Jag styrde upp mat trots att jag kände mig sådär pepp på att laga något idag. Men man blir ju faktiskt glad av god mat.
Det blev bönpasta med en gräddsås med svamp och lövbiff i. Egentligen hade jag tänkt ha lövbiffen till någon wok-wannabe-rätt, men det kändes som en gräddig-pasta-sås-dag idag. Sådeså. Tog lite av vad jag hade i kylen och det blev awesome.
Pasta med gräddig sås med lövbiff och svamp
Lövbiff
Matlagningsgrädde/vanlig grädde/whatever
Gul lök
Vitlök
Fond
Champinjoner
Parmesan
Vitlöksbonjour
Kryddor
Strimla lövbiffen och stek i smör tills den är klar, lägg den åt sidan. Stek lök, champinjoner och pressa i vitlök. När det är klart häller du i grädde, lövbiffen, fond, kryddor, färskost, parmesan och annat kul om det önskas. Ät. Var glad!
Jag var hos optikern i förmiddags och bokade en tid och efter det har jag bara legat på soffan hela dagen och druckit te. Orkar inte vara såhär halvsjuk mer. Kan det inte bara bryta ut och gå över? Jag mår i alla fall sämre än vad jag gjorde igår, så det är ju bra. Då kanske det trappas upp för att trappas ner. Kan ju ha bättre saker för mig än att snyta mig. Men ska inte klaga. Jag har det ändå rätt mysigt. Vet ni vad det bästa är? Jag kan sova hur länge jag vill imorgon!!!!
En fråga till dig som du kanske kan ha i ett svar på frågor inlägg!? Jag undrar hur du gör med din bokföring som egen företagare – använder du dig av ett bokföringsprogram och i så fall vilket? Rekommenderar du något? Tack!
– Ja, jag använder Visma. Jag kan inte rekommendera det. Inte för att jag inte är nöjd, men för att jag inte har provat något annat program och alltså inte har något att jämföra med. Jag vet alltså inte om det finns bättre eller sämre bokföringsprogram.
Elisabeth = Betty? Eller är det olika personer? Fattar inteee..
– Ja precis. Förstår att ni blir förvirrade. Jag kallar henne Betty, men hon heter Elisabeth.
Jag har en fråga som inte rör inlägget men som jag hoppas du vill svara på. Jag läste nån gång att du är väldigt blyg när det kommer till personer som du vill ska tycka bra om dig? Det jag undrar är lite om du tycker det är något problem och isåfall om du kan ge lite tips om det är något man kan göra åt saken för jag är nämligen likadan När jag ska träffa min pojkväns familj så får jag tunghäfta totalt och är livrädd för att säga något dumt eller göra bort mig. Det blir ett ganska stort problem för för det tar emot att träffa hans familj för jag vet att jag blir så tyst och besvärad. Jag vill ju kunna umgås med dem normalt och låta dem lära känna mig. Nu kanske du inte känner riktigt likadant men du brukar kunna ge bra tips så vad hade du gjort i mitt läge? Kram
– Åh, känner igen mig. Jo, det är ett problem. Jag känner precis som du att jag vill kunna ”vara mig själv” och vill att de ska lära känna mig. Men det blir så svårt när man sätter upp den där spärren i sitt huvud. Jag är medveten om att jag kan vara tillbakadragen till att börja med när jag träffar nya människor och jag önskar att jag hade något supertips, men det har jag tyvärr inte. Det enda jag kan trösta mig själv med är att det går över, ibland tar det längre tid och man måste träffa de nya människorna massvis med gånger, men till slut släpper det. När jag och Johannes började träffas bjöd han med mig på en spelkväll hemma hos hans kusiner en kväll. Jag följde med, men det jag inte var beredd på var att det skulle vara typ femton personer där. När vi kom dit så gick han iväg med en av sina kusiner för att titta på något och kvar var jag med ett gäng nya människor jag aldrig träffat. Johannes menade såklart inte att vara dum och han vet att jag är socialt kompetent egentligen, men jag hade aldrig berättat hur jag kände inför sådana situationer. Jag var nära på att få en panikångestattack och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det gick bra och hans familj är hur gullig som helst, det är inte det. Det sitter hos mig. Efteråt berättade jag hur jag ”funkar” och sedan dess tänker han lite mer på hur jag mår i sådana situationer. Jag inser ju att det här är något jag måste jobba på och det är så konstigt att jag absolut inte har några problem alls med att vara i en grupp med främlingar, prata med människor jag inte känner på eller sociala sammanhang när jag jobbar. Det är just när jag verkligen vill passa in, eller att någon ska tycka om mig, då blir jag livrädd för att göra eller säga något fel vilket leder till att jag låser hela mig och inte får fram något alls. Men som sagt, det går ju över. Så jag brukar bara acceptera att jag är ”blyg” och försöka kompensera det med att le mycket (folk kan tyvärr tolka en fel och tro att man är sur när man är tillbakadragen) och låta mig själv komma ur mitt skal när det känns bra. Hoppas det känns bättre för dig snart! Det är i alla fall skönt att höra att jag inte är ensam 🙂
hej eggis jag har en fråga som jag undrat över länge, hur mycket tjänar du på din blogg i månan? kram
– Det är så olika. Den här månaden har jag endast tjänat 2000 kronor (panik!!!) och andra månader kan det vara 30.000. Men jag tjänar i genomsnitt mindre än vad en vanlig person som jobbar tjänar. Jag kan ju tyvärr inte jobba hundra procent eftersom jag går i skolan heltid. Hade jag haft möjlighet till att lägga ner mer tid hade jag nog kunnat tjäna mer också. Sen har jag mina krönikor i Veckorevyn som drar in några tusenlappar i månaden (innan skatt).
Va? På vilket sätt är ross manipulativ och egoistisk? :p
– Det finns små exempel i massor av avsnitt, men jag kan dra tre stora grejer. 1) När han ligger med en annan (ni vet när Ross och Rachel var ”on a break”) och bestämmer sig för att inte berätta det för Rachel och letar upp varenda person som skulle kunna säga något för att sopa igen sina spår = sjukt egoistiskt. 2) Hela den här grejen med att Ross och Rachel fortfarande är gifta utan att Ross säger något = egoistiskt och manipulativt. 3) Inte minst hur han behandlar Mona! Alltså jag tycker ju om Ross, men skulle definitivt inte välja honom som pojkvän.
Fina egoina… Jag trodde aldrig jag skulle vara den som skriver en sådan här kommentar men jag behöver hjälp. Har pratat med mina vänner men dom get mig så oempatiska råd. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 4 år, vi blev tillsammans när vi var 17 år. Under dessa 4 år har mycket förändrats i hans liv. Hans pappa har gått bort, mamman sitter i rullstol och han får inget jobb. Han mår inte bra psykiskt och har inte många vänner kvar. Gång på gång säger han att jag är allt han har och att jag är den enda som får honom att må bra. Men mina känslor är nästan borta. Jag vill göra slut men samtidigt har jag inte hjärta att göra det när hans liv ser ut som det gör just nu. Jag älskar honom och vill inte såra honom. Är bara inte kär längre. Jag pluggar utomlands så vi har ett distansförjållande sedan september vilket gör det svårare.
Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag känner mig så låst och jag är mest kvar i förhållandet för hans skull. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Han mår så fruktansvärt dåligt psykiskt och jag vill inte förvärra det… Hur hade du gjort i en liknande situation?
Kram, N
– Usch. Jag förstår verkligen att det är jobbigt. Men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att man ska vara med någon för att ”vara snäll”. Du skriver ju att du egentligen vill göra slut, men inte gör det på grund av hur han har det och samtidigt som jag förstår dig tycker jag att det är fel anledning att vara med någon. Jag tycker inte att du ska ”lämna honom”, han behöver dig. Men kanske mer som en vän än som en flickvän? Förklara för honom precis hur det är och att du fortfarande vill finnas för honom. Det kommer att göra ont, men det är det snällaste du kan göra i längden. <3
Hej! Uppskattar verkligen jättemycket att du skriver om hormonfria preventivmedel. Utan din blogg hade jag inte haft någon aning om att p-datorer ens fanns. Jag mår själv inte så bra av mina p-piller har jag insett och funderar på att sluta med dem… Jag undrar lite hur lång tid det tar efter att man slutar med sina p-piller innan man börjar må bra psykiskt igen. Jag förstår att det såklart är individuellt, men hur lång tid tog det för dig ungefär innan du tog dig upp ur din depression? Kram
– Det var så länge sedan så jag minns tyvärr inte. Då när jag var riktigt deprimerad av pillerna var nämligen när jag var 17-18 och det är ett tag sedan nu. Men man brukar säga att det tar cirka tre månader för hormonerna att gå ur systemet och det kan jag nog hålla med om senaste gången jag slutade. Jag slutade ”gråta för ingenting” och mådde bättre psykskt efter någon månad.
Hej, jag har kommit på en sak som du bara måste svara på!
Du har ju sagt att du aldrig kollat på sista avsnittet av Vänner och aldrig vill göra det för att det då skulle vara slut “på riktigt” Men för nån vecka sen så skrev du att du önskar att Joey och Phoebe skulle gift sig i slutet eftersom att nu var det bara Joey som inte fick något riktigt avslut. Min fråga är då; Hur kan du veta att Joey inte får något avslut om du inte har sett sista avsnittet? Och hur vet du att Ross och Rachel får ett avslut? Haha sorry för mobbad fråga men jag måste få svar!!
/Crazy Friends Fan
– Haha älskar att jag alltid får en massa frågor om Vänner 😉 Jag har sett massor av delar av sista avsnittet, så man kan säga att jag har sett hela. Jag vet vad som händer. Men jag har liksom inte sett hela i ett svep. Det skulle bli för sorgligt.
Jag läser alltid din blogg, tycker det är den mest jordnära bloggen och du verkar vara “vanlig”, som man kan jämföra sig med. Jag menar det absolut på ett bra sätt, hoppas inte du tar illa upp av att jag kallar dig vanlig du förstår nog hur jag tänker. Nu till min fråga. Du verkar vara väldigt glad i mat och fika, men det verkar inte som att du tränar så mycket men ändå är du så fräsch och fin alltid. Jag älskar själv mat men går Upp i vikt bara av att titta på mat/godis. Jag vet att jag inte är tjock men samtidigt är jag inte vältränad eller speciellt smal. allt fett lägger sig runt magen och i mina tankar börjar jag nu bli besatt av att jag måste bli smal till sommaren. Jag äcklas av mig själv när jag äter något för det känns som att allt åker direkt till midjan och bygger på bilringen. Jag hittar ingen balans! Jag vill bara spy när jag tittar på mig i spegeln, för att inte tala om när jag ska hitta kläder att ta på mig. Jag får inte på mig hälften av kläderna i min garderob längre. Jag mår otroligt dåligt av detta och blir stressad ju mer sommaren och bikinisäsongen närmar sig. Snälla hjälp mig! Hur tänker du kring detta?
– Nejdå, blir snarare smickrad av att bli kallad vanlig 🙂 Jag kan förstå att det ser ut som att det enda jag gör är att äta massa onyttig mat och att fika, det är inte riktigt sant. Jag äter ”nyttig” mat också, men det är roligare att ta bild på och blogga om till exempel nutellasemlor än en tråkig sallad, därför ser det ut så. Men jo, du har rätt i att jag inte alls är strikt med vad jag äter och att jag inte tränar speciellt mycket. Fräsch och fin ligger i betraktarens öga, men jag är inte speciellt smal eller vältränad. Du frågar hur jag tänker och jag ska försöka förklara. För det är inte så att ångesten och hetsen inte når mig. Jag mår också dåligt över den kommande bikinisäsongen och jag har också dagar då jag känner att jag inte vill ha på mig ett enda plagg i hela garderoben. Men jag är så trött på att ha ångest och för flera år sedan bestämde jag mig för att jag inte tänker ha det. Jag orkar inte. Självklart funkar det inte riktigt så och den kommer ikapp mig ibland ändå, men jag vägrar låta den styra min vardag. Därför funderar jag inte på vad jag äter och inte äter och jag går inte runt och straffar mig själv i tankarna för det ena eller det andra. Jag äter för att jag är hungrig/sugen/eller för att ge min kropp bränsle och det är så jag tänker kring mat. Varje gång de dumma tankarna om hur jag ser ut kommer så försöker jag tänka på vad min kropp kan istället för vad den är. Jag försöker tänka på att det viktigaste är att må bra, och att må bra innefattar inte bara att äta broccoli och att springa intervaller: utan om psykisk hälsa också. OBS! Jag är verkligen inte perfekt och det låter som att det här är enkelt för mig, så är det inte. Jag hoppas du hittar ett sätt att vända alla negativa tankar och få bort dina hjärnspöken. <3
+ Har sjukt bra hårdag trots att det regnar och blåser som om det aldrig har hänt något annat.
– Jag klarade inte ekonomiskittentan. Det suger. Men samtidigt så pluggade jag i EN dag, så är inte alltför besviken. Det var bara en chansning.
+ Det kom ut ett nytt avsnitt av Better call Saul.
– Grät floder till förrförra Greys anatomy-avsnittet jag missat och såg idag. Fy vad sorgligt. Alltså åh.
+ Kom hem till Johannes och blev bjuden på köttbullar i tomatsås. Gott!
– Mår fortfarande dåligt.
+ Köpte med rosor till Johannes. Han sa att det var första gången någonsin han får blommor av någon. Åh gulle <3 På tiden att jag ger honom blommor då ju. Vita rosor betyder ”jag älskar din själ” eller ”jag tror på din jungfrulighet”. Tror jag väljer det första då. Heheh. Tio stycken betyder ”Vill du gifta dig med mig”, men vi bestämde att jag gav sju + tre istället = ”jag älskar dig” och ”när får jag träffa dig igen”. Kände ej för att fria just idag.
+ Upptäckte att jag är nominerad i Finest awards i kategorin ”Hederspriset”. Så kul! Speciellt eftersom att jag faktiskt ska till Stockholm under den veckan och göra ett jobb, så då passar jag på att gå på gala också. Woho. HÄR kan ni rösta (allra längst ner på sidan), för den som vill det.
– Johannes smakade Ben & Jerrys nya smak med kanelbulle igår när vi inte var med varandra och HAN SPARADE INGENTING TILL MIG. Alltså så taskigt? En tugga hade jag väl ändå kunnat få smaka? Dum.
Vi hade seminarium idag och efter det fick vi ihop hela fyra stycken uppsatsskisser med förslag på C-uppsats som vi ska skicka in. Så sjukt nöjd med det! Vi behöver alltså bara ett, men ska skicka in fyra stycken. Vem ÄÄÄR vi?
Jag känner mig fortfarande sjuk och antar att jag har feber då min p-dator visat gult i flera dagar nu (tänker att den inte känner igen min kroppstemperatur?), så resten av dagen ska gå till att dricka te och kurera mig. Är så nöjd med vilket flow jag lyckas vara inne i trots att allt stormar. Heja mig!
Gammal bild. Borde kanske lägga i lite toning i håret snart igen? Det är bara så tråkigt när det tvättas ur och är ocharmigt gulaktigt.
Dagens ångest: Hade 2% batteri på telefonen hela vägen hem från Elisabeth och eftersom det inte kom någon buss var jag tvungen att gå från tåget. En hel kvart utan musik i öronen eller möjlighet att ringa någon. Som att leva på stenåldern.
Dagens vatten-över-huvudet: Min och Elisabeths ambitiösa vision om att vi skulle skriva flera tentaskisser. Hehe. Det var innan vi läste att en skiss skulle vara på 2-5 sidor. Vi kommer dock ha förslag på lager ändå, men kanske inte alla färdiguppskissade.
Dagens mys:
Dagens roligaste: Analsäcks-missförståndet. Såg ut som ett levande frågetecken när Elisabeth berättade. Trodde att stackars hunden blivit våldtagen där för en stund. Blev rätt kul när jag förstod vad hon egentligen sagt.
Dagens äntligen: Har skaffat e-legitimation. Alltså att jag ens har kunnat leva utan hittills? HUR?
Dagens lyx: Att Elisabeths pojkvän kom hem till henne och styrde upp mat till oss, dukade och serverade. Så uppskattat!
Jag undrar hur du gör med din bokföring som egen företagare – använder du dig av ett bokföringsprogram och i så fall vilket? Rekommenderar du något? Tack!
När jag ska träffa min pojkväns familj så får jag tunghäfta totalt och är livrädd för att säga något dumt eller göra bort mig. Det blir ett ganska stort problem för för det tar emot att träffa hans familj för jag vet att jag blir så tyst och besvärad. Jag vill ju kunna umgås med dem normalt och låta dem lära känna mig. Nu kanske du inte känner riktigt likadant men du brukar kunna ge bra tips så vad hade du gjort i mitt läge? Kram
Du har ju sagt att du aldrig kollat på sista avsnittet av Vänner och aldrig vill göra det för att det då skulle vara slut “på riktigt” 
