Dagens krönika/ På väg till huvudstaden
Jag sitter på tåget på väg till Stockholm och läser tidningen. Men vänta… Det är ju jag som skriver i den idag! Det var det värsta.
Vanlig text finns längre ner för er som inte ätit tillräckligt med morötter. Jag har nämligen hört att morötter är bra för ögonen. Och det är det väl. Jag har åtminstone inte sett en kanin med glasögon.
”BoIS premiärmatch ägde rum för inte så längesedan och jag var på plats. Kanske mer för att titta på Henke Larsson än själva fotbollsspelandet om jag ska vara ärlig, men då mitt ex var fullkomligt besatt av denna sport har jag lärt mig uppskatta det. Det som fascinerar mig mest med fotboll är dock sammanhållningen mellan de som går och ser matchen. Har du en BoIS-halsduk och kan för oss utomstående helt obegripliga heja-ramsor (ja, vad betyder egentligen ”alé alé alé”?) är du en i gänget. Man kramas, skojar och skrattar. Här är alla kompisar. Ja, det vill säga om du inte ser ut som mig då. Med intetsägande kläder, utan medsjungande i låtarna och inga klappande händer i luften blir du nämligen tittad konstigt på. Vad i hela vilda världen gör hon här undrar folk.
Jag gillar normalt inte att sätta människor i fack, men när de gör det själva får det faktiskt vara så. Det är som när jag och min vän var på en rockbar för inte så längesedan. Vi gick förbi och råkade se att de hade ”happy hour” och bestämde oss därför för att gå in. Rent utseendemässigt var vi på en annan planet. Varken jag eller min vän har coola tatueringar, nitar på alla klädesplagg eller huvudet fullt med hål. Även där var alla kompisar med alla, men jag och min kompis blev behandlade som om någon släppt ut en apa från zoo. Samma sak när jag läste musikverksamhet på gymnasiet. Jag hade ingen utflippad frisyr, eyeliner i mängder, lyssnade på Johnny Cash eller drömmar om att bli rockstar. Det var ingen som ville spela en enda låt med mig.
Jag är uppväxt med en familj som på pappas sida är Jehovas Vittnen. Även om jag aldrig varit direkt utanför har jag alltid känt mig som en outsider. Detta religiösa samfund har en sammanhållning som är helt fantastisk. Men på grund av att jag inte delar deras religiösa tro kan jag inte på samma sätt ta del av denna. Jag vet att om jag vore ett av Jehovas Vittnen hade jag kunnat åka var jag ville i världen och plinga på dörren hos ett annat vittne och personen hade tagit mot mig med öppna armar.
Detta är väl orättvist. Jag är vad man som en utomstående människa betraktar som ”normal”. Jag har inga speciella åsikter, intressen eller en crazy klädstil. Jag brinner inte för något religiöst, politiskt eller är aktivist på något sätt. Jag är bara så jävla normal, och det är väl fine. Men jag vill också tillhöra något.
Så därför skickar jag nu en vädjan till alla andra ”normala” människor där ute. Eftersom alla andra placerar sig själva i fack, kan inte vi också göra det? Så från och med nu håller alla vi ”normala” människor ihop. Så nästa gång jag ser någon av er på bussen. Ja, då lovar jag att nicka igenkännande”.
