En krönika om Snapchat
Ett nytt nummer av VR är ute, så här kommer min krönika från förra numret. Den handlar om en liten Snapchat-upplevelse. Hoppas ni gillar!
Såhär ser min sida ut:
Här är krönikan.
Kul och inte kul
Jag satt och skrämde upp mig själv igår genom att läsa en massa om livmoderhalscancer. Usch alltså. Ibland är Google inte bra.
Men förutom det tråkiga så bokade jag och pojkvän resa och hotell till Stockholm för Finest Awards. Kul! (Börjar det bli drygt att jag skriver pojkvän förresten?)
En annan kul grej är att ett nytt nummer av Veckorevyn är i butik. Det ser ut såhär:
I min krönika funderar jag kring Mr Right och Mr Right Now. Hoppas ni gillar! Eftersom ett nytt nummer är ute kan jag lägga upp krönikan från förra numret i bloggen. Den kommer senare idag.
Trött
Jag fullständigt slocknade på soffan några timmar när jag kom hem. Vaknade nu. Åh, hatar att sova på dagen. Det är ju inte som att jag har en konstig dygnsrytm redan.
Dags att göra vettiga saker nu då. Fast helst vill jag bara titta på film.
Snål eller smart
Jag hade bröd hemma, men inget pålägg, så jag köpte pålägg i cafeterian. Kände mig lite snål, men väljer att tänka att jag är ekonomiskt smart istället.
Nu blir det företagsspel i fyra timmar. Yippiyej.
Min eftermiddag i bilder
Först gick vi in på en outlet för träningskläder. Hade inget att hämta här pga får inte anstränga mig och tränar ändå aldrig. Så tog en bild på mig själv i spegeln istället. Bra det med.
Hade lovat att köpa den här till Mr Boyfriend. Fick den i en påse med nyklippta små hår på. Inte så fräscht nej. Syns inte på bilden. Men ja. Lovar.
Åt kycklingsallad. Så god!
Sedan gick vi och fixade naglarna. Här är fina Lina.
Det tog nog lite längre tid än vad de trodde och när vi var klara hade köpcentrumet stängt, så vi fick bli utsläppta på en liten specialväg.
Nu har jag godisnaglar. Känns vårigt!
Onsdagsnöje
Lina hämtar snart upp mig och så vi iväg och fixa naglarna och äta något. Lyxlyx.
*Fabulous life of a blogger*
Lägesuppdatering
Tänkte köra en lägesuppdatering om hur jag mår och sådär efter koniseringen. Först och främst, varför är det ingen som pratar om det här? Jag trodde att det var mycket ovanligare än vad det är. Faktum är att jag känner minst tre personer som har gjort eller ska göra en konisering och fler som har eller haft cellförändringar. Nåväl.
Jag mår bra. Jag har inte ont. Det känns som lite mensvärk bara. Det blöder dock, vilket inte är så kul, men sen när kan en kvinna inte hantera lite blod? Själva ta-det-lugnt-grejen är svår att komma ihåg då jag inte har ont. Men jag har förstått att det är viktigt att tänka på så att såret inte spricker upp eller hindras från att läka. Jag måste bli bättre på att planera tid till bussen och inte stressa runt så mycket.
Den vanligaste frågan jag fått var hur det är att vara bedövad där nere. Om det var konstigt att gå och sitta och om urin liksom bara rann genom för att jag inte kände något. Alltså.. Haha. Nej, jag märkte faktiskt ingenting relaterat till bedövningen. Jag tror den satt så pass lokalt och långt in för mig att märka något efteråt.
Det jobbigaste med det hela var nog det psykiska. Jag kände mig så enormt utsatt där i gynstolen när han stack in sprutor och verktyg i mig. Jag var ju inte utsatt, men det är svårt att inte känna så. Det gjorde att jag kände mig ledsen efteråt. Så dumma tankar eftersom jag såklart vill göra ingreppet (vill inte ha cancer), men att vilja i teorin och ligga där i praktiken är två skilda saker. Sen är det ju också rädslan om att nästa brev inte kommer att vara bra. Men det tar jag då.
Jag blir så glad över att ni som struntat i att ta cellprovet skriver att ni ska ta tag i det nu. LOVA att ni gör det också. Heja heja!