Då var jag hemma igen. Jag vill prata lite om det som hände under inspelningen idag. Det är viktigt att prata om sådana saker.
Vad jag har förstått så fick jag en panikattack. Det kom från ingenstans och plötsligt kändes hela situationen helt overklig, som att jag inte styrde min egen kropp. Jag blev svimfärdig, fick blackout, kunde knappt andas och kroppen skakade. Jag trodde på allvar att jag var på väg att bli galen.
Jag har aldrig haft problem med detta tidigare. Jag är tjejen som kan gå fram och redovisa inför klassen med en text jag aldrig läst förut. Visst är jag nervös, men detta var något helt sjukt som kom från ingenstans, och jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Kroppen var ur funktion flera timmar efteråt.
Jag kan säga att jag har en helt ny respekt för människor som säger att de har ”ångest”. Och jag ber om ursäkt för alla gånger jag har sagt: ”Kom igen, det är inte så farligt”.
Ni kanske undrar vad jag gör i Stockholm. Det undrar jag med just nu kan jag säga.
Jag skulle sommarprata (klippet ligger inte uppe). Det är nog något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag fick totalpanik, blackout och hela kroppen skakade. Jag ville bara springa och sätta mig i ett hörn och gråta. Har aldrig varit med om en liknande känsla tidigare.
Nu är det över och jag har ångest. Det var inte Egoina som satt där kan jag lova. Ni vet när man tittar på Top Model och modellerna ska spela in reklamfilm och inte kommer ihåg ett ord av sina repliker, man själv sitter hemma i soffan och undrar hur dumma i huvudet de är egentligen. Jag förstår dem nu.
Nu vet jag i alla fall. Jag hör hemma bakom kameran. Inte framför. Aldrig framför igen. Fy fan.
Klippet kanske är okej, det spelar ingen roll. Men den här känslan. Det är det värsta jag någonsin har upplevt. Nu flyger jag tillbaka igen. Bort från storstad och kameror.
Jag borde varit i säng för längesedan. Men jag vågar inte somna. Jag är totalt hopplös vad gäller det här att gå upp i tid. Och imorgon (idag) ska jag upp klockan 04.00 för att flyga från Malmö 06.30. Det får jag bara inte missa.
När jag säger hopplös menar jag totalt värdelös. Väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om igen. Eller åtminstone tror jag att det är så det går till. Jag brukar bara vakna flera timmar senare med mobilen under sängen eller möjligtvis under mig och inte förstå någonting.
I förrigår lade jag mobilen i hallen och ställde 6 olika larm. Ändå samma sak.
Skulle vilja att någon filmade mig i det tillståndet. Minst sagt intressant.
