Vi har kommit till den punkten att det är svårt att konkret veta vad vi ska göra på uppsatsen. Det känns som att det är lite ”här och där” hela tiden. Men jag har gjort två prioriteringslistor nu (prio 1 och prio 2) så det känns bättre. Jag panikade till en klasskompis som rådde mig att ta en myskväll istället. ”Gå och köp ostbågar” uppmanade han. Jag tog honom på orden och snapchattade sen detta:
Jag slipper dock inte plugga. Så ikväll ska jag hänga med Grunig och Hunt (PR-människor vet vad jag menar, speciellt Grunig, HERRE vad den människan skriver artiklar) (i en artikel hänvisade han till sig själv hela tiden och i referenslistan stod det typ 20 Grunig-artiklar) (men efter mycket om och men förstod jag att det finns TVÅ Grunig, kände mig ju inte alls dum).
Ok. Parentesernas drottning. Tydligen.
Men i alla fall. Ostbågar och plugg dådå. Det är inte en bra match egentligen då ostbågar gör en så flottig om händerna. Men jag orkar inte äta med gaffel, så jag får väl torka av datorn sen eller något.
Jag var i Berlin i mars och hade hört att få ställen tog kort. Men alltså, vilka då? Jag var inte på ett enda ställe där dem INTE tog kort. Vart var detta? Det var inte direkt så att jag hängde på lyxkrogar eller något, utan jag lyckades betala med kort överallt!
– Konstigt, så upplevde inte vi det! De tar kort i de flesta affärerna och så, men inte på mindre ställen. Till exempel när vi skulle köpa biljetter eller köpa småsaker som donuts och kaffe. Ibland tog de inte kort på större ställen heller, som Mcdonalds (och då var det ändå en stor restaurang som låg mitt på ett stort torg). Lite irriterande, för man är så van vid att alltid kunna betala med kort.
Du vet inte måhända hur man gör texten mindre så att man kan få plats med fler tecken också?
– Haha! Jag är minsann Snapchatguden nu 😉 Nej, jag vet tyvärr inte. Men jag vet att man kan använda den där röstinspelaren för att få in fler tecken. Läs mer HÄR. Jag fick dessutom den här kommentaren förra gången jag skrev om Snapchat. Har inte provat, men det funkar kanske: ”Men man kan iaf få fler rader att skriva på i snapchat. Vilket var ett hallelujah-moment för mig
Gå in på anteckningar, tryck ner några rader med returknappen och kopiera, klistra sedan in i snapchats textfält och skriv hur mycket du vill typ ”
Alltså var är din skinnjacka från? Hur fin som helst!
– Åh tack! Älskar den. Fick den av min mamma i julklapp för några år sedan. Den är från H&M.
Förstår verkligen inte vitsen med den där krönikan. Vore trevligt att se dig använda din häftiga möjlighet att synas och påverka till något mer inspirerande eller tankeväckande. Det där känns bara urtrist.
– Jag har skrivit krönikor i fem år. Varje månad i fem år har jag skrivit minst en krönika (när jag skrev för City blev det tre stycken i månaden), vad blir det sammanlagt? Några hundra? Det jag försöker säga är att jag tycker det är sjukt att jag ens får ihop texter överhuvudtaget längre. Det är svårt att prestera till varje deadline och att alltid ha något vettigt att säga. Det är alltså helt omöjligt att alltid vara inspirerande och tankeväckande. Att vara krönikör är inte som att gå till ”ett vanligt jobb” och kunna vara lite trött, eller ha en dålig och oproduktiv dag för att sedan ta igen det nästa dag, utan är det deadline så måste det ju in en text. Jag är inte alltid supernöjd och jag vet att mycket jag skrivit inte är skitbra. Men man är ju mänsklig liksom. Och sen säger jag som Sandra skrev i kommentarsfältet: ”Vilken tur att vi alla, även du, har möjligheten att påverka och inspirera, istället för att bara titta på och tycka till om hur andra ska göra det”. Gå och gör det. Puss!
Hej! Hänger du mer med vänner på fritiden som du fått på universitetet eller är du mer med vänner från högstadie/gymnasietiden? Tycker du det är lätt att få vänner på universitetet? Ska förmodligen börja på ett universitet i höst i en stad där jag aldrig har varit förut eller känner någon så är rädd att det ska vara svårt att hitta nya vänner.
Tack för världens bästa blogg <3
– Jag hänger faktiskt knappt med någon från högstadie- och gymnasietiden. Vad gäller vänner från universitetet hänger jag ju med Elisabeth och Johannes och dem har jag träffat på universitetet 🙂 Jag tycker inte du ska vara orolig, du kommer att få massor med vänner! Se till att styra upp en klassfacebookgrupp och sen kan ni säkert planera massa skoj där och vips så har du ett gäng vänner 😀
Detta är kanske en känslig fråga, men hur går det med din stalker? Du har inte nämnt honom på länge. Hoppas han lagt av!
– Nej. Han återkommer med jämna mellanrum, mer eller mindre intensivt. Det är så jävla sjukt. Det har pågått i typ sex år. Vi har suttit på en himla rättegång, men ändå förstår och accepterar inte människan att han ska lämna mig ifred. Önskar att jag inte hade något samvete och bara hängde ut idioten.
Han skriver från fejknamn ibland, för han tror väl inte att jag förstår att det är han som skriver. Men han heter alltså Anders U (bor i Göteborg) och inte Maria.
Kilklackarna du har köpt från Tommy Hilfiger, hur tycker du att dom är i bredden? Funderar på att köpa ett par, dom är ju så snygga, men är lite osäker då jag har rätt breda fötter!
– Jag har väldigt smala fötter och de passar mig bra, så kan inte svara på om de passar till breda fötter. Åk till en skoaffär och prova 😀
Vad fin du är! Var kommer solglasögonen ifrån? Kram!
– Tack! De är från Primark. Ångrar nu att jag inte köpte tio par. Håll tummarna för att de inte går sönder..:'(
Hej! Inte alls för att låta klyshig eller dryg eller något, men får folk ut mycket av att kolla Suits som inte pluggar juridik? Själv har jag läst i 3 år och började uppskatta serien mer efter att jag började förstå juridiken bakom den som serien baseras på. Visst har serien sin charm ändå med alla karaktärer, men finns ju många sådana liknande serier med liknande karaktärsdrag. Men menar absolut inget illa eller så, undrar mest vad folk som inte pluggar juridik ser för charm i serien
Håller för övrigt helt med, Donna och Louis <3
– Mja.. Det är väl som att se House of Cards och inte vara insatt i amerikansk politik, eller Greys anatomy utan att vara läkare. Det är ju kul ändå, man hänger med på det mesta. Men kan förstå att serien är ännu bättre om man är insatt (om det är verklighetstroget då..) 🙂
Hahaha, jag dör på mig själv. Jag har transkriberat hela dagen (fy tusan vad det är tråkigt alltså…….) och därför sänkt hastigheten i min uppspelare för att hinna skriva samtidigt som jag lyssnar för att slippa pausa hela tiden.
Jag tog en paus för att äta mat och tittade på ett avsnitt av en serie. Jag satt och störde mig på att avsnittet var så konstigt. Det var så märkligt filmat och segt liksom, dessutom var det något fel på ljudet. Mmm. En KVART in i avsnittet fattade jag. Jag hade ju glömt att ändra tillbaka till normal hastighet. Haha, kände mig så dum. Knappt trött.
Styrde upp den här goda rätten av tacorester. Så enkelt och gott!
”Vill inte klanka ner på dig på nått sätt, men det är så mycket reklam och sponsrade inlägg att det snart inte går att läsa bloggen längre. Vilket är jättetrist för jag har tyckt mycket om den!”
Häromdagen fick Paula försvara sig och idag känner jag att jag vill göra det. Men med detta sagt så vill jag faktiskt inte höra mer ”gnäll” om detta. Helt ärligt: finn er i det, eller lämna bloggen.
Ja. Jag samarbetar med företag och jag gör reklam. Jag har annonsbanners på bloggen och jag gör sponsrade inlägg. Är inlägget sponsrat framgår det, jag skulle aldrig dölja det. Men samtidigt så gör jag endast sponsrade inlägg som jag kan stå för, med företag och produkter jag gillar och verkligen vill rekommendera. Jag skulle aldrig ljuga på något sätt. Jag tackar nej till 95% av alla som kontaktar mig och väljer ut det som jag tycker är bra. Därför tycker jag mer att det är som win-win att jag kan ta betalt. Till exempel som inlägget om hur jag sköter mitt hår som kom upp igår, det hade jag tänkt skriva ändå. Men eftersom jag gillar Lyko och brukar beställa därifrån tänkte jag att det var smart att slå två flugor i en smäll. Så jag kontaktade dem och frågade om de ville samarbeta och ge mina läsare en rabattkod, vilket de ville. Jättekul tänkte jag!
Ibland händer det dock att det blir mycket på en gång, kanske flera samarbeten under en vecka och jag kan förstå att det blir lite konstigt då. Men om man slår ut alla samarbeten jag gör under ett år är det verkligen inte mycket. Jag gör snarare många färre sponsrade inlägg än andra bloggare.
Det som gör mig irriterad i det hela, även om jag förstår att de flesta av er som påpekar detta inte menar något illa, är att ni verkar tycka att jag ska lägga ner all denna tid, allt jobb och all energi gratis. Hur är det rimligt? Tidningar får betalt, webbaserade tidningar får betalt, det är reklam på tv, radio och så vidare. Varför skulle jag inte få betalt? Jag KAN INTE göra det här gratis, skulle jag blogga endast för att det är kul hade jag bara kunnat blogga någon enstaka gång i veckan och istället fått ha ett annat jobb så att jag kan försörja mig. Jag har liksom räkningar att betala.
Är det inte snarare en bra sak att jag kan göra det här och tjäna pengar? För då kan jag ju fortsätta. Det kan jag inte annars. Jag skulle kunna göra som mina klasskompisar och skaffa ett extrajobb i butik eller liknande, men jag vill ju hellre blogga, för att jag älskar det. Men då MÅSTE jag göra samarbeten ibland. Det går inte annars. Jag har tyvärr inte tid eller möjlighet att blogga flera gånger per dag om jag inte får något för det. Jag lägger ner mycket tid på att fotografera, skriva och dela med mig av mitt liv till er.
Så jag tycker att ni får ha överseende med det. Jag måste ju försörja mig. Är det jobbigt så hoppa över inläggen (precis som ni kanske gör med andra inlägg jag skriver som ni inte finner intressanta) eller sluta läs bloggen helt enkelt. Men ha i åtanke att bara för att jag tagit betalt så betyder det inte att inläggen är ”falska”. Det är de verkligen aldrig. Det är snarare bara en bonus för mig.
Nu vet ni hur jag känner och jag hoppas verkligen ni är okej med det. Annars så får ni sluta läsa bloggen helt enkelt, för jag kan inte jobba gratis som någon form av samhällstjänst. Kram! ♥
Jag tänkte att vi skulle titta på vad som har fått flytta in på min hylla.
Jag och Betty hade lite tid att slå ihjäl igår i väntan på tåget och besökte därför en antikaffär där jag hittade två medicinflaskor som fick följa med mig hem.
(Hehe oj. Får nog damma hyllan). Jag vet inte riktigt vad flaskorna har innehållit en gång i tiden, men gissar på att den ena innehållit opium och den andra aloe vera. ”Tinct” är väl en blandning mellan alkohol och örter, ”opii” är opium och ”aloes” aloevera? Eller är det någon kunnig som vet?
Hur som helst tycker jag att de bryter av fint i mitt annars moderna vardagsrum och jag tycker om dem massor.
Om jag ska iväg tidigt på morgonen är frukost det som jag prioriterar minst, helt ärligt kan jag räkna de gångerna jag äter frukost hemma under ett år på en hand. Det är en annan sak på helgen när man har längre tid på sig, men på vardagsmorgnar vill jag hellre sova en stund extra. Det absolut bästa jag vet är att vakna innan klockan ringer och veta att det är länge tills man behöver gå upp och få lov att somna om. Det känns som en ”vinst”, som att jag vann mot klockan. Någon som känner igen sig? Ibland kan jag ställa klockan tidigare än när jag måste gå upp bara för att få snooza några gånger och sen ha tid att kolla Instagram i sängen. Vad gör er glada på morgonen? Vad känns som en ”vinst” för er? Att komma i perfekt tid till bussen? Att dricka en kopp kaffe?
Men det är viktigt att äta frukost och för mig blir det blir många onödiga småköp för att jag är hungrig och jag är ganska irriterad fram tills lunchen. Därför älskar jag enkla lösningar, som belVita som tagit fram ett frukostkex i portionsförpackningar som är enkla att ta med sig i väskan. Kexet innehåller kolhydrater som frigörs långsamt i över fyra timmar och är ett smidigt alternativ till frukost. Morgonkexen kommer i fyra smaker: havre, tranbär, yoghurt och bär & yoghurt. Gå in HÄR för att läsa mer.
Min eftermiddag och kväll har jag tillbringat på ett kafé med Rebecca. Vi catchade upp lite och sen ställde hon upp på en intervju till min uppsats, så snällt! Jag tror vi har gjort alla intervjuer vi behöver göra nu. Jag får kolla igenom transkriberingarna, men det känns så.
Dagens bibliotekshäng var produktivt. Vi hittade massa bra teori och fick till en röd tråd, så nu är det dags att börja på analys och resultat. För en gångs skull känns uppsatsen kul, får hoppas att det håller i sig! Det kan ha att göra med att jag fick veta att jag klarade en tenta som jag skrev för några veckor sedan och inte trodde att jag klarat. Jag har alltså skrivit mitt livs sista salstenta (om jag inte blir knäpp och tror att jag vill plugga igen i framtiden…) och har bara uppsatsen kvar. Examen känns så nära nu vilket gör mig peppad. Så skönt, men samtidigt sorgligt. Jag skrev min sista tenta, men visste inte om det då jag var helt säker på att jag inte pluggat tillräckligt när jag gick in i salen. Fick inte säga ett mentalt hejdå liksom. Okej, nu låter jag störd. Men är sämst på att göra saker ”för sista gången”. Häromdagen blev jag sentimental för att jag tänkte att det var sista gången jag åt skolans pasta…. Ja, ni hör ju. Seperationsångest deluxe.
