Såhär såg gårdagens middag ut. Det blev faktiskt väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av receptet!
Ingredienser:
Lövbiff
Champinjoner
Paprika
Lök
Vitlök
Sambal Oelek
Soja
Köttbuljong
Persilja
Cantadou 4 peppar
Matlagningsgrädde
Parmesan
Zucchini
Gör såhär:
Stek svamp tills den ”vattnat av sig”, häll i smör och lök, stek tills löken blivit mjuk, pressa i vitlök och häll i den hackade paprikan. Stek en stund och ta sedan bort ingredienserna en stund från stekpannan. Koka upp vatten och salta det ordentligt och gör ”pastastrimlor” av zucchinin. Skär lövbiffen i strimlor och stek den några minuter i samma stekpanna. Häll i grädden och smaksätt med Sambal oelek, Cantadou, buljong, soja och persilja. Tillsätt också de övriga ingredienserna som du lagt undan. När såsen kokar till sig kan du koka zucchinin (och eventuellt vanlig pasta om din partner inte är så all-in på zucchinispåret) till önskad konstisens. Servera med lite riven parmesan på toppen. Smaklig måltid!
Jag har förresten köpt en ”grönsakssvarv” som man kan göra zucchinipasta med hur enkelt som helst. Så smart grej! Finns här (adlink).
Vilken mysig lördag vi har! Först så tvättade vi ett berg med tvätt och sedan åkte vi får att returnera en tröja och kika efter lite presenter och så. Vet ni att jag köpte min första julklapp för tre veckor sedan? Helt galet! Kanske blir så när man jobbar i presentbranschen. Jag har lite bättre koll och dessutom lever jag i högtiderna flera månader i förväg eftersom jag förbereder marknadsföringen.
ADLINKS: Väska här, tröja här, jacka här (på rea just nu!), skor här.
Sedan har vi letat land och rike runt efter en färskost som vi ska ha i en maträtt vi ska göra ikväll. Nämligen Cantadou 4 peppar. Egentligen hade vi kunnat skippa den, men det har liksom blivit en fix idé att hitta den. Det har gått så långt att vi till och med har kommit på ett internt skämt. Vi sa ”Cantadou” så många gånger att det blev löjligt och Frédéric började säga ”I can do it, no I can’t-a-do-it. Så nu har det blivit en grej. Att man can’t-a-do något. Sjukt bra marknadsföring, visst? Cantadou, det är bara att ringa!
Jag var så ledsen när jag vaknade idag! Jag drömde att F var otrogen och oavsett hur mycket jag intalade mig själv att det bara var en dröm satt känslan kvar. Han försökte krama mig, men jag avvisade. Han försökte be om ursäkt, men det funkade inte heller (haha, så gulligt ändå). ”Men seriöst, du kan inte vara arg på mig för något du DRÖMT. Det är inte rimligt”, sa han. ”Nej, jag vet det. Men nu är jag det ändå”.
Som tur var gick det över rätt fort. Men usch vad hemskt sånt är. Man vet att det inte är sant, men kan inte bli av med känslan i kroppen.
Det är så fint med alla färger utomhus just nu. Hade det bara inte regnat så kan det få vara höst för evigt. Älskar hösten.
”Åh, varför kan det inte vara fredag hela veckan”, sa Ida idag under frukosten. ”Men det hade ju inte varit bra, då hade det ju varit en arbetsdag varje dag och aldrig någon helg”, argumenterade jag. Men Ida menade att det liksom blir som i filmen ”Måndag hela veckan” att det är samma fredag varje dag. Så man tror ju att man ska ha helg, är uppe sent och allt det där, men ändå vaknar man dagen efter utvilad, går till jobbet och tror att det är fredag. Varje dag.
Jag tänker att jag hade velat ha lördag för evigt om jag fick välja. Då är man utvilad, har hela dagen till sitt förfogande och vet att man kan sova ut dagen efter också. Absolut inte söndag, för då har man lite ångest över att helgen snart är slut. Fast man är ju ändå lite extra lycklig på fredagar, jag kan hålla med om det. Det är något speciellt med fredagskänslan. Så kanske Ida har rätt ändå.
Vad tycker ni? Vilken dag hade ni velat ha för alltid?
Haha, älskar att hon står med vattenkokaren i högsta hugg. /Tedrickarna
Vi köpte massa ingredienser för att göra en god middag idag, men det slutade med att vi struntade i det, åt chips och kycklingklubbor till middag och sparar maträtten till imorgon istället. Blööööööööö låt det bli fredag. Är så klar med denna arbetsvecka nu.
Älskar att F smygfotade mig när jag sprang fram till mina satsumas, haha. Är förresten kär i min nya väska. Den finns här (adlink).
Jag tänkte att vi kör en liten throw back thursday och backar tillbaka några år. Det här är över sex år sedan och jag var inbjuden till Efter tio med Malou. Jag har faktiskt aldrig tittat på något jag har varit med i, (det är för pinigt att titta på!) men häromdagen gjorde jag det för första gången.
Åh, jag minns denna intervju som igår. Jag minns att jag inte helt förstod vad det skulle handla om innan jag kom dit och när jag väl satt där kände jag att det hela blev fel. Nätberoende? What? Så illa var det ju inte. Där satt jag, en expert och en kille som typ förlorat allt på grund av spelberoende. Jag hade missat att jag var där för att prata om att jag tydligen var sjukligt beroende av nätet, haha! Men jag ville inte göra Malou besviken och jag ville inte heller göra publiken med bloggande tjejer som jag hade bjudit in besvikna, så jag spelade liksom med. Haha, så dumt. I alla fall, jag bjuder på det! Här har ni mini me! Jag är med efter cirka 23 minuter.
Jag tackar nej till i princip allt jag blir tillfrågad att vara med i. Intervjuer, tv, radio och så vidare. Jag är inte bekväm med det, gillar inte uppmärksamheten och sen, tro det eller ej, vet jag inte om jag vill bli större. Jag har haft så många möjligheter att ”utveckla bloggen”, eller att ”umgås med rätt människor”, men jag har alltid tackat nej genom åren.
Några saker har jag gjort och det har varit jättekul, men jag antar att jag har varit rädd för att jag skulle ångra mig. Att jag skulle bli ”känd” och sedan inte skulle vilja vara det mer. Att jag skulle bo i Stockholm och det aldrig skulle kännas bra i magen (vilket det aldrig gjorde). Idag mår jag mycket bättre än vad jag gjort genom åren och är starkare i mig själv och vet att jag hade klarat mig ändå. Men jag är ändå tacksam över att jag ändå tog lite avstånd när jag inte var så stabil.
Jag sitter hemma hos Frédérics mamma eftersom han hjälper henne med lite saker och hon undrade om jag ville komma och äta och sen sa hon att jag gärna får sitta hemma hos henne och göra egna saker.
Så jag tog med min dator och nu är jag här. Vilken terapi för själen alltså! Så mycket skönare det är att svara på mejl/jobba/nätshoppa när man inte ser alla måsten som skymtar i bakgrunden. Tvätten som man inte lagt på plats, kartongerna som man borde gå ut och slänga, alla nagellack man tog fram för att man skulle rensa men sedan inte orkade och allt annat man måste göra. Jag ska aldrig åka hem igen! Haha, nejdå.
Dessutom har man gulligt och mjukt sällskap! Jag taggar F i alla gulliga djurgrejer jag ser på Facebook, men han fattar inte hinten…eller så är det just vad han gör och därför han inte svarar.
