Titta vilken frukost jag fixade idag! F fixar 9 gånger av 10 (om inte mer..hehe). Så jag kan ju göra det extra lyxigt när jag väl bemödar mig. Det blev svamp, finjuice och kanelbullar bland annat. Helgfrukostar är det bästa som finns.
Alltså kan vi prata om Idol? HUR sjukt att Erika åkte ut? Så hemskt det var att hon blev så ledsen också. Usch vad jobbigt det var att titta på. Jag förstår inte hur de andra som åker ut kan hålla sig så lugna och samlade egentligen? Hade det varit jag hade det varit snorkalas.
Jaja. Nu ska jag på kalas hos F’s mamma som fyller år. Har hört rykten om tårta : )) Happy lördag!
Jag är helt slut idag. Jag kände bara NEEEJ när jag vaknade, så jag skrev till Moa och frågade om vi kunde spela in podden senare istället. Det gick bra, så jag somnade om med gott samvete. Lyx att kunna göra så.
Nu har jag betat av dagens måsten och spelat in. Tyvärr är jag fortfarande jättetrött och har världens huvudvärk. Jag tänker att jag är känslomässigt utmattad, jag vet inte. Tänkte i alla fall ha en lugn kväll med Bron-marathon. Jag och F började nämligen titta på det igår. Jag har redan sett de två första säsongerna, men det gör inget att se dem igen.
Lite sorgligt ändå att det är så många bra serier jag sett i mitt liv som jag inte sett tillsammans med honom. Jag såg om Breaking Bad för några månader sedan för att jag gärna vilja se den tillsammans med honom, men jag kommer ju inte orka se om ALLA serier jag sett.
Där har ni en bra anledning till att inte göra slut med någon förresten. Tänk på alla serier du inte kommer kunna diskutera eller dra internskämt om. ”You know nothing”, säger jag till F ibland. Men han knowar verkligen nothing… : ( Tänk när du sitter där med en ny partner och vill äta mat till ett nytt serieavsnitt, men så går inte det eftersom hen inte följer den. Tänk när en ny säsong släpps och du vill marathontitta men partnern tycker att ni ska *umgås* istället….. Nä det går ju inte. ”Mamma, hur har du och pappa hållit ihop i alla dessa år”, ”Jo, hjärtat, det ska jag berätta. Pappa och jag har sett så många serier tillsammans så nu finns det ingen återvändo”. Typ så.
På tal om internskämt och mitt inlägg häromdagen förresten. Hittade denna. Haha!
Igår gick vi igenom farmors saker. Det är fortfarande så konstigt att vara i hennes hus utan att hon är där. Jag kände hennes närvaro i rummen och saker låg fortfarande där hon lämnade dem. När vi satte oss ner vid hennes matbord för att äta var det som att det saknades någon. Såklart saknas det någon, men det var som att hon skulle dyka upp närsomhelst, som att hon bara var på toaletten eller ute och hämtade tidningen. Men jag vet att det tar tid att vänja sig. Det är som när min hund dog när var liten och jag i flera veckor efteråt såg henne i ögonvrån och faktiskt fortfarande till dagens datum aktar tassar och svansar när jag stänger dörrar.
Jag stod bland färgglada blusar och leopardmönstrade halsdukar och det blev så tydligt för mig att vi allihop en dag ska dö. Och kvar är våra saker. Rester och ledtrådar av den vi en gång var. Vårt hem, våra saker och minnen finns kvar, men inte vi.
Det blev så tydligt att någon en gång ska stå där bland mina saker. Det som en gång var så värdefullt för mig är då upp till någon annan att spara, slänga eller sälja.
Jag tänker att det är en viktig del av sorgearbetet och är glad att jag åkte upp för att vara med på det. Men idag är jag helt psykiskt dränerad. Jag sitter på bussen på väg hem igen nu. Vid 17.00 är jag hemma och då tänker jag att jag ska ta en dusch, äta något gott och göra absolut ingenting. Jag är så tacksam över att jag har min blogg att skriva av mig på och att ni vill läsa. Det är terapi. Hörs imorgon!
Ni vet hur jag skrev att jag skulle hålla mig till att se ett avsnitt av Game of Thrones i veckan för att på så sätt spara den sista säsongen så länge som möjligt? Hahaha mmm ELLER HUR. Och det trodde jag på? Jag såg två avsnitt och sen var det kört.
Nu när jag sett klart har jag ett behov av att diskutera den senaste säsongen med er, jag ska försöka prata lite i gåtor för att inte spoila något för någon men om ni inte har sett GoT säsong 7 ska ni hoppa över detta inlägg.
Låt mig ventilera säsong 7:
Mycket handling. Egentligen är det ju ganska skevt. Vi väntar forever and ever på att D.T. ska komma fram och helt plötsligt händer allt på en gång? Vad är grejen med denna säsong egentligen. Allt bara händer pang bom? Charmen med GoT är ju att handlingen byggs upp. Jag förväntade mig därför någon form av upptrappning. Det var ju en stor händelse för mig att hon ens skulle komma till Kings landing, men helt plötsligt bara var hon där utan att jag ens hunnit förbereda mig. Samma sak vad gäller att hon skulle träffa J.S och C.L. Jag kände att dessa möten inte alls blev så spektakulära som jag föreställt mig.
Förutsägbar. I det stora och hela kändes denna säsong faktiskt ganska förutsägbar. Jag kunde förutspå i princip allting och blev inte förvånad en enda gång. Det går ju inte ALLS i linje med förgående säsonger. Red wedding anyone? Det enda som förvånade mig var T.G´s ”revansch” när han slog ner den där killen.
Konstigaste scenen. Och på tal om det. Huuur töntig var inte den scenen? Han får först massa stryk (och skrattar som ett psycho när han får sparkar i skrevet) (alltså nog för att han är mindre känslig där, men de känsligaste delarna är väl kvar??), till sist vinner han slagsmålet, slår ner killen (dödar honom?) och då är plötsligt alla på hans sida och hejar på honom? Då helt plötsligt bryr de sig om hans syster? Fattar nada.
Släkträdet. Jag har ju egentligen vetat det ett tag, men det sista avsnittets avslöjande fick mig att googla släktträd efteråt och wtf? Visserligen är ju inte det jag tänker på en särskild big deal i deras värld. Men ändå. WTF?
How do you answer the charges. Äntligen fick jag vinka hejdå till det manipulerande lilla aset till människa. Det tråkiga var bara att jag förutspådde planen. Men äh. Det gör inte så mycket. Har inte varit så glad sedan ett annat litet as till kung dog. Ni vet vem.
Nu låter jag negativ. Det är orättvist, för jag står såklart fast vid att Game of Thrones är världens bästa serie. På ett sätt är jag glad att det var en väldigt händelserik säsong, det är ju tråkigt att bara vänta och vänta. Trots brist på spänning (i samma utsträckning) är det ändå den bästa säsongen på länge och flera gånger under avsnittens gång kände jag mig typ…välsignad…som har sån att få se en så bra serie. (Haha, ursäkta att jag låter som en tönt). Jag satt flera gånger och kollade hur lång tid det var kvar av varje avsnitt och blev ledsen när minuterna tickade ner eftersom det skulle ta slut. Så. Bra. Serie.
Ni vet folk som börjar räkna och säger ”du vet att du lagt X antal timmar av ditt liv på att titta på serier”. TIME WELL SPENT säger jag. Så värt.
Jag lovade ju att återkomma angående den där lägenheten vi mentalt flyttade in i och sedan förlorade. Jag trodde att jag skulle få starta denna vecka med att berätta att vi skrivit kontrakt på en lägenhet. Men tyvärr blev det inte så. Allt var klappat och klart, trodde vi, sen ringde mäklaren i lördags och berättade att säljaren skrivit kontrakt med någon annan. Hur är det ens möjligt?
Jo, för tydligen finns det något som heter ”dolt bud”. Jag visste knappt vad det var. Dolda bud är alltså ett hemligt bud som endast gäller så länge budet inte avslöjas. Säljaren får ta ställning till om det är intressant eller inte och om mäklaren avslöjar budet för någon av de andra som budar gäller det inte längre. Vi visste alltså inte att någon budat över oss och hade ingen chans. Ursäkta mig, men hur kan man jobba så? Hur kan man tillåta det? Fine om det hade varit ett avsevärt högre bud och mäklaren var säker på att vi inte tänkte matcha det, men i det här fallet hade vi gjort det. Alltså jag blir så ARG. Jag är så trött på att aldrig hitta något, på att mentalt flytta in i objekt och hoppas på saker. I mitt huvud bor jag redan där. Jag var redan valt ut ett kök, möblerat lägenheten och har till och med tagit tiden på min promenad till bussen. Vi borde väl i alla fall få chansen att förlora objektet på ett rättvist sätt.
Saken är att vi förstår ju köparna. Det är en desperat marknad och man måste tyvärr ta till fula trick för att lyckas. Vi försökte också göra likadant för ett tag sedan utan att veta vad dolda bud är. Vi gav ett högt bud och bad mäklaren informera säljaren och försöka få till en snabb affär utan att först kommunicera ut budet. Men den gången fick vi nästan en utskällning av mäklaren som sa att de inte jobbar på det sättet. Det uppskattade vi eftersom det känns schysst moraliskt sett. Men tydligen jobbar andra mäklarbyråer så.
Åh. Man blir ju så ledsen. Så orättvist. Nåja. Då vet vi i alla fall vem som inte kommer få sälja vår bostad i framtiden. Eh. Om vi någonsin lyckas köpa något det vill säga.
Lyckliga jag i fredags när jag trodde att vi snart skulle vara lägenhetsägare : ((
Bussen rullar förbi öppna landskap och åkrar i olika färger. Jag åker på samma väg som jag åkt så många gånger i över 25 år. När jag var liten var den här resan det tråkigaste jag visste. De sex timmarna det tog att åka till Norge kändes som en evighet. Mamma försökte hålla mig vid gott mod, lät mig välja precis vad jag ville i affären och laddade upp en buffé till mig i baksätet. Jag ville alltid ha ostbågar. Där satt jag, en påse ostbågar och utsikten från mitt bilfönster hela vägen till Norge.
Jag visste precis hur långt det var kvar genom att bara titta ut. Var det platt och åkrar hade vi inte alls kommit långt. Från luftiga vyer till tätare skog, och när vi åkte förbi karuseller visste jag att vi var i Göteborg. Göteborg var en viktig förhållningspunkt, för då visste jag att vi kommit halvvägs. Slutligen när landskapet blev mer ojämnt och vägen omringades av berg närmade vi oss.
För ett litet barn utan dagens teknik var resan olidlig. Jag låtsades vara en tv-seriefigur som hoppade över hinder bredvid bilen eller så sjöng jag låtar inuti i mitt huvud och försökte komma ihåg hela texten. Den enda låten vars hela text jag lyckades komma ihåg var Spice Girls Wannabe.
Sedan blev jag äldre och fick åka själv till Norge. Jag minns min första bussresa på egen hand. Mamma pratade med busschauffören och sa till mig att om det var något jag undrade, minsta lilla sak, så skulle jag fråga honom. Jag var så stolt. Nu var jag stor. I sällskap av mitt ritblock, cd-spelare och Nokia 3210 gjorde jag mig redo för att åka hela vägen själv.
Men pirret i magen dog snabbt och redan innan jag var i Göteborg var jag så otålig att jag trodde att jag skulle spricka. Då ringde farmor. ”Nu sitter du på bussen”, sa hon. Hon visste att jag var uttråkad och ringde för att prata. Inte om något särskilt. Hon ville bara vara sällskap. ”Vill du veta något konstigt” sa hon och berättade de mest märkliga anekdoterna om saker och människor. Hon berättade vad Brooke haft för sig i Glamour och om vad vi skulle hitta på när jag kom fram. Hon hade köpt Tress-is, kokosboller och solbærsaft. Kanske skulle vi hälsa på hennes kompis som gör de där konstiga örhängena av älgbajs?
Sedan den dagen har farmor ringt varje gång jag suttit på bussen till Norge. Inte för att hon ville något särskilt. Bara för att vara sällskap så att hennes lilla flicka inte ska vara uttråkad och ensam.
En liten sammanfattning av förra veckan i vanlig ordning:
Veckans lustigaste: När jag klippte podden i köket och F satt i vardagsrummet och ropade ”Vad sa du?” hela tiden. ”Jag sa inget”, svarade jag några gånger och förstod sen att han ju hörde min röst i podden och trodde att jag pratade med honom. Haha så dumt. Satte på mig hörlurar.
Veckans antiklimax: Jag såg klart Game of Thrones…utan att förstå det. Jag var helt säker på att det var 10 avsnitt och jag såg avsnitt 7 utan att veta att det var det sista avsnittet. Alltså så hemskt. Kände mig snuvad på konfekten.
Kände mig som Jon Snow här ?
Veckans sämsta: Att vi förlorade en lägenhet som vi båda flyttat in i redan (mentalt). Fy tusan vad det sög. Mer om det sen.
Veckans goda nyheter: Vet ni! Mitt favorit-te från Friggs ska inte utgå ändå!!! Det ska bara byta förpackning! Så nu kan vi andas ut….och eventuellt hetsdricka te pga av alla förpackningar vi samlat på oss.
Veckans finaste: Vi firade två år tillsammans! Så sjukt. Två år!! Det här är mitt längsta förhållande i vuxen ålder (var ihop med min första pojkvän i tre år). Vid det här laget brukar jag antingen ha blivit dumpad eller ha blivit bedragen på något sätt. Vi får väl se. Hehehe.
Skål för oss <3
Veckans bästa: #metoo, genomslaget det fick och allt som avslöjats. Fucking äntligen händer det något konkret. För övrigt trendar hashtaggen #balancetonporc i Frankrike just nu. Det betyder ungefär ”avslöja grisen”. Helt rätt. Avslöja äcklen! Troll spricker i ljus, som en smart läsare skrev till mig.
