensam. Hade sagt till min mamma att jag skulle fira med F, vilket hon såklart tyckte var konstigt pga sjukt oklar status. Haha. Men jag ville inte träffa någon.

Åkte dock och träffade honom och hans familj senare på kvällen.

 

Sedan firade vi nyår på spa och vid tolvslaget grät jag. Fyfan vad piss allt blivit.

2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.

 

Min nyårsafton

Jag har ju glömt berätta om min nyårsafton!

Såg ut på detta vis. Glittrig klänning och glittrig ögonskugga. Är det nyår så är det nyår.

 

Årets mest uppklädda hissfärd.

 

Vi var hemma hos Caroline och Hannes och de hade gjort så fint som vanligt.

 

Blev genast uppvaktad av en herre som ville läsa bok för mig. Eller i alla fall berätta hur alla djuren i boken låter. Han läste den fem gånger så att jag verkligen hade koll.

Sen åt vi mat. Oj oj oj. Godaste trerätters ever kommer här:

 

David och Kathy gjorde mini-smörgåstårtor typ. Så festligt och så goda!

 

Till huvudrätt hade Marcus sous-vide:at kött som vi åt med rostade rotfrukter, sallad och fem olika såser.

 

Och slutligen en choklad och salt karamell-paj med lättvispad grädde med bär i som jag gjorde och en cheesecake som Marcus gjorde.

Fick till pajen riktigt bra genom att dubbla mängden karamelliserad mjölk och ha i dubbelt så mycket grädde i tryffeltäcket (annars blir det så hårt). Och Marabou salta mandlar är ett måste! Här är recept. (Jag ringlade lite vit choklad på toppen då jag tyckte det behövdes mer choklad och det var det enda jag hade hemma, men rekommenderar inte det direkt).

Sen hade Caroline fixat ett musik-quiz och jag hade förberett en Kahoot (som ni kan spela om ni vill, den heter ”Vem vet mest om 10-talet”).

 

Vid tolvslaget skålade vi i bubbel och skreksjöng Celine Dion. Det är tradition.

?

Vad jag fick i julklapp

 

”Vad fick du i julklapp i år?” = mitt bästa skämt när jag var tolv.

Vad jag fick i julklapp förra året däremot var det här:

 

Sällskapsspel! En charadervariant av F’s syster och Ticket to ride av min mamma.

 

Fick även champagnekupor av min mamma. Från Granit.

 

Och kryddor, oljor och en penna man kan skriva på glas med. Målet för 2020 är att hela trälådan vi har i köket ska fyllas med olika oljor, vinäger och kryddor. Så lyxigt.

 

Fick en iPhone 11 pro av F. Haha nädå skoja. Men ett skal till den och även ett fodral till min dator. Det sistnämnda är dock för stort, så det ska han byta.

 

Handtvål och handlotion från F’s syster och tvål från F.

 

Fick även trådlösa hörlurar av F. Och av hans mamma fick jag en karaoke-mikforon. Hans syskonbarn packade upp en likadan innan mig och jag blev helt lyrisk och ba ”åååh kan vi inte prova den”. Haha. Visade sig sedan att jag fick en likadan. ”Jag köpte en till alla barnbarnen…och till dig”, sa hon.

Tydligen hade jag varit snäll förra året : )) Vilken tur!

 

Sista dagarna av året

Det är min sista lediga dag idag. Det ska jag fira med dagstur till Helsingör med ett gäng tjejer ? Där har ni mig idag!

Har verkligen vilat upp mig under denna ledighet. Har sovit minst 9 timmar varje natt. Mycket lyxigt. Såhär såg de sista dagarna av förra året ut:

 

Vi firade jul en andra gång med F’s syskonbarn, de som vi inte träffade på julafton.

 

Aldrig sett någon bli så lycklig över prinsesskläder ?

 

En dag var jag på kompisdejt med Caroline och Sofie. Vi åt gott, drack bubbel och skvallrade.

 

Och dagen innan nyårsafton firade vi mammas födelsedag med bakad potatis och många goda röror.

2016

Tack för alla snälla ord om mina årssammanfattningar hittills! Jag uppskattar verkligen att känna att jag kan vara öppen och ärlig här. 2016 har dock varit svårt att skriva om. Saker som hänt innan 2015 är så länge sedan att det känns preskriberat. 2016 däremot känns fortfarande ganska färskt och känsligt.

Jag har försökt fokusera på mig själv och mina känslor, brister och tankar när jag skrivit sammanfattningarna, något annat känns orättvist. Men det här berör inte bara mig. Ber er därför om att vara snälla.

 

Men ännu är allt lugnt. Jag var nykär, hade jobbat några månader på mitt nya jobb och livet lekte.

 

 

Jag och F hade så mysigt. Vi lagade god middag som vi åt tillsammans varje kväll och hittade på saker på helgerna. Det var en så fin kontrast mot hur jag tidigare upplevt relationer. F visade att han verkligen ville vara med mig och fick mig att känna mig trygg, prioriterad och älskad.

 

På jobbet gick det bra. Faktiskt väldigt bra. 2016 var ett bra år och vi sålde som tusan. En riktig självförtroende-boost som nyexad och ny på det jag gjorde.

 

Jag och Ida gick från att vara kollegor till att bli kompisar! Fan vilken dröm det är att vara bästis med någon man jobbar med. Eftersom vi sågs så ofta visste hon allt om mig. Vi gick promenader på lunchen, lyxlunchade och ofta hjälpte hon mig att fota grejer.

 

Jag köpte en bil!

Utan att ha körkort, haha. Jag började övningsköra och F var min handledare. Varje dag gick jag av tåget i Landskrona (där F jobbade) och sen körde jag oss hem till Helsingborg. Att vi övningskörde tillsammans var verkligen inte smart med facit i hand. Fy tusan vad vi bråkade där i bilen.

Våra personligheter matchade inte överhuvudtaget vad gäller hur man lär sig saker. Mycket dum idé att en person med stort bilintresse ska lära en person som är livrädd för allt som går fortare än gå-fart att köra bil.

 

Jag färgade håret mörkt! Så snyggt det var?? Blir sugen på att göra det igen.

 

Vi åkte till Cannes och Nice i mars.

 

Var även i Norge en sväng.

 

Och sen fyllde jag 27!

 

 

Solen började titta fram och vi gick på mysiga vårpromenader.

 

Var i Norge igen. Jag och min farmor <3

 

Och sen åkte vi en sväng till Hamburg. Reste som tusan 2016 tydligen.

 

Jag sa upp min lägenhet och i juni flyttade vi ihop! Jag gick från att vara ihop med velpellar som aldrig ville ta nästa steg till en kille som typ var sur för att jag inte flyttat in hos honom redan, haha.

 

Så mysigt vi hade! Äntligen sambos <3

 

På vår officiella halvårsdag överraskade han med champagne och jag fick present. Gulle.

 

Det blev sommar!

 

Vi blev helt besatta av Pokemon go. Vi spelade hela sommaren och fångade pokemons så fort tillfälle gavs. Sen satt vi med kidsen vid Dunkers i timmar och levlade. Haha saknar det ändå.

 

Vi åkte till Kreta!

 

Jag tog körkort!!

 

…och var med i en liten olycka kort därefter. Blev påkörd vid köbildning på motorvägen. Alltså så typiskt. Har i princip inte vågat köra bil sedan dess.

 

Sen blev det höst.

En dag insåg jag att min mens var sen och tog ett graviditetstest. Jag gjorde det bara på rutin och förväntade mig ett negativt resultat och blev därför så chockad när det var positivt.

Jag gick ut ur badrummet på skakiga ben, likblek i ansiktet och sedan satt vi bara och stirrade på den där stickan i en kvart. Härifrån gjorde vi allt fel. Vi hade planer på olika håll den kvällen. Istället för att prata om det skiljdes vi alltså åt och hanterade informationen på varsitt håll. Jag var chockad och livrädd, men tänkte att okej nu är det såhär. Vi ska kanske bli föräldrar. Det var skitläskigt, men jag började ändå fantisera. Jag drack inget vin, åt ingen sushi och kollade upp bf-datum.

Han hämtade mig efter min tjejkväll och sa ingenting under hela bilfärden. När vi kom hem pratade han om allt annat förutom det och till slut fick jag panik. ”Vad tänker du”, frågade jag. ”Jag vet inte om det är en så bra idé”, svarade han.

Det var som att få en kalldusch. Jag visste inte hur jag skulle känna. Jag försökte tänka att jag inte skulle ta det personligt, att man får lov att känna att man inte är redo, men ändå kändes det så hemskt. Varför ville han inte ha barn med mig? Jag har ju fantiserat om det hela livet, om hur det skulle vara att plussa, om hur jag skulle berätta för den blivande pappan och hur lycklig han skulle bli. Men så blev det såhär.

Men det var ju inte bara att han inte var redo. Det här gick inte att göra ogjort. Det växte i min kropp. Jag stod inför det jobbigaste beslutet i mitt liv. Det kändes så orättvist och jag kände mig så ensam.

 

Kanske det sjukaste 2016: Trump blev president.

Samma morgon rann det blod längs mina ben. Man får antagligen inte säga så, men jag blev glad. Jag hoppades på ett missfall. Snälla bara låt mig slippa ta beslutet.

Hos läkaren kunde de dock konstatera att HCG-nivåerna fortfarande steg. Men de kunde inte se något i min livmoder. Varannan dag fick jag komma in för blodprov och ultraljud, men de hittade ingenting i livmodern. ”Vi misstänker utomkvedshavandeskap”, sa de och gick noga igenom varje millimeter av min buk med ultraljud gå på gång utan att hitta något.

 

 

Till slut blev situationen ohållbar och de vågade inte skicka hem mig ännu en gång. ”Vi måste öppna dig”, sa läkaren och kort därefter sövdes jag. Ägget hade fastnat i min äggledare och den togs bort. Där och då kändes det som en lättnad. Jag slapp ta ett beslut jag inte ville ta och det kändes som att vår relation fick en ny chans. Hade det inte blivit så hade vi varit dödsdömda.

Men ännu kändes allt bara skit. Fy vad ledsen jag var. Och orolig. Hur ser chanserna ut i framtiden om en äggledare är borta? Om den ena inte fungerade, kanske inte den andra kommer göra det heller.

 

 

Mamma var bortrest och jag bodde i hennes lägenhet en vecka nyopererad. Jag var så arg, sårad och ledsen. Ville bara bli lämnad ifred. En dum idé egentligen då jag hade ont och hade behövt hjälp med saker, men jag orkade inte se honom.

 

Såg gravid ut ett bra tag vilket inte var så kul.

 

 

Sedan blev det plötsligt december, jul och nytt år och vi kämpade på. Ena dagen kändes det okej och nästa kände jag mig ledsen och osäker. Hur går man vidare efter det här?

2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015.

På god väg

Hej och gott nytt år! Sjukt, jag minns förra decenniet som om det vore igår. Hehe.

Hoppas ni hade en fin kväll igår och att ni är pepp på det nya året. Jag är! Tror det kommer hända så mycket bra 2020. Hoppas det i alla fall. Jag har bestämt mig för att inte ha några nyårsmål i år. Har funderat, men inte kommit på en enda sak att ha som mål. Det måste ju vara en bra grej ändå. Jag är nöjd med vem jag är och även om jag inte är perfekt i alla avseenden så accepterar jag mina brister. Jag är bra nog. Självklart finns det saker jag hoppas på i år, men man kan inte styra allt.

Vad gäller förra årets mål har jag lyckats med allt förutom att resa till USA. Jag hoppas på en USA-resa i år istället! Mja okej, feströkandet har väl gått sådär. Problemet var (är) att jag inte vill sluta, i alla fall inte med några glas vin i kroppen. Istället har jag bytt ut cigaretterna till nikotinportioner. Jag vet att det inte är bra det heller, men det känns ändå bättre än cigaretter. Det luktar inte och jag får inte i mig lika mycket skit.

Jag köper den svagaste varianten som finns och kan endast ha inne en i typ två minuter (annars mår jag dåligt) och när jag gjort det vill jag inte röka längre. Jag tar ut och in samma portion under en hel kväll. Mycket effektivt. Började med det i somras och nu händer det att jag glömmer bort att ”ta en snus”. Jag kan gå hem efter en fest och komma på att jag varken rökt eller snusat och jag har inte saknat det alls. Är alltså på god väg och det är jag glad över.

 

Välkommen 2020. Hoppas du blir bra!

 

Arkiv