Kollektivt igen
Jag fick frågor om varför jag åker kollektivt igen och om det beror på krocken. Ja, antagligen. Sträckan jag kör vid tidpunkten jag kör är inte rolig oavsett då folk är helt galna, men jag tror nog att det var den lilla krocken som gjorde mig så himla rädd och feg. Jag vill minnas att jag körde med stort självförtroende och tyckte att det var kul att köra, fram tills det hände. Från att ha kört om varenda lastbil vågade jag knappt byta fil om jag inte verkligen verkligen var tvungen.
Jag har försökt kämpa på och härda ut för att det ska gå över och känslan ska släppa. Jag fortsatte köra trots att jag egentligen inte ville. Men känslan blev bara värre. Jag försökte köra ännu tidigare för att slippa den värsta trafiken och för att kunna köra i 90 hela vägen, men det hjälpte inte heller. När det dessutom blev mörkt på morgonen och nästan alltid regnade fick jag nog. En morgon regnade det så mycket att jag inte såg ett skit på motorvägen, jag hamnade mellan två lastbilar varav den bakom mig blinkade med helljuset hela tiden för att hen ville att jag skulle köra om. Mitt psyke pallar inte med det där just nu. En rädd bilförare är ingen bra bilförare. Så jag struntar i det.
Bilen skulle dessutom in på lagning nu, så jag köpte tågkort för en månad. Jag vet inte hur jag kommer göra när månaden tar slut. Kanske har ångesten kring bilkörning släppt då, kanske inte. Kanske jag väntar ut vintern tills det blir ljust på morgonen igen. Jag vet inte. Jag vet bara att Helsingborg – Malmö klockan 07.00-ish ger mig sån ångest just nu att det inte är värt det. Bilkörning andra tidpunkter och andra ställen går bra. Men inte där, inte då.
Tågfärden gör mig ingenting. Det är stadsbussarna och väntetiden som är dryg. Håll tummarna för att Skånetrafiken gör min resväg bättre! Och håll verkligen tummarna för att jag inte får slut på dokumentärer och böcker som är det enda som gör att pendlingen ändå känns okej.
0
