Sitter på bussen på väg hem till Sverige nu. Fantastiskt nog finns det Internet på bussen. Mindre fantastiskt är att det inte finns ett eluttag. Men what to do.
Det är så hemskt varje gång jag ska börja prata svenska igen efter att ha varit i Norge. Min tunga gillar inte de skånska R:en.
Någon hostade precis i sätet bakom mig. Sådant får jag panik på. Finns inget värre än sjuka människor på en buss.
Ja. Då ska vi se om jag lyckas hålla andan hela vägen då.
I övrigt: Är över gränsen om någon timme. Så Sverige är snart fulländat igen, Pråmiz.
När jag var i Stockholm intervjuade jag killarna i det nya bandet ”Young & Divine” från USA som ni kanske minns. Eller inte. Skitsamma. Satt och tittade på bilderna nu och såg bilden nedan. Är det bara jag, eller känns det där så öerhört proffesionellt?
Man kan dricka all vin i världen, men det är ändå inte okej att börja pussa på vilt främmande människor. Som man dessutom träffar jobbmässigt för att göra en intervju. Han mailade mig dock sen och skrev att han verkligen gillar svenska tjejer.
Jag har en förmåga att få en skrattattack, vid tillfällen då jag absolut inte borde skratta.
Låt mig få demonstrera:
Scenario 1) På bröllopet när min kusins hår tog fyr (inte hon som gifte sig). Vi lyckades släcka det innan allt brann upp, men det var en hel del som försvann. Kusinen stod och försökte reda ut håret nära till tårar och jag skrattade så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Hade träningsvärk i magen dagen efter.
Scenario 2) När jag gick förbi min fasters fågelbur i söndags märkte jag att en av fåglarna låg på botten av buren. Den var alltså död. Jag var tvungen att ringa och berätta vad som hade hänt (de var inte hemma), men kunde inte sluta skratta. De trodde därför såklart att jag skojade vilket gjorde situationen ännu värre.
Veckans krönika är lite…annorlunda. Men det är så en nattdrucken Egoina talar. Som vanligt lägger jag upp texten här till erat förfogande. Så komigen och såga, gilla, hylla eller hata.
Vanlig text längre ner.
”Något som kan driva mig till fullständigt vansinne är när jag tappar tandkrämskorken och den smiter under badrumshyllan, och jag är så trött att jag inte orkar leta rätt på den vilket leder till att tandkrämstuben står utan kork i två veckor. En annan sak som kan få mig att vilja skjuta mig själv för en sekund är när jag har en tub skinkost och en liten skinkbit fastnar i öppningen och jag får trycka jättehårt vilket leder till en skinkostexplosion.
Det är då uttrycket ”Dagens I-landsproblem” kommer in i bilden. Så fort något känns lite jobbigt eller frustrerande när det egentligen, i ett stort perspektiv, inte är lönt att bry sig om skrattar jag bort det. Som med tandkärmskorkar. Här går vi och klagar på småsaker när folk svälter, liksom.
Men någonstans ligger det ändå något i det. Det är en skillnad på ”I-landsproblem” och ”U-landsproblem”. De problem vi har här kan inte alls liknas med problem i ett U-land, men betyder det att de inte är värda att bry sig om? Nu kanske tappandet av en kork är att ta i. Men kanske borde ens problem dömas efter vilken levnandsstandard man har?
Jag var i Stockholm för några dagar sedan och behövde springa några ärenden innan mitt tåg gick och då det inte fanns några förvaringsboxar lediga var jag tvungen att dra runt på min stora resväska runt i Stockholms gator. Jag ville gömma mig i ett hörn och gråta. Jag var stressad, svettig och hade blåsor i handflatorna efter den dumma väskan.
Min bästa vän är besatt av naglar. Hon kan bli på seriöst dåligt humör om hennes nagellack blir fel eller om en nagel går sönder. Obegripligt för mig, men hela världen för henne. En annan vän får sitt humör styrt av fotbollsmatcher. Vinner laget är allt frid och fröjd, gör de inte det gör man bäst i att inte prata med vännen på ett tag.
I-länder har högre självmordsstatistik än U-länder. Trots att vi har det så jäkla mycket bättre än dem. Vad är då skillnaden? Jo, de får kämpa medan vi får livet placerat framför fötterna. Men vi vill inte ha något placerat framför fötterna. Människan fungerar inte så. Vi vill ha det vi inte kan få, och det vi kan få…det vill vi inte ha.
Jag tror att om vi bejakar alla dessa ”i-landsproblem” som om de vore faktiska problem på riktigt så skulle människan bli en mycket lyckligare varelse.
Så nästa gång när jag får en skinkostexplosion över diskbänken så ska jag gråta en skvätt, skrika förtvivlat och smälla hårt i köksluckan. Sedan ska jag ta mig samman och fortsätta livet. Med lite mer livskvalitet”.
