2021
Bättre sent än aldrig. Här kommer min årssammanfattning! Det tog sin tid att skriva. Fick ta en fem-minutare lite här och var.
Om ni inte pallar läsa om mitt år, min graviditet och allt vad det är ännu en gång så feel free att scrolla.
Men jag gjorde ju en reflekterande sammanfattning av alla mina år på tiotalet och tänker att det vore fint att fortsätta. Kul att ha ju. För mig i alla fall.
Mitt år började med ett enda fokus: att bli gravid. Testade allt man kunde testa. Var i naturen så ofta jag kunde, uteslöt gluten och började till och med äta frukost då jag läst att det kan vara bra för hormonerna.
Det var fortfarande pandemi och spelkvällarna höll i sig. Saknar dom.
På alla hjärtans dag fick jag praliner och champagne som jag inte hann dricka.
För jag skulle bli gravid! Kanske exakt denna dag dessutom. Om man räknar på det kan han ha blivit till på alla hjärtans dag. Kanske inte så konstigt då det är den enda dagen på året vi ligger. Haha eh va.
Sista selfien innan jag fick veta. Tur jag druckit vin för det fick jag inte göra på länge.
När graviditetstestet blev positivt
Jag höll graviditeten hemlig med hjälp av päroncider bland annat.
Av min puls att döma, när jag hällde upp i mitt glas i smyg och fifflade ner flaskan i min väska, skulle man kunna tro att jag gjorde något mycket olagligt. Så jäkla jobbigt att dölja en graviditet! Kändes ju som att det stod i pannan på mig. Tur det var pandemi och jag knappt träffade folk.
På min födelsedag mådde jag pisssss. Önskade mig att gå till Pinchos för att jag ville dricka en godisdrink. Enda jag kunde tänka mig. Kunde inte äta någonting.
Räddningen blev juice och klubbor. Konstant sockertillförsel höll mig flytande.
Dessa klubbor var favoriten. De tog slut på mitt Hemmakväll, så jag fick börja gå till ett annat. Sen läste jag att man inte skulle äta lakrits som gravid, men ignorerade det.
Började noja över att ta emot ett barn i vårt boende.
Bestämde att vi skulle byta ut soffa och matbord till mindre och möblera om för att frigöra mer plats. Oroade mig onödigt mycket över detta såhär i efterhand. Visste inte än att vi skulle köpa en annan lägenhet och att det ju är helt lugnt att ha en bebis i en liten lägenhet. Det löser sig! Den vill ändå bara vara på kvadratmetern som innefattar mammans kropp. Alla bebisgrejer tar såklart plats, men själva bebisen bryr sig inte.
Vi gick ut med graviditeten!
Minns hur jag kände ett behov av att hela tiden uttrycka hur tacksam jag var när jag berättade det. Det kändes som att det kunde tas ifrån mig annars.
Jag gick helt upp i att vara gravid. Något som jag samtidigt skämdes över. Jag har kanske fel, men det känns som att det på sistone blivit coolt att vara casual och utåt sett lite likgiltig till sin graviditet. Att bli uppslukad och längta efter bebisen är töntigt. Man ska vara ärlig med att det är piss. Alla hatar att vara gravida, vill inte ge upp sina barnfria liv och har svårt att känna något för sin bebis.
Men om man inte tycker det är piss då?
Kan bli lite ledsen att jag känt så nu i efterhand. Att inte vara cool är också tillåtet.
Och det här med att man ser ner på kvinnor som ”bara är mammor” eller har sina barn som sitt största intresse. Så förminskande? Låt folk tycka, känna, leva som de vill. You do you.
Men jag måste säga att trots min *ocoola graviditet* och första tid som förälder totalt uppslukad av mitt barn känner jag inte på något sätt att jag tappat fotfästet i min identitet eller den jag var. Jag är precis lika mycket mig själv. Men en del av mig (och ganska stor del just nu då jag är mammaledig och precis blivit förälder) har barn.
Jag längtade länge efter barn. När vi började försöka var jag redan så långt fram i min längtan att det inte var mysigt och pirrigt längre. Jag blev väldigt snabbt orolig när det inte gick och plusset inte kom. Ibland tänkte jag på vad jag skulle ta mig till om det aldrig skulle gå.
Ville jag ens leva längre?
Minns att F blev så arg på mig när jag sa så. Det var såklart inte sant, men jag ska vara ärlig med att det var så jag kände. Jag var besatt och deprimerad. Tänkte inte på någonting annat.
Hade det inte gått hade jag självklart kommit över det. Men det hade varit en stor sorg.
Jag tror att det jag älskat mest med graviditeten är att känna hur det fört mig och F ännu närmare varandra. Ett gemensamt mål, ett delat ansvar. Hade det inte blivit barn hade vi kunnat hitta det på ett annat sätt. Det hade blivit ett liv som är lika värt att leva.
Jag har under dessa månader funderat mycket på just detta. Vilket typ av liv jag vill leva. Jag vet faktiskt inte. Jag gillade mitt liv som det var innan barn och kommer att sakna det. Det var också bra. Tyvärr kan man ju inte ha både och. Jag valde denna väg och är lycklig över det. Men annat är också bra.
Jag tycker inte att barn är meningen med livet. Det säger jag inte bara för att jag vet hur det kändes när folk med barn sa så när jag var ofrivilligt barnlös. Angående det spelade det ju ingen roll vad folk sa när jag var i det läget. Inget blir ju rätt. Speciellt när föräldrar klagade över lite sömn. Vad hade jag inte gjort för att ha en bebis som gjorde mig sömnlös liksom. Fattar dom inte hur lyckliga de är! Det kändes nästan bättre med de som faktiskt beskrev det som den ultimata lyckan och meningen med livet. Det var ju ändå så jag föreställde mig det.
Barn är inte meningen med livet enligt mig. Men det är absolut en av flera meningar. Det är meningen med mitt liv, just nu.
Vi köpte lägenhet! Här ovetandes om hur omständligt allt skulle bli med renoveringen.
Lägenheten kommer bli jättebra och jag ser fram emot flytten. Men med facit i hand hade vi inte köpt den.
Det känns lite sorgligt att tänka på jag var så ensam de sista månaderna av graviditeten. F var iväg och fixade med saker hela tiden och när han väl var hemma var han inte närvarande ändå. Det var hela tiden något han behövde lösa/rita/planera/boka/fixa.
Han har säkert känt sig lika ensam. Vi räknade inte med att jag skulle vara i så fysiskt dålig form som jag var. Foglossningen gjorde mig strandsatt hemma och med allt att tänka på inför bebisen var jag inte till stor hjälp annars heller. Jag tänkte på bebisen och F tänkte på lägenheten.
Älskade min mage. Det var som en accessoar. Kände mig snygg i alla plagg.
Hade som sagt foglossning och cyklade överallt. Till och med till stranden några hundra meter bort.
Älskade att vara gravid, men vad rövigt det var med foglossning. Till och skönare när bebisen sparkar en skada på revbenet. Haha.
Psykiskt var det dock en dröm. Var så orimligt kär i min kille. Har aldrig varit så lugn, lycklig och harmonisk. Hade F fått välja hade jag varit gravid 4-ever.
Att bli gravid var lite som att gå med i en sekt tycker jag. Fast på ett positivt sätt. Helt plötsligt hade jag fått medlemsskap och tillhörde en klubb. Föräldraklubben. Nu var jag en av dem, och togs emot med öppna armar i gemenskapen. Fick tips, stöttning och kärlek. Så otroligt fint.
Men trots detta ”medlemsskap” kände jag mig som en bluff. Kändes som att jag bara låtsades. Inte skulle väl jag också vara en av de som sover dåligt, kämpar med bröstpump och bajsblöjor. Näää.
Det känns fortfarande så. Som att jag liksom låtsas när jag går runt med barnvagnen. Alla andra är föräldrar, men jag är inte en av dem. Undrar när den känslan går över. Om den någonsin gör det? Känner så med allt. Med att vara vuxen exempelvis. Eller på mitt jobb. Närsomhelst kommer de väl på att jag egentligen inte kan något alls.
Det närmade sig.
Och sen kom bebisen.
Att vara hans mamma känns som det mest naturliga i världen, konstigt nog. Trodde inte alls att jag skulle uppskatta den första tiden som mest går ut på att mata-byta blöja-trösta. Tänkte att jag inte är den omhändertagande typen. Men jag tycker det är hur mysigt som helst.
Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare att bli mamma än vad det var. Jag förväntade mig verkligen det värsta. Men jag har aldrig känt mig överväldigad.
Har nog fått en väldigt enkel bebis. Jag kan dock se tillbaka på det som extremt jobbigt. De första veckorna exempelvis var ju otroligt tuffa. Bebisen skulle vara på mig dygnet runt, det var svårt att ens sköta min hygien, lyckades inte ens äta om inte F var hemma och nätterna gick ut på blöjor och skrik. Men där och då när jag var i det upplevde jag ändå inte det som så jobbigt som det var.
2021. Mitt största år någonsin. Och kanske även det bästa året i mitt liv. Jag har känt att mitt liv stått lite still i några år, men plötsligt rasslade allt till på samma gång.
Det bästa av allt är hur jag och F växt tillsammans och hur vår relation utvecklats sig. Jag är verkligen så glad, trygg och lycklig med honom. Och Henri kom till oss! Vår lilla gulleboll <3
415 gillar
Johanna
| #
Får man fråga varför ni inte hade köpt läggan idag? Den ser ju ut att bli magisk! 🙂
Svara
Egoina
| #
Kommer säkert känna annorlunda när vi bor där och allt är klart. Det känns redan bättre. Men där ett tag när jag var höggravid och allt var kaos ångrade vi oss 😅
Svara
Sabina
| #
Åh jag kan verkligen relatera till det att man liksom inte får vara för peppad på sin graviditet och bebis enligt omgivningen. Men jag har alltid varit orolig att inte kunna få barn, så min graviditet kändes som ett mirakel pga min endometrios. Och jag älskar att vara mamma mer än jag någonsin kunde föreställa mig så nu är min 10 månaders det bästa jag vet och så har jag känt sedan dagen jag tog graviditetstestet och jag hänger mer än gärna dygnet runt med henne och så är det bara 🤷♀️ jag har självklart kvar andra intressen sen förut och ser fram emot att göra dem igen men känner mig inte stressad över det, hon är ju så rolig 😃
Svara
F
| #
Mitt barn är sju år och jag känner fortfarande att jag bara fejkar föräldraskapet och vuxenskapet 😂
Svara
Helen
| #
Men samma här! Fyra barn; 6, 3 och 0x2 år, men jag känner mig fortfarande helt lost som förälder. Skolmöten, kalas och vara en agerande vuxen bland andra vuxna?
Vem är jag!?
Ibland känner jag mig så osäker att jag blir lite ignorerad av andra vuxna, vilket spär på min osäkerhet.
Svara
Anni
| #
Haha, håller helt med! Har en 5 åring och en 2 åring. Fnissar forfarande för mig själv när jag presenterar mig som mina döttrars mamma 😂 Kan ibland känna hur fan ska jag reda ut detta, jag är ju fortfarande så ung, typ barn själv. Jag är 37 år 😂 När andra föräldrar lämnar sina barn till mig för kalas eller lekdejt kan jag tänka hur fan vågar dem de?
Svara
Josephine
| #
Jag har en 16 åring hemma, känns fortfarande som jag fejkar. Är jag mamma? Eller vad händer ? Nu längtar jag dock efter en sladdis. Vill bli en småbarnsmamma igen 🥺😅
Svara
Victoria
| #
Så himla fint!! Imorgon ska vi få svar på vår (privata) fertilitetsutredning efter 10 månaders försök. Fick dock riktig pirrkänsla av detta inlägg. Kaaanske blir det en bebis av vårt alla-hjärtans-dag-försök. Det vore underbart.
Svara
Egoina
| #
Hoppas ❤️
Svara
Emma
| #
Fint beskrivet kring graviditeten. Intressant att du upplever att det blivit ”coolt” att vara obrydd kring graviditet, jag är typ halvvägs igenom min första graviditet och upplever det tvärtom. Är en av dem som varit/är ambivalent inställd och upplever istället att jag nästan får skämmas för att jag inte vet exakt vilken dag jag är i graviditeten, inte har några appar och inte har gått upp helt i att jag ska få barn. Kanske att man lägger större märke till det som är längre ifrån en själv! Vad härligt att det blev ett så bra år för dig tillslut ❤️
Svara
Egoina
| #
Säkert så! Trist att man inte bara kan få känna som man gör utan att behöva ”skämmas” för det. Tack 🥰❤️
Svara
Karolina
| #
Plus en på detta. Jag blev oplanerat gravid och det känns fortfarande i vecka 23 bara overkligt och besvärligt. Upplever inte alls att skulle vara coolt att ha svårt att gå upp i graviditeten, snarare något att skämmas över. Får liksom fejka lycka när folk gratulerar för att inte verka konstig. Jag är inte ledsen, men liksom inte glad heller. Bara existerar och producerar en människa samtidigt.
Jag tror att vi generellt är så snabba att leta fel på oss själva. Oavsett vad det gäller kan man alltid få för sig att motsatsen till en själv skulle vara bättre, lättare, mer accepterat osv.
Som en parentes kan nämnas att jag kommenterade här inne några veckor före testet. Skrev lite skämtsamt att jag blev sugen på ett tredje barn för att din gravidstil var så snygg och inspirerande 🤣
Man ska visst vara försiktig med vad man säger haha.
Svara
Egoina
| #
Haha ❤️
Svara
Lizette
| #
Min son fyller nyligen 1 år och jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka ”shit, jag är hans mamma” 😅❤️
Svara
Hannah
| #
Min fyllde nyligen två och jag har samma känsla! Särskilt när han började säga mamma, då var det ofta ”SHIT jag är mamma!” 😀
Svara
Kajsa
| #
Vilken fin årsresumé! Och Henri är så söt! Får man fråga var din snygga födelsedagsklänning (bilden där du håller blommor som står på ett bord) är i från? 🙂
Svara
Egoina
| #
Den är från stockhlm vill jag minnas. Köpte den på MQ ☺️
Svara
Elin
| #
Vad fint skrivet, att barn är meningen med livet just nu! Jag känner att en av meningarna med mitt liv är att vara min dotters mamma, men att livet har många meningar och att det förgylldes med ännu en mening när hon föddes i december.
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Mathilda
| #
Det du skriver om att man är orolig ”att man ska bli påkommen” med att inte kunna något eller att inte va så vuxen som andra eller liknande. Det kallas ”imposter syndrome” och är jättevanligt.
Tror de flesta känner så i olika utsträckning, inklusive jag själv.
Svara
Mathilda
| #
Och fin sammanfattning! Jag började läsa din blogg pga att vi var i ungefär samma vecka i graviditeten och du verkar va en vettig jordnära person 🙂 mysigt att kunna gå in här när man ligger och ammar på nätterna haha
Svara
Egoina
| #
Haha åh tack! ❤️
Svara
Amanda
| #
Måste bara säga att du blir fasiken bara vackrare med åren😍
Svara
Egoina
| #
Haha tack vad snällt 🥰
Svara
LuuH
| #
Så fint du skriver 😊
Svara
JK
| #
jag tyckte det var extra roligt och trevligt att följa din graviditet just eftersom du gick så himla upp i den och var så öppen! fint delat och väl beskrivet hela vägen 🙂
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Linn
| #
Vad fint och reflekterande du skriver. Jag kände precis som du om att vara gravid. Var så himla lycklig och kände mig så fin med magen, men tyckte typ det var pinsamt att jag kände så. Någon kommenterade att jag klappade min mage väldigt mycket och jag tänkte att jag borde tagga ner lite. Så onödigt. Det var ju det enda jag kunde tänka på efter många års försök med ivf.
Saknar att vara gravid faktiskt nu när hon är här. Det var så magiskt att drömma om bebisen och om allt som skulle komma. Och det förde mig och min kille samman på ett helt nytt sätt. Men precis som du säger, barn är bara en av meningarna med livet. Skaffar man inte barn så kan livet vara absolut komplett ändå, beroende på vad man önskar.
Svara
Sara
| #
Så fint att låsa sammanfattningen. Jag har följt din blogg i många år men har nog varit inne dubbelt så ofta under det senaste året. Jag minns att jag blev så glad för din skull när du gick ut med graviditeten men också att jag kände lite avundsjuka. Jag hade liksom börjat längta i hemlighet eftersom det inte riktigt var läge för oss än. Nu är jag i v. 11 och det är overkligt läskigt och underbart.
Svara
Egoina
| #
Åhh grattis!! ❤️
Svara
Malin
| #
Jag kände exakt samma som dig. Var själv tvungen att ta en paus från Regina för att jag mådde så pass pissigt.
Och nu går jag in i vecka 14 på lördag 😍 heja oss!
Svara
Egoina
| #
Grattis ❤️
Svara
Julia
| #
Hej!!
Nu är jag också gravid (vecka 9) och jag upplever precis som du ett sånt jävla härligt mående psykiskt. Såååå stabilt. I normala fall har jag PMDS, och varvade depression 2 veckor med att må toppen. Efter 32 års ålder så blev det dock värre och jag blev istället ganska låg hela månaden, med enstaka bättre perioder. Nu (när jag inte är gravid eller ammar) så äter jag en låg dos SSRI och slipper topparna och dalarna, men kan behålla min normala hormoncykel, vilket jag tror är viktigt för kroppen. Jag är absolut inte ”avtrubbad”, utan mår toppen, förutom en liten mild pms runt ägglossning varje månad.
Ett tips till dig ifall din PMS, som min, blir värre med åren <3
Svara
Mila
| #
Vilket fint inlägg! 🙂 Så kul att 2021 förde dig och F närmre varandra. Har förresten tyckt alla dina årssammanfattningar varit jättekul att läsa!
Jag känner mig otroligt fascinerad av min graviditet men samtidigt känns det helt omöjligt att detta ska gå vägen?! Verkar finnas så många hinder på vägen just nu?! För det första är jag inne på dag 20 av blödningar (som jag nämnt förut) och varje gång jag ser blod på pappret kan jag inte låta bli att tänka ”jaha det var det…” fastän det bara var några dagar sedan jag såg ett minihjärta slå. Det enda jag vill är att få sluta blöda. 🙁 Jag avundas de som har foglossning eller är illamående, jag tar mycket hellre det än blod! Känner förresten som du för min man, att jag är så kär och han är världens jäkla snyggaste – så hmm att inte få ligga är ett stort minus med detta tillstånd också! Hoppas jag snart får känna mig glad och lugn ett litet tag. Kanske efter KUB? Vill bara rusa genom de kommande veckorna alltså…
Kram
Svara
Egoina
| #
Åh det förstår jag ❤️ Gud så jobbigt! Hoppas du slutar blöda snart och kan få slappna av ❤️
Svara
Eli
| #
Tycker också det blivit ”inne” att vara nonchalant kring sin graviditet. Jag älskande att vara gravid och har fått ett väldigt enkelt barn (han är två månader nu) som sover hela nätterna och är glad mest hela tiden. Har både under graviditeten och nu fått höra ”det blir värre” när jag sagt hur bra jsg mår som gravid eller att vi faktiskt sover helt ok nu med en nyfödd. Det är som att man inte riktigt får glädjas åt att det faktiskt är bra NU. Såklart det kan ändras över en natt men just nu är det ju bra.
Svara
Robert
| #
Alla hjärtans dag fyller alltså fler funktioner än man kan ana? Kanske därför dan är till (också) iofs, haha. 😉
Svara
Lotten
| #
Tack för fantastisk bra blogg, har följt dig i massor av år. Uppskattar verkligen din öppenhet och ärlighet i bloggen, väldigt fint att få ta del av både toppar och dalar. Du imponerar och inspirerar mig på fler sätt än du kan ana, hoppas få fortsätta följa dig i massor av år till! ❤️
Svara
Egoina
| #
Tack snälla ❤️❤️
Svara
En annan Regina
| #
Jag var så rädd att verka ”töntig” att jag knappt nämnde något om graviditeten eller mina barn på jobbet, trots att det ju varit det livet kretsat runt. Har i princip bara manliga kollegor, så jag tänkte att de inte ville höra något.
Och jag känner mig fortfarande fejk när jag hämtar på förskolan, som att alla andra är riktiga föräldrar men jag bara låtsas. Skönt att fler känner så!
Svara
Annika
| #
Åh jag ryser här, du beskriver verkligen känslorna så himla bra, känner igen mig i så många! Har läst din blogg sen typ 12-13 år, haha jag är visst 33 år nu, konstigt 🙂 Så härligt att du har ditt ”lyckliga slut”, fast jag vill säga lyckliga början 🙂 Önskar dig verkligen allt gott!!! O Henri, men herregud vilken gosboll!
Svara
J
| #
Vi började försöka i maj i fjol, och tyckte det var så himla mysigt att få följa dig under din graviditet. Jag har aldrig haft någon stor barnlängtan, men tycker det ska bli fint at förhoppningsvis få bli någons mamma en dag. Just därfor tyckte jag så mycket om att läsa om hur peppad och glad du var, blev peppad själv och ser fram emot att få vara gravid om det skulle gå, även om det skulle bli lite jobbigt. Supermysigt att läsa om hur lycklig du var och är, tycker jag, inte ska du väl skämmas för det. Men fattar att en graviditet är olika för alla. Håller tummarna för 2022 för våran del 🙂
Svara
Egoina
| #
Håller tummarna för er ❤️
Svara
Marija
| #
Intresssnt att du tycker det om att man måste vara ”cool” ang föräldrskap när jag känner helt tvärtom? Sen babyboomen på sociala medier känns det som att alla bara skriver hur det är det bästa o magiska och lättaste som hänt förutom någon enstaka bild på en stökig lägenhet. Är absolut inte i tankarna att få barn än och den enda jag kan relatera till (både idag och i framtiden om jag någonsin skaffar barn) är Sandra beijers tankar om familjelivet. Intressant att vi får se motsatsen till det vi vill 😛
Svara
Egoina
| #
Jag håller med! Och jag tror det är just därför. Det är mest den magiska och polerade sidan man fått se och därför uppskattar folk att få se en mer ärlig sida som tex Sandra visat upp. Vilket ju är befriande och viktigt! Men då blir det som att jag inte är ärlig när jag tycker det är *magiskt* och folk tycker att kom igen, sluta fluffa till det. Fast jag ju på riktigt känner som jag gör. Haha makes det sense? Men tänker att Sandra och tex Hannah W säkert fått kritik för sitt förhållningssätt också. Så man kan ju inte göra rätt 🤷🏼♀️
Svara
Marie
| #
Jag har varit mamma i 8 år, snart 9 år. Det finns dagar då jag känner mig som en bluff. Alla andra känns så vuxna och föräldraaktiga, men jag bara hankar mig fram. Det är inte lika ofta nu som i början, men lite då och då.
Svara
Jenny
| #
Åhh vilket mysigt inlägg ❤❤❤ Och så fint att du är så öppen med dina känslor och din/er resa till en ny liten familjemedlem ❤
Svara
Evelina
| #
Så himla fint skrivet! <3
Svara
Natalie
| #
Åh vilken lättnad det var att läsa ditt inlägg ”att vilja bli gravid” just idag. Jag är i precis samma sits. Har längtat många många år efter barn. Sambon har sagt nej. Fram till nu. ÄNTLIGEN har vi börjat försöka. Är 28 år och har aldrig råkat bli gravid. Har opererat bort 4 stora tumörer från båda äggstockarna vid 22 års ålder och läkarna sa vid tidpunkten att det inte ska påverka men vem vet…
Och jag känner exakt som du – jag har redan längtat och varit barnlös så länge att det känns som att man redan har försökt i flera år.. nu när det äntligen är dags är jag helt manisk. Vågar inte berätta för någon alla ägglossningtester och graviditetstest jag tar.. följer tempen i Natural cycles och analyserar grafen flera gånger om dagen. Vågar inte ens vara helt ärlig med min sambo.. de två vänner jag har pratat med (som både har blivit gravida på ”hoppsan” utan att ens behöva försöka flertalet gånger) säger att jag bara ska sluta tänka så mycket på det och bara fokusera på att njuta av ligget (”och helt plötsligt är du flera månader gravid och du har inte ens märkt det”).
Men det är ju omöjligt för mig! Det är ju allt jag vill och önskar! Det är en sån längtan som sliter och drar i hela min psykiska själ. HUR ska jag kunna inte tänka på det?! Känner mig missförstådd och avundsjuk på dessa vänner som inte förstår mig och att det har gått så lätt för dem. Känns som att de nedvärderar mig och får det till att det är mitt eget fel om det inte tar sig för att jag tänker för mycket på det.
Jag har alltid känt på mig att vi kommer att få försöka länge innan de tar sig, men jag hoppas att det ska ta sig under det år. Är ändå redan inställd på ivf (haha vi har bara försökt två månader..). Så många människor på Instagram med magar och bebisar och jag är så avundsjuk så jag nästan blir arg.
Det var skönt att slippa känna sig ensam iallafall, den känslan har suttit i dessa två månader. Så glad för er skull att ni fick er Henri!
Svara
Egoina
| #
Förstår verkligen hur du känner! Hoppas det går fort för er! Ska hålla tummarna ❤️ Ska inte råda dig att försöka fokusera på något annat, för det går ju inte. Men försök fokusera på en målbild att ni lyckas. Kanske är lite vidskeplig, men jag tror att positiva tankar kan hjälpa. Kram till er!!
Svara
Caroline
| #
Så sjukt, jag känner typ att jag kommer ha ditt år i år (förhoppningsvis)! Har kämpat med att bli gravid i ett halvår och det har varit piss. Känner igen mig i allt du skrivit och har också ändrat om hela kosten, tagit bort koffein osv. Förra veckan fick jag äntligen positivt på stickan så håller tummarna att det går vägen <3
Svara
Egoina
| #
Åh jag med!! Så underbart! Grattis ❤️
Svara