2024
Bättre sent än aldrig. Här kommer historien om mitt 2024.
Som började med en vecka i Norge. Hade jullov i nästan en månad och avslutade med att åka till Norge med Henri. Vi hade så mysigt. Höjdpunkter: När Henri fick komma längst fram till konduktören i tåget, snö och att överraska min kusin med babyshower. Sa inte att vi skulle komma och blockade henne på insta för att hon skulle bli överraskad, haha.
Henri och Regina ute på tågäventyr.
Var sjuk typ hela januari kändes det som. Kände jag behövde lite nytt år-energi och klippte lugg. Alltså gardinlugg är ju så fint, men precis lika störigt som det är fint tyvärr. Snaaart är luggjävlen utväxt.
Denna bild dök upp. Just det. Hade hälsporre fortfarande. Har helt glömt bort det. I över ett år hade jag ont. En dag har jag tydligen bara vaknat och inte haft ont mer och inte ens reflekterat över det? Här kommer ett sent tack till universum.
Började träna förra året och höll i det hela året. Så stolt över mig själv.
Men gav upp gymmet snabbt. Fy vad jag hatar det. Kör pass hemma i min telefon. Såna där 7 minuters styrkepass som inte behöver några redskap. Det är en så härlig känsla att liksom känna sig stark. Att knappt kunna göra plankan i ens 10 sekunder för att sen kunna göra den i en minut.
Här är min sista selfie från kontoret på Prisjakt. Men det visste jag ju inte då.
Sen blev jag uppsagd.
Vi blev varslade en måndag och på torsdagen fick jag mitt besked. Det var en total chock för mig. Jag trodde inte jag skulle drabbas. Visste att det skulle bli många, men trodde inte jag var en av dem.
Samma dag som jag blev uppsagd åkte jag hem från jobbet tidigare eftersom de ringde från förskolan. Hade ett bokat möte med min chef som hon skrev att jag behövde ta ändå, trots att jag vabbade. ”Jag behöver lämna ett besked till dig”, sa hon. Då vände sig magen. Det samtalet var ren och skär ångest. Och efteråt grät jag i säkert en timme. Kände mig så dålig, utvald och inte omtyckt. Självhatet var oändligt.
Är så så så glad att det mötet var digitalt och inte i verkligheten såhär i efterhand. Glad över att inte behöva ta emot beskedet på kontoret och sen behöva åka tåg hem. Nä usch.
Ovanpå det fick vi kräksjukan allihop. Fyfan vilken skräpig vecka. Rock bottom.
Jag lyckades vända känslorna och mitt fokus imponerande snabbt måste jag säga ändå. Det vore så typiskt mig att bara dra ner gardinerna och hamna i ett mörkt hål. Men inte denna gång. Redan samma kväll som jag blev uppsagd sökte jag halvhjärtat ett jobb. För att dra av plåstret liksom. De kommande veckorna drog jag i alla kontakter jag hade. Jag uppdaterade min Linkedin, skrev CV och skal till personligt brev, en hisspitch och så blev jag expert på hur man använder AI som hjälp för att söka jobb.
Folk runtomkring mig påminde om att nu är chansen att tänka om, gå in i mig själv och komma på vad jag verkligen ville göra. Men jag hade inte tid med det. Ville bara ha ett nytt jobb. Haha. Men jag kom till en insikt, för mig var det viktigare var jag jobbar än exakt vad jag jobbar med. Det var så jag kände just då. Jag var desperat efter att få ha en samband, en gemenskap och en trygghet igen.
Jag skrev en lista på mina topp 5 arbetsgivare jag kunde tänka mig. Högst upp skrev jag IKEA.
Att inte ha ett heltidsjobb gjorde att jag hade energi till att dra i saker här hemma. Som renovering och inredning. Hände mer på en månad än det gjort senaste året.
Men det bästa var såklart att jag kunde ta med mig Henri och dra till Norge när jag kände för det. Vi blev experter på att åka tåg. Jag och min pojke med oändlig energi : ))
Något annat stort hände också vid den här tidpunkten. Vi fick melatonin till Henri. Jag var på ett läkarbesök med honom, om något hela annat egentligen, och under mötet pratade vi om hur vi hade det annars och jag berättade om våra sömnproblem och hur det varit för oss sedan jag slutade amma. Bara sådär i förbifarten egentligen och skämtade om att vi kan ju inte skaffa fler barn, det går helt enkelt inte. Har inte tillräckligt med energi till den enda vi har.
Till min förvåning tog hon det hela väldigt seriöst och sa att såhär ska ni inte ha det, detta ska vi lösa. Jag ville verkligen undvika sömnmedicin och vi bestämde att vi skulle prova melatonin. Det ironiska är att melatonin egentligen i teorin inte skulle hjälpa då det främst var uppvak vi hade problem med. Vi hade visserligen stora problem med att få honom att somna och hade haft sen han föddes, men det var paniken och att han skrek i timmar på natten utan att någonting hjälpte eller tröstade som var fullständigt ohållbart. Men det var som att melatonin bröt en ond cirkel. Henri upplevde att han blev trött, ville(!) sova och när han väl vaknade på natten kunde han somna om. Som att sömn blev något bra? Han hade inte längre panik och ville ut ut ut ut ur sovrummet och ut ur sin kropp.
Det tog lång tid innan han sov hela nätter (och gör det knappt nu heller), men melatoninet har gjort så stor skillnad för hur våra nätter ser ut. Att bli väckt kan jag ta. Ge vattenflaska, ta bort/lägga på täcke, trösta efter mardröm eller prata om tjuvar. Och sen somnar vi om. Jag tänker att vissa barn är så. Det kommer ju inte vara såhär för evigt. Men är så ofattbart tacksam över att vi nu slipper de fruktansvärda nätterna. Jag och F pratar fortfarande om det dagligen, hur läkaren räddade oss. Henris välmående, vår relation, vår sanity. Allt.
Bara en sån grej att vi kunde börja ha egentid på kvällarna! Minns att jag var rörd till tårar när jag tog denna bild. Hade ju fått ett helt nytt liv.
<3333
Något som också kom i samma veva var att han plötsligt började acceptera att sitta i vagnen. Vad i hela?? Det var som att han plötsligt bara förvandlades till en så enkel och harmonisk pojke. Det gjorde också det en miljon gånger enklare att vi kunde prata med varandra.
Köpte badrumsskåp på IKEA och bad F ta bild på mig med min korv. Kommer ihåg detta ögonblick så väl för jag hade just sökt jobb på IKEA.
Och när jag och Henri åkte till Norge hade jag haft min första intervju, men sen inte hört mer. Jag sa att jag hoppas verkligen verkligen på det jobbet. Det måste bli det.
På min födelsedag skulle jag blev överraskad. Enda jag visste var att jag skulle befinna mig hos Hannah och fick en lista med saker att packa med.
Hannah, Sofie och Ida överraskade mig med brunch och en dag följt av massa aktiviteter, spa, middag och övernattning på hotell. Alltså!!! Världens bästa! Vem har ens såna vänner som jag.
När jag fyllde 35 och fick en överraskningsdag.
Sen blev det dags för intervju nummer tre. På plats, i Älmhult.
Ooooch snabbspolar lite nu för ni vet ju. Jag fick det!
Idag är det exakt ett år sedan jag blev uppsagd och jag tänkte skriva några rader om hur det känns idag. Nu gick det ju fort för mig att få ett nytt jobb vilket har förmildrat hela grejen. Men på många sätt känns hela historien med Prisjakt fortfarande som ett jobbigt break up. Det allra jobbigaste tycker jag är känslan av hur man plötsligt bara var ute. Från en sekund till en annan fanns jag inte mer. Satte inte min fot på kontoret igen, var inte med i något möte, det var inte ens alla i mitt team som hörde av sig och har fortfarande inte gjort. Tycker faktiskt att det är dålig stil. Samtidigt kan jag förstå att det inte är så lätt. Det är jättesvårt att veta hur man ska agera i en sådan situation.
Det var några från mitt förra jobb som hörde av sig direkt, till och med ringde mig som jag inte ens kände så bra och gemensamma nämnaren var att de alla själva upplevt att bli uppsagda. De visste precis. Minnen av dessa samtal värmer så i efterhand.
Jag är över det hela nu, men ska erkänna att det sticker till när jag ser 10 insta stories efter varandra när de har team building dagar osv. Och jag är en tönt som säger det, men det är också extra jobbigt att Sofie är kvar. På grund av det kan jag aldrig riktigt stänga dörren. Det kanske jag inte vill heller i och för sig. Men det är så märkligt att de alla nu bara är hennes kompisar. Inte mina.
Jajaja vi går vidare i livet. And so I did. Med mitt nya otroliga liv med nytt jobb, vagnpromenader och ett barn som faktiskt sov.
I början av juni åkte vi på tjejresa till Palma. Bestämde att det var min 35 års present till mig själv och lyxade till det ordentligt. Otrolig resa fick vi. Som jag behövde det.
Dag 1 i Palma: den kulturella dagen.
Det blev sommar och SOM vi njöt av den. Vi hade plötsligt ett barn som kunde somna i vagnen. Vi hittade ett kryphål i föräldraskapet. Kvällsdejter utan barnvakt. Såg solnedgången på stranden och drack vin, åt middag på Pålsjö krog och hade dejter på balkongen. Vi kunde inte fatta att det var vårt liv nu. Passade även på att gå kvällspromenad varje kväll längs havet, bara för att vi kunde.
Denna sommar unnade jag mig även att inte blogga så mycket. En stark känsla växte fram om att jag inte vill dela mitt liv på samma sätt längre. Men hade ännu inte landat i helt vad det betydde eller hur jag kände.
Henri sov borta för första gången och vi hade en episk kväll på restaurang med kompisar.
November kom och min älskling fyllde 3 år. En massa tråkiga saker hände denna månad och vi var ganska ledsna. Livet ändå. Det är upp och så är det ner.
I december var jag mest inne i min lilla bubbla. Minns knappt något alls. Jobbade mycket, var trött, ledsen och bara helt slut. Avslutade året med en fantastisk julledighet med mina killar, nästan helt offline. Och sen var det året slut.
Ett väldigt viktigt och lärorikt år med en bergochdalbana av känslor. Många saker föll på plats och andra föll isär ♥
348 gillar
Mila
| #
Vad bra att det löste sig så fort med jobb, men så ledsamt att alla kollegor inte hörde av sig från gamla jobbet?! Det känns otroligt otrevligt (förlåt, kanske dömande av mig)… Även om en kollega som jag inte gillar så mycket hade varslats helt plötsligt hade jag skrivit något litet sms att jag önskade lycka till eller så. Måste kännas så tufft att behöva gå från en dag till en annan ju. 🙁
Glad att Henris sömn blivit bättre. 🙂 Det är så hemskt att inte få sova bra ibland iaf…
Svara
Egoina
| #
Ja faktiskt. Nu var det visserligen ett stort team och som sagt förstår jag ju att det är en svår situation. Men något kan man ju skriva. Var även vissa som jag själv skrev till som svarade jättefint tillbaka, men hade ju uppskattat att de skrev först. Man känner sig så ensam bara.
Svara
M
| #
Så märkligt att bara få gå från en dag till en annan. De som blivit uppsagda hos oss har ändå varit kvar 1-2 veckor för att avsluta grejer, göra överlämningar, ha avtackning. Även uppsagda konsulter har fått några dagar på sig för överlämning. Så då har man kunnat prata med dem. Däremot har jag amerikanska kolleger som försvunnit på dagen. Har inte varit med om uppsägning själv än (peppar peppar) så har inte tänkt så mycket på hur det känns men ska bli bättre på att höra av mig på linkedin till de man inte fått säga hejdå till, även om om man inte var så nära.
Svara
Egoina
| #
Jodå, jag var kvar och fixade med överlämning, avslutade och sammanställde grejer osv. Menar mer i gemenskapen. Var inte med i något möte eller så. Vet dock inte om jag hade velat det, men ändå märklig känsla. Bara jahapp det var det och från en sekund till en annan är det vissa jag aldrig pratade med igen. Sen fick jag välja om jag ville ha en avtackning vilket jag hade några månader senare med några från mitt team.
Svara
Mi Lilja
| #
Varför gör man såna här inlägg som bara är fyllda med att säga S men inte B? Vad är syftet liksom? Otroligt märkligt
Svara
Sofia
| #
Tycker inlägget var väldigt inbjudande och särskilt i och med att hon inte vill dela med sig på samma sätt längre. Trist kommentar.
Svara
Olivia
| #
Håller med. Varför hinta om en massa saker som man inte vill prata om?
Då är det bättre att inte säga något alls.
Svara
Sabina
| #
Jag skulle inte säga att hon hintar. Hon berättar öppet och ärligt att det varit en svår tid. Det hade varit mer falskt att låtsas som ingenting. Allt i livet vill man inte prata om, så att det är fint att hon delar det hon kan. Berättar ni allt personligt och smärtsamt offentligt och för alla människor ni möter?
Svara
Ulrika
| #
Håller med! Förstår att man inte vill dela allt men det blir så störigt att läsa ”det var en jobbig och tuff period” och sen ba… Jaha. Liksom vad är poängen med att ha en blogg som handlar om ens liv, där man liksom är stolt över att man är så ärlig och öppen och ”vågar prata om svåra saker” men ändå liksom aaaaaldrig tar upp vad precis som är problemet. Bara en massa klagan utan detaljer. Känns verkligen som facebook anno 2011, då alla skrev på sin vägg typ ”Jag hatar DIG!” och alla kommentarer ba ”Vaa, vem??? vad har hänt??” också svarar den ”Vill inte prata om det <3" haha sååå störigt.
Svara
Linn
| #
Så fint av dig att skriva om de känslorna kring jobbet, inte så vanligt att man får höra om men det är så viktigt <3 Jag kände en igenkänning som gjorde något lite lättare.
Svara
Egoina
| #
❤️❤️ Tycker det är jätteviktigt att prata om. Det är sååå vanligt. Fler än man tror har varit med om att bli uppsagda ❤️
Svara
Michaela
| #
Men GUD Regina vilket otroligt inlägg – öppet, ärligt och så genomtänkta formuleringar. Tack för en fin och tänkvärd lässtund. Skickar massa kärlek <3
Svara
Egoina
| #
Tack fina ❤️
Svara
Lizette
| #
Håller verkligen med, så himla fint inlägg. Tack för att du delar med dig.
Svara
Hannah
| #
Hur funkade det med LAS om Sofie fick vara kvar men inte du..? Jobbade inte hon också med kommunikation och du hade dessutom jobbat där längre? Skönt att det löste sig och att du fick den arbetsplats du var mest sugen på! Unnar dig det! 🙂
Svara
Egoina
| #
Ja, det var ju detta som gjorde att jag inte alls såg det komma. Inte just pga Sofie. Men hade ju jobbat där länge. Det handlade om vilket kontor man tillhörde. På mitt kontor fanns det ingen annan roll jag kunde ta. Sen tror jag inte de behövde följa LAS. Oavsett kan det kvitta nu. Allt löste sig 🙂
Svara
Emma
| #
Vilket fint och ärligt inlägg! Jag hoppas ni får ett jättefint 2025 ❤️
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Annika
| #
Tänkte mycket på dig och din uppsägning när jag råkade ut för samma sak. Som en blixt från klar himmel blev jag uppsagd, jag tänker att även för mig kommer det dyka upp ett drömjobb snart. Tackar för ett fint inlägg!
Svara
Egoina
| #
Åh nej! Men det kommer det. Jag lovar! Heja dig ❤️
Svara
LuuH
| #
Jättefint inlägg och jag måste säga att ditt bloggande verkligen höjt sig (från en nivå som redan innan var hög obs) sedan du släppte kraven och bara bestämde dig för att köra på 😀 vi som hängt med här ett tag bryr ju oss om dig så är roligt att höra att det trots allt blev bra till sist med arbetsliv och familjeliv 🥰
Svara
Egoina
| #
Tack snälla vad glad jag blir ❤️❤️❤️
Svara
M
| #
Vilket fint år, unnar dig allt som blev bra med året, och att jobbsituationen ordnade sig så väl. Det är nästan något melankoliskt med att titta tillbaka på bilder på sig själv eller från evenemang och tänka ”jag visste ingenting”. Förra sommaren blev jag dumpad och av med mitt arbete (sistnämnda på ett brutalt sätt) inom loppet av två månader. Idag lever jag med mitt livs kärlek och jobbar på min drömarbetsplats. Tänk om man visste det!
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
BB
| #
För en annan som är i den situationen nu, hur funkar det med jobbsökande och AI? Jag känner att bara jobbsökandet i sig är en heltidssyselsättning 😑
Svara
Egoina
| #
Här skriver jag om några saker jag använde det till: https://egoinas.se/2024/04/17/9-tips-just-nu/
Svara
BB
| #
🫶
Svara
Sara
| #
Tack för tipset om träningsapp! Kroppen har förändrats mycket efter två barn och trots att jag egentligen tycker om att röra på mig får jag liksom aldrig till det. Men, 10 minuter om dagen ska jag väl ändå kunna sätta av.
Svara
Egoina
| #
Exakt! 7 minuter har man. Sen när man orkar och har tid kan man köra fler pass. I appen jag har kan man välja önskat fokusområden osv. Superbra! Den heter women workout.
Svara
Ebba
| #
Hittar inte appen, du har inte lust att dela en bild på den du använder?
Svara
Egoina
| #
”Träning kvinnor”, rosa bakgrund med ett vitt W. Men vet att det finns många olika appar med samma koncept ☺️
Svara
Erika
| #
Vilken fint inlägg, det låter som du och din familj haft ett ganska tufft år ❤️
Mitt 2024 var ganska emotionellt påfrestande och avslutades med att jag pga det valde att lämna mitt jobb som jag inte alls trivdes på.
Det har bara gått nån månad sen jag jobbade mitt sista pass med jag känner redan att jag mår så mycket bättre och har energi att göra saker igen.
Men alltså fy vad jobbigt och sårbar man känner sig i hela den här söka nytt jobb processen.
För att inte tala om den ekonomiska stressen 😩
Svara
Therése
| #
Detta ”och så blev jag expert på hur man använder AI som hjälp för att söka jobb”! Önskeinlägg! Sitter i en sitts där jag bestämt mig för att jag måste ha ett nytt jobb och försöker ta hjälp av AI men tycker inte riktigt jag får till det. Tar gärna del av dina tankar och tips och tricks ❤️😍
Svara
Ebba
| #
Jag har använt en sida som heter cowork! Testa den där hjälper de dig skriva. Blir superbra.
Svara
H
| #
Stor igenkänning vid varsel. Blev varslad under pandemin och det var en stor chock. Var singel och bodde i en bostadsrätt och hade precis köpt en ny bil. Men ljuspunkten var faktiskt en handläggare hos mitt fackombud som skulle representera mig. Jag satt bara och grät hela tiden i telefon och han tröstade och sa att jag var långt ifrån ensam. Vet inte hur det var för dig men jag blev ombedd av min arbetsgivare att inte prata om uppsägningen tills förhandlingarna var klara. Sitta och jobba med kollegorna och låtsas som ingenting var hemskt.
Svara
Egoina
| #
Men va. Gud vad hemskt. Så borde man inte få lov att göra. Så konstigt ju 😔
Svara
Emma
| #
Tack tack tack vad bjussigt att få ta del av ditt år på det här sättet. Hoppas 2025 blir riktigt göttigt och härligt!
Svara
Egoina
| #
❤️🥰
Svara
Elin
| #
Jag har läst din blogg i fleeera år men sällan (eller aldrig kanske till och med..) kommenterat. Varför vet jag inte men nu var det dags. Jag vill bara säga tack för en ärlig och fin blogg. Jag har känt med dig under dina dalar och hejat på dig under dina toppar. Tacksam att du fortsätter skriva, att gå in här och läsa är en del av dagens rutin. Tack och jag önskar dig/er ett fint 2025!
Svara
Egoina
| #
❤️❤️❤️
Svara
Ulrika
| #
Är det bara jag som är överraskad att du kan skriva flera gånger i detta inlägget om hur snabbt du återhämtade dig från att bli uppsagd, hur lite du ältade det och hur du verkligen ”har gått vidare” men jag minns dina inlägg från när det hände och det var bara ältande om och om och om igen… Även detta inlägget handlar ju sjukt mycket om och om igen om hur det påverkade dig och dina tankar om det och hur du tog beskedet osv. osv. …. Så mycket ältande.
Vill inte säga att det är något fel i att vara sur, deprimerad, påverkade osv. av att bli abrupt uppsagd, men menar snarare att du har såå lite självinsikt om hur mycket du ältar grejer. Hade en gammal kollega som verkligen var på samma sätt. Hon hade svårt att hitta lägenhet, hennes man flyttade inte med henne till hennes nya land där hon bodde i flera år. Hon snackade om dessa grejerna med ALLA, alltså inte bara nära vänner, ytliga arbetskollegor, men även fullständig random folk på stan, matbutiken, krogen osv. I fleeeraaa månader, år verkligen! Om och om igen, hur JOBBIGT det var att inte kunna hitta lägenhet, hur SVÅRT att ha sin man i ett annat land. Liksom JA, alla fattar att det är jobbigt och svårt, men det hjälper liksom inte dig själv att älta det i flera månader och år, någon gång måste man acceptera det eller helt enkelt ändra situationen på ett eller annat sätt!
Svara