Det negativa med att blogga
Nog för att det att ha en stor blogg är en av de bästa sakerna i världen att jobba med. Det är kreativt, man kan bestämma sina tider själv, man har alltid någon som vill lyssna på vad man har att säga, man har möjlighet att säga vad man tycker och så vidare. Men det för också med sig en hel del negativa saker. Detta känns kanske väldigt mycket i-landsproblem, men jag tänkte att det kanske ändå skulle vara intressant att höra vad jag känner är det negativa med att blogga eller vad som kan göra det problematiskt. Förlåt i förväg för längsta inlägget i text typ ever, hehe.
Får inte likes och kommentarer av kompisar. En sak jag upptäckt är att om man är en stor person i sociala medier så ”försvinner” ens riktiga vänner på nätet. Det är ingen big deal egentligen, men jag kan ändå känna mig lite ensam. Jag blir såklart jätteglad, smickrad och uppskattar massor när ni kommenterar och gillar saker här eller på Instagram, men det betyder såklart ändå lite mer när mina vänner (folk jag känner privat) gör det, och helt ärligt är det inte ofta det händer om jag jämför med mina vänner. Exempel: Om någon av mina vänner lägger ut en selfie/bild på något de gör/ sin mat/ whatever får de massor av gilla och kommentarer från sina vänner. Om jag gör det är det kanske en eller några enstaka av mina vänner som skriver något eller gillar, ibland inte ens det. Om vi ser till Instagram lägger jag inte ut så mycket, så det kan inte vara överflödet som gör det. Jag kanske lägger ut tråkiga saker, jag vet inte, men tycker ändå det är en tydlig skillnad. Jag antar att folk tänker att ”hon får ju så mycket likes ändå så det spelar ingen roll” och jag förstår väl om de tänker så. Undrar om de vet, hur mycket jag uppskattar och verkligen kommer ihåg varje gång de like:at eller kommenterat, haha. Samma sak med Snapchat, jag får typ aldrig svar på något jag skickar, även när det är saker jag inte lägger på min story. Men jag vet förvisso inte om andra får det. Det är kanske ingen som får svar, vad vet jag. Hur som helst, jag vill inte verka gnällig, men jag kan bli lite ledsen över det här när jag jämför med hur andra har det (jaaa jag vet, man ska aldrig jämföra). Obs: detta är ingen pik mot någon av mina vänner, tycker om er till månen <3
Alla är inte fotografer. Ja såklart. Säger ju sig själv. Men detta är ett problem först när man är beroende av bra bilder. Jag vet inte hur många gånger jag bett någon ta bild på mig och personen kapat av fötter eller huvud, eller helt struntat i att se hur ljus eller motiv ser ut och bara knäpper bilden utan att bry sig alls (säg då nej istället!! haha). Om någon ber mig ta en bild så anstränger jag mig verkligen för att den ska bli bra. Ett par bad mig ta bild i Cannes och jag tog typ tio stycken. Några liggande, några stående, närbild, lång ifrån, fokus på dem, fokus på dem och byggnaden bakom osv. När vi bad dem ta bild på oss tog de EN bild och kapade av vår huvud… Men det är lite intressant det här, jag och F pratade om det nyligen och kom fram till att vi ser lite olika på saken. Han berättade att när han tar bild tänker han på bakgrunden och omgivningen. Det viktigaste för honom är att det är fint bakom, typ fin utsikt. Men det viktigaste för mig är att motivet är bra.
Alla vill inte vara med på en blogg. Detta är också något som säger sig själv, men som är ett problem när man bloggar om sitt liv. Det är svårt att berätta om saker man gjort eller varit på när inte någon vill vara med på bild. Detta är ju självklart bara något man får acceptera och är inte ett problem egentligen, men ”ställer ändå till det” lite.
Jag är offentlig och ”måste ta kritik”. Det här hör jag jämnt och ständigt. Jag är offentlig och därför har folk rätt att lägga sig i och kritisera allt jag gör. Alltså….nej. Varför är det rimligt egentligen? Nästan allt jag lägger upp får någon typ av tillrättavisande kommentar. Jag förstår att de flesta menar väl, men det är ganska jobbigt i längden och jag känner mig begränsad. Ibland kan jag till exempel ana i förväg att det kommer bli ett himla liv kring något och väljer därför att inte lägga upp det i bloggen. Jag förstår att det är svårt att komma undan eftersom det är naturligt att komma med sin åsikt och att man egentligen bara menar väl, men jag tycker inte att man jämt och ständigt måste behöva ta kritik om allting för att man är offentlig.
Min blogg är stor och jag måste respektera andra. Ibland känner jag att jag skulle vilja berätta allt för er. Det är mycket ni inte vet som jag på något sätt skulle vilja att ni visste. Ni hade förstått mig bättre då och saker son inte går ihop hade makat sense. Men det går ju inte, för det är inte rättvist mot andra inblandade som inte får säga sin version, eller som inte vill att jag ska berätta om något som rör dem på bloggen. Att ha en stor blogg är också ett ansvar. Om jag till exempel bråkar med någon eller känner mig sviken kan jag inte alltid berätta det här. Samma sak med gamla relationer osv.
Jag blir automatiskt en förebild. Det här är en sak som jag var noga med att avsäga mig i början av min bloggkarriär, men som jag tänker på nu. För om jag ska påverka människor vill jag såklart göra det till det bättre. Men det är enormt frustrerande att vara någon typ av helgon och att folk glömmer bort att jag också är ofullständig. Att jag också gör fel. Att jag inte heller är perfekt. Man måste lov att vara människa och inte brännas på bål för att man har brister. Det är en enormt tung sak att bära att vara en förebild. Det är både en komplimang och en förbannelse.
Människor vet vem jag är. Det händer ibland när jag träffar nya människor att de vet vem jag är, eller har möjligtvis hört om mig. Det är lite läskigt att någon man inte känner vet massor om en, men att man själv inte vet något om den personen. Hen har bildat sig uppfattning om mig, hen ”vet” saker om mig och tror sig veta hur jag är. Det finns till och med människor som inte gillar mig på grund av rykten de hört eller föreställningar de har om mig. Så är det och det stör mig inte egentligen, men det är tråkigt det här att man aldrig kan börja på ”ruta ett”. Saker jag gör eller säger blir dessutom automatiskt uppstorade. Jag har till exempel fått höra att jag är dryg och ”tror att jag är något” eftersom att någon på någon fest hade missuppfattat ett skämt jag drog. Nu kanske jag är dålig på att dra skämt (hehe), men jag tror ändå att om jag inte hade varit ”den jag är” hade jag kommit undan med mycket mer.
Jag är aldrig ledig. Jag kan planera min tid hur jag vill (ja, nu kan jag ju inte det eftersom jag har ett heltidsjobb också), men samtidigt är jag aldrig 100% ledigt. Jag måste göra något med bloggen precis varje dag, och även om jag skulle ”ta ledigt” så ska det ändå dokumenteras, eller kommentarer ska godkännas, eller mejl ska besvaras. Bloggen ligger alltid i bakhuvudet. Ibland känner man ju faktiskt inte för att göra någonting, men det funkar inte helt när man har en blogg. De senaste åren har jag dock varit snäll mot mig själv och låtit mig vara ledig, men det är ofta jag bloggar ändå, trots att jag inte känner för det. Det jobbigaste har varit när jag mått väldigt dåligt. I somras när jag mådde som sämst kändes det helt omöjligt att uppdatera bloggen. Vad skriver man om när man gråter hela dagarna och bara är ute och går, går och går? Usch, det var inte kul alls.
Att jobba med sociala medier är något folk ser ner på. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra nedsättande kommentarer om mitt yrke. Att det inte är ett riktigt jobb, att ”det är ju hur enkelt som helst”, ”HAHAH får du betalt för DET”, ”du bloggar ju bara”, ”alltså jag fattar inte varför folk skulle vilja läsa bloggar”, ”jaha, är det bara att blogga lite så får man betalt”, ”vem som helst kan ju få en stor blogg”. Jag bryr mig inte alls om det här, men jag kan ibland känna det är frustrerande att folk tänker att det är ”hur enkelt som helst” och inte förstår hur mycket tid och kreativitet man faktiskt behöver lägga ner.
Men i det stora och hela är det såklart jättebra. Mest för att ni är så amazing <3
Update: Såg nu Therese Lindgrens senaste video och ja herregud, magen vände sig. Mina ”klagomål” är ju såklart inte ens i närheten av det där och det känns fel att ha publicerat detta inlägg nu. Meningen från början var att inlägget skulle vara lättsamt/humoristiskt med fokus på att det är ”svårt att vara bloggare” för att randoms tar dåliga bilder och att man får mindre likes från kompisar, *buhu, stackars mig*, i-landsproblem liksom. Men när jag började skriva halkade jag in på allt möjligt. Jag kan såklart verkligen inte jämföra mig med Therese, men har också varit med om väldigt obehagliga saker (min stalker exempelvis), så min mening är INTE att förminska något eller helt ha brist på perspektiv. Ingen har kommenterat om detta, men ville förklara ändå. <3
0
