Snacka om lyx att plötsligt få en fredag serverad bara sådär när man tror att det är torsdag? Nu förstår jag också varför han var så seg när jag ville prata helgplaner igår och bara ”men måste vi bestämma det redan nu”.
I alla fall. Fredag! Woho!
Jag har varit i Malmö och jobbat och F har hämtat upp mig på vägen hem som på den gamla goda tiden. Trots att det egentligen är onödigt är det så mysigt att åka bil med honom sista biten : ))
Det är regnruskigt ute och jag längtar sååå hem till Idol och fredagsmys. Trevlig fredag alla!
Hej Regina! Har läst din blogg sedan typ.. 2010 och nu är det min tur att behöva din (eller dina bästa läsares) hjälp. Flera i min kompiskrets börjar skaffa barn och jag kan bli så stressad av detta. Jätteglad för deras skull givetvis, men också stressad. Egentligen vill jag inte ha barn nu, är bara 23 och ska gifta mig nästa sommar, men tycker det känns jobbigt att jag och mina vänner inte är i samma fas i livet. Jag är nyexad och söker fast jobb medan mina vänner valt att inte studera vidare och därmed redan har trygga anställningar. Både jag och min sambo längtar efter barn men kanske inte just nu utan om några år. Har du någonsin känt att du och dina vänner hamnar i ofas i livet, och hur hanterar du detta?
Kram!!
– Alltså jag vet att jag inte borde skriva såhär, men jag tänker vara helt ärlig nu. Jag tycker att det är asjobbigt! Jag skäms för att erkänna det, men samtidigt som jag blir glad för mina vänners skull så känner jag också lite att ”näää inte du också”. Jag vet inte om det är för att jag känner mig stressad, om jag är avundsjuk eller om jag känner mig utanför. Jag tror kanske att det mest handlar om det sistnämnda, precis som du beskriver också, att man liksom hamnar i ofas. Plötsligt är man på olika platser i livet och det gör såklart att man glider ifrån varandra, eller i alla fall riskerar att göra det. Jag antar att det är det jag är rädd för. De är på ett annat ställe i livet och jag är kvar här. Ensam.
Självklart är jag glad för mina vänners skull och älskar deras barn, men har man inte barn själv känner man sig utanför. Tack för denna kommentar. Den fick mig att fundera på den lilla känslan jag haft som skaver. Nu när jag rett ut det med mig själv och vet att det finns andra som känner samma sak känns det bättre. Kanske känns det bättre för dig också att veta att du inte är ensam om dina känslor? Du är redo när du är redo och även om jag förstår att du blir stressad så måste du leva ditt eget liv så som du vill ha det 🙂 Om några år är du där de är nu och då kommer du säkerligen känna att den stressen du kände för några år sedan var helt onödig. Kram! <3
Har du funderat på att skaffa en hund?
– Jaaa. Varje dag! 😀 Jag vet att jag svarat på denna fråga tidigare och svaret är fortfarande samma. Det är inte aktuellt och kommer inte vara på många år. Jag vill ge min hund ett värdigt liv. Jag vill ha tid till den och jag vill ge den massor med fysisk och psykisk stimulans varje dag. Det som en hund kräver vill och kan jag inte ge. Inte just nu i alla fall. Jag vill vara fri, vill kunna åka bort när jag känner för det och är inte sugen på morgonpromenader när det regnar. Men dagligen drömmer jag om att jag en dag i framtiden om många år vill ha det livet. Då bor jag en bit utanför stan, har massor med tid och skaffar en hund (eller flera!).
Såklart kan man välja en ras som inte kräver lika mycket. Men min favoritras råkar vara den som behöver mest stimulans av alla (tror jag?), nämligen border collie. Åh de är så fina! Och smarta! Älskar dom! <333
Jag och min första hund Frida. En bearded collie.
Tycker det är SÅ fint att du och Jacob kan umgås så som ni gör, utan avundsjuka. Mitt ex var HELT emot detta. Krav på framtida pojkvän är fan att han ska acceptera att jag ungås med mina killkompisar, annars kan han dra ??
– Ja, det tycker jag helt klart att du ska ha som krav! Det skulle vara mitt krav också. Jacob är en av de viktigaste personerna i mitt liv 🙂 MEN. Jag förstår att det kan vara svårt för flickvän/pojkvän att acceptera eftersom vi är uppväxta i ett samhälle där synen är att en man och en kvinna inte kan vara ”bara vänner”. Om den framtida pojkvännen är svartsjuk och är fast i sådana stenålders-tankegångar kan du ju försöka hjälpa honom ur det. Kanske han har en förlegad syn på vänskap mellan olika kön? Kanske han själv varit i en relation där det var strängt förbjudet med kompis av samma kön och att han liksom bara fortsatt tro att ”det ska vara så”? Här har jag skrivit mer om ämnet. Kram! 🙂
Jag och mini-Jacob 🙂
Även om kommentaren kommer låta dryg är det inte menat, men, varför äter du bacon även om du uppenbarligen har en känsla av att det inte är moraliskt försvarbart?
– Kort svar: För att jag tycker att det är gott. Långt svar: Det är många val jag gör trots att jag vet att jag egentligen inte kan försvara det för mig själv. Att äta kött är en av dem. Det är ett rent egoistiskt val. Tyck att jag är dum i huvudet. Döm mig. Bränn mig på bål. Det är helt okej! (Okej, kanske inte bränna-på-bål-grejen). Jag är inte perfekt och är okej med att inte vara det. Jag fördsöker vara en bra människa i den mån min ork och lust orkar med. Jag har minskat min köttkonsumtion dramatiskt det senaste året (och då i synnerhet processat kött) och det är jag stolt över. Jag äter bacon och annat kött mycket mer sällan och jag tänker att det åtminstone är bättre än hur jag levde innan. Jag är imponerad över dig som låter bli helt och hållet! Bra jobbat! 🙂
Igår var det två år sedan min och F’s tredje dejt. Två år sedan dejten då jag blev kär. Sedan den 18 oktober 2015 har det varit vi.
Jag har alltid haft en bild av vad kärlek är. Att man ska avsluta varandras meningar, alltid veta vad den andra menar och alltid tycka likadant.
Så är inte vi.
Men det är också det som är det fina. Jag tycker om att vara med någon som utmanar mig, som ifrågasätter och som får mig att utvecklas. Jag får vara den jag är och han får vara den här är. Men vi behöver inte vara samma. Och i slutet av dagen vet jag att det gör oss båda till bättre människor.
Aldrig har jag känt mig så trygg. Aldrig har jag visat så många sidor av mig själv för någon. Aldrig har jag kunnat vara mig själv lika mycket som nu.
Två år känns som igår samtidigt som det känns som om det aldrig funnits något annat. Vi har varit igenom jobbiga perioder och inte alltid haft förutsättningarna på vår sida. Men jag bara känner det nu. Att nu är det vår tur.
ASSÅ HJÄLP! Ser att du också brukar dricka friggs havtorn och mango-te, vilket är mitt absoluta favoritte. Te är ju perfekt såhär på hösten (ja, alltid egentligen men you Get My point), MEN det har utgått hos tillverkaren? Vad i helvete? Vet du något liknande som kanske skulle kunna fylla tomrummet efter friggs? ?
Denna kommentar fick jag för några veckor sedan och efter lite undersökning förstod jag att det är sant. NEEEEJ. Hur kan det hända? Hur kan de ta bort världens godaste te? Varförvarförvarför.
Vad skulle jag ta mig till? Jag hade två påsar kvar i min förpackning och vägde mina alternativ noga:
1) Spara dem för evigt så att jag kan visa mina barnbarn det som en gång var Sveriges godaste te.
2) Snåla som tusan, dubbeldoppa en miljon gånger och krama ur varje minsta lilla arom ur varje tepåse.
3) Spara dem till speciella tillfällen. Typ om drottningen kommer på besök eller så. (Vilket ju händer så ofta).
Men! Sen var jag i affären och såg att mitt kära te fortfarande säljs, så jag köpte med mig två förpackningar. Men när jag kom hem blev jag lite fundersam igen. Det är ju tyvärr ingen lösning på problemet. Frågan är ju vad jag ska göra nu? Jag väger mellan att:
1) Åka runt till olika affärer och bunkra upp med ännu mer te så att jag har en livstidsförbrukning. Problemet är bara att te inte håller för evigt. Arom och smak lär ju minska om några år.
2) Dricka allt på en gång så att jag tröttnar så mycket att jag aldrig kommer vilja dricka det igen.
3) Dricka massa te och sedan framkalla någon form av magsjuka vilket ger samma resultat som ovan.
4) Hitta en ny favorit i te-världen : ((
Vad hade ni gjort?
/Absolut inte sponsrad. (TYVÄRR). (Snälla Friggs skicka te till mig!!)
Snart Halloween! Den bästa dagen på hela året! Jag älskar ju att klä ut mig och är glad att åtminstone en dag om året är ägnad till det. Förra året blev det inget halloweenande på mig eftersom jag plussade på en sticka och fick världen upp-och-ner vänd en stund (sjukt att det är ett år sedan nu). Men i år så!
Alltid samma problem dock. Vad ska jag vara? För min del känns det inte alls viktigt att vara ”läskig” bara för att det är Halloween. Jag ser det mer som maskerad bara. Här är mina kandidater än så länge:
1) Seriefigur. Jag har ingen speciell seriefigur in mind, men jag hade tyckt det vore så roligt att få cartoon-sminka mig. Jag tänker något i den här stilen:
Jag har varit förtrollad sedan jag såg Helens sminkning för fyra år sedan.
2) Superhjälte. Denna utklädnad står alltid med på min kanske-lista. Att få känna sig cool och ha mantel(!!) är ju bara bäst.
3) Tiger/lejon/annat kattdjur. Jag vet inte varför, men jag älskar att få vara katt!
Så gulligt med färgglada öron.
4) Ariel. Detta har varit en dröm länge och är ganska passande eftersom F hela tiden kallar mig för sin sjöjungfru. Jag behöver långt, rött hår och sen måste jag bara bestämma om jag ska vara Ariel under vatten eller Ariel på land.
5) Parkostymer. Att matcha sin partner är ju jättekul. Men förra året lyckades jag inte få med F på det.
Om jag ska vara Ariel kan ju min sailorboy bara komma som….sig själv. Hehe. Praktiskt!
6) Giraff! Denna var ju söt. Det enda man behöver göra är en sminkning och en rolig hårfrisyr.
7) Crazy cat lady är ju alltid kul. Och väldigt enkelt dessutom. Jag kan sy fast några katt-gosedjur på en gammal morgonrock, locka upp håret och hitta ett par tofflor bara.
Det var mina tankar så långt. Vad ska ni klä ut er till?
❤️ Tack för allt stöd och historierna ni delat med er av vad gäller #metoo. Jag är så imponerad över alla modiga kvinnor som vågat kliva utanför skammen och berätta. Jag vet hur svårt det är. Och jag är så glad över att jag inte sett annat än kärlek. (Förutom Elisabet Höglunds krönika då, men den var så skrämmande att vi bara borde ignorera).
? Jag har ett i-landsproblem! Jag har unnat mig julkalendern från Rituals. Men mitt problem nu är att min duschtvål börjar ta slut. Eftersom jag vet att det med största sannolikhet kommer finnas duschtvål i kalendern känns det så onödigt att köpa en nu. Men samtidigt så är det ju över en månad tills jag ska börja öppna den. Så nu väger jag mellan att: 1) försöka ta reda på vilken lucka det är duschtvål i och öppna en lucka redan nu, 2) snåla som tusan med tvålen jag har kvar i duschen eller 3) köpa billigt tvål i matvaruaffären. Det lutar åt alternativ tre. Vad tycker ni?
? Jag och F har tillsammans med ett annat par bokat nyårspaket på Ystad Saltsjöbad. Det blir två övernattningar, plus spa och massa lyx. Det ska bli så skönt. Längtar ihjäl mig! Det roliga är att vi hade sån ångest när vi bokade och har övervägt att boka av eftersom priset ju går att jämföra med en weekend… Men igår berättade min kollega att nästan alla nyårspaket på diverse hotell är fullbokade. Då helt plötsligt är jag SÅ GLAD att vi bokade. Så sjukt hur människan funkar. Så fort något är eftertraktat eller svårt att få tag i vill man ha det ännu mer. Haha.
? Jag älskar älskar älskar denna frisyr Isabella Löwengrip visade upp på sin blogg häromdagen:
Jag ska härma! Måste bara hitta en scarfs.
⛄️ De senaste dagarna har det varit ganska varmt ute, cirka 14 grader. Men ändå är det kallare än någonsin inomhus? VAD ÄR GREJEN MED DET? I skrivande stund har jag två tröjor, plus tjock kofta och två par strumpor på mig, men ändå är hela jag en isbit.
8 år gammal. Det är rast och jag anstränger mig för att inte råka stå med ryggen mot killarna. Jag står med ryggen mot husfasaden och vågar inte gå ut på skolgården. Dagen innan hade ett gäng killar smugit upp bakom mig, tagit tag i mina byxor och dragit ner dem. Gråtandes berättade jag för min fröken vad som hade hänt. Hennes lösning? Ta på dig tightare byxor.
10 år gammal. Vågar inte duscha efter skolgympan eftersom killarna ofta bryter upp låset och springer in i omklädningsrummet.
15 år gammal. Ett gäng killar kommer fram till mig på rasten och ber mig vända mig om. Jag vågar inte göra något annat. ”Jag sa ju att hon hade fin röv”, säger en av dem efter att hela gänget synat mig från topp till tå. Från och med den dagen är jag tjejen med den fina rumpan. Killarna visslar och ropar sexistiska ord och sexuella handlingar efter mig när jag går förbi. När jag berättar det för min lärare och uttrycker hur jobbigt det är att behöva gå förbi dem i korridorerna säger han att jag ska ta det som en komplimang.
16 år gammal. Får mitt första jobb och har chefens händer på mina höfter varje dag. Det är ju så ”trångt” när han ska gå förbi.
17 år gammal. Har varit ihop med min kille i några månader. Åker hem till honom för att sova efter att ha varit på fest. Jag är full och vill sova, men han vill ha sex. Han respekterar inte mitt nej och när jag är på väg att ge med mig reagerar jag på att det är tänt i sovrummet och att han har ställt sängen i en annan vinkel. Jag upptäcker en webcam riktad mot mig som lyser. Han lovar att den inte är på och jag tror honom.
24 år gammal. Kysser en kille på en hemmafest. När jag ska gå på toaletten följer han efter mig, drar in mig i ett rum. Vi är ensamma och han trycker upp mig mot väggen och för upp sina händer under min tröja. Det är obehagligt, jag visar tydligt att jag inte vill, puttar bort honom och går därifrån. Vi sover hos en gemensam kompis samma kväll och när kompisen går på toaletten lägger han sig bredvid mig och trycker sitt kön mot mig. Jag låtsas sova och han slutar först när min kompis kommer tillbaka.
Ovan är några utvalda händelser som jag sorgligt nog inte ens reagerat speciellt mycket på. Det har varit normalt. Vardag. Sånt som händer. Boys will be boys.
Nä.
Boys will be held accountable for their fucking actions.
Det senaste dygnet har massor av modiga kvinnor stigit fram och berättat sina historier om övergrepp och sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo på Instagram. Det gör vi för att visa på att det inte är enskilda kvinnor och undantag det här handlar om. Det är ett samhällsproblem. Alla känner en kvinna som är drabbad. Och för varje #metoo finns det en skyldig man. Vare sig vi vill inse det eller inte.
Jag ville dela med mig av mina historier ovan. Men den historien som gör mest ont är jag inte redo att prata om. Och kommer kanske aldrig bli. Men man måste inte berätta. Det räcker med att säga me too. Jag också.
Gör det ni också. Låt världen förstå vidden av det här.
