Detta är vad vi har gjort sedan vi kom hem från radioinspelningen (programmet kommer upp imorgon).
1) Tittat på Efterlyst och inte kunnat koncentrera oss på vad den där expert-Tommy sa. Det enda man tänkte på var om det överkammade håret över flinten skulle blåsa av eller inte.
2) Ätit Banasplit.
Min version.
Davids version.
3) Sedan fick vi plötslig craving efter bearnaise-sås och åkte en vända till Coop.
Vi köpte ”Hajar som hajar”, en annan film och en sådan sprut-sak som jag alltid tänker att jag måste ha, men inte vet vad jag ska ha till.
4) På vägen hem från affären frågade David om jag ville prova köra lite olagligt på ett industriområde, och det ville jag. Fast om några poliser läser min blogg så gjorde vi aldrig det.
Det var denna kvällen det. Pommes i ugnen nu. Mmm, vad vi kommer att bli feta.
Som ni kanske minns så började jag en skrivarkurs i september. Men ja, jag har hoppat av skolan. En stor anledning till varför jag började var för att ha mer att göra på dagarna, få ett lite mer socialt liv och såklart för att bli bättre på att skriva. Men någonstans på vägen förstod jag att fler deadlines verkligen inte var det jag behöver.
Jag vet inte vad som händer med min ”karriär” om ett år och tänker därför rida denna våg så långt det går. Att plugga kan jag faktiskt göra när jag vill. Så nu får jag väl söka ett deltidsjobb eller vad som helst. Jag blir knäpp i huvudet av att endast jobba hemifrån (jobbar halvtid på Devote).
Om ni är intresserade av att läsa en av texterna var det här den sista jag skickade in. Ämnet var ”plats” och kategorin var ”kreativt skrivande”. Here we go:
”Jag har svårt att veta var jag ska titta någonstans. Det kvittar var jag vilar blicken, jag verkar ändå störd. Tjejen framför mig är ett huvud längre och tittar jag rakt fram ser jag ner i hennes klyfta. Tittar jag i golvet ser jag skor. Bröst i all ära, men måste jag välja väljer jag skor. Vilket jag har gjort nu i tre minuter. Tre minuter känns som en evighet, stirrar jag i golvet mycket längre till kommer folk att undra var det är för fel på mig. Eller vad det är för fel på deras skor.
08.32 nu. 8 minuter sedan jag skickade. Fortfarande inget svar. Skulle jag låtit bli att skriva ”puss” på slutet? Jag plockar upp tidningen som jag redan har läst tre gånger och läser hans stjärntecken. Som att det skulle hjälpa. Det står att han måste ta stora beslut idag. Undrar vad det är för beslut. Jag skulle inte ha skrivit puss. Det står att jag får bruk för udda talanger idag. Jag tror inte att jag har några udda talanger. Jag skulle inte ha skrivit puss. Symbolen för stjärntecknet kräftan i tidningen ser faktiskt inte ut som en kräfta. Det ser ut som en krabba. Vem var det som valde den symbolen? Undrar om någon annan har tänkt på det.
Tillbaka till golvet. Jag vet hur allas skor ser ut nu. Vem fan har flipflops i september? Kille till vänster om mig har ätit vitlök. Det märks tydligt och vitlöksvindpustarna gör mig lite yr emellanåt. Undrar om det var pizza han åt? Det är trots allt måndag, på söndagar äter man pizza. En gång beställde jag chips på en pizzeria. De hade det. Små påsar. Sådana som de alltid har på barer. Jag kunde inte öppna den och tryckte på påsen så att den sprängdes som en ballong. Alla chips trillade ut i botten. Det var ingen bra dag.
”Nya resande?”, ekar högt från andra sidan vagnen. Konduktören kommer knappast genom denna enorma folkmassa. Jag kan bland folkbruset urskilja några ord från en man som berättar det för honom också. Mannen är arg. ”Vagnbrist”, svarar konduktören tror jag. Det är alltid vagnbrist. Ingen plockar fram sina biljetter, konduktören vill inte leka mänsklig hinderbana och går igen. Kollar mobilen. Jag låtsas för mig själv att jag tar upp mobilen för att titta efter vad klockan är, trots att det finns en stor digital på andra sidan väggen som skrattar åt mig. Fortfarande inget svar. Jag har definitivt skrämt honom. Han kommer inte att svara. Jag skulle inte ha skrivit puss.
Tjejen med klyftan viftar med sin gratistidning. Det är varmt, och kvavt. Vi andas varandras luft. Jag vill titta efter om hon har svett mellan brösten, det brukar bli svettigt där. Men jag tittar inte. Faktiskt så tittar jag ingenstans just nu, jag flackar med blicken. Det börjar bli jobbigt. Jag bestämmer mig för att blunda efter att ha tittat ner i min väska en stund, det finns en tidsgräns på hur länge man kan göra det utan att vara störd också nämligen.
Att blunda ståendes på ett tåg känns inte heller normalt. Det är lite som att vara full och lägga sig i sängen när världen inte vill sluta snurra. Vissa säger att man ska sätta ett ben i golvet, så slutar det snurra. Det gör det inte. Varje liten sväng och gungning tåget gör känns mer när man blundar. Jag undrar om folk tittar på mig. Kanske de undrar varför mina ögon är stängda? Ögonlocken skakar, så som de kan göra när man låtsassover. Detta fungerar inte, jag måste titta igen.
Klyftan är borta. Den har numera en lila halsduk på sig. Det betyder att det snart är dags att gå av. Snart startar kriget. Alla vill av samtidigt. Alla vill av först. Ingen förstår att alla faktiskt kommer av. Det vibrerar. Jag letar fram mobilen. Det var han. Han skrev puss”.
Jag var hos världens coolaste tandläkare nyss. Fast i efterhand funderar jag på om han verkligen var tandläkare. Bara att ställa in stolen i rätt höjd tog honom fem minuter, och där låg jag och åkte upp och ner som om det vore någon dålig åkattraktion på tivoli. Sedan fick jag borsta tänderna framför en spegel medan han tittade på. Japp. Det var allt.
Nu har jag precis ätit frukost. Nej, jag dricker inte vin till frukost. Hah! Där lurade jag er allt. Jag orkade inte diska bara. Glas som glas.
Eller…ja. Om vi bortser från att jag skulle tåflörta lite hemligt med David under bordet och råkade ta fel på Davids fötter och hans systers pojkväns fötter.
Alltså. Nu har jag verkligen ansträngt mig här. Hur i hela världen får man paketen jämna och snyggt inpackade? Det är ju omöjligt. Innan ni dör av förvåning där borta så kan jag meddela att det inte är någon julklapp (hallå, så tidigt är inte ens jultomten ute), utan att David syster fyller år.
