Alltid detta eviga tittande på klockan. Precis som att det får bussen att komma fortare. ”Nu skulle den varit här för fem minuter sedan”, tänker man. Men den är aldrig i tid. Speciellt inte när det regnar. När den väl kommer utbryter det ett osynligt slagsmål. Alla ska på först. Till och med tanterna som aldrig förstår hur man gör med färdbeviset och de där nissarna som fifflar med kortbetalning tror att de har rätt att gå på först.
Jag bryr mig inte så länge jag får sitta på den där upphöjda platsen på vänster sida i bussen. Men denna dag får jag inte det. Bussen är så full att jag och några andra människor får stå och balansera i mittgången. Obekväm situation. Var ska man titta? Hur ska man stå?
Stannar-skylten lyser upp och jag och mina stående mittgångskompisar tittar genast oss omkring efter den misstänkte. Nu gäller det att vara snabb. Vem är det som ska gå av? Hinner jag ta platsen först? Gud måste haft lite extra koll på mig eftersom det är kvinnan precis bredvid mig som reser sig upp och sicksackar genom den lilla folksamlingen och ut i regnet.
Jag tar hennes plats och hamnar bredvid en äldre dam. En sån med pälsmössa. Hennes rumpa fyller ut lite av mitt säte också, så jag sitter sådär artigt på halva sätet så att jag nästan trillar av i svängarna för att undvika kroppskontakt.
Stannar-skylten lyser upp igen och nu är det inte en person som ska av utan halva bussen. Jag och pälsmössedamen omringas av massor med lediga säten. Det är nu dilemmat uppstår. Hur svensk är jag? Bussen är nästan tom och jag sitter bredvid en dam jag inte känner. Ska jag byta plats? Jag vill så gärna byta plats. Men jag sitter kvar i rädsla av att såra damen. Om jag flyttar kanske hon tar det personligt. Kanske hon tror att jag inte gillar henne? Kanske hon tror att hon luktar? Kanske hon går hem och mår dåligt hela dagen? Nej. Jag sitter kvar.
Plötsligt känner jag något på min axel, det är damen som vill mig något. ”Ursäkta mig. Men kan du flytta dig?”.
Här sitter jag och äter frukost innan skolan. En händelse som inträffar ungefär fyra gånger om året. Men idag är jag tvungen. Det blir en lång dag. Hoppas dock att jag kommer hem någorlunda tidigt.
Jag stressade hem till mamma och råkade tappa min hår-olja-produkt-grej i golvet i all hast. Klantig som jag är. Glas och kakelgolv är ingen bra kombination, kan inte tillverkarna börja förstå det?
Ville ha på mig min pälsmössa, men hittade den inte någonstans. Det är så varje sommar. Man tror aldrig att det ska bli vinter igen, så man gömmer de där vinterkläderna på ställen man aldrig tittar. Det blev en svart mössa och jag har faktiskt inte rosa läppstift, även om det ser ut så.
”Varför är du så tidig”, frågade mamma och jag förstod ingenting. ”Vaddå tidig? Jag är ju sen?”. Men jodå. Jag hade glömt ställa om till vintertid och var därför en timme tidig.
Mimmi var fin som vanligt.
Det blev LCHF-mat.
…och jag avslutade med att fylla på kolhydratsnivån.
Nu måste jag städa. Kan. Inte. Skjuta. Upp. Det. Längre.
