Låt mig dela med mig av händelseförloppet igår när jag skulle göra en cheesecake:
1) Kommer halvvägs och inser att jag glömt köpa gelatinblad. Eller det hade jag visst gjort, men jag glömde tydligen att lägga ner paketet jag köpt i min påse. Så jag har alltså köpt gelatinblad, men bara helt enkelt lämnat dem vid kassan.
2) F kommer hem och jag frågar om han snälla-snälla-snälla kan gå och köpa gelatin.
3): Denna konversation äger rum:
Frédéric: Var hittar man det?
Jag: Det finns bland baksaker. Antingen gelatinblad i en ljusblå påse, som ser ut som en sån där påse man har kryddor i. Eller så finns det som pulver tror jag, men det går bra med gelatinblad. Köp det.
Frédéric: Heter det gelaNtin? Eller gelatin?
Jag: Gelatin tror jag.
Frédéric: Varför säger du gelantin då?
Jag: MEN JAG VET INTE. Gå nu.
4) F kommer tillbaka igen med gelatinblad.
5) Jag ska värma en kopp med mjölk men råkar välta koppen så att det är mjölk i hela micron och på golvet.
6) Börjar städa och F skrattar och frågar om han ska fota till bloggen. DET ÄR INTE ALLS KUL meddelar jag.
7) Jag värmer mjölken old school style istället eftersom jag + micro inte är en bra kombination.
8) Jag ska lägga gelatinbladen i den uppvärmda mjölken med upptäcker då att att F lagt smutsiga bestick från middagen i skålen med vatten där jag blötlagt bladen (i tron om att det var disk).
9) Jaha.
10) Jag börjar om igen då.
11) Jag lyckas få klart allt utan fler motgångar och ska hälla på smeten på den färdiga cheesecakebottnen och inser att det är ALLDELES för lite smet. Smeten täcker alltså knappt bottnen.
12) Ångrar mig att jag var lat och inte omvandlade de engelska måttet till svenska.
13) Inser att det är här ingen cheesecake. Det är en väldigt tjock pannkaka.
14) Får ett litet sammanbrott och säger till F att ”allt jag ville var ju bara att göra en kaka till dig”.
15) (Eller till mig själv kanske). (Men låter ju bättre så).
16) Väntar på att cheesecaken ska stelna och smakar sedan den färdiga kakan och inser att den blev god ändå. Tur det.
17) Slutet gott allting gott.
Här får ni några bilder på min alldeles för låga men ändå goda dulche de leche banana cheesecake:
Längst ner är en digestivebotten, ovanpå det är det skivad banan, sedan kommer ett lager av cream cheese och sist med inte minst karamelliserad mjölk på toppen .
Receptet hittade jag här (det är det sista av recepten i videon). Jag ska finslipa receptet (ehh göra betydligt mer smet) och försöka göra den vita fyllningen lite bättre, just nu blir den väldigt sträv av all cream cheese. Lyckas jag ska jag dela med mig. Cheesecake + banan + dulce de leche är liksom en oslagbar kombination. Men ja. Det kommer nog dröja innan jag ger mig på ett bakningsexperiment igen. Tro’t eller ej.
Jag fick ett sms från Cubus om att de har 30% på allt hela dagen både online och i butik. Jag går alltid på sådana sms och lyckats oftast köpa något som jag ”behöver”. Det är nästan som att jag ser det som en utmaning? Typ ”nu är det 30% så nu MÅSTE jag utnyttja rabatten. Jag sparar ju pengar!!!”.
I alla fall. Denna gång blev det bara en bikini och ett par träningstights (och kaaanske en jeanskjol…hehe) och det behöver jag faktiskt på riktigt. Men om ni ”behöver” något, har jag satt ihop mina favoriter nedan:
Den stickade koftan med fransdetaljer (första bilden) köpte jag faktiskt förra gången Cubus hade rabatt. Har inte haft möjlighet att använda den än, men den kommer vara så fin i sommar : ))
Jag har inte ens gått upp ur sängen idag. Jag vaknade, gick och hämtade datorn och bestämde mig för att jobba i sängen istället. Blir typ irriterad på hur lyxigt jag har det.
Men jag måste gå upp nu eftersom jag är hungrig. Breakfast in bed är mysigt i teorin, men inte i verkligheten. Jag får faktiskt lite panik när de gör så på film. Tänk er smulor överallt? Och spilla-ut-kaffe-risken ökar ju typ med 500%?
Lakrits täckt med vit choklad rullad i salmiakpulver.
Så goda!
Vi skulle ut på kvällspromenad och jag frågade om vi inte skulle köpa med några på hemvägen. ”Jadå, det kan vi göra. Ska vi springa eller ska vi gå idag?”, frågade F. ”Jag orkar inte springa, vi går bara”, svarade jag.
På vägen hem tittade jag på klockan och insåg att Hemmakväll skulle stänga om tio minuter och vi var långt därifrån . ”VI MÅSTE SPRINGA”, skrek jag och satte genast fart. Det är ganska sjukt hur jag annars kan springa max någon minut innan jag behöver gå en stund men nu helt plötsligt kunde springa hela biten? Kroppen gör märkliga ting när godis står på spel.
”Jag trodde inte du orkade springa idag”, sa F menande när vi kom fram. Mm. Såklart. Där ska han komma och märka ord och plötsligt ha ett superminne.
Alltså vad händer med mig? Jag förbereder maten till F ska komma hem och inte nog med det, jag gör jag samtidigt en kaka(!). Jag blev tydligen hemmafru för en dag? Dessutom har jag riktiga kläder på mig och inte konstigt matchade mjukisar.
Risken finns att F kommer hem, tittar sig omkring och sen går igen för att han tror att han gått fel. Men jag tänker att det är en risk vi får ta.
En av ingredienserna. Någon som kan gissa vad jag ska göra? Blir det gott kanske jag bjuder på recept.
Igår, efter jobbet, åkte jag och mötte upp Linda och Bella på Väla!
Jag och Linda åt sushi, sen gick vi en runda och Bella tröttnade på att åka vagn och ville gå själv. Hon kan inte riktigt gå själv utan att hålla i något eller hålla någon i handen, men det känns som att det bara är dagar kvar nu. Typiskt att barn ska bli självständiga och sånt. Jag vill hålla henne i handen för evigt : ((
Hon hatar egentligen att ha någonting på huvudet och det är därför ett under att hon lät denna sitta kvar. När jag tog av den sträckte hon sig efter den som i typ ”varför tar du av MIN hatt?”. Så jag köpte den till henne såklart. Antar att det är det enda hon kommer vilja ha på sig i sommar. ”Vem Bella?”, ”Jo, du vet hon med hatten”, kommer folk säga.
Sedan fikade vi lite innan det var dags att åka hem. Det fanns ingen choklad och hasselnötscheesecake vilket var SKANDAL. Men jag överlevde.
På kvällen åt jag majskovlar (smör, salt + chiliflakes mmmm mmm) med F och tittade på en dokumentär om Tjernobyl och efter det såg vi det sista avsnittet av Big little lies. Tack för att ni övertygade mig om att fortsätta titta! Det blev värt det.
Jag har äntligen fastnat för ljudböcker! Jag har alltid föredragit att läsa böcker istället för att lyssna på dem eftersom jag är en otålig person som gärna skumläser när det kommer en mindre spännande del. Men denna gång gav jag det en ärlig chans och jag ska erkänna att jag uppskattade det. Det är nästan som terapi och jag blir tvingad till att inte stressa och låta handlingen sakta utveckla sig. Jag kan städa, duscha, sminka mig och gå min dagliga promenad och hela tiden har jag sällskap i form av min bok.
Den senaste veckan har jag lyssnat på 3096 dagar av Natascha Kampusch. Valet av bok är kanske föga förvånande. Jag tror att detta är den tredje kidnappningsboken jag läser? Boken handlar om 10-åriga Natascha som kidnappas på väg till skolan och sedan får man följa hennes 3096 dagar i fångenskap. Man får följa hennes tankar, hennes liv och får en inblick i psykologiska spel och hur en udda relation växer fram.
Boken var väldigt trögstartad för min smak. Den första timmen handlar mest om hur det såg ut där hon bodde, hennes familj, vad hennes farmor brukade ha för kläder(!) och zzzzzå vidare. Jag gav nästan upp, men en timme in börjar själva kidnappningsdelen och boken blir väldigt intressant.
Jag ska inte spoila för mycket om ni är sugna på att läsa den, men jag ska erkänna att jag flera gånger fått en konstig känsla. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något som inte känns helt rätt. Boken känns på sina ställen pretentiös, utstuderad och ”duktig”. Nästan lite fabricerad. Kanske är det för att den skiljer sig från andra kidnappningsdrama jag läst eller kanske är det översättningen som gör språket lite gammaldags och ”för” korrekt. Jag vet inte. Men jag började googla och insåg snabbt att jag inte är den enda som reagerat och hamnade i ett hav av teorier. Jag är ledsen över att jag tänker såhär då jag absolut inte vill misstro ett enda litet ord och inte vill ha konspirationsteorier. Man ska aldrig misstro ett offer och det gör jag egentligen inte heller. Men det känns som att det är något med storyn som hon vill dölja, vilket hon såklart har all rätt att göra.
Natascha beskriver sin upplevelse skickligt och detaljerat. Boken var väldigt spännande och det är en historia som verkligen gripit tag i mig, allra mest den psykologiska delen. Nu ser jag fram emot nästa bok. Några tips?
I samarbete med Nextory ger jag er 30 dagars gratis läsning eller lyssning! GÅ IN HÄR och ange rabattkoden Egoinas. Gäller endast nya medlemmar. Trevlig lyssning! : ))
