Jag kom på att jag glömt visa er mina nya sneakers! Har drömt om nya vita sneakers länge nu, men inte kommit till skott. När jag började leta fanns det ju hur mycket fint som helst. Hur kan man välja?
För en person med beslutsångest som mig själv blev jag överväldigad och bestämde mig till slut för att bara gå in i en affär och köpa det första fina paret jag såg och never look back. Det är mitt bästa tips till velisar. Ibland måste man bara ta bort så många alternativ man kan och tvinga sig själv att ta ett beslut. Det blev de här:
Fick googla mig blodig för att hitta dem. Men skam den som ger sig. Finns här (annonslänk).
Jag är supernöjd! Köpte dem för några veckor sedan och har använt dem nästan varje dag sedan dess. Sneakers är ju så tacksamt och passar till allt. Dessutom är det en speciell känsla med nya kritvita skor. Man blir ju så glad : ))
Ett litet hej! Idag dissade jag er till förmån av sommar(!) och en heldag med Sofie ??Så värt! Vi satt på uteserving till klockan blev sent. Och festligheterna fortsätter för imorgon ska jag fira F som fyller 30!
Men! Närmst på schemat just nu är att jag ska upp och jobba om sex timmar… Så mycket kul och så lite tid. Ska försöka få klart något inlägg till er på tåget imorgon, men om inte får ni helt enkelt vara sura över min ytterst dåliga planering ?
I affären. Man står i sin egen värld och tittar på någonting i en hylla. Plötsligt märker man att en person bakom vill komma fram och kanske till och med stått där i flera sekunder(!!) och blivit blockerad. Ett alarm-system bryter ut inom en. Måste. Akta. Mig. NUUU. Stressat kliver man åt sidan och känner sig som jordens jobbigaste person.
På Systemet. Det borde vara en sport i att hinna ställa sina flaskor på bandet och ta fram sin legitimation innan personen i kassan ber om den. Det kvittar hur mycket man stressar, det är rent av omöjligt att hinna få fram den innan de ber om den. Kan dom snälla CHILLA.
På tåget. Det finns inget mer stressande än att vara på tåget på väg till jobbet när tåget är sent. Vilket såklart är helt onödigt eftersom det inte finns någonting man kan göra för att komma fram snabbare. Man försöker tänka logiskt, att man är maktlös och kommer fram när man kommer fram och att det alltså inte är någon idé att stressa. Men ändå känns det bättre att sitta och spänna sig. Då gör man ju något i alla fall…
Hos gynekologen. Man hoppar upp i stolen och är på väg att skutta längre ner med rumpan eftersom man veeeet att de alltid säger åt en just detta, men man hinner aldrig. ”Vill du hoppa lite längre ner”, säger hen och man tänker JAA MEN JAG VEEEEEET JAG SKAAAAAA. Men nickar bara snällt.
På jobbet. Man ska skriva något eller göra något på datorn och en person står bakom en och tittar. Helt plötsligt börjar man klicka hej vilt i Photoshop och gör misstag som man normalt inte ens gör, glömmer bort hur man frilägger saker, glömmer bort hur man stavar och får tics i fingret och dubbelklickar av misstag och håller på.
En vänlig gest. Två personer är på väg mot samma dörr. Person A som kommer till dörren först förstår att person B också ska gå igenom samma dörr och bestämmer sig för att hålla dörren. Men person B är ganska långt bort och får alltså springa fram till dörren för att person A inte ska stå och hålla den orimligt länge. Här snackar vi stressnivå.
När man lagar mat. Hmm, det är nog dags att vända det jag tillagar där inne i ugnen. Man öppnar luckan och då börjar stressen. Det gäller att vara SNABB nu så att inte mer värme än nödvändigt försvinner. Det är ett race mot tiden. Vänd snabbt, snabbt, snabbt. Eller ta helst ut hela plåten och stäng luckan direkt. Här ska vi inte chansa. Pulsen i taket.
På gatan. Man går i sin egen värld när man plötsligt hör någon ropa ens namn. Eller var det mitt namn? Var kommer det från? Vem ropar? Febrilt börjar man se sig omkring efter ett ansikte man känner igen, men ser inte någon. Regiiiina ropar någon igen och då börjar pulsen gå upp. Man vänder sig omkring, söker med blicken, men kan inte se någon och börjar se lite bortgjord ut. VEM ÄR DET SOM ROPAR?!?!?
I kassan. Man ska lämna tillbaka ett plagg och börjar ångra sig lite när kön bakom blir lång och kassörskan fifflar med sina grejer, sätter nytt larm på plagget, skriver ut kvitton och knappar in saker. Sen när allting är klart, ja då då får man ett kvitto och kassörskan märker ut alla en miljon rader man ska skriva på. Det är namn, telefonnummer, signatur och pennan funkar inte och svetten börjar rinna i pannan. De där små kråkorna till handstil kan eventuellt vara det fulaste ens hand någonsin åstadkommit.
Jag har massa grejer jag behövde fixa ikväll, men jag fastnade framför tvn. Ja, jag har en tv nu! Lustigt hur jag påstått att jag behöver minsann inte en tv, jag tittar aldrig på tv ändå. Sen har jag en nu och har tydligen mycket svårt att slita mig. Men efter en månad utan känns det nästan lite exotiskt.
I alla fall. Idag har det varit sommar på riktigt och jag har chockat världen med mina vita ben. Att gå barbent för första gången på hela året är en speciell känsla.
När jag var yngre skämdes jag över att jag är så blek och var tvungen att sola eller smörja in mig med brun utan sol innan jag vågade visa upp min hud. Jag minns till och med flera gånger när jag solade solarium innan jag åkte utomlands. Haha alltså VA? Sånt trams alltså. Skönt att man blir äldre och har less fucks to give.
Åt en vietnamesisk sallad till middag. Den ser faktiskt godare ut än vad den var tyvärr. Men jag beställde en lemonade med ingefära och lime som var sååå god. Måste googla recept och göra egen i sommar.
Denna bild är tagen 21.15. Hur sjukt? Jag har inte ens hunnit hänga bort min vinterjacka och nu är det sommar. Sverige är ett så konstigt land.
För några år sedan fanns det ett program på tv där man kunde vinna pengar genom att svara på frågor om sitt specialämne. Det var typ som Vem vill bli miljonär, men man fick endast frågor om ämnet man hade valt. Är det någon som minns vad programmet hette?
Sedan dess har jag funderat på vilket specialämne jag hade valt om jag skulle vara med. Jag har funderat orimligt mycket på det här. Vad är jag extra bra på? Vilket ämne kan jag allt om? Varje gång har jag kommit fram till att nej, jag är tusan i det inte extra bra på NÅGONTING. Det finns inte ens enda kategori i världen jag kan allt om och skulle briljera i.
Sen en dag slog det mig. Vänner! Är det någonting jag skulle briljera i så är det ju tv-serien Vänner. Jag hade vunnit högsta pris på en gång.
Och vet ni vad? Min läsare Jenna tipsade mig om att det nu finns Vänner-monopol och en specialupplaga av Trivial Pursuit med tema Vänner.
“As you pivot around the table you will be taken down memory lane of the best memories from Friends”.
Spelpjäserna föreställer saker som representerar de olika karaktärerna. Chandlers pullover, Ross dinosaurie, Rachels väska, Joeys pizza, Monicas kockmössa och Phoebes gitarr. Det finns inte att köpa i Sverige än, men det finns i Storbritannien.
Och här är Trivial Pursuit – Friends edition. Spelet innehåller 600 frågor om händelser som utspelat sig under seriens gång. Spelet finns för närvarande bara i Australien men släpps i Storbritannien i juni.
Möttes av det här på väg hem från Malmö idag. Tågtrafiken har stått still i princip hela dagen. Så härligt! Not. Eftersom alla såklart vill hem har det inte funnits lediga taxis och när tågen väl började rulla rådde det blodbad för att vara den lyckliga som lyckades åka med.
Men ändå hade jag sjukt mycket flyt! Visst, jag satt fast på centralen i två timmar. Men jag sprang på Emelie och kunde ha sällskap med henne. Det var 22 grader ute, så vi satte oss utanför och hade det trevligt i solen. Sen när tåget väl kom lyckades vi ställa oss exakt vid en dörr och var alltså de första som klev på och kunde få tag i sittplats. Första gången det händer. Borde köpa en trisslott.
Väl hemma hade jag precis fått en matleverans som stod utanför dörren.
Fixade ihop en somrig sallad. Mmmm vad gotttt.
Sjukt vad fint väder gör med en. Hade det varit vinter nu hade detta tågkaos förstört hela min dag (och antagligen morgondagen också), men nu känns det som en rätt fin eftermiddag ändå. Stackars tjej som behövde sitta och göra ingenting i solen i två timmar liksom.
Minns jag fel eller slutade du med just-nu-uppdateringar på grund av stalkern? ?
– Jag slutade skriva var jag skulle vara och när. Ville alltså inte skriva t.ex. att jag skulle vara på ett visst ställe en viss tid eftersom jag var rädd att han skulle dyka upp där.. :/ Är inte lika rädd för det idag, men det ligger ändå i bakhuvudet. Usch kommer aldrig glömma när det var som värst med stalkern runt 2012 och jag om mina kompisar skulle åka på weekend till Göteborg (där han bodde), jag låtsades i bloggen att mina vänner kidnappade mig för att slippa berätta var vi skulle åka…haha. Bra problemlösning där. Not.
Egoina! Jätterandom fråga, men ändå. Jag är _livrädd_ för att köra bil, antagligen på grund av ovana. Jag tog körkort när jag var 18, är idag 28. Flyttade från liten håla till storstad, med noll tillgång till bil, ca ett halvår efter att jag tagit mitt körkort och är av den anledningen… ja, ovan. Kör bil max två gånger om året, och då i en småstad.
Anyhow. Nu har jag chansen till ett nytt jobb, något av ett drömjobb. SÅ taggad! Men… Jobbet kräver att jag ska köra en del bil (kundbesök). I storstad dessutom. Jag har redan panik över bilkörandet, och har inte ens fått jobbet än? Aaaah. Jag VILL ju verkligen ha jobbet, men är SÅ nära att tacka nej pga VILL INTE KÖRA BIL I STORSTAD. Hjälp?! Vad gör jag ens? Funderade på att typ ta nån körlektion, men det känns jätteawkward att som nån som haft körkort i snart 10 år plötsligt behöva ta körlektioner? Åh gud…
– Nej det är INTE awkward. Snarare väldigt ansvarsfullt. Nu gör du såhär: boka en hög körlektioner med någon du litar på och känner dig trygg med, berätta om dina orosmoment och kör tills det känns bra. Heja! Nu ska du komma över det här och få ditt drömjobb!!
Har glömt att kommentera de förra inläggen då du visat fler bilder på din lägenhet, så jag kommenterar nu. :)) Jag dör så fint du har! Vet inte om du minns, men jag kommenterade för ett tag sen och kom fram till att vi flyttade ungefär samtidigt. Hur gör man för att bli av med stressen att vilja få i ordning allt i lägenheten typ NU? Hade födelsedagskalas i helgen och skämdes lite för att allt inte är fixat än. Vissa saker kommer att ta ett tag, som köket och badrummet, men ändå. Är perfektionist, så vill att allt ska se ut som hos mamma och pappa, haha! Samtidigt vet jag ju att det inte går. Vi har olika förutsättningar osv, men ändå blir jag inte av med stressen. Har du tips?
Älskar din blogg! Blir alltid så glad av att klicka mig in här. :)) Kram, Rebecca
– Tack så mycket för snälla ord! <3 Åh, vet precis vad du menar! Det är så himla jobbigt att allt inte bara händer på en gång. Folk säger att man ska ”låta det ta sin tid”, men alltså hur tråkigt är inte det då? Särskilt för en person med beslutsångest som mig själv som nog aldrig kommer känna att jag hittar THE ONE vad gäller alla möbler osv. Det är också så frustrerande att mina små renoveringar inte bara kan hända nununu och att jag är så hjälplös gällande vissa grejer. Som nu är halva sovrummet fyllt med emballage som mina möbler kom i som jag inte vet vad jag ska göra med. Det får inte plats i soprummet och jag är ju lagom pepp på att behöva hyra bil och köra det till tippen. Aaaaah. Så jag förstår vad du menar. Kom ihåg att när jag tar bilder i min lägenhet så visar jag ju inte upp alla stökiga hörn. De finns också. Kom på nu att jag inte hjälpte dig alls med din stress? Haha. Sorry. Men känns kanske ändå bättre att vi är två.
Jo! Nu kom jag på något smart! Vi kan göra upp en plan. Vi skriver i vår kalender vad som ska göras när. T.ex att jag får en ny säng v.21 eller att jag ska lägga nytt golv v.24 och ska handla lampor v.20. Då är det ju bara att följa planen och det är ingen idé att bli stressad. Så ska jag göra! 🙂
Grattis till tjänsten! ? Men sen undrar jag över pendlingen till jobbet? Är det närmare nu efter du flyttat?
– Tack så mycket! Nej, inte direkt. Men eftersom jag bor närmare stationen går jag direkt till tåget istället för att åka buss och dessutom har jag förhandlat mig till lite ”flex”. Så pendlingen kommer att bli ungefär 40 minuter mindre om dagen, vilket ju är jättebra 🙂 Det blir ungefär 2-3 timmars pendling om dagen (beroende på vilket tåg jag hinner med på hemvägen).
Hej! Kanske lite stor fråga och isf kan jag ställa den när du har frågestund nästa gång (eller om du vill spara den till nästa ”Svar på kommentarer”-inlägg kanske?). Handlar iaf om din utbildning och yrkesroll som kommunikatör! Hur gick tankarna när du skulle välja mellan privat sektor vs offentlig sektor? Kommunikatörer ses ju som ”tusen-kunskapare”, alltså kunskap inom många områden men kanske inte sakkunniga experter typ (givet att alla har sina expertisområden ändå men du förstår kanske vad jag menar). Jag kommer ta ut en MKV om ett tag (dock med fokus på journalistik och medieproduktion). Har däremot fått höra att jag absolut skulle kunna jobba som kommunikatör efteråt. Har du någon erfarenhet av att personer som inte är utbildade till just kommunikatör men ändå har en MKV jobbar som kommunikatör? Kan du bli trött ibland på att ”gemene man” inte riktigt förstår rollen/behovet av kommunikatörer i dagens samhälle? Är det fantastiskt att jobba så varierat eller är det mer stressigt än kul? Förlåt för tusen frågor haha!
– Valet mellan offentlig sektor och privat sektor var enkelt för mig. Jag har alltid tyckt det verkat så trist att jobba inom offentlig sektor. Samma sak med B2B eller B2C. Har alltid vetat att jag vill jobba mot kunder och inte företag.
Jag vet inte någon med MKV som jobbar som kommunikatör, men låt inte det hindra dig. Kör på bara! Jag är säker på att jag läst ungefär samma kurser som du och ett kommunikationsprogram är ju ett kommunikationsprogram. Idag jobbar jag endast med marknadskommunikation (alltså ej organisationskommunikation eller liknande) och det går ju hur fint som helst. När vi letade efter personal på mitt jobb tittade vi främst på det personliga brevet, vad personen var bra på, erfarenhet och hur driven personer verkade och inte på själva utbildningen. T.ex. ska du arbeta mycket med skrift måste du vara bra på att skriva. Punkt slut. Sen är det såklart olika hur ”hård” man är med det. Men mitt tips är faktiskt att inte ta de där kraven på arbetsannonserna blodigt seriöst. Om du vill du jobba som kommunikatör är jag övertygad om att du kommer få ett kommunikatörsjobb. Kan nästan lova det. Lycka till! 🙂
Hej Regina!
Lite tyngre fråga i ett glatt inlägg, men det handlar självklart om mat/dryck/socker och motion. Hur tänker du kring detta? Jag har själv svårt att finns balans i att träna så mycket jag vill OCH kunna äta det jag vill (i rimlig mängd) pga känns som att jag ”förstör” träningen. Men jag älskar tex ost, vin och godis och vill kunna äta det och njuta av det! Hur tänker du kring detta?
– Jag ser träning som ett sätt att må bra. Pulsen bör upp några gånger i veckan för att vi mår bra av det helt enkelt. Jag tänker inte på resultat, men om man gör det måste man nog vara noggrann med kosten. För det är så jag tolkar det du skriver, att du är rädd att kosten ska förstöra resultatet? Eller menar du att du har svårt att hitta en balans mellan träning och mat generellt sett? Det är såklart inget fel i att sätta upp träningsrelaterade mål man vill uppnå, men om du har ångest kring mat och träning råder jag dig verkligen att ta tag i det. Du är värd att kunna äta alla goda saker du vill utan att få ångest och att ha en sund relation till träning. Kanske en läsare kan tipsa om något bra att läsa, lyssna på, eller kanske till och med någon att kontakta?
Jag tänker såhär kring mat: min kropp behöver bränsle och därför är det rimligt att jag äter nyttig och bra mat. Men så länge det är min grund kan jag göra vad jag vill med resten. Jag skulle alltså inte äta chips och glass till middag varje dag (ibland får man!). Det här låter lika tråkigt som när man var liten och blev mutad med efterrätt för att man skulle äta ”riktig mat” först. Men tänket är ju smart. Poängen är bara att man bör få i sig vettiga kalorier och inte endast tomma. Så länge man ger sin kropp bra grejer också skulle jag inte oroa mig. När jag tänker efter kanske jag inte borde ta upp ett sånt här tungt ämne. Hoppas inte jag uttryckt mig fel!
Kom att tänka på en sak. Väldigt många tycker det är störande och töntigt att förkorta sin kärleks namn om man ändå gått ut med vad han heter. Du skriver ju F ofta trots att alla vet att han heter Frederic. Vad tänker du om det? Du brukar vara bra på att störa dig på roliga/konstiga saker, haha x) Älskar det dock!
– Haha ja, det kunde varit en typisk grej som stört mig lite ? Det är nog för att jag vill hålla det på en privat nivå. Jag kan inte riktigt förklara det, men det känns lite mer anonymt när jag inte skriver ut hans namn hela tiden. Sen vet jag ju att ni vet vad han heter, så det är inte logiskt. Det känns bara bättre så av någon anledning ?
Jag vill inte skriva ut hela hans namn här hela tiden eftersom det känns fel. Dels för att jag skrev det så ofta och också för att hans namn är relativt ovanligt. Jag var osäker på om jag ville skriva ut hans namn överhuvudtaget från första början. Men eftersom det kom ut i skvallerbloggar var jag ”tvungen”. Jag vet dock inte om det kanske bara skapar ännu mer mystik att inte säga? Svårt det där.
