Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Lägesuppdatering

Tänkte köra en lägesuppdatering om hur jag mår och sådär efter koniseringen. Först och främst, varför är det ingen som pratar om det här? Jag trodde att det var mycket ovanligare än vad det är. Faktum är att jag känner minst tre personer som har gjort eller ska göra en konisering och fler som har eller haft cellförändringar. Nåväl.

Jag mår bra. Jag har inte ont. Det känns som lite mensvärk bara. Det blöder dock, vilket inte är så kul, men sen när kan en kvinna inte hantera lite blod? Själva ta-det-lugnt-grejen är svår att komma ihåg då jag inte har ont. Men jag har förstått att det är viktigt att tänka på så att såret inte spricker upp eller hindras från att läka. Jag måste bli bättre på att planera tid till bussen och inte stressa runt så mycket.

Den vanligaste frågan jag fått var hur det är att vara bedövad där nere. Om det var konstigt att gå och sitta och om urin liksom bara rann genom för att jag inte kände något. Alltså.. Haha. Nej, jag märkte faktiskt ingenting relaterat till bedövningen. Jag tror den satt så pass lokalt och långt in för mig att märka något efteråt.

Det jobbigaste med det hela var nog det psykiska. Jag kände mig så enormt utsatt där i gynstolen när han stack in sprutor  och verktyg i mig. Jag var ju inte utsatt, men det är svårt att inte känna så. Det gjorde att jag kände mig ledsen efteråt. Så dumma tankar eftersom jag såklart vill göra ingreppet (vill inte ha cancer), men att vilja i teorin och ligga där i praktiken är två skilda saker. Sen är det ju också rädslan om att nästa brev inte kommer att vara bra. Men det tar jag då.

Jag blir så glad över att ni som struntat i att ta cellprovet skriver att ni ska ta tag i det nu. LOVA att ni gör det också. Heja heja!

 

0

Spåra från din sida.

Kommentarer (36)

  • Sara

    |

    Jag gjorde min för en vecka sedan och kände exakt likadant! Tycker också att det borde pratas om mer, men det är väl en rädsla och skam över det hela av någon konstig anledning? Skönt att du mår bra! 🙂

    Svara

  • Jessica

    |

    Åh. jag var PRECIS och tog cellprov. Började nästan gråta på vägen dit, och på vägen hem an ngn anledning. Men det var ju inte så farligt. Och jag tänkte hela tiden – regina skrev att det var ok, regina skrev att det var viktigt, regina har klarat de andra stegen om resultatet skulle komma tillbaka som cellförändringar. åh tack för att du skriver om detta! 🙂

    Svara

    • egoina

      |

      Glad jag blir! Hoppas att det gick bra och fort, precis som jag lovat. Kram! 🙂

      Svara

  • K

    |

    Jag förstår verkligen vad du menar med den där utsattheten. Var på återkontroll för lätta cellförändringar för bara någon vecka sedan, var andra läkarkollen (barnmorska efter vanlig kallelse, uppföljning hos läkare efter ~2 månader, barnmorska 6 månader senare och så nu läkaren igen) och tyckte att jag visste vad som väntade. Men tydligen inte…

    Läkaren informerade att förändringarna spridit sig, men fortfarande ansågs som lätta – alltså ingen fara. Men under undersökningen sedan ville han ta en biopsi, något som jag slapp första gången. Jag var inte alls med på detta (trots att jag är väldigt påläst och vet att det kan behövas). Just det där oväntade tillsammans med att det gjorde jätteont (fick ingen bedövning innan, utan istället efter(?)) gjorde känslan av utlämnande så mycket större och tårarna bara forsade. Läkaren var dock, trots missen med bedövning, helt fantastisk och jag vill absolut ha honom igen om jag behöver konisera eller gå på fler undersökningar (hoppas konstigt nog lite på konisering – vill inte gå runt med cellförändringar). Och för en gångs skull slapp jag ju en läkarstudent i min egen ålder som skulle testa alla saker läkaren gjorde (något positivt :)).

    En fråga kring koniseringen; du skrev att de brände blodkärl för att stoppa blödningen, men det blöder alltså ändå? Stoppar det bara tillfälligt, eller blöder man direkt? Eller stoppar det en del men inte allt?

    I övrigt, helt fantastiskt att du skriver så öppet om det här – det är jätteviktigt och behöver verkligen uppmärksammas!

    Svara

    • egoina

      |

      Men va? Jag fick ingen bedövning i samband med biopsin, visste inte att man skulle få det. Sköt att läkaren var bra i övrigt, det är viktigt att man känner sig (någorlunda, haha) trygg 🙂 De brände väl för att det skulle stoppa, men det är ju ändå ett sår, så jag antar att det blöder lite ändå. Sen kan det vara mens också för min del, inte riktigt säker. Hoppas allt går bra för dig! Kram! 🙂

      Svara

  • arasen - vardag, dbt och massa annat

    |

    När jag skulle göra en konisering för några år sen var jag också livrädd.. Jag hade aldrig någonsin hört talas om det innan och sköterskan berättade helt fel för mig..
    Några dagar innan koniseringen så fick jag dock veta hur vanligt det var, men eftersom sköterskan skrämt upp mig var jag lika rädd för det.

    Svara

  • Elsa

    |

    Det är så bra av dig att ta upp saker som ingen annan riktigt vågar prata om, sånt stöd för alla kvinnor!

    Svara

    • egoina

      |

      <3

      Svara

  • felicia

    |

    Jag tog första sprutan gardasil mot livmoderhalscancer idag, tack vare dig! Tvingade med min jobbkompis också.

    ps, det står att obligatoriska fält (när man ska kommentera) är märkta men det är dom inte

    Svara

  • Victoria

    |

    Gud va ”skönt” att jag inte är ensam gällande utsatthets-känslan (menar inte att jag vill att andra ska känna så men man tror ju att man är ensam..)
    Jag blev sövd i och med att de skar bort mina förändringar, när man bränner som du gjorde blir man lokalbedövad. Jag vet inte vad som är värst, men jag kände mig så deppig efteråt. För att någon varit inuti mig och jag inte ens kände det eller var medveten. Jättesvår känsla att hantera…

    Men en andra grej, det kan vara så att du blöder upp till fyra veckor. Det sa man iaf till mig, när det gäller bränn-metoden. Jag slapp ju blod i och med att jag inte brände bort dem, men hade istället flytningar/sårvätska som rann dagarna i ända (och som luktade så jag vågade knappt gå till skolan) i fyra veckor så det är nog hugget som stucket.

    Slutgiltligen: eloge till oss som trotsar rädslan och tar tag i detta. Nu får vi peppa alla andra med allt vad det innebär med cellförändringar, det är det ändå något man gör i proaktivt syfte.

    Svara

    • egoina

      |

      De skar på mig med, de brände endast för att ”stänga blodkärlen” (vilket de antagligen gjorde på dig med). Så vi gjorde samma sorts ingrepp. 🙂 Skönt att fler kände som jag med utsattheten! Jaaa, nu får vi peppa! Kram!

      Svara

  • Anna

    |

    Jag har inte fått någon kallelse än, men till skillnad mot de flesta andra här inne som bävar – ser jag typ fram emot det efter dina inlägg haha.. Ska bli himla skönt (aa okej skönt har jag väl förstått är fel ord att beskriva det med ehhh) få det gjort och se att allt är ok, och om inte, då vet jag det och kan ta den fighten då. Tack för peppen (omvänd psykologi i sin finaste form alltså), du är grym på alla sätt och vis!

    Svara

  • Milla

    |

    Älskar dig för att du skriver om det här! Du borde göra en kampanj om att tjejer ska göra cellprov 😀 Du pluggar ju ändå kommunikation och så hehe. Typ via instagram eller på högskolor. Minns lårbilderna!

    Svara

  • M

    |

    Det här kanske är en dum fråga (ja…) men hoppas att någon kan svara. När ska man ta cellprover? Ska man veta det själv? Är det vid en viss ålder? Får man en kallelse? Snälla säg att någon kan svara.
    Tack för världens härligaste blogg egoina! Blir lika glad varje gång 🙂

    Svara

    • Christine

      |

      Hej!

      Från att man är 23 år så får man en kallelse hem och därefter var tredje år. Inget du behöver tänka på själv alltså 🙂

      Svara

  • N

    |

    Heja heja på dig för att du tar upp ett sånt här ämne som är lite känsligt. Jag nästan skämdes över mina förändringar och min konisering länge. Jag vet inte om det vände för mig när jag fyllde 30 och var höggravid med mitt andra barn. Men när det kom på tal slutade jag tiga och har istället börjat berätta om min resa, kanske kan det göra att iaf 1 person tar sig i kragen och går iväg och gör sitt cellprov.

    Sist det kom på tal visade det sig att en jag talade med ALDRIG gått iväg och hon blir 36 i år… Det är skrämmande, visst det är inte superkul att ta cellprov men alldeles för viktigt för att låta bli kan jag tycka.

    Så heja DIG som når ut till så många, att du faktiskt vill och orkar dela med dig. Nu hoppas vi att du efter koniseringen kan klassas som frisk. Jag firar mitt 4e år utan förändringar, heja mig! 😉

    Svara

  • Sandra

    |

    Jag blir både glad och en smula rädd när jag läser dina inlägg. Jag ska, precis som du, iväg och göra en konisering och är livrädd för den.
    Den sista undersökningen jag var på, när dom tar det andra cellprovet samt ”klipper” av en liten bit var nog det värsta jag varit med om. Jag gick därifrån med gråten i halsen, och kände mig nästan kränkt, ja, jag mådde skit helt enkelt. Det leder ju till att jag verkligen verkligen inte vill gå dit igen och dessutom få massa sprutor och liknande, men har du klarat det så måste väl även jag göra det!

    Tack för att du skriver om detta, det är ju ändå en ganska privat grej, men jag tror det hjälper andra tjejer i samma situation ganska mycket!

    Svara

  • Robert

    |

    Skönt att slippa sånt. 😛

    Svara

  • Alma

    |

    Det är ju lite som IVF – Det är långt fler som faktiskt inte kan få barn på den naturliga vägen, och som måste genomgå IVF. Men det är inget man talar högt om. Det sker i det dolda, och när någon frågar om man ”försökt länge”, så skakar man på huvudet.

    Jag tycker det är bra att du skriver om detta med konisering. Vågar tala om det. Det är bra att det kommer ut så andra kan ”se” det. Det är inte något man ska känna att man bör undanhålla; Det händer ju andra människor med.

    Svara

  • Jennifer

    |

    så viktigt att du delar med dig, fina du. pussar och kramar!

    Svara

  • Maria

    |

    Jag gjorde mitt första cellprov idag! Det var inte farligt alls och nu har jag lovat barnmorskan att jag ska bli ambassadör för cellprov 🙂 Jag berättade att du redan var den bästa ambassadören och då gick sköterskorna in på din blogg och alla hurrade för dig <3 Lets spread the word!

    Svara

    • egoina

      |

      Haha men åååh vad gulligt!!! Heja! Vi behöver många ambassadörer 🙂

      Svara

  • Jenny

    |

    Jag skriver absolut inte detta för att skrämma någon! Eller jo kanske lite, men bara dem som väljer att inte gå på cellprov. Jag kom över en superbroschyr som tog upp de olika cancerformerna, ganska många sådana. En cancerform de tog upp var bland annat livmoderhalscancer, som faktiskt inte har så många dödsfall per år. Och det skrämmade med detta var att året 2006 så hade totalt 148 kvinnor dött i sjukdomen varav 138 av dessa kvinnor inte gått på sina regelbunda cellprov. Kanske man inte hade kunnat rädda alla 138 kvinnor men betydligt fler.

    Jag ville bara tala om statistiken för att den så JÄKLA TYDLIGT visar hur viktigt det är att gå på cellproven! Därför är jag glad att du slår ett slag för dem! Bra jobbat Regina <3

    Svara

  • Elise

    |

    Vad skönt att du tar upp ämnet <3 Min gynstolsskräck sätter käppar i hjulet för mig att ta dehär förbannade testen :(. Första gången jag låg där började jag lipa under tiden, andra gången gick bättre men fortfarande väldigt obehagligt. Det är just utsattheten, man känner sig så sjukt utlämnad och integritetskränkt. Jag hade dessutom aldrig velat ha en manlig gynekolog, men det måste man väl kunna ha rätt till? Jättetöntigt, men det känns liksom lite tryggare med någon (en kvinna) som kan relatera personligt till fiffiproblem..

    Svara

  • moa

    |

    Jag har tagit vaccinet mot livmoderhalscancer så förhoppningsvis ser mina prover bra ut när jag väl tar det. Vid vilken ålder brukar man få en kallning förresten? Du är stark! och driver btw min favoritblogg. Inspireras av dig varje dag. Tack för att du delar med dig av ditt liv! <3

    Svara

  • Moa

    |

    Vill bara tala om att du är grym!!!

    Svara

  • Julia

    |

    Åh kram på dig! När jag får min första kallelse till cellprov ska jag gå direkt. Jag skulle aldrig strunta i det eftersom det är så viktigt. Tack för att du skriver om det!

    Svara

  • Siri

    |

    Hej!

    Jag tycker det är så bra att du berättar om det! Jag gjorde också en konisering för 3 år sedan och skämdes som fan eftersom cellförändringar orsakas ju av hpv och jag kände mig smutsigt. Jag var dock nedsövd.

    Svara

  • Hanna

    |

    Tack för att du delar med dig av detta. Jag hade lätta cellförändringar vid mitt sista cellprov och ska tillbaka nu om två veckor för att kolla upp det. Har fått kallelse för kolposkopiundersökning vad det nu kan vara. Nu börjar jag faktiskt bli riktigt nervös. Jaja dom får göra vad dom vill även om det aldrig känns kul att ha någon grävandes där nere. Men det är ju himla tur för oss att det faktiskt finns människor som vill ha det som jobb. 🙂

    Svara

  • Caroline

    |

    Jag gjorde också en konisering förra månaden pga cellförändringar. Håller med dig om att det måste pratas mer om detta! Tyra länkade till ett jättebra sida där det är jättelätt att anmäla sig till att ta hpv-vaccin, vilket kan förhindra cellförändringar i framtiden, jätteviktigt!
    Ett plus är att alla i Stockholm under 27 år får detta vaccin gratis. Dåligt att det inte är så i hela landet men jag tror att det vore jättebra om du vill tipsa om detta så fler tar detta vaccin!
    http://hpvvaccin.se/blikallad

    Svara

  • a.

    |

    Jag tog cellprov igår, tack vare dig. Jag har skjutit upp det länge men efter att jag läst det du skrivit så gjorde jag det. Så tack <3 Jag tyckte bara detta var riktigt obehagligt (första gången i en gyn-stol) så förstår att du kände dig utsatt. Kram och lycka till fina du! och tack för att du tar upp detta, uppenbarligen har du påverkat många 🙂

    Svara

    • egoina

      |

      Glad jag blir <3

      Svara

  • Louise

    |

    Jag fyllde 23 år nu i januari och fick min kallelse nu i februari – ska göra min imorgon. När jag först fick kallelsen så blev jag så sjukt nervös och tänkte ”äh, kan göra den en annan gång, det är nog ingen fara” (antagligen lite försvarsmekanism) men nu efter att ha läst dina inlägg om det så känner jag att jag MÅSTE gå imorgon. Och det är bra. Skönt att få höra att det inte är någon fara. Och hur viktigt det egentligen är. Är fortfarande nervös men känns ändå bättre tack vare dina inlägg..

    .. så tack!

    Svara

  • A

    |

    Så skönt att någon vågar prata högt om det som annars är så ”pinsamt”. Stor eloge till dig!

    Svara

  • Stina

    |

    Tack tack tack för att du skrivit om dina cellförändringar och konisering. Jag gjorde min konisering igår och det var såklart jobbigt, men det kändes tryggt på något sätt när du skrivit om din upplevelse. När jag fick mitt brev om att jag hade cellförändringar för 2 år sedan trodde jag att jag var ensam om det, hade aldrig hört talas om det tidigare.. Så det är så fantastiskt att du öppnar dig och skriver om detta! Nu hoppas jag att mitt brev också kommer med glada nyheter om några veckor.
    STOR kram till dig!

    Svara

  • Sofi

    |

    Satt och googla fram detta inlägg. Fler tjejer borde skriva om detta! Va för ett tag sen på min första cellprovtagning, fick sen hem ett brev att jag hade cellförändringar. Jag tog bröt ihop, kändes ju helt hopplöst! Idag var jag på uppföljning hos en speciallist och enligt första testen var de grad 3, men idag trodde hon på grad 2. Känns ändå lite skönt att läsa ditt inlägg om detta. Känns inte lika jobbigt.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv